Horace Engdahl – Den sista grisen: Albert Bonniers Förlag 2016

bigOriginal
Horace Engdahl är min första och största litterära hjälte, ja det är exakt så. Det var just Horace Engdahl som fick mig inse att man kan läsa litteratur helt utan ideologiska föreställningar. Ja han stod för sig själv och skapade en helt igenom därvidlag egen stil.
Det var ett sant nöje och ren glädje att ta del av hans balett och litteraturkritik på 80-talet. Det var ren glädje att vid sidan av Torsten Ekbom läsa Horace Engdahls skarpsinninga artiklar. Läs samlingsverket ”Ärret efter drömmen : essäer och artiklar” 2009.

Numera har Horace Engdahl börjar skriva i aforismer eler lyriska sentenser, ja kanske inte riktigt men ändå i dess närhet. Nu har vår svenska banerförare för Roland Barthes och Maurice Blanchot börjar skapa intelligenta och oerhört roliga böcker som fått titlar såsom ”Cigaretten efteråt” eller som den nya ”Den sista grisen”. Nu vandrar Horace Engdahl i samma trädgård som Georg Christoph Lichtenberg och François de La Rochefoucauld och med stark tydlig influens av Walter Benjamin kan här tänkas också, så får vi livsfunderingar med stark och härlig kulurtkonservativ ironisk livserfarenhet.
Den senaste boken ”Den sista grisen är både melankolisk med djup medmänsklig humanitet men ändå laddad med skarp ammunition som ändock har en undanliggande finuerlig humor, visserligen doppat i lite saltpetersyra.

Naturligtvis när boken kom ut i våras så ville många kritiker läsa den utifrån den aktuella skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och framförllt ville de alla läsa Horace Engdahl och jämföra med Ebba Witt-Brattströms då aktuella bok ”Århundradets kärlekskrig” för att finna strid och blodiga intellektuella bataljer som den ”seriösa pressen” på bästa löpsedelsidor likt ”Hänt i vaklande veckan” kan prestera. Ja nog om det. Jag har läst bägge böckerna fastän det har varit månader mellan för att undvika någon som helst jämförelse och bägge böckerna är lika självständiga verk som dessa giganter alltid skrivit tidigare i sina respektive verkförteckning.

Det väsentliga för min del är hur mycket Horace Engdahls verk kom att betyda för min egen del. Jag minns så väl när jag fick tag i hans doktorsavhandling ”Den romantiska texten” som öppnade med vidöppna kanaler till svenska lärdomshistorien och framförallt mitt älskade sjuttonhundratalets litteratur. Plötsligt så blev Thorild, Kellgren och andra författare levande framför mina ögon. Transformerade till röster från det förflutna som gav en historisk svensk tid en plats, ett rum som lät texterna från deras böcker sprudla och i mina vener genomströmmade Atterboms lycksaliga ö, en paradisö med tidens samlade vetenskap, visdom och lärdom.

Horace Engdahl fick mitt litterära synfält att bli en aveny av nyfikenhet. Plötsligt så förstod jag potensen och vitaliteten i historiens litteratur. Det fortsatte med verket ”Beröringens ABC” som gav rösten, skrivsättet ett levande forum för förståelse av litteraturen särart och hur man som författare förhåller sig till språkets egna koder och regler. En bok som på ett retoriskt sätt fångar in litteraturens väsen.

Fastän även hans aforistiska texter fångar in både det nyfikna, det livserfarna och den personliga reflektionen över vardagens realiteter. Men det vardagliga blandas väl som man blandar en kortlek, där vardagens triviala väsentligheter som vi dagligen lever med till kulturen och litteraturens andliga väsen finns där i en salig mix fastän såsom som små eller stora ögonblick av livsvisdom. Jag tycker mycket om hans klokheter och det han skriver berör mig ordentligt.

”Den sista grisen” är en klok, underhållande bok med en lättsam men allvarlig djupliggande blick på livets allfarter både när det handlar om kärlek, relationer, littartur, erotik, man/kvinna. En härlig befriande känsla kulturkonservativ humor och ljuvlig allvarsamhet. En bildande bok.

Micheles Kindh om Torbjörn Elenskys bok om Italo Calvino

Italo-CalvinoLitterära profiler
Torbjörn Elensky- Italo Calvino: Skönhetslitteraturen som livsform
h:ströms

När jag läste boken för andra gången så kliade det i mina läsfingrar som då började vibrera. Jag blev till slut tvungan att bege mig till biblioteket bara för att läsa om Italo Calvinos ”Sex punkter inför nästa årtusende: amerikanska föreläsningar” som jag tyckte mycket om när den kom ut i svensk översättning av professor i teatervetenskap Sven Åke Heed 1999. Jag följde hans Calvinos texter och analyser med sant nöje igen. Fast nu handlar det om att författaren Torbjörn Elenskys essä och litteraturvetenskapliga blick, ack så fint personligt presenterat och välkomponerat snyggt sammanställt, gav mig nya insikter på Italo Calvinos liv och konstnärliga synsätt. Jag måste erkänna att det var inte mycket jag kände till om Italo Calvinos personliga liv då det är författaren Italo Calvino jag enbart läst och beundrad under decennier. Men boken fyller mig med kunskap. Det handlar om hans tid som partisan och striden mot fascismen, medlemskapet i kommunistpartiet PCI under årens förflutna pil där Palmiro Togliatti styrde med järnhand under åren som gick.

Italo Calvino trodde uppenbarligen på sin egen frihet som författare och hade därför, trots allt detta, ett ambivalent förhållande till kommunistpartiet därför att de lät honom skriva i deras tidningar. Ändå tvekade Italo Calvino för att senare lämna partiet. Motvilligt intog han författarpositionen och verkade kämpa med sin egen litteratur men hade ett språksinne bortom de flesta. Historiska fantasier skulle jag vilja kalla en del av hans romaner. En form av realism med stark ådra till diktarskapet som jag tycker skapade en hybridform där man kan läsa hans böcker som starkt realistiska. De innehåller i sin rena litterära form fantasins makt och framförallt en enorm berättarglädje.

Torbjörn Elensky berättar och beskriver på ett oerhört bildat och på ett underbart men ändå uppenbart sätt om Italo Calvinos ställning inom Italiens kulturella och politiska liv. Det finns ett intressant kapitel om hur Italo Calvino förhöll sig till vännen Pier Paolo Pasolini som jag läste med extra stor behållning därför att Pasolini är min stora hjälte. Italo Calvino förstod aldrig sig på Pasolinis filmvärld utan beundrade enbart poeten/författaren men ej filmaren Pasolini. Trots att de bägge var kommunistiska fribrytare för att de bägge gick sina egna vägar i tillvaron så bröt det med varandra på sjuttiotalet på grund av olika synsätt på konsten.
Boken är för mig en enorm kunskapskälla som ger mig bilder av en författare jag visste väldigt lite om när det kom till hans liv utanför litteraturen och politiken. Jag anade visserligen men hade inte vetskap hur hur nära sammanflätat liv och litteratur var i hans liv. Men tack vare Torbjörn Elenskys bok får jag kvoten uppfyllt med vetskap kring Italo Calvinos liv och leverne.

Micheles Kindh läser två moderna klassisker i nyutgåva

Hubert Selby Jr – Slutstation Brooklyn Översättning Caroline Åberg Atlas-förlag 2014

Jean Genet – Matrosen & Stjärnan Översättning Nils Kjellström och förord Helena Eriksson Modernista

Hubert Selby Jr är utan tvekan med sitt grova tillyxade språk och dess sätt att beskriva prostituerade, transexuella, homosexuella, knarkare, fifflare och våldsmän influerad av beatpoesin. I hans texter samlas karaktärerna i Brooklyn där de framlever sina hårda liv. Hubert Selby Jr ingick i samma kretsar som Jack Kerouac och JD Salinger. Med stora romaner som ”På Drift” och ”Räddaren I Nöden” blev de draghjälp åt varandra. Utan denna tror jag inte att denna debutroman som utkom i original 1964, skulle varit litterärt gångbar. Den röda tråden genom deras skapande är det plågsamma tomma livet som på ett påtagligt sätt skildras litterärt. Också Raymond Chandler och Ernest Hemingways koncept i dialog formade romanen. Boken är lite enformig i sin vulgära framtoning, men har ändå en suggestiv kraft i handlingen som kretsar kring ett antal människor som samlas i en bar. Där frodas våldet, sexualiteten och knarket som en sammanlänkande kraft. Romanen lever på sin hårdkokta stil.

Jean Genets verk stötte jag på först med Fassbinders filmatisering av den aktuella romanen ”Matrosen och Stjärnan” 1982. Brad Davis, Franco Nero och Jeanne Moreau gjorde ett sånt intryck att jag senare köpte boken. Det blev min introduktion till Jean Genets politiska och sociala författarskap. Böcker som ”Tjuvens Dagbok”, ”Rosenmiraklet” och ”Tjuven och Kärleken” gjorde att Jean Genet blev författaren på modet. Jean Paul Sartre skrev en lång klassisk analys i bokform kring Genets författarskap. Gamle Andre Gidé beskyddade hans galna böcker. Med denna roman ”Matrosen och Stjärnan” försöker jag finna vad som sker inom mig vid läsningen av de båda böckerna. Selbys och Genets böcker har ett klart släktskap då de tar de utstöttas parti genom att skildra deras livsvilkor sett ur deras ögon. Båda är förtjusande verk som beskriver både tillvaron och vår världs politiska vardag.

Här handlar det inte om kärnfamiljens erövring utan om friheten och förmågan att kunna förstå de andras motiv i frågeställningen. Bägge böckerna har våld som en berättarteknik för att forma crescendot i historien. Båda böckerna har uppenbara svårigheter med enformighet men lättas upp av den råa hjärtliga stämningen. Hubert Selby Jr är mera rak på sak och förväntar sig inte något fint mottagande men har energin medan Jean Genet har litteraturens högspänningsfält i sina böcker. Två av höstens mest intressanta utgåvor.

böcker

Micheles Kindh om en ny Strindbergbiografi

Göran Söderström – Strindberg – Ett liv

Lind & CO 2013

AugustStrindberg

August Strindbergsåret 2012 var det skandalösa året då svenska regeringen inte gjorde något som helst att hylla vår tids kulturella och kanske största personlighet genom århundraden. Men det säger mycket om den avsaknad av bildning partiell trångsynthet och total ovilja svenska regeringen hyste med förakt åt vårt störste internationellt mest kände författare. Vår egen nobelpristagare Verner Von Heidenstam hyllade August Strindbergs snille men sedan brytningen 1890 med Verner Von Heidenstam och litteraturkritikern den fine Oscar Levertin – så stod dessa båda författare i all motsats till varandra.

August Strindberg tyckte om känslan om en trygg stabil kärnfamilj med hustru och barn – Strindberg var väldigt barnkär. Han hade trots sin kulturradikalism en stark barnatro kvar och ett starkt intellekt som satte tidens kultur och politik under lupp.

Hans så kallade omtalade kvinnohat är en form av osanning. Strindberg blev kritisk mot tidens kvinnorörelse som bestod av idel överklass och knappast några arbetarkvinnor. Han undrade om det var enbart en rörelse för alla kvinnor. Jag ger halvt rätt i frågan då någon med insikt i tidens kvinnor frågor måste veta  hur omständigheterna lyder i samhällets om a något skall hända bör det vara socialt öppna människor som sätter fart i hjulen oavsett samhällsklass.

Själv gifte han sig med tre starka kvinnor Siri Vin Essen skådespelerska, Frida Uhl och till sist Harriet Bosse firad Dramaten-skådespelare, under några år gift med Edvin Adolphson – en levande legend inom svensk film.

Han valde tre starka kvinnor eftersom Strindberg tyckte om jämlika äktenskap med jämbördiga partner i kärlekslivet. Strindberg var en monogam man i sina kärleksrelationer. Han föraktade Verner Von Heidenstams sätt att utnyttja kvinnor för att lämna den i spillror för att gå vidare till nästa erövring.

strindberg_385_110124754

August Strindberg blev verkligen en man som levde för den nya tiden men hade inga problem med historien. Strindberg sökte upp tidens frågor både andligt vetenskapligt och litterärt. Han förnya dramatiken i Europa med sina kammarspel och sin starkt expressiva pjäsval. Strindberg var lika väl förankrad i vår svenska samtid som dess historiska flöden men så också framåt med fotografikonsten, måleriet. Han skaffade sig tidigt telefon.

Han skapade kanske inte helt sina verk baserat på sitt eller andras olika livsöden, fastän han gärna lånade flitigt hos sig själv och andras liv utan att skona någon eller någonting, allra mest utsatte Strindberg sig själv med skoningslöst självkritik.

Strindberg finns på så många dimensioner och i så olika litterära genrer och en del uppfann han själv. Biografin tar med det mesta relevanta som hände hans liv och mycket känns igen från  Olof Lagercrantz, Gunnar Brandell, Martin Lamm eller Carl Olov Sommars olika verk och essäer. Men Göran Söderberg sammanfattar August Strindberg på det bästa sätt jag någonsin har läst. En värdig klassisk biografi jämbördig Gunnar Brandells trebands-verk på 80-talet.

Style: "vvv"