SUBSONICS – FLESH COLORED PAINT ¤¤¤¤


I slutet av 90-talet och i inledningen 2000-talet kom det två musikaliska vågor som gjorde mig glad i hågen – punkfunken och den nya punkiga garagerocken som förändrade åtminstone mitt musikaliska sökande efter ny musik. Punkfunken var den stil som band såsom Gang of Four och The Pop Group bland annat i början av 80-talet spelade med flertalet andra band skapade som stil. Och det var kretsen kring James Murphy och hans band LCD Soundsystem som med deras skivbolag DFA Records som också Tim Goldsworthy grundade som på nytt skapade punkfunken.
Framförallt var det bandet The Rapture som jag verkligen föll för direkt när deras singel ”House of Jealous Lovers” som var det bästa jag hade hört för 17 år sedan.

Men även den här 80-tals klingande discopunksingeln gavs ut vilket fick mig att dansa sönder neonnattens lysande stjärngnister.

Sådant fick igång mig under tvåtusentalet men festen var slut efter några år då punkfunken mer eller mindre tonades ut men även om Klaxons och Frans Ferdinand liksom amerikanska The National och så den andra vågen av garagerock med punk i botten. Här kommer framförallt skivbolaget Sympathy For The Record Industry som med garagerock plötsligt slog till ordentligt. Det fanns två linjer inom garagerocken som hade en undergroundnivå och en nivå som precis tog sig upp från underground och blev mera kommersiell i tonläget. Band som Jack Whites band The White Stripes och andra konstellationer han varit inblandad i, Dynamiska duon The Kills eller Detroit Cobras fick arvet från The Cramp, The Birthday Party eller Velvet Underground att fullständigt explodera.
Så har vi den grupp av band som stod skivbolaget Goner Records. Det var ett gäng med band som framförallt Jay Retard skapade med namn såsom Oblivians,
Reigning Sound med Greg Cartwright i spetsen och ja hans grupp Compulsive Gamblers får man lägga till den grupp av band som under 90-talet framförallt förnyade garagerockens punkiga sida. Det är i denna sida av garagerocken som bandet Subsonics skall placeras. Link Wray och The Sonics har tydliga arvtagare här med sin rock vilket jag tyckte är skimrande godisbitar. Subsonics har gett ut flertalet skivor under både 90 och 2000-talet. Nu har det en ny skön skiva ute med både garagerock och lo fi-rockabilly och lite punkrock med musik som svänger ordentligt som jag lyssnade på med nöje. Korta explosiva låtar som verkligen
tog andan ur mig när jag lyssnade på albumet. Subsonics är verkligen bra så jag förstår att Black Lips och The Coathangers har bandet som sin förebild. För så här skön är bandet som kan konsten att explodera. När jag såg bandet live 2003 så blev jag nästan överkörd ordentligt måste tilläggas för de spelade så konsekvent precis som bandet gör på nya skivan, en stark lurig och suverän skramlig rock.

Micheles Kindh om Backyard Babies nya album ”Four by Four”

backyard_babies_9
Backyard Babies – Four By Four
@@@

Jag är naturligtvis glad över att Dregen, Nicke Borg, Johan Blomquist och Peder Carlsson tagit sitt förnuft till fånga och gjort comeback med ett nytt album och med en massa engergi som behövs vid nystarten av Backyard Babies. När det gäller deras nya skiva hade jag inte heller förväntat mig någon ny totalknock som bandet gjorde med ”Total 13” eller den mera hårdrockiga ”Making Enemies is Good” utan snarare en bredare skiva med anslaget det hade när Nicke Andersson producerade deras mest radiovänliga album ”People Like People Like People Like Us”.

Ja man kan lugnt säga att deras nya skiva kanske inte blev det jag hade förväntat mig eller hyste förhoppningar om – en riktigt hårdrockig punkrockskiva som de skapade förut om åren. Nu blir det en väldigt bred aveny av Radio Banditrock som jag tycker kanske blir lite för utslätat i långa loppet vid flertalet genomlyssningar.

Plattan hade jag önskat ett mera tuffare tillslag i ackorden och i de musikaliska arrangemangen medan de smittsamma melodihookarna är sonm vanlig tpå plats i deras låtar och det är därför jag tycker om nya albumet för dess energi och kärlek till rockmusikens inneboende kraft som är dess epicentrum.

Nu håller Backyard Babies musik till sin form ett tufft sinneslag men ändå en härligare känsla där melodier och rockmusik förenas på det där grabbiga och med glimten i ögatrocken med partystämning på hög nivå. Det är nästan som vanligt i BackyardBabies – landskapwr. Nu håller bandet på att justera sina skavnker och får till det en verkligen välproducerat skiva. kanske för välproducerat för min smak då det uppkäftiga saknas till viss del Mne slut på klagomålen. Det är ändå en sabla bra skiva som stundtals tar andan ur mig. Så köp den för böveln.
backyardbabies08_4-1

Micheles Kindh njuter av att lyssna på Radio Birdman.

Radio Birdman Box Set
@@@@@
Australiens första punkscen bestod enligt mig av två band att räkna med i första vågen – The Saints med Chris Bailey, Ivor Hay och Ed Kuepper och det band som Deniz Tek tillsammans med Rob Younger formade som en del av den nya punkscen som exploderade världen runt, nämligen Radio Birdman. Bandet Radio Birdman blev aldrig speciellt stora inför allmänheten utan ett band som jag nog skulle kalla för punk/rockgruppers inspirationskälla och den som gjorde att den scen i Australien plötsligt några år senare exploderade ut i en indierockfauna som varade hela åttiotalet. Radio Birdmans egna kraftkällor var nog den dröm som MC5 och The Stooges skapade med sina explosioner och jag tycker nog att New York Dolls ligger nära Radio Birdmans egen stil.
Min egen kärlek till Radio Birdman sträcker sig till början av åttiotalet då jag hörde talas om bandet i 80-talets inledning och jag upptäckte vilket lysande band det var vid sidan av The Saints eller Birthday Party. Deras låtar var explosiva krutdurkar som aldrig tog ledigt.
Radio-Birdman-1977-01
Boxen innehåller deras originalskivor plus andra versioner, en liveplatta plus DVd-konserten från 1977 som visar vilket band det var/är.
Se det härliveklippet.

Det är en magnifik och utan tvekan mäktig box som ger mig en tveklös resa till ett av det där stora rockbanden som hela världen borde knäböja inför.Se även styrkan här bara:

För deras musik har just förmågan att förtrolla mig så att man känner sig starkare och förbättrad genom att få ta vara på Radio Birdmans totala utlevelse och energi. Bandet fick ett bra skivkontrakt tack vare att skivbolaget Sire Records skulle signa The Saints och fick även med sig Radio Birdman på köpet. Trots turné tillsammans med The Flaming Groovies så blev det aldrig något genombrott vilket jag tycker är otroligt konstigt. Bandet kom fel för punkpubliken men fick långt senare sitt ikoniska kultstatus.

index

Boxen är ett måste för varje musikälskare som älskar punk och rockmusik i allmänhet.

The Empty Hearts med ny skiva recenserad av Micheles Kindh

The Empty Hearts  – Empty Hearts

MI0003750265@@@

Detta är en form av supergrupp med medlemmar från punk, new wave och powerpopscenen. Fyra veteraner träffas och gör en renodlad powerpopplatta med rockstänk från The Kinks, The Rolling Stones eller Big Star kryddat med lite New York Dolls. I bandet The Emty Hearts kan du träffa på Clem Burke som spelar trummor i Blondie till vardags, Elliot Easton från The Cars, Wally Palmar från The Romantics och till slut Andy Babiuk från bandet Chesterfield Kings. Fyra band som klev fram på den punk/new wavescen som existerade då undertecknad var yngre för sådär 35 år sedan.

Skivans tolv låtar har en skön rockig stil som påminner starkt om den tid då garagerocken från Flaming Groves eller The Sonics härskade över många rockfanatikers sinnen. Det är tajt och välspelat veteranrock fast det känns ändå utan tvekan 2014 om musiken.

Slutresultatet är ingen nyhet och bandet låter inte innovativt, men däremot verkar det ha spelglädje och ett sug efter att få uppvisa ett album där punk, garagerock liksom powerpop letar sig fram längs musikens gångar. Låtarna är nyskrivna, även om de påminner om de föregångare bandet indirekt hyllar i sin musik.

De lyckas skapa ett gott hantverk och en skön växlande stil i de olika låtarna. Musiken har puls, kraftfullhet och en god portion rockanda. Musiken talar med enkla ord direkt till hjärtat, ett hantverk bandet förvaltar väl.

Micheles Kindh om The Raveonettes

The Raveonettes – Pe’ahi

MI0003768628@@@@

Sune Rose Wagner och sångerskan Sharin Foo är den danska duon som i sin musik förenar dels Sonic Youth med The Jesus And Mary Chain och dessutom passar på att kombinera denna blandning med Buddy Hollys och Gene Vincents tuffhet. Jag har varit fascinerad av detta band ända sedan jag lyssnade och recenserade deras första ep ”Whip It On”.

Där fanns den lysande garagerockfebern som då hade fått band som Detroit Cobras, The Kills och The White Stripe att plötsligt få liv i rockmusiken. Det var en lycklig tid då skramlet härskade över världen.

Numera släpper The Raveonettes musik som är mindre inspirerad av garage-rockskrammel. Istället transformeras deras musik till ljudliga mattor av oväsen i stil med My Bloody Valentine och nämnda The Jesus And Mary Chain. Det blir vackra och finstämda gitarrkaskader kombinerat med melodiösa mjuka melodislingor mitt i allt skrammel istället för det ordinära och förväntade konceptet.

Detta skapar en starkare och mer elegant musik som inte behöver stärkas av ord, musiken talar istället sitt egna språk utan andra referenser. Det är modern rock helt enkelt.

Backspegeln – Punkens Historia

Punk, själva ordet skänker ett slags skimmer av rent välmående. Minnena från den tid som har flytt kommer tillbaka och man blir så där gråtmilt nostalgisk. Det är samtidigt musikstilen som många av vi på Blaskan började med. Själv lyssnade jag på musik långt innan, men det var Punken som fick upp mina ögon. Också Micheles Kindh och Sonny Johansson som ingår i redaktionen började där.
Alla minnen har dock inte hållit för tidens tand, det fanns ju dåliga stunder också. Den gången alla raggare från Höör med omnejd hade samlats för att spöa upp varje punkare som hade fräckheten att vilja se The Damned på Kulturbolaget, var ingen höjdare hur man än ser det. Att alla flydde hals över huvud inklusive bandet, var det yttersta beviset på en situation som hade eskalerat bortanför kontroll. Men om vi backar bandet, var startade allt egentligen? Hur kom det sig att punk blev punk? I den här artikeln tänkte jag vi skulle gå till botten med det och försöka ge några av svaren.

Punk's Not DeadVårt första nedslag i historien kommer naturligtvis, vad annars, från USA. Hasil Adkins föddes1937, redan i unga år köpte hans mamma en gitarr som blev hans stora kärlek. Hasil lärde sig snabbt att spela trummor också och snabbt kombinerade han det hela så att han spelade både och samtidigt. På det här sättet utvecklade han begreppet ”One Man Band” och blev en hel orkester i sig.
I mitten av 50-talet rådde en rockyra efter succéerna för Elvis Presley, Bill Haley, Jerry Lee Lewis, Little Richards och andra. Snart hyste också Hasil Adkins en dröm, han ville bli rockartist. Han satte ihop demos, han besökte skivbolag, han spelade live där talangscouter fanns men inget napp kom in. Han blev ganska snabbt refuserad och fick också  veta att han var talanglös (!) och att han inte hade en framtid inom musik. Så inga feta kontrakt där inte. Vad gör man i en situation som denna då, jo man spelar in sina låtar själv och snart hade Hasil Adkins uppfunnit ett av grundfundamenten inom punken – DIY. DIY – Do It Yourself – blev principen som många band kom att använda runt 77. Har du inget kontrakt? Spela in det, sätt det på plast (vi hade ju bara Lp och singlar av plast) och distribuera det till skivaffärer själv. Många var de som började där som Buzzcocks och Penetrations till exempel, men den de hade att tacka för det hela var Hasil Adkins. Han uppfann trots allt hela begreppet DIY.
Låtarna som han nu började spotta ur sig var nästa kapitel. Snabba, skramliga alster med bisarra texter som t ex ”No More Hot Dogs” som handlade om hur han halshugger sin flickvän och monterar upp huvudet som trofé på väggen. Hon kan därför inte äta mer Hot Dogs så därav namnet på låten. Osmakligt javisst men ändå ett exempel på hur okonventionell han var.
Skramlig musik blev snart hans andra kännemärke. Också med detta, förstärkt av de primitiva förhållandena för inspelning men samtidigt med både dist och rundgång, blev han långt senare en musikalisk förebild. För sin samtid var han dock helt obegriplig och det var faktiskt inte förrän på 80-talet han fick sin väl förtjänade uppmärksamhet om än i en alldeles för liten skala. Detta lät dock inte nedslå honom utan han fortsatte enträget att distribuera sina skivor till lokala skivaffärer och radiostationer, han sålde till och med sina singlar från bakluckan på bilen för att nå ut. På 80-talet började hans singlar att samlas först på kassettband som gick från ägare till ägare och så småningom började samlingsplattor att tryckas. Men för Hasil Adkins blev det en lång resa för ett erkännande, ett erkännande han inte tjänade mycket pengar på. Han fortsatte dock sin musikaliska resa genom både country och blues och till sist dog han på våren 2005. Trots denna förlust lever hans musik vidare och det finns ett antal samlings-cd:s man ska kika på som t ex ”Peanut Butter Rock’n Roll” som varmt rekommenderas av Blaskans redaktion och inte minst mig själv. Vill man förstå punkens ursprung är han en av de viktigare pusselbitarna. och dessutom bra i övermåtta.

Hasil AdkinsHasil Adkins rockar loss

60-talets gareagerock-scen är nästa nedslag på vår resa. Namnet kommer från att banden började sin bana i just garage där många repade ihop sitt material. Ofta låg de på små bolag med liten distributionsmöjlighet och därför förblev de lokala förmågor som blev kända på en enskild ort. I efterhand har de satts ihop på olika samlings-cd:s, t ex serien ”Back From The Grave” som finns i utgåva om tio skivor.
Tänket med småskalighet och nära nog egendistribuerade skivor, påminde om den filosofi som låg bakom Hasil Adkins skivproduktion. Många gånger såldes skivorna bara genom lokala skivaffärer och på konserter med banden. Banden saknade oftast uppbackning från skivbolag utan gick istället in i studios, betalade ur egen ficka för inspelning och tryckning av skivor och distribuerade alltså mer eller mindre själva.
Soundet präglades av ett rått ljud med en stor avsaknad av produktion, och inget fel i det tvärtom. Det blev mer som live rakt upp och ner i studio.
Bandnamnen har många gånger historien glömt bort. Jerry & The Others, Willie The Wild One, Murphy & The Mob, Groop, Bojax, Merlynn Tree är några man kan nämna. Trots glömskefaktor fanns det en grupp som kom att bli minst sagt legendariska i den här genren.
En av alla dessa grupper är extra viktig att nämna. The Trashmen var egentligen ett så kallat surfrockband. De var därmed mer musikaliskt besläktade med artister som Dick Dale än med garagerockscenen. De kom från Minneapolis Minnesota, låten ”Surfin’ Bird” som spelades in 1963 kom att bli en klassiker. Den var faktiskt så stökig och skitig att både Ramones och The Cramps spelade in versioner av för att hedra den låt som hade betytt så mycket för deras egna framväxt. The Trashmens ursprungsversion präglas av ett snabbt hektiskt tempo med mycket av surfrockens estetik, men har en nerv och ett skitigt sound som få andra låtar från dess samtid. Med en energimängd som kan mäta sig med medelproduktionen hos ett större kärnkraftverk, åsidosatte låten alla givna regler och kan med lätthet stämplas som rebellisk.

The TrashmenGruppen The Trashmen cirika 1963

Garagerockscenen skulle komma att fostra ett band till som kom att betyda allt för framväxten av punk som musikstil. Från Tacoma i delstaten Washington uppe i nordvästra USA, kom bandet som kom att rita om kartan och få epitetet ”punk” stämplade på sig, men det sista kom först långt i efterhand. The Sonics är gruppen som bara släppte tre skivor, men dessa kom att bli så viktiga att mycket av punken som kom först 10-12 år senare hade allt att tacka för denna insats.
Med mycket av DIY-tänket och ett sound som var så rått att samtiden häpnade, dvs den lilla del som upptäckte gruppen från början, gjorde gruppen legendarisk. Starka låtar som ”The Witch”, ”Do You Love Me”, ”Boss Hoss”, ”Have Love Will Travel”, ”Psycho”, ”Night Time Is The Right Time” var alla exempel på detta. Gruppen hade dessutom en ganska hätsk framtoning i sina låtar; dessa hade alltid en slags nerv som slog an hos de som kom att bli punkare långt senare. De gick till och med så långt att de när de gick in i studion för att spela in sin andra platta, rev de ner dämpande material från väggarna i rummet med motiveringen att det skulle ge ett råare ljud. Gruppen upplöstes 1968 för medlemmarna kom att starta andra band, plugga på universitet och bli inkallade till armén, Vietnamkriget kom som ett ovälkommet avbräck. Ett annat avbräck var att de två första plattorna spelades in i lokala studios utan skivkontrakt och distribuerades av gruppen själva. När de väl inför den tredje plattan fick ett skivkontrakt med ett större bolag, var ett av kraven att de blev tvungna att bli lite mer rumsrena i sin musik och detta dödade per definition glädjen i att spela. Skivan kom visserligen ut, men blev dödskyssen för gruppen. De återuppstod visserligen1972 och fortsatte till och med under namnet The Sonics men med bara en originalmedlem och en helt annan musikstil. Bandet återförenades i sin originaluppsättning 2007 och turnerar flitigt för att ge bejublade konserter. En av dessa var Stockholmskonserten på Medborgarplatsens Debaser som jag själv såg och dansade till som en hattefnatt. Traditionen förs därmed vidare med den nygamla gruppen The Sonics.

The SonicsThe Sonics ser hårda ut och hade anledning till det.

Fortsättning på denna artikel följer inom kort

Dr Dacapo alias Uffe Holmén

Jack Whites nya skiva recenseras av Micheles Kindh

Jack White – Lazaretto

MI0003748983

@@@@

Jack White hade tillsammans med sin exhustru Meg White det lysande magiska garagerockduon The White Stripes, klara hjältar hos oss på Blaskan.

Sedan dess har Jack White haft två andra konstellationer såsom The Raconteurs och The Dead Weather med skicklig rasande garagerock och powerpop på programmet. Men nu är han mest soloartist som bor i Nashville och intervjuades förra året tror jag det var i tidskriften Sonic.

Hans förra och första soloskiva ”Blunderbuss” var en helt okej platta men den nya är dock mera klarare och kristallklar i synen på vad han vill med sina bluesrockiga spår och influensen från Howling Wolf är tydligare  och framförallt så märks ävenledes countryn finns där som en ny aspekt. Nu blir det det lite rockblues i samma anda som Led Zeppelins första utgåvor av sina skivor.

Låtarna tar bättre nu än på väldigt länge och formulera en klarsynt vision om att man skall vara starkare och bättre framslipade texter. Jag tycker om att plattan har mera av rock i sig och därför spetsas den till tack vare det. Den kanske inte är lika lekfull som förra skivan men det gör inget alls i min värld – så länge Jack White släpper fina och intressanta personliga verk som han gör det med sin nya skiva. En delikat platta som harvar på med starka kort till sånger. Detta är mitt hjärtas pålaga som stavas Jack White.

Micheles Kindh om punk/hardcore och garagerock

 REVENGE – S/T

@@@@

Det är nästan fjorton minuter stenhård punk/hardcore på Revenges debutskiva med starka korta låtar som andas in samma urbana storstadshardcore som Minor Threat, Black Flag och The Circle Jerks – vilket i min bok är det böästa m,an kan höra. Men det finns också mera inhemsk hardcoreestetik från liknande band som Mob 47 eller P-Nissar kanske lite Refused.

Fast bandet består av redan folk från coola Satanic Surfers, Sista Sekunden eller Skitkids som vet vad eer hur slipstenen skall dras ordentligt. Låtarna rasar på och stannar inte upp. Jag hör kraften från musikenb – så plötsligt tänker jag på Dead Boys gamla punklåtar för så där 35 år sedan.. Men visst brännder det till slut och jag har hörtt entt nytt band ge hardcorevärlden, åtminstone i Sverige något jag kan ta till mig.

Gloria Story – Born To Lose

@@@@

Äntligen något att se fram emot nu när både The Hellacopters och Backyard Babies försvunnit ur vår horisont. Tyvärr får jag säga, fastän då dyker The gloria Story upp och plockar fram både punkrock, garagerock och lysande cool sjuttiotalspartyhårdrock i den stil som älskade Sweet eller Thin Lizz. Då är jag med från första stund då deras nya skiva ligger och snurrar på cd-spelaren i Kallhälls omvärld.

Jag faller ihop med styv kuling och låter låtarna snurra igång och himmelriket plötsligt blir rockigare och gudomligare än vad jag trodde. Musik för hjärtat och faktiskt hjärnan också -bra låtarsom rockar järnhårt bättre än någonsin. Gitarrer som ekar av fest, lite sprit och lite fredagsmys med sin älskade. Tja, musik för både själ och dansnerverna. Allt hålls ihop till bra och roliga texter. Rock musiken dånar verkligen här  i skallen. mera sådant tack.

 

Dr Indie lyssnar på Babians nya album

Babian – Heja dom som vinner

@@@@

”Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad” och ”Hälften dör av fetma”  heter de bra fde förra albumen till Blaskanfavoriterna Babian. Den nya är dynamiskl och har utvecklats i stil och texter. Bästa låten textmässigt är ”Domstol” som är en form av politisk inlägg i en musikalisk snygg och bra form. Hela skivan dundrar och smakar gott.

Babian är gruppen som slår hård och smäller till musikens yttersta kvadrater. En grupp som hänger i lianer och dricker kokosmjölk med fin kvalitetet. Sångerna är just där den skall vara – utan stohej och fast däremot magiska på ett sätt. Det är låtar som berättar snabba berättelser om liv och lust. med andra ord är Malmös stoltheter Babian något som knocka rmig resten av dagen.