Uffe förfäras och förförs av The Horrors

Grupp/Titel: The Horrors – V
Betyg: ♣♣

När The Horrors debuterade tyckte jag extremt mycket om dom. Deras punkiga stil med klara referenser till 60-talets alternativa musik där garagerocken stod i centrum svepte bort mig med stormsteg. Sen blev det lite mer problematiskt när andra plattan kom, en mycket förvirrande musikalisk stil som försökte leta sig bort från just det som gjorde dom så stora. En känsla av besvikelsen infann sig ganska snart. Nu står jag inför ytterligare en platta från 2017 och jag måste erkänna att jag är förbryllad.

Den nya plattan som kort och gott har titeln ”V” då det är deras femte platta vilar på två ben i musiken. Dels är det en stil baserad på syntar som känns starkt inspirerad av Gary Numans tidiga produktioner och Depeche Modes dito. Sen har vi den musikaliska förebilden i shoegazerpop i några låtar. Inspirationen  till den går att hitta i det sena åttiotalets och tidiga nittiotalets musikaliska explosion med band som My Bloody Valentine, Slowdive och Ride.

Låt oss börja i den åttiotalsinspirerade syntmusiken. Det inleds med den mäktiga ”Hologram” som bär klart släktdrag med Gary Numan. Eftersom jag älskar Numans stil sväljer jag det utan problem, det är helt enkelt en snygg hommage till en i mitt tycke stor artist. ”Machine” känns också stabil med en lätt touch av Depeche Modes mer bombastiska stil. För mig är låtarna favoriterna på skivan, de här två och ”Ghost” är både sofistikerade och bra. Snyggt, svängigt och riktigt inspirerande.

Också ”Ghost” är alltså en låt baserad på synthesizer men av det mer inåtvända slaget, också den är en femetta som bär skivan med stolt och högt huvud. Här hittar vi dessutom uppbackning i form av gitarr som ylar friskt i slutcrescendot. Snyggt så det förslår! Låten är definitivt en av de bättre på skivan med sin mer mystiska och kryptiska framtoning. Också snärtiga ”World Below” känns som om skivan i sin helhet ändå har en chans att bli riktigt bra. Kanske skulle den ha tjänat en del på att skalas av men det känns ändå stabilt..

”Press Enter to Exit” inleder shoegazer-delen av skivan. Med sitt funkiga gitarriff och poppigt luftiga melodi liknar det åter originalstilen rätt mycket. Problemet är kanske att det är just likt och dessutom lättviktigt. ”Weighed Down” är också den en shoegazer-utflykt. Också här hittar vi de klassiska ingredienserna men också spårämnen av Depeche i de poppiga melodierna. Men återigen känns både stilen och insatsen rätt inspirationslösa.

Jag önskar helt enkelt lite mindre av stilen eller alternativt mer krut i låtskrivandet annars blir det för tråkigt. När ytterligare en låt, ”Gathering”, drar igång i samma stil men med lika stor lyftkraft som ett 3 gånger 9 gånger 5 meter stort cementblock känner jag mig rätt mätt på The Horrors. Det är samma gnälliga stil nu som då och det känns inte så särskilt roande. Det känns helt enkelt inte som om The Horrors har något att tillföra stilen så här långt.

Så har vi kategorin ”låtar som landar hopplöst sprattlande på marken utan att kunna ta sig upp”. En av dessa ”Point of No Reply” där felet ligger i att den är så utslätad och intetsägande att sömnpiller framstår som uppiggande i jämförelse. Också ”It’s a Good Life” känns så stillastående att sköldpaddor springer ifrån resultatet. Det händer liksom ingenting i musiken som istället blir så där hopplöst orörlig och därmed också riktigt trist.

När gruppen till sist försöker sig på glassig funk-inspirerad 80-tals stil lite mer åt Duran Duran-hållet eller gud förbjude Rick Astley,  känns det som om jag har fått nog. Låten ”Something to Remember Me By” känns helt enkelt riktig lökig. Det finns för det första inget värre än stilen, gruppen Duran Duran eller för den delen Rick Astley. För det andra känns det i The Horrors händer hopplöst passé. Möjligen låten för alla med behovet av nostalgitrippar, jag tillhör dock inte den skaran.

Den här låten gör mig faktiskt till och med lite lätt bekymrad och rätt upprörd om jag ska vara ärlig. Låt Duran Duran och Rick Astley vila i frid, både de och stilen luktar än mer illa nu än den gjorde då. 80-talet när det var som värst är återuppväckt. Jag förstår inte heller hur man kan gå från den utmärkta debuten ”Strange House” med sin garagerocks-känsla och 60-talsinspirerade rock, till en låt som låter som billig 80-tals rip off där dom dåliga förebilderna är ledstjärnorna.

Dags att sammanfatta då. Ja det är ju helt klart mer vatten än vin, så mycket är säkert. Här och där präglas också skivan av dåliga omdömen vad gäller stilen på låtarna och ibland är dessa rent av usla. Men de är också stundtals så där underbara som i t ex i ”Hologram”, ”Ghost”, ”Machine” och ”World Below”. Varför man inte satsar mer på den stilen är och förblir en gåta. Istället slösar man både resurser och dåligt omdöme på stilar som låter som sämre kopior utan originalitet eller såna som faller platt till marken.

Det är det som är så synd med helheten. Här finns dels riktigt ljusa stunder där det glimmar till ordentligt och så finns det stunder där man gäspar i takt med musiken. I den senare låter det både oinspirerat och tråkigt, i den förra är det betydligt mer generöst med de lyckliga ögonblicken där man ler. När de två sidorna kolliderar på det här sättet blir också slutresultatet lägre. För min del slutar plattan på en tvåa, den är trots allt värd en del ros trots att det tyvärr är mer övervägande av det mindre roande.

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Uffe Diggar Till Gary Numan

Skiva: Gary Numan – Splinter Songs From A Broken Mind
Betyg: ♣♣♣♣

Gary Numan är inte den artisten som drar till sig lika stora rubriker som t ex Miley Cyrus, men å andra sidan vem vill ha det med de billiga mediatrixen. Han är inte heller den som drar till sig störst ovationer över nyskapandet i musiken. Trots detta borde det vara så att varje person med vurm för synthmusik borde andas hans namn med vördnad. Om man har format stora delar av den musikaliska profilen för New Romantics-scenen med låtar som ”Are Friends Electric” och ”Down In The Park” borde det automatiskt vara så. Numer fortsätter den alltid experimentlystne Gary Numan att utforska synthmusikens utmarker där klara släktskap med Nine Inch Nails faktisk kan skönjas. Det är knappast kattpiss med andra ord.

Gary Numan Splinter Songs From A Broken Mind

Jo jag erkänner, jag är en devot fan av Nine Inch Nails. Jag fullständigt älskar deras mystiska och experimentfyllda rock som hela tiden utforskar nya vägar att skapa musik. Samma andas barn är Gary Numan, och det är därför jag faller som tre ton Gullhögens. Splinter Song From A Broken Mind är en enda lång odyssé i experiment och utforskande av mystiken i musiken och ett sätt att hitta nya vägar för att skapa melodier och arrangemang som har mycket personlighet. Ett alltför sällsynt fenomen nuförtiden för övrigt, inte minst hos tidigare nämnda Miley Cyrus.
Till sitt förfogande har Gary Numan en hel maskinpark av olika syntar som puttrar, smattrar och utstöter de mest häpnadsväckande och vällustiga ljud. Precis som Nine Inch Nails stoppar inte heller Gary Numan för att använda både bekanta och främmande element i sin musik. Här kan man finna spår av klassisk musik, orientalisk musik och mycket annat för att skapa de sinnesstämningar som han vill mejsla fram, också detta precis som Nine Inch Nails. Men där tar också likheterna slut. Gary Numan är en smart herre, intelligent nog att förstå att man också måste tillsätta något personligt för att ge karaktär. Detta är kanske inte som det låter en bifigur, snarare tvärtom. Det här är en skiva fylld till bredden av personlighet och ytterst egensinniga lösningar. Den är något av ett mästerligt drag i grenen skickligt genomförda plattor med STOR portion egocentricitet av bästa märke, där både flörten med det likasinnade och vägen mot det annorlunda spelar huvudrollen. Skaka av skräck månde Miley Cyrus som inte förmår vara personlig en nanodel av en sekund. Ledordet för Gary Numan är utforskande. Musiken hittar hela tiden nya vägar utan att tappa den röda tråden. Den är organisk och nästan sönderbruten på sina ställen till den ljud- och musikresa som vi bärs med på. Musiken är uppburen av både experiment med synthmusiken utan att bli alltför kryptisk och mer rockiga partier. Inledande ”I Am Dust” är ett bra exempel på detta. Ljudelement och inspiration kommer som sagt från allt och mer för att skapa stämningen i musiken och det är i den här kombinationen som skivan firar nya triumfer. Balansen mellan det utforskande, det traditionella och det främmande är det som skapar skivans storhet.
Igen är skivans första spår ”I Am Dust” är ett typiskt exempel på skivans karaktär. Stor ljudbild med synthar som ljudeffekter i en organisk ljudgröt där också gitarr och andra analoga instrument backar upp ljudbilden. Melodin skiftar mellan intensiva och avvaktande partier där det tysta får bli spänningsskaparen inför det kommande bombastiska. Därmed är effekten fullbordad och nerven i musiken är skapad med rätt enkla medel, men i mina ögon och öron är det alltid det enkla som är det geniala.

Kanske är det därför att jag är en sån fan av både Nine Inch Nails och Marilyn Manson som jag tycker den här skivan är mumma. För om man vill vara elak/ge eloge så är det här albumet här och var ganska eller mycket influerat av framför allt Nine Inch Nails. Jag ser inte detta som ett problem eftersom Gary Numan lyckas hålla balansen, men andra kanske misstycker i den beskrivningen. Alldeles oavsett detta tror jag alla som gillar syntbaserad och lite mer experimentell musik kan hitta guldkorn också på Gary Numans nya platta. Den är i mina ögon en juvel som borde ge upphov till glädjetjut både här och var. Lite av vad som redan har gjorts och mycket av det personliga och nyskapande. Inga säkerhetsbälten utan alla medel och verktyg är tillåtna. Orientalisk musik, klassisk dito och etnoinslag är något man får vänja sig vid på det här albumet. Det pendlar mellan det storvulna bombastiska och det mer nyanserade lågmälda så tonläget är hela tiden i förändring.
Själv tycker jag skivan andas stort mod och personlighet, men alla får ju göra sin bedömning. Det är dock inte utan att man måste vänja sig vid att det inte är dussinmusik som serveras, tvärtom är det en ganska egensinnig komposition som ändå är så pass polerad och producerad att den inte faller ut i det rent experimentella. Balansen mellan det lyssningsbara och det nyskapande är själva poängen med denna skiva och det är en stor anledning till att den är så köpvärd. God lyssning.

Fler recensioner du kan läsa:

Contact Musics recension
You Need To Hear This recenserar. Här kan du dessutom se en intervju med Gary Numan
Cheese On Toast recenserar
Re Gen Magazine recenserar