Grace Jones liv präntat på papper.

Nattens eviga svarta panter Grace Jones har gjort det hon i en låt sade att hon inte skulle göra ”I’ll Never Write My Memoirs” vilket ockå ironiskt nog är titeln på discodrottningens nya självbiografi som hon nyligen givit ut. Med egna ord berättar hon om uppväxten på Jamaica, flytten till USA och den gryende musik, modell och filmkarriären. Allt det berättas med snabba kast och med glädjerika lyxiga ögonblick med bilder från legendariska discot Studio 54. Andy Warhol och den glittriga glamourvärlden. Men denna förvandling från discodrottning till futuristisk musikkreatör är exceptionellt storslagen förvandlingsnummer. Boken är en smaksatt pralin med lyxkant som också visar hur Grace Jones blev bäst i världen och en av de klaraste hjältinnor i mitt liv. Vad världen skulle varit musikaliskt tommare utan hennes fascinerande musikvärld.

https://youtu.be/CdJiIP3KQf








Micheles Kindh om underbara Grace Jones skiva ”Nightclubbing”

Grace Jones – Nightclubbing (Deluxe Edition)

@@@@@

Grace_Jones_-_Nightclubbing

1981 riktades allt strålkastarljus på vad som skulle visa sig bli ett av 80-talets allra bästa album – ”Nightclubbing” av Grace Jones. På omslaget såg hon hård ut i en väl utstuderad stiliserad arketyp av androgynt utseende. Redan där fanns den maskinliknande Grace Jones med inriktning emot framtidens kommande genusdebatt. Njae inte riktigt kanske, men när jag såg Grace Jones uppträda på Göta Lejon 1981 så låg hennes briljans i att hennes stil och musik inte var som någon annans. Det var därför jag älskade Grace Jones hela personlighet, hon var som en kvinnlig David Bowie som genomgick en metamorfos.

Producenterna Chris Blackwell (Skivbolaget Islands grundare och reggaemusikens främsta ambassadör) och Alex Sadking gjorde också de ett magiskt arbete med denna skiva. Det var som om framtiden hade drabbat oss. En skiva minst lika banbrytande som David Bowies, Iggy Pop och Brian Enos arbeten i Berlin och med Berlintriologin plus Iggy Pops ”The Idiot”.

005_grace-jones-et-jean-paul-goude_theredlist

”Nightclubbing” innhåller otroligt snygga covers på The Flash And The Pans ”Walk In The Rain”, Iggy Pops dramatiska ”Nightclubbing, Bill Winthers ”Use Me” och Astor Piazzollas ”I’ve Seen That Face Before (Libertango) samt låten  ”Demolition Man” skriven av Sting Samme Sting spelar också synthar här och där på skivan. Grace Jones har också briljanta musiker med sig som i rytmsektionen där man återfinner reggaegiganterna Sly and Robbie. Deras sound och ansträngningar tillsammans med multigeniet Barry Reynolds (samma man som fick Marianne Faithfulls karriär gå igång med skivan ”Broken English”1979), tillförde ytterligare magi till skivan.

Alltihop fördes över till tejp och kom senare att utformades till kanske åttiotalets första riktiga mästerverk tillsammans med Ultravoxs ”Vienna”. Grace Jones hamnade därmed i samma fack som David Bowie, en artist precis mitt mellan new wave och discomusiken. Visserligen hade Blondie redan varit där och mixat punk med disco,men jag tycker nog att Grace Jones som artist med sin gigantiska scennärvaro förtjänar epitetet  drottningen av new-wavediscon. Skivan ”Nightclubbing” visade detta med besked.

Grace-Jones-Biography

Deluxeutgåvan har väldigt fina bilder med texter i en bok som medföljer albumet och det förhöjer en av sommarens bästa retroutsläpp. Det är en ren gåva att få ta del av ett genuint mästerverk från nattens drottningen och musikens lyxambassadör.