Håkan Hellström – Du gamla och fria @@@

Jag skulle kunna börja berätta sagan om Håkan Hellström från när han föddes på sjuttiotalet, men kan också välja börja med att förtälja Håkans levnadssaga när han spelade med Honey Is Cool eller när Håkan började spela med Broder Daniel.
Ja berättelsen om Broder Daniel är en helt annan saga.

Men jag kan istället berätta om hur djupt förankrat i den svenska musikens mylla Håkan Hellström är i stället. Visan och den hederliga schlagerns jord är Håkan Hellströms tradition och rötter.

Carl Michael Bellman, Evert Taube, Karin Juvel, Alice Tegner fram till Cornelis Vreeswijk, Mats Paulsson, Fred Åkerström och Olle Adolphson. Visans portalgestalter Fastän även den svenska schlagern finns där inbyggt i hans musik. Det var inte alls konstigt att Håkan Hellström kunde nämna Kai Gullmar i en sång därför att det föll sig naturligt att nämnda denna gamle låtsnickrare från trettio och fyrtiotalet. Här finns också Harry Brandelius, Lasse Dahlquist och Jules Sylvain med i Håkan Hellströms kulturella rötter som utgör den kontext han idag rör sig i musikaliska sammanhang.

Det har också funnits den både punk, postpunk och kanske The Smiths med i Håkan Hellström referenser som kan fungera som ingångar. Men det nya albumet hamnar i ett märkligt läge därför att den har lite nya inslag som röster från Göteborgs hamnarbetare i en låt och plötlsigt amerikanska musikaliska röster och inslag som gör att man undrar vad Håkan Hellström vill förmedla med sin nya skiva.

Det är en skiva som jag känner mig lite främmande inför. Låtarna tar inte tag i mig förutom den finstilta vackra balladen ”Ingen oro,Tjabo!” som har den förutsättningen att infria mina kärlekstankar angående Håkan Hellströms musikaliska vidare öden.
För visst har den mångsidiga Håkan Hellström under åren utvecklat sin musik under åren till att skapa pop med stor musikalisk integritet. På alla de album som hittills kommit ut har alla varit storslagna kompositioner och med ett starkt band bakom sig med flera av våra bästa svenska musikanter så ger Håkan Hellström oss magiska under i sina bästa stunder.

Fastän nya studioalbumet gör mig mera betänksam och där måste jag säga att albumet tappar den mest typiska melodierna och texterna blir mindre starka i mina öron för att helheten försvinner bort i en känsla av något halvfärdigt som saknar visionen som varit Håkan Hellströms bästa, den att skapa svenska sånger som lever länge.

Här kommer en skiva som knappast tillför något även om den har sina dokumentära inslag kring hamnarbetare eller aå kanske man kan känna att den innehåller lite av den klassiska Göteborgsandan. Men det som förvånar mig är att han låter sjuttiotalets softpop eller softrock finnas med i sina musikaliska arrangemangen vilket jag inte hade räknat med direkt. Fleetwood Mac eller Dobbie Brothers skulle kunna vara referenser som jag kan ta till mig. Fast för min del är det en skiva som förmodligen kommer transformeras till en vanlig ordinär platta som jag nog ej kommer spela speciellt mycket i höst/vinter. Det får bli Håkans Hellström tidigare skivor för min egen del.

hakan-hellstrom-2

Micheles Kindh fördjupar sig i Håkan Hellströms värld

Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

@@@@

Bok: Ps lycka till i kväll

DVD: Explodera Bateria; Liseberghallen Den 20 December 2002 – utgåva 2003

För väldigt länge sedan läste jag om bandet Broder Daniel var det stora bandet som tävlade med Kent om att vara klassiska tonårsångestens främsta urtolkare. Jag tyckte inte om Broder Daniels första skiva utan föll ständigt för Eskilstunas stolthet Kent. Men jag följde noggrant bandet Broder Daniel som Håkan Hellström ingick och hoppade av för att spela med Karin Dreijers band Honey Is Cool. Deras debutalbum diggade jag för fullt ut ”Focky Focky No Pay” som blev en indiehöjdpunkt. Medan Broder Daniel tillsammans  med kent befann sig i en annan dimension som avskiljer dessa akter från övriga indievärlden i Sverige.

Honey Is Cool spelade en ettrig indiepop som fräste och kokade ordentligt i deras musik och det tyckte jag verkligen mycket om. Fastän det tog däremot längre tid innan jag fattade det sköna med Broder Daniel. När skivan ”Broder Daniel Forever” kom ut 1998 och hamnade med i klassiska filmen ”Fucking Åmål”  då började förstå bandet bättre. Den skönhet som välde fram och nådde exstas i en total explosion av skönhet och vacker självutlämnade rock. Håkan Hellström som hade kommit tillbaka till bandet började spela in egna sånger medan Broder Daniel låg i isvatten.

Det var då låten i början av sekleskiftet 2000 kom ut med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg spelades på radion. Då tyckte jag inte om låten för den tilltalade mig inte just då. Men då hände det att allting hos mig vände om till att nästan dyrka Håkan Hellström. För plötsligt slog albumet till. Jag köpte albumet och började lyssna flertalet gånger per dag på skivan. Senare på en klubb i Stockholm där Andress Lokko var dj, tror jag det var. Men då kom Håkan Hellström ut på scenen och då hände det den där magiska akten. Håkan sjöng låten där om Göteborg och det var då den känsla av magisk kärlek mötte mig där på den svettiga klubben i nattens panoramafärger.. Håkan sjöng vackert och gav oss alla där en ett ögonblick av livfullhet, färg och en känsla av att allting är så vackert här inne likafullt som där ute.

Just dessa nedärvda visor som Håkan Hellström förvaltar från Taube, Kai Gullmar och andra klassiska schlagerskapare bildar fundamentet i hans musik. Håkan Hellström har gått från klarhet till ännu större känslor i sina texter.

Det finns något väldigt svensk som vilar översjälva texterna medan musiken kan lika väl vara samba, new wave och The Smiths som är begripliga nycklar till hans verk.

”Ett kolikbarns  bekännelser” är ett av det mest avgörande album i Håkan Hellströms karriär därför att han vågade ta fram en estetik som var som en bro mellan svensk vistradition och den sofistikerade indiepopen med sin sambaartade inlägg och förskjutningar i den musikliska världsbilder som Håkan Hellström frammanar på samma gång.

Om jag går tilbaka  till det nya albumet som gavs ut  tidigare i år så är det en skiva som jag tycker går tillbaka på ett sätt till det de rötter som fanns i de tidigare uppslupna och finstilta delikata popen. Medan han ändå förskjuter musiken åt ett nytt mera mognare exaktare uttryck. Jag läser också den fotobok som Håkan Hellström i år givit ut där det varvas mellan fotografier från uppväxten i Västra Frölunda, Göteborg och hans musiklaiska utveckling. Texterna och fotografierna speglar en uppväxt som leder till musikens magiska känsla av kraftfullhet. Det är fina ömma varma bilder som hela tiden pumpas ut över sidorna.

Jag lyssnar på nya skivan och ser samtidigt nyutgåvan av dvd-konserten från 2002 med just en fantastisk Håkan Hellström i högform – en spelning som blivit legendarisk för just dess kraft och den säkerhet som skapar vital energi.

Själv har sett Håkan Hellström cirka fem gånger live under åren som soloartist och älskat varenda stund, moment, ögonblick av allt som rör sig omkring denna briljanta artist med sådan pondus, som gör han kanske till en av Sveriges bästa artister vi haft de senaste tjugo åren i Sverige.

Den nya skivan är kanske inte till omfång och känsla lika bra alltid om man jämnför med de tidigare albumen men den är fortfarande suverän i sin tankebild, där texterna är mera framåtblickande fastän ändå så kan han se sin tid som ung man, vilket formas av den samtid vi idag lever i. Håkan Hellströms nya skiva är ett väl filtrerat känslomässigt moget verk där nutid och förflutna sätts i kontext till sig själv. Ett samtidsreferat av Håkan Hellström där allting tematiskt sammanstrålar på ett för mig vackert sätt.

Det bästa med Håkan Hellströms nya skiva att han både fortsätter att beröra sin tidigare teman men samtidigt förnya sin repertoar med nya erfarenheter som leder till helt andra insikter då han blivit medelålders och dessutom familjefader med en mera behärskad emotionell mognad i texter och ideal. Fast vi känner ändå igen hans musikaliska röda tro då han fortsätter att beskriva hur det var att vara ung människa på väg att växa upp och närma sig den vuxna rollen. Fastän ur just den vuxne mogna mannens perspektiv. Det blir ändå estetisk vacker skön popmusik i Håkan Hellströms magiska sätt att skapa.

Nya skivan är naturligtvis ett måste som vid sidan av Olle Ljungström får min vår att bli ännu bättre.

 

Micheles Kindh om Daniel Gilberts nya album

Daniel Gilberts – Nowadays Daniel Can´t Even Sing

@@@@

250px-Daniel_Gilbert

Daniel Gilbert visade med sitt debutalbum ”New African Sports Soul Café Club No #1” att han kunde mycket mera än att vara en fantatisk gitarrist i Håkan Hellströms band utan kunde vara bra på egen hand.

Daniel Gilbert bildade Broder Daniel tillsammans med Håkan Hellström och följde med när Håkan Hellström blev magisk egen soloartist. NUmera gör han ännu bättre musik. Håkan Hellström kunde sjönga om Daniel Gilbert ”Alla talar om dig,Hurricane” som var en egen hyllning från Håkan till Daniel.

Den nya skivan speglar alla de influenser från soul till The Replacements åter till Pavement. Musiken är mjuk rockig fastän ändå sofistikerat på det där specifika sättet som bara en utsökt artist klarar av som Daniel Gilbert. En skiva och en kraftfullhet som finns som botten och bildar det fundament som utgör musikens fina känslospel.

Skivans klangbotten är just styrkan där toner och ackorden sammanstrålar på ett sätt som gör låtarn aännu bättre, helt enkelt. En stark driven skiva från en skön artist.