Nya metalskivor i korta recensioner.

Här kommer en rad med kortare recensioner från de hårda järnlagren inom musiken.
Subrosa – For this we fought the battles for ages $$$$$
Javisst är det oerhört estetisk ekletisk hårdrock som följer alldeles egna sköna skimrande vägar – eller trolska dolda skogstigar. Musik som jag verkligen älskar. Låtarna kan vara en kvart långa gitarmattor och sagolika stunder av mörker och ljus.

Terra Tenebrosa – The Reverses $$$$
Black metal eller noise i samma anda som Neurosis kan man undra. Det är verkliegn ond skräckfilmsmusik som är ändock bland det ljuvligaste jag tar fram och låter min själ bada djupt i sänkans svarta nattsvarta djupligande hav.

Mono – Requiem for hell $$$$
Långa sköna blackmetalhymner och instrumentala sånger som bryter marken sönder och håller ihop bygget ändå. Vackrare och mera symfonisk kan ej black metal bli enligt mig.

Vanhelgd -Tempe Of Phobos $$$$
Groowlande black metal som både bryter sig in i Miltons paradis och William Blakes helvete liksom möter oss med de svenska sångerna å¨en färd i Baudelaires onda blommer och Dantes vandringar i helvete.

Holy Serpent – Temples $$$$
Psykedelsik hårdrock med doom och black metalsväng. Ja det här älskar jag att spela så det blänker stål och taggtråd om det hela, Melodisk vansinne.

Abbath – Abbath $$$$$
Ja det svänger och förstärker den brutala inramningen av black metal och stoonerhårdrock med skönhets törstande demoner som slår följe med hårdheten i livets villkor.

Darkthrone – Artic Thunder $$$
Ja här kanske mixen av deat metal och sviten av black metalinslag kan bli lite enhanda här då musiken saknar variation. Jag brukar i vanliga fall älska det här bandet.

Vader – The Empire $$$$
Här har vi ett utsökt album med Vader där heavy metal och death metal växer ihop så att lite snygga grindcoreattacker vaskas fram ur dimmorna så att skivan får fast former.

Pangandom – Hurts as a shadow $$$
Hård heavy metal med lite av både trash, death metal och kanske speed metal. Helt okej musik om man orkar genom denna skiva.

Hyperion – Seraphical Euphony $$$$
Här har vi lite klassisk death metal möter drag av både black metal och lite av skönhetens behag inom speed metal. Detta album innehåller många fina stunder.

Murg – Gudatall $$$$
Klassisk black metal med typiska svindlande låtar och med stark kraftfull arranagemang lyckas Murg att skapa skönheten mitt nattsvarta ruiner och nattliga rituala hedendoms¨drömmar i klosterkyrkor. Aldrig har midnattsmässan varit så brutal skön.

Hatebreed – The Concrete Confessionells $$$$
Javisst är det blixtrande hardcore och heave metall i skön förening. Man kan tro att det är både Nails och Nasum i samma anda med lite trashmetal av Anthraxdignitet. Jädrans så bra det är.

DEATHSPELL OMEGA – The Synarchy of Molten Bones” $$$
Kryptisk black metal eller vad denna franska grupp på sin nya skiva är ute efter. DEt är helt okej men lite slött och oengagerad musik som bandet erbjuder denna gång. Bra men ordinär på något sätt.
Det var den sista skivan här.

Diverse artister: Brown Acid – The Second Trip

När flower powerrörelsen var i sluttampen kom det en hårdare rockmusik som blev inledningen till hårdrocken. Visserligen hade Deep Purple tidigt haft en mindre hit med Hush på sextiotalet men det var nog band som jag vill hävda var ledningen till den hårdare rocken. Även om Deep Purples låt var en ganska så soft psykedelisk låt men ändå kunde man nog märka att den tyngre rocken var på väg att slå sig till rot ju närmare sjuttiotalet man närmade sig. Låten är tung men har ändå den typiska melodin som skapar den tunga bluesartade psykedeliska soundet i en förgrening. Men visst var hårdrocken i ankommande.

Band som Vanilla Fudge med Mark Stein,Tim Bogert, Vince Martell och Carmine Appice gjorde en stark psykedelisk rock som var både experimentell och tung samtidigt som också var tycker jag klassisk i sin specifika form.

Själv är jag förälskad i Blue Cheer som gjorde den här formen av hårdrock långt före sin tid. Deras musik hade ingenting av summer of love i sig. Utan mera urban hårdrock innan begreppet fanns ännu.


Jag vill fortsätta att plocka fram band som började dyka upp där i slutet av sextiotalet som mitt absoluta protohårdrockband som jag älskar Iron Butterfly som också skapade en form av tidig hårdrock starx innan Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin eller Grand Funk Railroad som skapade en hårdare ljudbild.


Grand Funk Railroad släppte också hårdare rock som förgyllde upp rock musikens väsen med sina klassiska attacker.

Men så dök det upp band som knappt någon kommer ihåg idag som gjorde bra musik som var i gränslandet mellan hårdrock och psykedelisk rock. Den här samlingen ”Brown Acid” som tar upp band som gjorde bra låtar som förtjänar komma fram i ljuset. Band som jag aldrig hört talas om. Bara se här på videon så kan man höra en helt underbar låt.

Mera av bandet i fråga:

Från samlingen ännu en härdsmälta som jag enbart bara älskar.

Den här låten med Sonny Huggs är en ren knock out

Jag hela den här samlingen är gyllene guld. Jag tycker att man skulle kunna ta med Cream eller Hawkwind men de är nog för kända band så den här skivan täcker upp ett gäng låtar som har just den där kvaliteten man kan behöva.

Volbeat : Seal the deal & Let´s boogie


Volbeat är inne i ropet just nu med deras folkliga rockabilly-metal. Nu har man satsat på lite poppigare melodier. De spelar på Friend´s Arena i september.
I öppningslåten flörtar man ordentligt till tyngre metal med tunga Black Sabbath liknande gitarriff i ”The Devil´s Bleeding crown”. När man förväntar sig att få höra Ozzy´s stämma så träder Michael Poulsen fram med sin stämma, visst 17 det var ju Volbeat´s senaste platta som ligger på skivtallriken. Hur som helst en härlig inledning. I ”Marie Laveau bjuds vi på snabba rappa riff och en lite återkommande småfunkig basgång på ett par ställen. Härlig mix. Den gamle punkikonen Johan Olsen är gästsångare och tar i för full hals på danska, i “For evigt” och nivån lyfter rejält, här är plattans i särklass bästa låt. Michael Poulsen är en mästare på att skriva älskvärda refränger som träffar en pricksäkert direkt i hjärtat.
”Black Rose” är förvillande lik ”Lola Montez” från förra skivan och har ett skönt rock´n´rollsväng, Lola Montez hade ju mer bluesrock i grunden. Den har lite annan twist i refräng samt vers och är stor favorit till bästa spår. Danko Jones gästspelar i låten och det kan förklara det sköna, rappa drivet i låten.
”Rebound” bjuder på tuggummipunk a´la Ramones, det är ett härligt gung i låten. En influens som jag dock saknar på resten av skivan. Volbeat hade ju annars tendenser att vara lite halvpunkiga i sitt sound. ”Battleship Chains” blir lite för mycket folkparkdansbandsstuk. Känns som utfyllnad.
”Seal the deal & let’s boogie” är en genuin Volbeat-skiva, gillar man Volbeats tidigare plattor är det här ett absolut måstehaalbum. Det är framför allt låtarna Rebound, For Evigt och Black Rose som lyfter upp hela skivan.

Skivan får € € € +
/Sonny

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Uffe lyssnar in sig på Wolfmother

Artist/Skiva: Wolfmother – Victorious
Betyg: ♣♣♣

WolfmotherWolfmother från Australien är något av en musikalisk gåta. Många vill se dem som hårdrock, andra som rock med inslag av stoner och influenser från 70-talets proggrock. Själv vill jag nog stryka ”hårdrock” från listan, de har helt enkelt ett väldigt mycket bredare register. Men visst luktar det 70-tal lång väg och visst finns inslag av influenser från storheterna från perioden. Här brottas inslag av både proggenrocken som sagt, men i vissa låtar också tidiga Black Sabbath och Uriah Heep.

Ibland är angivelsen av tonen tung och riffig med mycket känsla för rock. I låtar som ”The Love You Give” blir detta övertydligt. Efterföljande titellåten ”Victorious” lika rockig men med mer pop i melodin. Här finns gott om anslag på framför allt gitarrerna som skvallrar om att gruppens ledare sångaren och gitarristen Andrew Stockdale förmodligenhar en diger samling Sabbath-plattor hemma. De tunga Tony Iommi-influerade riffen vilar tungt över delar av den sist nämnda låten.

”Eye of the Beholder” avslöjar att också en grupp som Uriah Heep har betytt en hel del. Och vem har inte en hel del att tacka dom för? Tyngden, tempobytena, spacade byten av teman och Hammondorgeln som ligger som en matta talar sitt tydliga språk. Sämre förlagor kan man hitta och här kittlar det dödsskönt i kistan så långt. Man vill helst bara dansa som en stenad hippie över tiljorna när tonerna ringer ut. Kanske vore ett sånt tilltag lite korkat så jag låter bli, men högerfoten klappar ivrigt takten.

Det är också genomgående gott hantverk på instrumenten, det märks att medlemmarna är väldigt sammansvetsade och durkdrivna. Gitarrsoundet utgör grunden men det lämnas också utrymme åt arrangemang med Hammondorgel. Bas och trummor blir mer staffage-figurer men funkar utmärkt också där de tittar fram. Takter och baktakter, rytmbyten och byten av teman på låtarna är legio snarare än undantag. Också det för att öka kopplingen till den progressiva rocken.

Finns det då några baksidor med skivan? Jo det gör det faktiskt! För det första anstränger sig Wolfmother sig stenhårt för att kunna låta som sina förlagor. Så hårt att det nästan, men bara nästan, hotar att spricka. Det är som om man som på de tidiga albumen inte riktigt litar på att lyssnaren själv kan avgöra vad de har för husgudar och istället blir det övertydligt. Det i sin tur är lite tråkigt eftersom kärleksfulla små glimtar oftast fungerar bättre men framför allt inte blir så svulstiga.

Det andra är att det har letat sig in en låt som inte riktigt lever upp till samma nivå som många av de andra. ”Pretty Peggy” är lite av en pekoral och lite så där flirtande med en publik som vill ha något gråtmilt för hjärtat. Den blir lite av en kompromiss och kanske inte tilltalar mig lika mycket, men å andra sidan är ju smaken som baken – kluven. Så vem vet, lyssna själv och avgör.

Jag blir till sist ändå kompenserad i form av låtar som ”Gypsy Caravan” och ”Eye of the Beholder”. Här gungar det till under mina 47:or och snart är jag inne i en åkning som jag sent glömmer. Visst är det övertydligt igen och det fullständig stinker 70-tal, men det gungar också hejdlösa mängder. 47:orna klappar ivrigt takten och det är ett gott tecken som står som ett järtecken i skyn. Jihhhaaaaa, rocken lever!

På det hela taget ett rätt bra arbete men här och var lite väl övertydligt och en låt jag inte riktigt ser som lika bra kvalitativt ger ändå det rätt hyfsade betyget tre i min bok. Det är bra, stundtals riktigt bra men det är också lite ojämnt och kanske inte helt subtilt. Framför allt inte var ifrån alla förlagorna härstammar från. Trean är med lite mersmak då det mesta av materialet får mig att dansa jitterbugg.

Power-metal/Rockopera – ShadowQuest : Armoured IV Pain

index
De flesta medlemmarna i den nya supergruppen Shadowquest är gamla bekantingar som figurerat i band som Dionysus, Bloodbound, Stratovarius, Masterplan m.fl. genom åren. Inspirationen från Avantasia och rötterna från Statovarius och Dionysus märks tydligt.
Skivans röda tråd handlar om den inre resan genom livet, hur man klarar av livets händelser och svårigheter. Hur förskonad man är, eller inte är, från sjukdomar, smärta och mycket annat skit som kan drabba människor genom livet. Vilket även plattans titel antyder (Armoured for pain).
Har man haft någon form av allvarligare sjukdom i livet har man inga svårigheter att känna igen sig i texterna. De berör på ett eller annat sätt. Spelglädjen är ett STORT utmärkande drag.
Man öppnar stort och pompöst med ”Blood of Pure” med stark melodiös vers och kraftfull refräng snabba gitarriff samt ett mäktigt gitarrsolo. Vilken pipa han har, sångaren Patrik Johansson.
Låtuppbyggnaden i ”Last Farewell” öppnar lite släpande och briserar i en mäktig, episk refräng. En grym text dock, men hoppet är det sista som överger en. På det musikaliska planet bygger låten på det melodiösa och på Patrik Johanssons sång, och smärtan i sångrösten säger det mesta.
”All One” öppnar med snabba gitarriff och fortsätter i up-tempo, man undrar om Kai Hansen (Helloween, Gamma Ray, Avantasia m.fl.) är med på ett litet hörn i influenserna och lirar gura. Vilken mäktig medryckande refräng. ”Release me from pain, save me again.
”Feed from my soul, drink from my dreams
I’ll shelter you all, answer your call
We are all one, all that and none”.
Det är så medryckande, episkt och så bra så att man nästan blir religiös, så mäktigt är det, att man inte kan sitta still. Det här blir nästan tjatigt, men SÅNGRÖSTEN !!!!!! Ahhhhhhrgh mäktigt.
”Live again” låter som en blandning av Dionysus låt Anima Mundi och Stratovarius låt Eagleheart. Skivan rullar på och bjuder på melodiös medryckande metal,. ”Where Memories Grow” är en lite lugnare låt med en mäktig refräng.
Denna platta är det bästa jag hört sedan ett par år tillbaks, ett urstarkt låtmaterial rätt igenom hela skivan.
Skivan får
€ € € € + +

Micheles Kindh om Backyard Babies nya album ”Four by Four”

backyard_babies_9
Backyard Babies – Four By Four
@@@

Jag är naturligtvis glad över att Dregen, Nicke Borg, Johan Blomquist och Peder Carlsson tagit sitt förnuft till fånga och gjort comeback med ett nytt album och med en massa engergi som behövs vid nystarten av Backyard Babies. När det gäller deras nya skiva hade jag inte heller förväntat mig någon ny totalknock som bandet gjorde med ”Total 13” eller den mera hårdrockiga ”Making Enemies is Good” utan snarare en bredare skiva med anslaget det hade när Nicke Andersson producerade deras mest radiovänliga album ”People Like People Like People Like Us”.

Ja man kan lugnt säga att deras nya skiva kanske inte blev det jag hade förväntat mig eller hyste förhoppningar om – en riktigt hårdrockig punkrockskiva som de skapade förut om åren. Nu blir det en väldigt bred aveny av Radio Banditrock som jag tycker kanske blir lite för utslätat i långa loppet vid flertalet genomlyssningar.

Plattan hade jag önskat ett mera tuffare tillslag i ackorden och i de musikaliska arrangemangen medan de smittsamma melodihookarna är sonm vanlig tpå plats i deras låtar och det är därför jag tycker om nya albumet för dess energi och kärlek till rockmusikens inneboende kraft som är dess epicentrum.

Nu håller Backyard Babies musik till sin form ett tufft sinneslag men ändå en härligare känsla där melodier och rockmusik förenas på det där grabbiga och med glimten i ögatrocken med partystämning på hög nivå. Det är nästan som vanligt i BackyardBabies – landskapwr. Nu håller bandet på att justera sina skavnker och får till det en verkligen välproducerat skiva. kanske för välproducerat för min smak då det uppkäftiga saknas till viss del Mne slut på klagomålen. Det är ändå en sabla bra skiva som stundtals tar andan ur mig. Så köp den för böveln.
backyardbabies08_4-1

Alice Cooper på Gröna Lund 3/7.

Hello Hooray_2
Alice Cooper, skräckrockens fader bjöd oss på en teatralisk show med mycket effekter, såsom giljotin, en 3-4 meter hög Frankenstein, boaorm, billion dollar babies dollarsedlar och fejkade diamant halsband.
Han öppnade showen med Hello Hooray med stjärnsprakande glitter och fortsatte med House of Fire en fartfylld resa. I Billion Dollar Babies kastas det ner billion dollar babies dollarsedlar i publiken. Sedan blir det allsång i Hey Stoopid i Dirty Diamonds kastar Alice ner glittriga halsband till publiken, mitt i alltihopa får trummisen chans att briljera med ett fartfyllt trumsolo. Sedan gör boaormen entré i Welcome to my Nightmare, Alice Cooper utklädd till fågelskrämma. He’s back drar han igenom på rutin utan större entusiasm. Sedan kommer Feed my Frankenstein och nu börjar teatern med elchocker och en Frankenstein 3-4 meter hög vandrar ett par varv på scenen, suveränt. Teaterföreställningen fortsätter ett par låtar och avrundas med Killer/I love the dead med giljotinen och det avhuggna huvudet. Helt underbart att beskåda.
Nu kommer det in gravstenar (en för varje cover) på scenen och man kör en Doors låt en bra framförd cover följt av Beatles (hyllning av John Lennon)Revolution, Jimi Hendrix (Foxy Lady)Keith Moon (My Generation). Sedan rundas det av med låtarna I’m eighteen och Poison.
Extra numret School’s Out avslutar kvällens show med en massa såpbubblor, badbollar och ett inslag av Pink Floyd’s Another brick in the wall sedan körs en presentation av band medlemmarna.
En mycket trevlig afton på min ära, € € € €
AC stryp_2
AC stryp_1
Alice Cooper giljotin
Billion dollar babies
Gitarrist(1)
Trummis
Schools out_2

Whitesnake : The Purple Album

images
David Coverdale och hans Whitesnake har släppt ett album med Deep Purple låtar från Mark 3 och Mark 4 tiden. Jag vet inte om Coverdale inte var nöjd med hur originalmixningen lät och därför gjort om dem som han vill att låtarna ska låta. Nu är det ju låtar som han redan har spelat in en gång. Äldre material som t.ex. Smoke on the Water, Space Truckin, Highway Star och Speed King är ju inte med på denna skiva. Lyckligtvis ger sig inte David Coverdale på att arrangera och spela in dessa klassiker.
Första låten ”Burn” öppnar som man är van, men längre in i låten hör man att Coverdale håller igen på rösten för att spara stämbanden, samt att Reb Beach och Joel Hoekstra lagt in vissa överraskande detaljer mitt i gitarrsolot. Jag vet inte om de försöker göra någon humoristisk twist i solot men låten Burn ger inte det utrymmet. Det faller platt.
”You Fool No One (interpolating Itchy Fingers)” öppnar snyggt med bluesmunspel men sen försvinner magin.
I ”Soldier of Fortune” sparar Coverdale återigen på rösten i en låt där röstläget betyder nästan allt, det blir lite ledsamt att höra.
”Lay Down Stay Down” öppnar snyggt men det som följer känns själlöst.
Skivan innehåller 13 låtar och jag konstaterar att originalversionerna håller än idag, de behöver inte moderniseras.
Skivan får € €
/Sonny

Michael Schenker´s Temple of Rock : Spirit on a Mission

michaelschenkertempespiritonamissioncd

1965 bildades Scorpions, originalmedlemmarna var Rudolf Schenker (gitarr, sång), sologitarristen Karl-Heinz Follmer, basisten Lothar Heimberg och trummisen Wolfgang Dziony. Tre år efter bildandet tillkom Rudolfs bror Michael Schenker på sologitarr (ersatte Follmer) och Klaus Meine blev samtidigt gruppens nya sångare. 1973 lämnade Michael Schenker Scorpions för att spela med UFO nitton år ung. Fem år senare lämnar Michael UFO efter att han blivit oense med UFO:s sångare Phil Mogg, han bildade då MSG (Michael Schenker Group). 1984 splittrades MSG och 1987 startade han upp Mc Auley Schenker Group. Ett projekt som inte var alldeles lyckat, det var en kursändring till en slätare och mer kommersiell rock. Sedan dess har Michael Schenker försonats med Phil Mogg och de har jobbat med ett antal projekt.
Vi hoppar fram till 2011 då första plattan med Temple of Rock släpptes, en skiva sprängfylld med lättsam riffbetonad melodiös rock som växer när man lyssnar. Några exempel på låtar som sticker ut är ”How Long”och ”Miss Claustrophobia”. Balladen ”With You” är inte dum den heller.
Spirit on a mission är den tredje plattan med Michael Schenker´s Temple Of Rock.
Ingen låt sticker ut som på första plattan med Temple of Rock. Men det finns guldkorn på Spirit on a Mission också, som öppningsspåret ”Live and Let Live” med Michael Schenkers karaktäristiska, melodiska gitarrslingor. Andra spåret ”Communion” ger mig vibbar till bandet Boston och sjuttiotalet så man blir lite nostalgisk. Vigilante har ett härligt grundtempo som gör en på glatt humör, en riktig humör höjare. Man får en lättlyssnad melodiös platta sprängfylld med riffbetonad rock som växer ju mer man lyssnar på den. Plattan innehåller tolv låtar med otroligt jämn kvalitet på låtarna, en platta som utan tveksamheter kommer att hamna på en eventuell årsbästalista.
Jag ger skivan € € € €