Micheles Kindh om Backyard Babies nya album ”Four by Four”

backyard_babies_9
Backyard Babies – Four By Four
@@@

Jag är naturligtvis glad över att Dregen, Nicke Borg, Johan Blomquist och Peder Carlsson tagit sitt förnuft till fånga och gjort comeback med ett nytt album och med en massa engergi som behövs vid nystarten av Backyard Babies. När det gäller deras nya skiva hade jag inte heller förväntat mig någon ny totalknock som bandet gjorde med ”Total 13” eller den mera hårdrockiga ”Making Enemies is Good” utan snarare en bredare skiva med anslaget det hade när Nicke Andersson producerade deras mest radiovänliga album ”People Like People Like People Like Us”.

Ja man kan lugnt säga att deras nya skiva kanske inte blev det jag hade förväntat mig eller hyste förhoppningar om – en riktigt hårdrockig punkrockskiva som de skapade förut om åren. Nu blir det en väldigt bred aveny av Radio Banditrock som jag tycker kanske blir lite för utslätat i långa loppet vid flertalet genomlyssningar.

Plattan hade jag önskat ett mera tuffare tillslag i ackorden och i de musikaliska arrangemangen medan de smittsamma melodihookarna är sonm vanlig tpå plats i deras låtar och det är därför jag tycker om nya albumet för dess energi och kärlek till rockmusikens inneboende kraft som är dess epicentrum.

Nu håller Backyard Babies musik till sin form ett tufft sinneslag men ändå en härligare känsla där melodier och rockmusik förenas på det där grabbiga och med glimten i ögatrocken med partystämning på hög nivå. Det är nästan som vanligt i BackyardBabies – landskapwr. Nu håller bandet på att justera sina skavnker och får till det en verkligen välproducerat skiva. kanske för välproducerat för min smak då det uppkäftiga saknas till viss del Mne slut på klagomålen. Det är ändå en sabla bra skiva som stundtals tar andan ur mig. Så köp den för böveln.
backyardbabies08_4-1

Alice Cooper på Gröna Lund 3/7.

Hello Hooray_2
Alice Cooper, skräckrockens fader bjöd oss på en teatralisk show med mycket effekter, såsom giljotin, en 3-4 meter hög Frankenstein, boaorm, billion dollar babies dollarsedlar och fejkade diamant halsband.
Han öppnade showen med Hello Hooray med stjärnsprakande glitter och fortsatte med House of Fire en fartfylld resa. I Billion Dollar Babies kastas det ner billion dollar babies dollarsedlar i publiken. Sedan blir det allsång i Hey Stoopid i Dirty Diamonds kastar Alice ner glittriga halsband till publiken, mitt i alltihopa får trummisen chans att briljera med ett fartfyllt trumsolo. Sedan gör boaormen entré i Welcome to my Nightmare, Alice Cooper utklädd till fågelskrämma. He’s back drar han igenom på rutin utan större entusiasm. Sedan kommer Feed my Frankenstein och nu börjar teatern med elchocker och en Frankenstein 3-4 meter hög vandrar ett par varv på scenen, suveränt. Teaterföreställningen fortsätter ett par låtar och avrundas med Killer/I love the dead med giljotinen och det avhuggna huvudet. Helt underbart att beskåda.
Nu kommer det in gravstenar (en för varje cover) på scenen och man kör en Doors låt en bra framförd cover följt av Beatles (hyllning av John Lennon)Revolution, Jimi Hendrix (Foxy Lady)Keith Moon (My Generation). Sedan rundas det av med låtarna I’m eighteen och Poison.
Extra numret School’s Out avslutar kvällens show med en massa såpbubblor, badbollar och ett inslag av Pink Floyd’s Another brick in the wall sedan körs en presentation av band medlemmarna.
En mycket trevlig afton på min ära, € € € €
AC stryp_2
AC stryp_1
Alice Cooper giljotin
Billion dollar babies
Gitarrist(1)
Trummis
Schools out_2

Whitesnake : The Purple Album

images
David Coverdale och hans Whitesnake har släppt ett album med Deep Purple låtar från Mark 3 och Mark 4 tiden. Jag vet inte om Coverdale inte var nöjd med hur originalmixningen lät och därför gjort om dem som han vill att låtarna ska låta. Nu är det ju låtar som han redan har spelat in en gång. Äldre material som t.ex. Smoke on the Water, Space Truckin, Highway Star och Speed King är ju inte med på denna skiva. Lyckligtvis ger sig inte David Coverdale på att arrangera och spela in dessa klassiker.
Första låten ”Burn” öppnar som man är van, men längre in i låten hör man att Coverdale håller igen på rösten för att spara stämbanden, samt att Reb Beach och Joel Hoekstra lagt in vissa överraskande detaljer mitt i gitarrsolot. Jag vet inte om de försöker göra någon humoristisk twist i solot men låten Burn ger inte det utrymmet. Det faller platt.
”You Fool No One (interpolating Itchy Fingers)” öppnar snyggt med bluesmunspel men sen försvinner magin.
I ”Soldier of Fortune” sparar Coverdale återigen på rösten i en låt där röstläget betyder nästan allt, det blir lite ledsamt att höra.
”Lay Down Stay Down” öppnar snyggt men det som följer känns själlöst.
Skivan innehåller 13 låtar och jag konstaterar att originalversionerna håller än idag, de behöver inte moderniseras.
Skivan får € €
/Sonny

Michael Schenker´s Temple of Rock : Spirit on a Mission

michaelschenkertempespiritonamissioncd

1965 bildades Scorpions, originalmedlemmarna var Rudolf Schenker (gitarr, sång), sologitarristen Karl-Heinz Follmer, basisten Lothar Heimberg och trummisen Wolfgang Dziony. Tre år efter bildandet tillkom Rudolfs bror Michael Schenker på sologitarr (ersatte Follmer) och Klaus Meine blev samtidigt gruppens nya sångare. 1973 lämnade Michael Schenker Scorpions för att spela med UFO nitton år ung. Fem år senare lämnar Michael UFO efter att han blivit oense med UFO:s sångare Phil Mogg, han bildade då MSG (Michael Schenker Group). 1984 splittrades MSG och 1987 startade han upp Mc Auley Schenker Group. Ett projekt som inte var alldeles lyckat, det var en kursändring till en slätare och mer kommersiell rock. Sedan dess har Michael Schenker försonats med Phil Mogg och de har jobbat med ett antal projekt.
Vi hoppar fram till 2011 då första plattan med Temple of Rock släpptes, en skiva sprängfylld med lättsam riffbetonad melodiös rock som växer när man lyssnar. Några exempel på låtar som sticker ut är ”How Long”och ”Miss Claustrophobia”. Balladen ”With You” är inte dum den heller.
Spirit on a mission är den tredje plattan med Michael Schenker´s Temple Of Rock.
Ingen låt sticker ut som på första plattan med Temple of Rock. Men det finns guldkorn på Spirit on a Mission också, som öppningsspåret ”Live and Let Live” med Michael Schenkers karaktäristiska, melodiska gitarrslingor. Andra spåret ”Communion” ger mig vibbar till bandet Boston och sjuttiotalet så man blir lite nostalgisk. Vigilante har ett härligt grundtempo som gör en på glatt humör, en riktig humör höjare. Man får en lättlyssnad melodiös platta sprängfylld med riffbetonad rock som växer ju mer man lyssnar på den. Plattan innehåller tolv låtar med otroligt jämn kvalitet på låtarna, en platta som utan tveksamheter kommer att hamna på en eventuell årsbästalista.
Jag ger skivan € € € €

Hårdrock av Sonny Johansson

UFO : A Conspiracy Of Stars
UFO är ett brittiskt band bildat 1969 av Phil Mogg (sång), Mick Bolton (gitarr), Pete Way (bas) och Andy Parker (trummor). Deras storhetstid började 1974 när Michael Schenker (19 år ung) kom med i bandet de fick då ett tyngre/rockigare sound och låtar som ”Doctor Doctor”, ”Lights Out” och ”Shoot, Shoot” såg sitt ljus. U.F.O har släppt någonstans runt 20 album. Av nuvarande sättning är Phil Mogg den ende som varit med från start, trummisen Andy Parker kom åter till bandet 2005. Delar av Blaskanredaktionen såg dem på Sweden Rock 2002, men då med Michael Schenker på gitarr och Jason Bonham på trummor.
Den nya plattan A Conspiracy Of Stars är förvånande stark, Vinnie Moore anslöt till U.F.O. 2003, har tidigare spelat ihop med bl.a Alice Cooper och han får gott om tid att briljera i låtarna, här lirar han brallorna av de flesta.
Första låten ”The Killing Kind” öppnar med tunga riff och sen brakar det igång, Phil Mogg har sin starka tonsäkra sångröst i behåll och sätter varenda ton rätt och detta börjar lovande, ”Sugar Cane” och ”One and Only” är låtar som lätt skulle ha platsat på deras plattor från sjuttiotalet. ”Run Boy Run”, ”Ballad of the left hand gun”, är också starka U.F.O låtar. ”Messiah of Love” öppnar med tunga funkriff och fortsätter med pålitlig hårdrock på en stadig bluesgrund. Plattan avslutar med ”King of the Hill” är också en låt i up-tempo på en stadig bluesgrund. Jag ser fram emot nästa platta.
Vilken spelglädje, vilken överraskning skivan får € € € €.
unnamed

Micheles Kindh om ett par hårdrocksplattor från förra året

Slash_-_World_on_Fire
Slash – World On Fire
@@@
Visserligen vet jag att skivan utkom först förra året men det är först nu jag lyssnar på albumet där Slash spelar och komponerar musiken medan Miles Kennedys från bandet ALTER BRIDGE.
sjunger på albumet med ordinära men träffsäkra hårdrockslåtar med klassisk rock n´ roll-sound. En bra och klar lyssningsvärd platta där Slash gitarr ligger som en relief bakom alla låtarna och vilken utsökt sångare Myles Kennedy faktiskt är och verkligen passar in på konceptet med skivans idé. Det som reducerar kärnan enligt mig att det är för många låtar som skapar en viss form av trötthet i dess enformighet. Även om Slash försöker variera musikens kompositioner. Guns ´n Roses, Snakepit och Velvet Revolver är SDlash musikaliska bana, Född samma år som undertecknad 1965 så släpper han loss sina fantomer och får till det på ett bra sätt.
Producenten Michael Elvis Baskettes har med hjälp av analoga bandspelare fångat in en stämning som hela albumet vilar på, den där genuina hårdrockskänslan där det skitiga ligger bakom kittet håller ihop. Fast det saknar just garagerockkänsla och det blir mera stel storbolagsproduktion fast tyngre och svängig som bara den. Lite stel i vissa konturer men uppvägs av Myles Kennedys sånginsats. Skivan är lite av Slashs ögonblick då rock och känsla växer ihop och det blir ett bra resultat av helheten.

Sixx: A.M – Modern Vintage
sixx_am
@@@
Vid sidan av Mötley Crue har Nicki Sixx sitt band Sixx:AM där även James Michael och DJ Ashba som på nya albumet låter väldigt radiovänlig och det är en klar kommersiell framodlad skiva som skall ut bland konkurrensen och tävla.

Blaskans redaktion om lite relaterat Uriah Heep material.

Sonny/Dr Rocks artikel om bandet s historik kan du läsa genom trycka på Uriah Heep Uriah Heep
Tidigare recenserade Blaskans redaktionsmedlem Sonny Johansson Uriah Hepps senaste skiva och därför tänkte vi lägga ut lite relaterade material om denna klassiska grupp med en enda originalmedlem kvar i sättningen, Mick Box. Så håll till godo.
Liveplattan från 1973 är utan tvekan en av de stora skivorna från Bandets historik och som vi verkligen älskar att spela:

En annan stor livekonsert som är undertecknad Micheles Kindhs favorit just nu:

Judas Priest : Redeemer of Souls

Redeemer-of-souls-album-cover-art-1280

Det är sex år sedan Judas Priest släppte ”Nostradamus” ett album som både hyllades och kritiserades. Jag och många med mig trodde nog att det var deras sista album, KK Downing hoppade ju av för ett par år sedan. Richie Faulkner tog över Downings plats och han sköter det hela riktigt bra.
Plattan öppnar med ”Dragonaut” det är fullt ös från början och man känner igen sig direkt, Rob Halford tar väl inte ut de högsta tonlägena längre. Det är väl fullt förståeligt, han är ju inte längre någon ungdom.
Titellåten ”Redeemer of Souls” en typisk Judas låt som tar dem tillbaks ett par decennier i tiden, en medryckande vers och släpande refräng.
När ”Halls of Valhalla” börjar dras tempot upp betydligt och Halford kör igång metalskriket dock lite återhållsamt, men det finns fortfarande krut i pipan – härligt att höra.
Skivan rullar på med ”Sword of Damocles”, ”March of the Damned”, ”Down in Flames”, ”Hell & Back” är klassiska Judas Priest låtar som inte gör någon besviken. I ”Cold Blooded” drar man ner tempot för att i ”Metalizer” dra upp tempot igen.
”Crossfire” är en lite småfunkig hårdrock, blandat med stenhårda gitarriff. Kul med variation.
Man avslutar med ”Beginning of the end” en släpande vacker ballad.
Redeemer of Souls låter som ett typiskt Judas Priest album, 13 låtar sprängfyllda med högkvalitativ hårdrock/metal som vanligt när det gäller Judas Priest.
Skivan får ” € € € +”
I början av juni nästa år kommer de till Sweden Rock Festival.
/Sonny

Micheles Kindh lyssnar på Electric Wizard

Electric Wizard – Time To Die
@@@@@
MI0003776956

Justin Osbornes band Electric Wizard spelar på nya albumet en nästan manisk monoton psykedelisk doom-metal. Kanske påminner hans musik om 13th Floor Elevators fast i en hårdare kontext. Med sin starka röst leder han trots allt tankarna till Roky Erickson som sångare. Det blir en estetisk tilltalande mangel med starka rytmiska attacker som kontrast till den goda smaken. Släktskapet till artister som The Cramps eller Nashville Pussy känns också av när den alltid bakomliggande amerikanska skräpkulturen tittar fram i den skräniga högoktaniga musiken. Här och där låter Justin Osborne låtarna bli långa övningar i en progressiv stil som ligger band som Hawkwind nära.

Det är en oerhört komplex och tät musik som håller sig till bandets stringenta form. Bandets skicklighet i att skapa atmosfär och styrka i en musiken är avgörande. Texterna är kanske inte några  litterära mästerverk men jag älskar takten i den. Det långsamma sammanvävda tempot  i den hyser en direkt rak energi som pumpar in fräscht blod i omloppet.
Electric Wizard har skapat sig en alldeles egen stil som anknyter till det av ”Summer Of Love” i San Francisco inspirerade soundet, men har haft intelligensen att stöpa om det till ett nytt sammanhang. Det låter trots sin traditionella stil ultramodernt med sin postmoderna episk hårdrock. Det är en hårdrock som också hittar starka rötter i stonerock med Fu Manchu som främsta inspirationskälla. Med ett känsligt tungt Black Sabbath-inspirerat ljud gör de sin musik mångfacetterad. Med andra ord en av de stora moderna rockplattorna idag – ett mästerligt hårdrocksalbum.