Punkens Historia 15: Punkologi

Vi har hunnit fram till den här seriens sista avsnitt och ska i dagens inlägg sammanfatta allt det som inte hade med musiken och allt det andra uppenbara att göra. Välkomna med andra ord till en artikel som kommer att handla om alla de andra uttryckssätt som punken visade upp under sin guldålder.

Punk är musik tänker du säkert. Jo, så var det men det var mer också. Punk var en hel kultur som kretsade kring musiken men som också innefattade grafisk design, pin-kultur, hemmagjorda inspelningar på kassettband som kopierades i all oändlighet och som därmed fick sin spridning. Punken var också kläder, mode och en attityd. När punken var i sin linda var den en slags självständighetsrörelse, ett uttryck för utanförskap men också gemenskap och ett sätt att markera något annat, något nytt. Kläderna var naturligtvis den annonspelare som skvallrade om detta, pins den definitiva bekräftelsen.

Punk PosterEtt exempel på den hemmasnickrade estetiken som blev punkens kännemärke

Det började i New York med rörelsen som såg sin definitiva födelse runt 1973-1974. Iklädd en mexikansk brottarmask och omgiven av en stor dos mystik gjorde sig Arturo Vega känd som CBGB’s mest okände. När han så småningom blev känd bekantade han sig med många av de som senare kom att bli företrädarna för rörelsen. Deborah Harry, Chris Stein, Hela familjen Ramone, Richard Hell, Johnny Thunders och många fler ingick i hans umgängeskrets. Från början kom han från just Mexico men hade på vinst eller förlust rest till New York och mer eller mindre av en slump hamnat på CBGB’s. Han blev snart den som utformade grafiken till det emblem som Ramones snart blev synonymt med.

Arturo VegaArturo Vega var en av pionjärerna som skapade Ramones logo Foto: Telegraph

Ungefär samtidigt skapade Legs McNeil och John Holmstrom den legendariska tidskriften ”Punk Magazine” som också gav rörelsen dess namn. John Holmstroms tecknade omslag som ofta påminde om serier angav tonen på tidningen och skapade dess identitet. Snart hade deras estetik satt sin prägel på hela rörelsen också den som började växa fram i Storbritannien. Tidskriften skapade också ett helt fenomen som gick under namnet fanzine.

PunkPunk Magazine var stilbildande Foto: 98Bowery

Fanzine var från början ett sätt för devota fans att skriva om sina favoritgrupper och de konserter de hade sett med dessa. Snart utvecklades det till att bli mer allomfattande och efter en kort tid hade en tidningskultur som handlade om konserter, musikrecensioner och de senaste grupperna som dök upp. Lite som Blaskan med andra ord. Fanzine-kulturen blev en av hörnstenarna i punkrörelsen och var en kanal för information som nådde de flesta som var intresserade. Ofta var de xeroxkopierade och inte av en jättehög kvalitet. Men vad gjorde det, det var ju musiken man kunde läsa om som var det viktiga.

John HolmstromJohn Holmstrom (bilden) och Legs McNeil var de två som formade hela fanzine-trenden Foto: Wikipedia

Legs McNeilLegs McNeil (till höger i bild) skrev i Punk Magazine – här tillsammans med Joey Ramone i mitten Foto: Obeyclothing

Punk som mode har gamla anor. Redan 1972 hade Malcolm McLaren startat affären ”Let There Be Rock” på Kings Road i London. Inriktningen var kläder med 50-talssnitt och kundgruppen var mest Teddy Boys. McLaren tröttnade dock på de stökiga och ofta bråkiga Teddy Boys-kunderna och 1973 fick han chansen att vända blad. Han och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood åkte över till New York och där träffade de gruppen New York Dolls.

New York DollsNew York Dolls manager hette ett tag Malcolm McLaren Foto: Loudguitars

Snart hade ett samarbete om scenkläder till gruppen satts igång och så småningom blev Malcolm McLaren också gruppens manager, en slags övning i vad som komma skulle med Sex Pistols. Många menar att han blev gruppens Yoko Ono och att han på ett eller annat sätt var den person som såg till att Johnny Thunders bröt upp från gruppen vilket skedde 1975. 1973 Byttes namnet på affären i London ut och kom istället att heta ”Too Fast To Live Too Young To Die” men redan 1974 byttes namnet ut igen – den här gången till ”Sex”.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren och Vivienne Westwood skapade modet genom affären ”Sex” i London Foto: Theredlist

”Sex” blev något av en legend. Det var här de som kom att ingå i punkrörelsen först träffades då affären blev ett mittnav. Affärens källare blev för en tid replokal åt Sex Pistols och både Sid Vicious och Glenn Matlock som båda blev medlemmar i samma grupp jobbade i affären innan karriären tog fart. En ung Chrissie Hynde – senare medlem i The Pretenders – jobbade också hon i affären. I kundkretsen ingick Siouxsie Sioux, Steve Severin – båda senare medlemmar i Siouxsie and the Banshees, Adam Ant och Marco Pirroni som tillsammans startade Adam and the Ants och John Lydon som blev sångare i Sex Pistols för att nämna några. Kläderna var provokativa, ofta hämtade från S/M-inspirerad estetik. Swastikor, Sovjetiska symbolen hammaren och skäran och porträtt på Karl Marx prydde många kläder vilket på sin tid var mycket provokativt.

SexAffären Sex på Kings Road i London blev centralpunkten för Brittisk punk Foto: Vogue

Affären innebar att punken nu fick en estetisk form som utmärkte dem och som svetsade samman rörelsen till en utseendemässig enhet. Den blev också fixstjärnan som startade mångas karriärer. Några har vi nämnt men Vivienne Westwood är än i denna dag en stil- och modeikon med ett imperium bland annat en affär i centrala London och en klädkollektion som håller internationell klass vad gäller haut couture och mode.
Sex var den tankesmedja som satte en identitet på punken genom kläderna. Snart blev punken därför igenkännbar, åter en faktor som skiljde den engelska och amerikanska punken åt. Inom den amerikanska punken klädde sig medlemmar i rörelsen mer som de konstintresserade high school-studenter de flesta var det vill säga i polotröjor och jeans.

Sex ShirtEtt exempel på den annorlunda designen från ”Sex” Foto: Alivenotdead

1957 Hade en ung amerikan vid namn Hasil Adkins tröttnat på att hela tiden få svaret ”Nej tack men försök gärna med något annat skivbolag” när hans demoinspelningar refuserades en efter en. Istället kläckte han idén att spela in, trycka upp vinylsinglar och distribuera dessa. Han blev skivbolag och skivaffär i ett. Hans idé kom att gå under beteckningen DIY – Do It Yourself. Han är numer efter sin död en kultklassiker både för punken och psychobillyn eftersom man kan påstå att han innebar startskottet på båda.

Hasil AdkinsHasil Adkins uppfann DIY (Do It Yourself) – här med sina egendistribuerade skivor
Foto: Wikipedia

När punken startade blev denna idé också deras, snart cirkulerade kassettband med heminspelade alster och vinylsinglar som distribuerades via rätt aviga kanaler vilket innebar att de ibland var svåra att få tag på. Men de fanns och de nådde ut och detta blev dessutom en av hörnstenarna i punkens filosofi. Några band som senare blev kända startade i DIY-kulturen, till exempel Buzzcocks. Deras första utgåva ”Spiral Scratch” som kom ut 1976 var först en ren diy men kom senare när bandet fick skivkontrakt att distribueras av deras skivbolag UA. Den räknas idag som en av den engelska punkens heliga graaler.

Buzzcocks Spiral ScratchBuzzcocks var först ut i den Brittiska DIY-rörelsen med EP:n Spiral Scratch Foto: Mute

CassetteCassette-bandet blev också en källa för distribution Foto: Wikipedia

Kläderna blev mycket tack vare ”Sex” inverkan på gott och ont en uniform. Snabbt uppstod den så kallade pinkulturen bredvid klädkulturen, pins blev också kända under namnet ”badge”. Det var helt enkelt nålförsedda brickor där framsidan var tryckt. Den kunde föreställa grupporträtt, logotyper, bandnamn eller bara något provocerande. Man får komma ihåg att provokationen var både central och nödvändig för punkrörelsen. Pins eller badges blev snabb ett kännemärke som gjorde att man kunde se en punkare på långt avstånd.

punks and badgesPins eller Badges blev en del av uniformen för punkarna Foto: Etsy

Ett fenomen kring punken kanske är mindre trevligt att prata om men det handlar om kroppsliga vätskor du normalt sett hittar i munnen. Ja, jag pratar om saliv och denna ädla vätska kom att användas till helt andra saker än att hålla munhålan fuktig. För av någon anledning, ingen vet egentligen hur, startade den brittiska delen av punkrörelsen att använda saliv till att uttrycka både sin avsky och sin kärlek. Vilket kan man diskutera hur länge som helst och svaren lär bli lika många som dem som besökte konserterna där saliven användes. Snart stod spottloskorna som en vägg på konserterna, banden kunde mötas av en vägg med salivmissiler och indränkta lämnade de senare scenen. Lyckliga eller bara äcklade är också något som är omdiskuterat. Både blod och saliv var därför inte ovanliga på konserter särskilt små klubbspelningar.

RamonesEn vägg av spottloskor mötte Ramones när de kom tillbaka till London Foto: Punk77

Idag är punken förändrad. Den har genomgått en rad metamorfoser genom åren och också platser har format den till nya former. Postpunken som uppstod under 80-talet innefattade så vitt skilda band som The Cure, Joy Division, Lords of the New Church och Big Country. Städer som Washington och stater som Kalifornien formade punken under 80-talet och den förra kom att bli extremt viktig för band som Metallica som blev inspirerade av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) med främst Motörhead som representant, Washington-punk med band som Bad Brains och den punk som uppstod i Kalifornien med band som Black Flag och Dead Kennedy’s. Punk blev därmed en del av viss metal-musik som thrash-metal.

Black FlagBlack Flag med Henry Rollins i högform Foto: Clashmusic

Bad BrainsBad Brains skapar historia Foto: Files.Nyu

Idag är musiken representerad av band som Green Day som åter har gjort den stor men också kommersiell. Eftersom punk är en underground-rörelse är det de mindre banden som egentligen är mer intressanta och där hittar vi till exempel utmärkta Varukers. Deras musik är också den stenhård och ibland på gränsen till metal. Vi avslutar den här artikelserien med en videofilm med just Varukers för att ge ett smakprov på punk av idag. Och kom ihåg, ”Punk’s Not Dead, It Only Smells That Way”.

Backspegeln – Punkens Historia

Punk, själva ordet skänker ett slags skimmer av rent välmående. Minnena från den tid som har flytt kommer tillbaka och man blir så där gråtmilt nostalgisk. Det är samtidigt musikstilen som många av vi på Blaskan började med. Själv lyssnade jag på musik långt innan, men det var Punken som fick upp mina ögon. Också Micheles Kindh och Sonny Johansson som ingår i redaktionen började där.
Alla minnen har dock inte hållit för tidens tand, det fanns ju dåliga stunder också. Den gången alla raggare från Höör med omnejd hade samlats för att spöa upp varje punkare som hade fräckheten att vilja se The Damned på Kulturbolaget, var ingen höjdare hur man än ser det. Att alla flydde hals över huvud inklusive bandet, var det yttersta beviset på en situation som hade eskalerat bortanför kontroll. Men om vi backar bandet, var startade allt egentligen? Hur kom det sig att punk blev punk? I den här artikeln tänkte jag vi skulle gå till botten med det och försöka ge några av svaren.

Punk's Not DeadVårt första nedslag i historien kommer naturligtvis, vad annars, från USA. Hasil Adkins föddes1937, redan i unga år köpte hans mamma en gitarr som blev hans stora kärlek. Hasil lärde sig snabbt att spela trummor också och snabbt kombinerade han det hela så att han spelade både och samtidigt. På det här sättet utvecklade han begreppet ”One Man Band” och blev en hel orkester i sig.
I mitten av 50-talet rådde en rockyra efter succéerna för Elvis Presley, Bill Haley, Jerry Lee Lewis, Little Richards och andra. Snart hyste också Hasil Adkins en dröm, han ville bli rockartist. Han satte ihop demos, han besökte skivbolag, han spelade live där talangscouter fanns men inget napp kom in. Han blev ganska snabbt refuserad och fick också  veta att han var talanglös (!) och att han inte hade en framtid inom musik. Så inga feta kontrakt där inte. Vad gör man i en situation som denna då, jo man spelar in sina låtar själv och snart hade Hasil Adkins uppfunnit ett av grundfundamenten inom punken – DIY. DIY – Do It Yourself – blev principen som många band kom att använda runt 77. Har du inget kontrakt? Spela in det, sätt det på plast (vi hade ju bara Lp och singlar av plast) och distribuera det till skivaffärer själv. Många var de som började där som Buzzcocks och Penetrations till exempel, men den de hade att tacka för det hela var Hasil Adkins. Han uppfann trots allt hela begreppet DIY.
Låtarna som han nu började spotta ur sig var nästa kapitel. Snabba, skramliga alster med bisarra texter som t ex ”No More Hot Dogs” som handlade om hur han halshugger sin flickvän och monterar upp huvudet som trofé på väggen. Hon kan därför inte äta mer Hot Dogs så därav namnet på låten. Osmakligt javisst men ändå ett exempel på hur okonventionell han var.
Skramlig musik blev snart hans andra kännemärke. Också med detta, förstärkt av de primitiva förhållandena för inspelning men samtidigt med både dist och rundgång, blev han långt senare en musikalisk förebild. För sin samtid var han dock helt obegriplig och det var faktiskt inte förrän på 80-talet han fick sin väl förtjänade uppmärksamhet om än i en alldeles för liten skala. Detta lät dock inte nedslå honom utan han fortsatte enträget att distribuera sina skivor till lokala skivaffärer och radiostationer, han sålde till och med sina singlar från bakluckan på bilen för att nå ut. På 80-talet började hans singlar att samlas först på kassettband som gick från ägare till ägare och så småningom började samlingsplattor att tryckas. Men för Hasil Adkins blev det en lång resa för ett erkännande, ett erkännande han inte tjänade mycket pengar på. Han fortsatte dock sin musikaliska resa genom både country och blues och till sist dog han på våren 2005. Trots denna förlust lever hans musik vidare och det finns ett antal samlings-cd:s man ska kika på som t ex ”Peanut Butter Rock’n Roll” som varmt rekommenderas av Blaskans redaktion och inte minst mig själv. Vill man förstå punkens ursprung är han en av de viktigare pusselbitarna. och dessutom bra i övermåtta.

Hasil AdkinsHasil Adkins rockar loss

60-talets gareagerock-scen är nästa nedslag på vår resa. Namnet kommer från att banden började sin bana i just garage där många repade ihop sitt material. Ofta låg de på små bolag med liten distributionsmöjlighet och därför förblev de lokala förmågor som blev kända på en enskild ort. I efterhand har de satts ihop på olika samlings-cd:s, t ex serien ”Back From The Grave” som finns i utgåva om tio skivor.
Tänket med småskalighet och nära nog egendistribuerade skivor, påminde om den filosofi som låg bakom Hasil Adkins skivproduktion. Många gånger såldes skivorna bara genom lokala skivaffärer och på konserter med banden. Banden saknade oftast uppbackning från skivbolag utan gick istället in i studios, betalade ur egen ficka för inspelning och tryckning av skivor och distribuerade alltså mer eller mindre själva.
Soundet präglades av ett rått ljud med en stor avsaknad av produktion, och inget fel i det tvärtom. Det blev mer som live rakt upp och ner i studio.
Bandnamnen har många gånger historien glömt bort. Jerry & The Others, Willie The Wild One, Murphy & The Mob, Groop, Bojax, Merlynn Tree är några man kan nämna. Trots glömskefaktor fanns det en grupp som kom att bli minst sagt legendariska i den här genren.
En av alla dessa grupper är extra viktig att nämna. The Trashmen var egentligen ett så kallat surfrockband. De var därmed mer musikaliskt besläktade med artister som Dick Dale än med garagerockscenen. De kom från Minneapolis Minnesota, låten ”Surfin’ Bird” som spelades in 1963 kom att bli en klassiker. Den var faktiskt så stökig och skitig att både Ramones och The Cramps spelade in versioner av för att hedra den låt som hade betytt så mycket för deras egna framväxt. The Trashmens ursprungsversion präglas av ett snabbt hektiskt tempo med mycket av surfrockens estetik, men har en nerv och ett skitigt sound som få andra låtar från dess samtid. Med en energimängd som kan mäta sig med medelproduktionen hos ett större kärnkraftverk, åsidosatte låten alla givna regler och kan med lätthet stämplas som rebellisk.

The TrashmenGruppen The Trashmen cirika 1963

Garagerockscenen skulle komma att fostra ett band till som kom att betyda allt för framväxten av punk som musikstil. Från Tacoma i delstaten Washington uppe i nordvästra USA, kom bandet som kom att rita om kartan och få epitetet ”punk” stämplade på sig, men det sista kom först långt i efterhand. The Sonics är gruppen som bara släppte tre skivor, men dessa kom att bli så viktiga att mycket av punken som kom först 10-12 år senare hade allt att tacka för denna insats.
Med mycket av DIY-tänket och ett sound som var så rått att samtiden häpnade, dvs den lilla del som upptäckte gruppen från början, gjorde gruppen legendarisk. Starka låtar som ”The Witch”, ”Do You Love Me”, ”Boss Hoss”, ”Have Love Will Travel”, ”Psycho”, ”Night Time Is The Right Time” var alla exempel på detta. Gruppen hade dessutom en ganska hätsk framtoning i sina låtar; dessa hade alltid en slags nerv som slog an hos de som kom att bli punkare långt senare. De gick till och med så långt att de när de gick in i studion för att spela in sin andra platta, rev de ner dämpande material från väggarna i rummet med motiveringen att det skulle ge ett råare ljud. Gruppen upplöstes 1968 för medlemmarna kom att starta andra band, plugga på universitet och bli inkallade till armén, Vietnamkriget kom som ett ovälkommet avbräck. Ett annat avbräck var att de två första plattorna spelades in i lokala studios utan skivkontrakt och distribuerades av gruppen själva. När de väl inför den tredje plattan fick ett skivkontrakt med ett större bolag, var ett av kraven att de blev tvungna att bli lite mer rumsrena i sin musik och detta dödade per definition glädjen i att spela. Skivan kom visserligen ut, men blev dödskyssen för gruppen. De återuppstod visserligen1972 och fortsatte till och med under namnet The Sonics men med bara en originalmedlem och en helt annan musikstil. Bandet återförenades i sin originaluppsättning 2007 och turnerar flitigt för att ge bejublade konserter. En av dessa var Stockholmskonserten på Medborgarplatsens Debaser som jag själv såg och dansade till som en hattefnatt. Traditionen förs därmed vidare med den nygamla gruppen The Sonics.

The SonicsThe Sonics ser hårda ut och hade anledning till det.

Fortsättning på denna artikel följer inom kort

Dr Dacapo alias Uffe Holmén