Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén

In memorian: Lemmy Kilmister

Ibland är myten större än verligheten. Vad sägs om all historier kring Lemmy Kilmister, bandledare för Motörhead, han är verkligen myternas mästare men också musikens store domptör. Nu har han gått ur tiden 70 år gammal som en direkt följd av den cancer han kämpade mot in i det sista. Där hann verkligheten ikapp myterna men ändå. Vad sägs om den att hans berömda vårtor på ena kinden var försäkrade för att de var så mycket ”han”? Eller den om namnet ”Lemmy”, egentligen hette han ju Ian Fraser i förnamn.

Nancy, Sid and LemmyLemmy med polarna Nancy Spungen och Sid Vicious på en klubb (troligen 100 Club eller Roxy) ca 1977 i London. Lemmy var under den här perioden en återkommande gäst och bekantskap i punkkretsar där han gärna umgicks med folk.

Namnet ”Lemmy” sägs ha uppkommit 1977. 1975 hade han fått lämnat bandet Hawkwind och letade efter musiker till ett nytt projekt han smidde på. Myten säger att han knarkade för mycket för bandets smak, det i ett band som var kända för sina stort tilltagna intag av allehanda medikamenter. Sanningen var att han ertappades med onämnbara piller och ampuller i fickorna då bandet skulle åka in i Kanada och vägrades därför att få resa in. Bandet som därmed fick ställa in delar av turnén blev inte gladare än att de avskedade honom.

Under den perioden var kyrkråttor rika i jämförelse med Ian Fraser och följden sägs ha blivit att han hela tiden fick låna pengar för att över huvud taget ha råd. Hans standardreplik blev ”Lend me…” (låna mig….) som på cockney-dialekt blev lemmy. Det hette ”lemmy a fiver” ”Lemmy to the next week” och snart hette han helt enkelt ”Lemmy”. En variant av Lemmy-myten handlade om att hans namn på Walesiska där han föddes, skulle vara slang för ”engelsman”. Den myten är numer avfärdad då den första varianten anses vara den rätta.

Lemmy lånade på och under de här åren fick han många nya vänner inom en helt annan genre. Det jag tänker på är punken som exploderade 1976-1977. Lemmy hängde med både Sid Vicious och Joe Strummer på klubbar som Roxy och 100 Club i London. För att ha råd var fortfarande repliken ”Lemmy a tenner” antagligen gångbar. Men saker och ting såg ljusare ut, han hade nu börjat forma det som han hela tiden hade siktat in sig på – bandet.

Låten ”Motorhead” skrevs åt Hawkwind av Lemmy strax innan han avskedades ur bandet 1975. Den kom att bli hur tokviktig som helst för den redan framväxande punken, lyssna
t ex på gitarrackorden och känn historiens vingslag som är lätt igenkännbara.

Den första gruppen efter Hawkwind såg dagens ljus redan samma år han lämnade dessa – 1975. ”Bastard” var ett rätt träffande namn då Lemmy aldrig ville eller kunde anses som rumsren. Bjöd du hem den killen hade du antagligen fått utegångsförbud i tre år framåt av dina föräldrar och det var det som var grejen – Lemmy ville och kunde framstå som både förförisk och farlig. Han var Rock personifierad på så många plan och det var detta som nu började uppmärksammas med gruppen.

Snart bytte gruppen namn till Motörhead efter den låt som Lemmy hade skrivit åt Hawkwind strax innan han hade avskedats av gruppen. Låten anses ha varit ett förebådande av vad som komma skulle, punken hade fått en förebild i en låt som formade delar av dess sound. Namnbytet kom efter att deras manager hade tyckt att bandnamnet aldrig skulle ge dem en spelning på TV-programmet ”Top of the Pops”. Lyssna på låten och främst gitarrerna som ansågs stilbildande och som inspirerade punken.

Gruppen bestod förutom av Lemmy av ytterligare två medlemmar Larry Wallis och Lucas Fox som var vänner sedan tidigare och hade då spelat i andra band som UFO. Snart ersattes de av gitarristen ”Fast” Eddy Clarke och trummisen Phil ”Philthy Animal” Taylor. Den senare dog också tragiskt nog för bara dryg en månad sedan. Den nya uppsättningen blev den mest klassiska för snart var det dags för ett genombrott.

Lemmy och Motörhead satsade mycket krut på energin men faktum är att de också lyckades nyskapa en hel del saker. Här ett exempel på Lemmys unika basstil som mer liknade hur man spelar kompgitarr eftersom han var gitarrist från början.

Den 21 augusti 1977 såg debutalbumet Motörhead dagens ljus för första gången och världen var inte sig lik efter det. Inspirerade av både Sex Pistols, Ramones och Stooges men framför allt sig själva skapade bandet ett megaröj som sällan hade hörts tidigare. Allt gick i överljudsfart och snart var deras sound både känt och beryktat. Kommande band som Metallica var devota fans och lät sig mer än gärna inspireras.

Bandets nästan punkinspirerade enkelhet med mer tonvikt på fart och känsla än finlir, blev synonymt med dem. Stilbildande blev det också då det kom att betyda en hel del inte bara för Metallica utan också för Thrashen som växte fram 4-5 år efter debuten. Hela New Wave of British Heavy Metal-scenen (NWOBHM) kunde också skänka en tacksam tanke till Motörhead då också de hade inspirerats.

lemmy-kilmisterLemmy levde inte bara myten om rockstjärnan, han var bildens urfader. Det innebar att han drack och knarkade i lika hög grad som andra borstar tänderna, men han var unik i sitt slag på det sättet att han levde en dröm fullt ut. Den drömmen kommer nu försvinna och Lemmy är redan saknad.

Förutom musiken var spelstilen också stilbildande. Lemmy var egentligen kompgitarrist som hade fått ta över rollen som basist och snart hade han anammat en spelstil som byggde på just ackord och den spelstil som kompgitarrister använder. Kombinerat med Marshall-stärkare och olika boxar fick han fram ett ljud som lät som en startande Jumbo-jet nerpitchat till basregister. Philthy Animal uppfann i sin tur smattermuren med dubbla baskaggar som uppbackning som kom att bli så avgörande för Thrashen.

Ovanpå allt låg ett mangel av kompakt gitarr i kombination med basens väsande stämma och över alltihop Lemmys raspiga och sönderfrätta röst. Det var helt enkelt rock i deluxe-version. Få var det väl som vid debuten kunde låta bli att headbanga taktfast. En annan som inte kunde det var den hängivne fansen som headbangade sig till en hjärnblödning och som därmed dog lycklig efter 4 timmar av totalt kaos och skakande av huvud.

Lemmy stack aldrig under stolen med att han drack alkohol i mängder och åt mer tabletter med mer tveksam inverkan på fysiken än de flesta av oss. Han knarkade helt enkelt så det knakade i armvecket. För den moraliskt lagde är det lätt att fördöma och tro att han dog för att han levde ett ohälsosamt liv, själv skulle han nog se det mer som att han levde det liv han själv ville. Han var Mr. Rock och då fick det gå åt h-e om det var så ödet ville. Punkens attityd om att skita i allt satt kvar.

Som han själv uttryckte det i klassikern ”Ace of Spades”: ”You know I was born to lose, Gambling is for fools, That’s the way I like it baby, I don’t want to live forever”. Nu fick han som han ville. Men han kunde en sak som få andra kan, han kunde blicka tillbaka på ett händelserikt liv och säga: ”Jag ångrar vissa saker, men de flesta gjorde mig till en större människa”. Själv gråter jag över förlusten av en av de stora, men jag tröstar mig med att han nog inte ångrade mycket och att han uppnådde mer än de flesta. Det är stort om något.

Så återstår bara en sista homage till en riktigt stor personlighet och en ännu större musiker. Vad vore bättre än med en av de låtar han skrev och skapade så enväldig som jag är väljer jag  den akustiska versionen av ”Ace of Spades”. Håll till godo och till sist: respekt Lemmy!

Ulf Holmén

Micheles Kindh lyssnar på Electric Wizard

Electric Wizard – Time To Die
@@@@@
MI0003776956

Justin Osbornes band Electric Wizard spelar på nya albumet en nästan manisk monoton psykedelisk doom-metal. Kanske påminner hans musik om 13th Floor Elevators fast i en hårdare kontext. Med sin starka röst leder han trots allt tankarna till Roky Erickson som sångare. Det blir en estetisk tilltalande mangel med starka rytmiska attacker som kontrast till den goda smaken. Släktskapet till artister som The Cramps eller Nashville Pussy känns också av när den alltid bakomliggande amerikanska skräpkulturen tittar fram i den skräniga högoktaniga musiken. Här och där låter Justin Osborne låtarna bli långa övningar i en progressiv stil som ligger band som Hawkwind nära.

Det är en oerhört komplex och tät musik som håller sig till bandets stringenta form. Bandets skicklighet i att skapa atmosfär och styrka i en musiken är avgörande. Texterna är kanske inte några  litterära mästerverk men jag älskar takten i den. Det långsamma sammanvävda tempot  i den hyser en direkt rak energi som pumpar in fräscht blod i omloppet.
Electric Wizard har skapat sig en alldeles egen stil som anknyter till det av ”Summer Of Love” i San Francisco inspirerade soundet, men har haft intelligensen att stöpa om det till ett nytt sammanhang. Det låter trots sin traditionella stil ultramodernt med sin postmoderna episk hårdrock. Det är en hårdrock som också hittar starka rötter i stonerock med Fu Manchu som främsta inspirationskälla. Med ett känsligt tungt Black Sabbath-inspirerat ljud gör de sin musik mångfacetterad. Med andra ord en av de stora moderna rockplattorna idag – ett mästerligt hårdrocksalbum.