Micheles Kindh skriver om Dale Watson och Willie Nelsons skivor

Dale Watson and His Lonestars – El Rancho Azul

MI0003479813

 @@
Willie Nelson And Family- Let’s Face the Music and Dance
@@
MI0003522992
 
Dale Watson är femtioett år gammal alternativ countryartist eller kanske en modern hårdför drinkare med honky tonk i resväskan. Honky tonk är ett begrepp som föddes på 1890-talet och hade göra med musik som spelades i just barmiljö. För att överrösta publiken fick man ta i lite. Just den här traditionen försöker Dale Watson här förädla med en ovanlig tom och trist countryplatta
Låtarna handlar uteslutande om dricka alkohol – en tröttsam klichéfylld samling sånger. hns band lOnestar, Don Pawlak på pedalgitarr, Mike Bernal på trummor och Chris Crepps på bas och till slut  Danny Levin som spelar fiol och piano. Sångerna når mig knappast då den bara handlar om denna ständiga barhänget. Det som finns där inunder försvinner ganska snart bort i just upprepningar av tematik och spritflöden. Jag som tidigare uppskattat Dale Watson får en skiva till livs som knappast orkar engagera mig till något. Riktningen är alltid det fulla glaset vid baren.
 
Sådant är ganska tröttsam country specifikt tillägnad till barhängare och förlorade själar i alkoholens fördärv.. Mera än så blev det inte på Dale Watsons skiva.
 
 Django Reinhardt,Irving Berlin och Moon Mullican är bara några av det Willie Nelson med sina barn och Jim ”Moose” Brown spelar på en ny skiva med sega fast visst lite känsliga tolkningar. men nu börjar Willie Nelson som är åttio år mest sammanfatta sina egna hjältar och musiken blir nästa i paritet med Rod Stewarts tröttaste coverupprepningar

som Roddan gjort under en del år. Jag kunde inte gissa att min gamle hjälte Willie Nelson skulle gå samma väg som Roddan i nostalgismeten fastän något bättre.
Musiken trevar och Willie Nelson sjunger med samma darrande försiktiga sångröst han gjort mera än femtio år som sångare eller låtskrivare. Ändock vad man än säger eller hur mycket jag än lyssnar på skivan så blir det till slut enbart just en skiva utan större bestående värde. Så synd tänker jag om detta faktum.
 
 

Micheles Kindh förälskar sig i countrymusiken

John Anderson & Merle Haggard – Country Aces

@@@

 600x600

Merle Haggard & Albert E Brumley Jr – Two Old Friends

@@@

MI0000318373

Wayne Hancock – Ride

@@@

MI0003483181

Merle Haggard verkar vara ständigt i farten med sina countryutsläpp i diverse versioner och konstellationer. Två skivor som kommit ut i år plus förra året.

Men vars kvalitet gör den till säkra doser av den klassiska country som både Hank Williams eller Lefty Frizzell gjorde i sina glansdagar. De artister som formade och skapade Merle Haggards musik genom åren. Dessutom har Merle Haggard haft en lång karriär sedan mitten av femtiotalet då hans tidigaste musikaliska steg togs.På skivan där han sjunger med Albert E Brumley, som är son till Albert Brumley Sr. Så är det smått religiösa låtar som gäller när man skall tala om urvalet till skivans material. Det är bra låtval och skickligt gjort, visserligen ordinärt inspelat fastän kompetent framfört.

Så är det när neocountryartisten John Anderson som står i skuld till Merle Haggard genom sin karriär då gör man en platta genom att ge ut skiva med sin hjälte. Den här skivan ”Country Aces” är skiva där de båda artisterna sjunger låtar var. Det är också en okej men föga dynamisk skiva fastän den duger också för stunden.

Wayne Hancock är jämngammal med mig, född 1965 och varit en av de senaste tjugfoårens främsta namn inom den neoklasisska honky tonk och klassiska countryns mästare. fasän med alternativ såsom Waylon Jennings kunde vara.

Wayne Hancock har haft både Hank Williams och Joe Ely som givna referenspunkter eller åtminstone i min värld.

Nya albumet låter som en mix av rockabilly, rock och honky tonk, det vill säga  som om man korsade Hank Williams med Bob Wills & His Texas Playboys plus Hasil Adkins. Det låter bra och är bra på många sätt. Trots det är denna skiva inte alls lika bra som förra albumet ”Viper Of Melody” som fungerar den här nya plattans svängiga western swing cih boogie woggiesväng med den hårdspelade honky tonklunket. Jag blir glad åt skivan och tänker att detta är en skön vårcountryrockplatta helt enkelt att ta till sig så här i vårens kommande inbrytningar.