Horace Engdahl – Den sista grisen: Albert Bonniers Förlag 2016

bigOriginal
Horace Engdahl är min första och största litterära hjälte, ja det är exakt så. Det var just Horace Engdahl som fick mig inse att man kan läsa litteratur helt utan ideologiska föreställningar. Ja han stod för sig själv och skapade en helt igenom därvidlag egen stil.
Det var ett sant nöje och ren glädje att ta del av hans balett och litteraturkritik på 80-talet. Det var ren glädje att vid sidan av Torsten Ekbom läsa Horace Engdahls skarpsinninga artiklar. Läs samlingsverket ”Ärret efter drömmen : essäer och artiklar” 2009.

Numera har Horace Engdahl börjar skriva i aforismer eler lyriska sentenser, ja kanske inte riktigt men ändå i dess närhet. Nu har vår svenska banerförare för Roland Barthes och Maurice Blanchot börjar skapa intelligenta och oerhört roliga böcker som fått titlar såsom ”Cigaretten efteråt” eller som den nya ”Den sista grisen”. Nu vandrar Horace Engdahl i samma trädgård som Georg Christoph Lichtenberg och François de La Rochefoucauld och med stark tydlig influens av Walter Benjamin kan här tänkas också, så får vi livsfunderingar med stark och härlig kulurtkonservativ ironisk livserfarenhet.
Den senaste boken ”Den sista grisen är både melankolisk med djup medmänsklig humanitet men ändå laddad med skarp ammunition som ändock har en undanliggande finuerlig humor, visserligen doppat i lite saltpetersyra.

Naturligtvis när boken kom ut i våras så ville många kritiker läsa den utifrån den aktuella skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och framförllt ville de alla läsa Horace Engdahl och jämföra med Ebba Witt-Brattströms då aktuella bok ”Århundradets kärlekskrig” för att finna strid och blodiga intellektuella bataljer som den ”seriösa pressen” på bästa löpsedelsidor likt ”Hänt i vaklande veckan” kan prestera. Ja nog om det. Jag har läst bägge böckerna fastän det har varit månader mellan för att undvika någon som helst jämförelse och bägge böckerna är lika självständiga verk som dessa giganter alltid skrivit tidigare i sina respektive verkförteckning.

Det väsentliga för min del är hur mycket Horace Engdahls verk kom att betyda för min egen del. Jag minns så väl när jag fick tag i hans doktorsavhandling ”Den romantiska texten” som öppnade med vidöppna kanaler till svenska lärdomshistorien och framförallt mitt älskade sjuttonhundratalets litteratur. Plötsligt så blev Thorild, Kellgren och andra författare levande framför mina ögon. Transformerade till röster från det förflutna som gav en historisk svensk tid en plats, ett rum som lät texterna från deras böcker sprudla och i mina vener genomströmmade Atterboms lycksaliga ö, en paradisö med tidens samlade vetenskap, visdom och lärdom.

Horace Engdahl fick mitt litterära synfält att bli en aveny av nyfikenhet. Plötsligt så förstod jag potensen och vitaliteten i historiens litteratur. Det fortsatte med verket ”Beröringens ABC” som gav rösten, skrivsättet ett levande forum för förståelse av litteraturen särart och hur man som författare förhåller sig till språkets egna koder och regler. En bok som på ett retoriskt sätt fångar in litteraturens väsen.

Fastän även hans aforistiska texter fångar in både det nyfikna, det livserfarna och den personliga reflektionen över vardagens realiteter. Men det vardagliga blandas väl som man blandar en kortlek, där vardagens triviala väsentligheter som vi dagligen lever med till kulturen och litteraturens andliga väsen finns där i en salig mix fastän såsom som små eller stora ögonblick av livsvisdom. Jag tycker mycket om hans klokheter och det han skriver berör mig ordentligt.

”Den sista grisen” är en klok, underhållande bok med en lättsam men allvarlig djupliggande blick på livets allfarter både när det handlar om kärlek, relationer, littartur, erotik, man/kvinna. En härlig befriande känsla kulturkonservativ humor och ljuvlig allvarsamhet. En bildande bok.