Saint Etienne – Home Counties ¤¤


Redan från första början när bandet släppte sitt debutalbum ”Foxbase Alpha” som med sina fluffiga och mjuka houseartade sånger fick mig att drömma bort och längta till paradisiska öar i Söderhavet eller lyxiga klubbar i Monaco eller Nice i Frankrike.
Sarah Cracknell som sjunger i trion gör det med sin väna, smarta och snygga röstinsats. Stundtals viskar Sarah Cracknell och låter rösten rinna som skimrande sirap, lite som Elizabeth Fraser gjorde i sitt band Cocteau Twins eller Siouxsie and the Banshees transformerade sina röster till magiska änglakörer.
Bob Stanley i bandet som var med och grundade bandet hade också en musikjournalistisk karriär bakom sig liksom han producerade filmer liksom skrivit två böcker om musik och lyckats hela tiden hålla sig väl musiken och framförallt den moderna musiken. Pete Wiggs är den tredje medlemmen som skapar musik i Saint Etienne.

Bandet har fortsatt under 25 år att ge oss musik där skönheten existerar vid sidan om realismen som trion under åren förenat sin musik med en viss politisk insikt mitt i allting. Senaste skivan ”Tales from Turnpike House” som jag sätter ganska så högt i deras katalog. Därför där var det perfekt popmusik som till dansanta mjuka försiktiga tassande houseslingor gav liv åt musiken.
Därför blir deras nya skiva en ren besvikelse. Det är en mera fyrkantig skiva som saknar bra material rakt igenom. Musikaliska konceptet har tyävrr ovanligt trista arrangemang på sångerna. Trots att det handlar om sina rötter så blir det föga intressant när texterna subtilt och distinkt knappast når fram till mitt hjärta.

Det verkar som bandet den här gången tappade bort de element som de tidigare byggde upp sina låtar med för att ersätta med klumpigare degigare ljudbilder och klangfärgerna är knappast sköna att beskåda. Musiken på nya skivan går liksom bort sig i den stora skogen och finner inte den rätta stigen att vandra på vilket jag tycker är så synd eftersom bandet älskar jag i normala fall.

Diverse artister: Still in a Dream – A Story of Shoegaze 1988-1995

Shoegaze var en musikalisk genre som utvecklades ur sena 80 talets och tidiga 90-talets alternativa musikvärld. Det var band som förmodligen inspirerades av Sonic Youths distorsion och vävda oväsenmattor med sina smattrande gitarrer och skimrande medlodier.
Dessa brittiska band lät sina gittarer väva ljudmattor och låtarna hade oftast samma sköna melodiösa grunder som sextiotalets The Zombies, Them eller Crosby, Stills, Nash & Young fastän bandets blickar var oftast nedsänkta mot skorna och såg aldrig upp emot publiken. Den här samlingen visar upp rader med klassiska band som Ride, Lush, Pale Saints, Telescopes, CRANES, THE JESUS & MARY CHAIN, THE HOUSE OF LOVE eller SLOWDIVE. Javisst här finns även Curve med plus rader av band men tydligen även THE COCTEAU TWINS vilket överraskade mig. Men ändå är denna box på fem cd-skivor nästan lika relevant som den klassiska Nuggets-boxen med amerikansk garage och protopunk som Lenny Kayes och Jac Holzmans satte ihop 1972.
Jag blir glad över hur dova trummor, smattrande gitarrer och väna viskande röster tog över min värld då på det tidiga 90-talet. Det är en romantisk och vacker samling. Det äna abert i glädjen är att My Bloody Valentine inte finns med på grund av rätthetsbråk men boxens titel är lånad av en deras låtar. nu kommer här ett stort urval av mina favoriter från boxen. Men först My Bloody Valentine som jag ändå måste ta med här.

Elizabeth Fraser vackra underbara sång och Robin Guthrie elgitarr räcker hela dagen lång.

Den här låten är fortfarand elika vacker och storslagen

Mera skimrande än så kan det väl inte bli

Andy Bells Ride

Curve älskade jag då som nu när deras mörka The Cure-gotik slår sig genom muren

Bland mina 90-talets underground fanns alltid Lush där:

Husgudar

Mera underground och psykedelisk punk kan man ej komma.

Indierocken var så bra på 90-talet

Ett annat suveränt band med en av mina favoritlåtar från 90-talet

Slowdive är alltid Slowdive

Revolver lärde jag mig snabbt att älska

En av skivbolaget Creations finaste band

Ej att förglömma Black Tambourine

Sista låten nu med Jason Pierces band Spiritualized som han hade efter Spacemen 3

Nya recensioner av Micheles Kindh

The Decemberists – What a Terrible World, What a Beautiful World
@@@@
profile

Colin Meloy är sångare, författare och multiinstrumentalist och leder Portland, Oregons stoltheter The Decemberists. Vars nya skiva har kommit och uppvisar bandet från dess mest subtila och finaste moment av sofistikerade poetiska poplåtar. Låtarna är genomgående av hög kvalitet och fina målande texter som väcker upp emotionella känslor som om undertecknad läste en roman. En av årets finaste akter.

Bettye LaVette – Worthy
@@@@
BETTYE LaVETTE
Enda sedan hennes bästa skiva ”The Scene of the Crime” där både Drive-By Truckers backade upp henne med Patterson Hood, plus fadern till Patterson, David Hood och Spooner Oldham i sättningen som blev min favorit under 2000-talet men så har producenten Joe Henry producerat bra album också med Bettye LaVette. Den nya skivan innehåller suveräna råa soulballader och svängiga tolkningar av låtskrivare av rang såsom Mick Jagger & Keith Richards, Bob Dylan, John Lennon & Paul McCartney, Mickey Newbury, Beth Nielsen Chapman & Mary Gauthier och hon gör det utan tvekan på sitt alldeles eget sätt. Både soft och hård southern soul som hon spelade in på Stax-studion förr om decennierna. Bettye LaVette är snart sjuttio år gammal och vet hur man fraserar med samma kraft i rösten som hon alltid haft. Fast nu är hon bättre än någonsin.

Amazon -Sky City
@@@@
115125-be65344b161848e78e28aeeeb9c0dd1a

Här har vi en rad med svenska artister som tillsammans bildar gruppen Amason. Bandet består av Gustaf Ejstes (Dungen), Pontus Winnberg (Miike Snow),Amanda Bergman (Idiot Wind/Hajen),Petter Winnberg (Little Majorette) och Nils Törnqvist (Little Majorette) spelar sjuttiotals mjuk softrock som man kan säga landar mellan John Lennon, Fleetwood Mac och The Eagles.Men det handla rknappst om epigoner utan en ganska självklar popgrupp som råkar spela i olika band men här kollektivt gör det ultra snygg smart pop eller softrock. Egensinnigt och snyggt på samma gång som det är mäktig pop. Jag faller furiöst för helheten av deras låtprojekt. Nu hoppas att denna konstellation blir långvarig bekantskap. Ett av de bästa svenska album just nu.

The Waterboys – Modern blues
@@@
En gång i tiden var jag verkligen förälskad i den musik Mike Scott och hans Waterboys spelade in eftersom deras musik kunde stå mellan Bruce Springsteenrock och irländsk folkmusik som hade själ och formen av stegrande väl utpräglad musik. Från rockskivan ”This Is the Sea” till den som jag utan att tveka kan kalla för mästerverket i deras discografi ”Fisherman’s Blues” som alla skivor tyvärr måste mäta sig med. men den är ofrånkomlig i 80-talets musikklimat, eftersom deras nästa skiva ”Room to Roam” fortsätter i det irländska spåret. Där var bandet som bäst. När Mike Scott drömde om om att få lämna Irlands musikarv så var det mera stampig rock han gjorde och då blev det mest, tja, vad säger man – enbart ljudmässighet i musiken som ej klädde bandet i sin helhet. Det nya albumet. Jag lyssnade inte på bandet under flera år. Såg dem live i Gävle. Nya albumet innehåller bra texter och en mera varierad rockmusik som både innehåller högljudd rock och en mera melankolisk melodisk rock i samma stil som Jackson Browne och Sniff ‘n Tears under sin storhetstid. Det är okej musik som faktiskt är bra och har en stilsäker framtoning.

Noveller – Fantastic Planet
@@@@
Sarah Lipstate heter som artist Noveller och vi som kunde beskåda henne på Fylkinge vet hur fina och magiska hennes elektroniska och elektroakustiska experimentella musiksjok är i förlängningen. Hennes nya skiva glider på längs ljudens avenyer. Det är smått fantastiska låtar som går i både avantgardistiska spåren och de mera melodiska kvantsprången. Musiken lyser upp och tar mig med på långa ljudresor.

Run The Jewel – Run The Jewels 2

@@@@
Killer Mike och El-P är inga namn som egentligen behöver presenteras då de redan har haft egna karriärer i Atlanta och New York och blivit stora namn inom hip hop-genren. När det under sitt samarbete kallar sig för Run The Jewel gör på sin andra skiva mångfacetterat och dynamiskt hip hop. Det är tunga beats, coola starka anslag som får musiken att bulta och svepa över skyskrapor och flyga fritt över Manhattan. Det är mästerlig hip hop.

Natalie Prass – Natalie Prass
@@@@
Skivan innehåller både soul, pop och lite snygg lagom jazzig musik. Matthew E. White och Terry Pollard producerar denna fina pärla som ges ut på Jack Whites eget bolag Spacebomb vilket gör den ännu mera förträfflig och framförallt finns det väldigt många bra låtar som gör att ,man kan drömma om Jerry Wexlers Atlantic-bolag. Nu är det en tjej som sjunger förtjusande bra och skapar en direkt skimrande popplatta.

Holy Wave – Relax
@@@
Lite psykedelisk rock som verkligen låter 60-talets garageskrammel ligga i bakom fronten för likasinnade upplevelser. Detta är en rockskiva som fungera överlag hur bra som helst. Jag lyssnar, tar till mig och får tanken gro, kan detta var den där perfekta skivan för alla väder och vindar. Detta blir musik som lågmäld skramlar i tyst överenskommelse till vad som kommer att hända. En intressant platta.

Peter Matthew Bauer – Liberation
@@@@
Som frontman i indierockbandet The Walkmen gjorde han en suverän insats på minst sju studioalbum och nu släppte han förra året en fin skramlig psykedelisk platta med melodiska svepande sånger som andas skönhetens teckensymboliska indrivande vinterpromenader. Plattan lever och andas specifikt på ett snyggt sätt. En trevlig och ljuvlig skiva.

Ray LaMontagne – Supernova
@@@@
Sjuttiotalspop och sjuttiotalets softrock är det som nu existerar i Ray LaMontagnes musikaliska världsbild – en svit av skönt vibrerade låtar som elegant plockar fram poängen i den musik som han odlar i sin smart konceptuella vision. Det här albumet saknar inte än stringent hållning utan är fri och välkomponerande sånger som tar med oss nya spännande visioner.

Nya skivor i en liten hög av Micheles Kindh

Jerry Lee Lewis – Rock & Roll Time

1404143329000-JerryLeeLewis-Cover@@@

Titelåten skrev Kris Kristofferson och det är bara en av flera covers som Jerry Lee Lewis har spelar in på skivan som också innehåller låtar av Chuck Berry, Bob Dylan, Johnny Cash och Jimmy Reed. De återfinns alla på en platta som är både trevlig och ganska så bra. Som vanligt är skivan full av gästartister från rockeliten: Keith Richards, Ron Wood, Daniel Lanois, Robbie Robertson, Nils Lofgren och Shelby Lynne är bland de mera kända namnen men det finns några till. Skivan lunkar på med trygg stämning och musiken vilar på en botten klassisk rock och countryvandringar som kanske inte berör men däremot smeker mina örongångar. Jag hade förväntat mig lite mera klös fast jag får ändå tillägga att det serveras en lagom tempererad rock som ingen behöver skämmas för, inte heller upphovsmannen.

The Drums – Encyclopedia

homepage_large.6abe9a31

@@@

Ja bandet The Drums är väldigt trevliga och deras indiepop stör knappast någon. Här återfinns stabil fastän lite lekfull indiepop som med rockmusikens stökiga sida varvar deras popiga dansanta kitsch med popiga melodier. Harmlös indiemusik blandas med blixtrande smarta musikaliska lösningar om vartannat. Framförallt är det åttiotalet indierock bandet lutar sin fina konstruktion på tillsammans med den lättbriserande musiken. En högst godtagbar platta som ändå har sina poänger.

Stiff Little Fingers – No Going Back

large

@@

Javisst är bandet tillbaka med ett nytt album som låter okej med sin habila punkrock. Naturligtvis låter det som det gjorde för nästan fyrtio år sedan när de debuterad med den odödliga skivan ”Inflammable Material”. Deras musik av idag låter som en blandning av Green Day eller Weezer med den där poppunken som har gjort de grupperna så kända. Visst är det kompetent utförd musik, men ordet  för att beskriva dem är inte nydanande på något sätt. Istället är det just bara en bra och trevlig genomlyssning för stunden då de i alltför hög grad fastnar antingen i det gamla eller vad andra gör bättre. Ett ögonblick försvinner därmed vid horisonten, men som sagt trevligt för stunden.

Jackson Browne – Standing In The Breach

images

@@@@

Late for the Sky, The Pretender, For Everyman och Running on Empty är fyra lysande skivor som jag älskade och spelade sönder. Senare kom två 80-talsskivor att påverka mig mest ur en politisk synvinkel – Lawyers in Love och Lives in the Balance var dessa mästerverk. Den nya skivan innehåller ytterst raffinerad musik samt snygga och ljudliga geografiska punkter från det Kaliforniska skapandet. Något som Jackson Brownes lysande skivor nästan alltid sammanfattar på ett så snyggt sätt. Det nya albumet avviker inte ett smack från hans tidigare låtbyggen, tvärtom är det lika smakfullt som alltid. En av den kommande vinterns finaste skivor.

Bob Seger – Ride Out

Bob_Seger_1

@@@

En säker, trygg skiva från en man som hållit på med sin vuxna rock sedan 70-talet. Jag är säker på att du kan ha hört Bob Seger och hans Silver Bullit Band som finns med på många discosamlingar. Den nya skivan innehåller  mjuk softrock med lite countrykänsla och det där eviga soliga Kaliforniska ljudet. Bob Segers geografiska spelplats är dock Detroit fast jag tycker mer att det låter som bilåkarrock. Musik man kan ta med sig vid långafärder längs Big Sur. En trevlig skiva med trevlig rockmusik som borde tilltala de flesta som gillar klassisk rock som också omfattar en stor dos solsken.

The Klaxons – Love Frequency

homepage_large.afe45202

@@@

Klaxons fortsätter att spela sin discorock, men visst kan man tycka att bandet borde utveckla sin musikaliska riktning. Musiken är ändå klar och säker med sin punkig disco som förenar bandets bästa sidor och som sagt kan bandet leverera smarta rocklåtar. En musikstil som jag tycker om och ser som en musikalisk bro som binder samman begreppen rock och disco i samma hänförande andetag. Lite grann det som Blondie gjorde under sina år som discoband. Här hittar du stilsäker rock med dansskorna mot plasten på dansgolven.

Thurston Moore – The Best Day

Thurston Moore@@@@@

När Thurston Moore skilde sig från  Sonic Youths bassist Kim Gordon, lades bandet på is. Det är därför Thurston Moore nu ger ut ett album i eget namn som starkt påminner om valfritt album med gruppen. Numer serverar han långa smattrande och skickligt iscensatta låtar med intrikata mönster och intellektuella referenser. Musik som utvidgar sinnena vilket också är syftet. Jag älskar som vanligt allt vad bandet tidigare medlemmar nu släpper som solomaterial, det är allt som ofta nyskapande och framförallt dynamisk rockmusik som står på matsedeln. Thurston Moore är inget undantag från den regeln. Ännu ett bra album från en stor artist.

Scott Walker+Sunn O)))) – Soused

552_c_w_150_h_150@@@@

Scott Walker att släppa en del fina soloalbum efter det att Walker Brothers lades ned 1978. Då och då fortsatte det att komma ut magnifika soloalbum. Fina exempel på dessa är ”Climate of Hunters”, ”Tilt”, ”The Drift” och ”Bish Bosch” som jag tyckte mycket om. Nu kommer det ut en skiva där dronemetalgruppen Sunn O))) som släpper ett gemensamt experimentellt samarbete. Det är med hjälp av en magisk mörk sångröst signerad Scott Walker som gruppen bygger upp de av oväsen uppbyggda långsamma produktionerna.  Stephen O´Malley och Greg Anderson mullrar och sina dova gitarrer genom hela skivan. De spränger inga gränser, men det är fritt arbete som hänvisar till ett skicklig sammanvävd mönster av ljudmattor och en iskall mörk röst. Suveränt arbete rakt igenom.

PS För den intresserade finns sedan en tid en skiva med Scott Walkers inspelningar som tonåring som heter ”Early years -1957-1962”

Candi Staton – Life Happens

Candi Staton@@@@

Hm gospel, disco, soul och lite countryfunk är det som gäller på veteranen Candi Stantons nya skiva. I öppningsspåret sjunger både Jason Isbell från duon The Civil Wars och John Paul White så att det brinner i låtens text. Flertalet sånger får mig att känna av och känna igen livets berättelse på ett så där deltagande sätt. Det är stundtals en mäktig skapelse Candi Stanton har åstadkommit med sitt nya album. Flera låtar är så där tunga och som man stilmässigt kan känna igen från sjuttiotalets skivor. Candi Stanton gör en platta där innehållet det fräser och studsar om.. En ren njutning att lyssna på som visar att äldst också är bäst.

Mark Lanegans Band – Phantom Radio

albumart@@@@

Har man som denna gamla hjälte varit med i band som grungeoriginalet Screaming Trees, Queens of the Stone Age,The Twilight Singers, Soulsavers och The Gutter Twins under de senaste nästan 30 åren, har man sysslat med det mesta. Man kan lugnt konstatera att denna skiva är en i raden av bra musik från denne man. Han förenar som så ofta förr sina band, projekt och låtar med en känsla för god smak och tradition inom rockmusiken. Den nya skivan är helt igenom bra, trygg, spännande och dynamisk som både orkar och vill något med musiken. En skimrande skön diamant.

The Flaming Lips – With a Little Help from My Friends

WithALittleHelpFromMyFwends@@

Jag skulle gärna vilja tycka om Wayne Coynes nya lekstuga när som bandets ledargestalt gör om The Beatles låtar. Med hjälp av gästartister som Miley Curys, My Morning Jacket eller Moby blir det trots allt inte bättre för det. Jag älskade The Flaming Lips skivor från 80-talet fram till mitten av 2000-talet. Först nu inser jag att den tiden var bara en parentes ungefär som Pierre Hellqvist skriver i sin recension i senaste Sonic Magazine. Jag måste tyvärr tillstå att det är en rättvis bedömning av The Flaming Lips senare karriär. Varje skiva är numera påfrestande ointressant gegga från ett tidigare så älskat band.

Smokey Robinson – Smokey & Friends

MTE4MDAzNDEwNjc1MDc0NTc0

@@

Smokey Robinson har en lysande röst. Med hjälp av sin gamla 60-talsgrupp The Miracles byggde han upp Barry Gordons skivbolag Motown med pengar från bland annat deras hits. Att som nu göra en skiva med egna gamla låtar i nyare versioner känns både meningslöst och onödigt. Gästartister som Elton John, Mary J. Blige, Cee Lo Green, James Taylor eller John Legend bland många förnyar eller förädlar ingenting. Synd på en sådan fin ärta

Stevie Nicks – 24 Karat Gold: Songs from the Vault

Stevie_Nicks_-_24_Karat_Gold_(Official_Album_Cover)

@@@@

Stevie Nicks blev tillsammans med dåvarande pojkvännen Lindsey Buckingham medlem i Fleetwood Mac omkring 1975. Där var hon med och formade gruppen till det framgångsrika softrockband många fans än idag knappast har tröttnat att på lyssna på. Nu är Stevie Nicks aktuell med en skiva med gamla demoinspelningar som hon har gjort under sina många långa år som soloartist, låtar som nu får nytt liv på ett riktigt bra album. Här vankas rock som får mig att bli glad och rockballader som har den bästa signatur, samtliga låtar kunde ha legat på valfri sjuttiotalsalbum med just Fleetwood Mac. Musiken träffar rätt och låter bra. Skön, mjuk och skimrande på en och samma gång. En nästan perfekt vinterplatta som värmer.

Neil Diamond – Melody Road

neil-diamond-melody-road-cover-636-380@@@

2005 så släppte Neil Diamonds skivorna ”12 Songs” och 2008 kom ”Home Before Dark”. Nu ger han ut ett nytt Don Was-producerat album med musik som har ett mörkare anslag och en lite mer mogen känsla. Ett faktum som förstärker musikens känslomässiga botten. Det är en veteran som hållit på sedan femtiotalet och jag diggar verkligen hans nya skiva som innehåller verkligen bra musik. En fin sublim platta för oss som tycker om balladpop.

Tony Allen – Film Of Life

Tony Allen@@@@

Afrobeatmästaren låter musiken pumpa på i en äventyrlig anda och det är funkmastern som slår till igen på denna ljudliga safari. Jag blir löjligt lycklig över få lyssna på så cool musik från en underbar musiker som Tony Allen. Hans karriär är lång och brokig men musiken gudomlig och helt utan skygglappar. Just nu vibrerar den här skivan allt som ofta hos mig.

Jessie Ware – Tough Love

Jessie-Ware@@@@

Disco eller danspop kan man kalla Jessie Wares musik som hon fortsätter att odla sedan den snygga musiken först såg dagens ljus med debutskivan ”Devotion”. Hennes musik liknar alltmera Dusty Springfelds på hennes fina skivor. Brittisk klassisk dansmusik som Springfield skapade när samarbetet med SBTRKT var som flitigast. Jag tycker om när klubbmusiken blir så där Grace Kelly-sval och samtidigt ultramodern vilket vi bjuds på i överflöd på Jessie Wares nya album. Klassiskt och framtid i samma låtmaterial som innehåller det mesta. Det är ingen djup musik men inte heller ytlig utan en kombination av själ och hjärta. Rent ljuvlig med andra ord.

Deptford Goth – Songs

images

@@@

Daniel Woolhouse ger ut skivor under artistnamnet Deptford Goth. Musiken handlar om kombinationen mellan det strikta och det sköna i popen. Klanger av folkpop och elektroniska klangbilder är det som får ta del i ett samkväm. Sången är mjuk och skör där den sakta smyger fram ur skuggorna och ut till ljusets. Lite grann som en dans över sommarängarna fastän vintern står för dörren här hemma i Svedala. Med falsettsång och brinnande passion för snygga låtar serveras det bra musik som tyvärr inte direkt berör. Slutresultatet landar i charmig pop med hjärna som hade behövt lite mer hjärta.

Micheles Kindh om The Confusions

 The Confusions – The Confusions

 Mass CD-135 600 för nyhetsbrev

@@@@

Under en väldig lång tid har detta norrländska  band på sina nu nio skivor, utvecklats och kommit långt i skapandet av sina texter och musikaliska tekniska färdigheter. Det är ett mera moget och väl avvägt gäng som numer uppträder. Under den tid jag följt dem har jag lärt mig att det är ett ambitiöst band med storslagna skivor som har en melankolisk sida. Den sidan breder visserligen ut sig, men möts av den uppåtstigande solen i horisonten. Glädje, kärlek och sorg finns inbyggd i både text och musikens kompositioner.

En elegant uppvisning i konstnärlig integritet och verkligen starka låttexter som liksom svävar omkring i zenit, men till slut landar på jorden. Den nya skivan är en av det där oumbärliga höstskivorna att bara förlora sig i och få uppleva något stort med.

Det är en vacker estetisk tilltalande popplatta som jag har fått det stora nöjet att bli underhållen och berörd av. Hösten vackraste och klaraste indiepoppärla har landat.

Dr Dacapo Headbangar (?) till The Horrors Nya

Skiva: The Horrors – Luminous
Betyg: ♣♣

The Horrors är den engelska gruppen som nu har släppt sin fjärde skiva. Albumet Luminous visar åter ett kameleont-band som hela tiden ändrar sitt uttryckssätt. För varje ny skiva djupdyker de i en ny aspekt av begreppen rock och pop. Först var det garagerock inspirerad av sextiotalets scen men med en modern touch, den här gången tycks bandet ha lyssnat in sig mer på Manchester-scenen. Band som The Verve, Blur, Oasis och Ride för att nämna några, tycks ha stått som huvudsaklig inspirationskälla.  Kanske är det jag, kanske är det förlagorna som spökar till det men följ med i en artikel som andas förvirring kring den nya skivan.

The Horrors

Bandet The Horrors debuterade 2006, två Ep:s och tre album senare står jag med det nya alstret ”Luminous” i näven. Den släpptes i maj i år och är alltså gruppens fjärde fullängdsskiva.
Det första som slår mig är hur mycket inspiration som gruppen har hämtat från det tidiga engelska 90-talet. Shoegazer, Manchester och kanske en hel del av den engelska poptraditionen ligger till grund. Det andra som slår mig är att den här gruppen för varje skiva de ger ut ger en ny infallsvinkel på begreppet musik, det är en ständig förändring och en mångfacetterad musikalisk utveckling som hela tiden sker. Det är uppfriskande att de aldrig står still, ständig rörelse och utveckling tycks vara deras måtto. Så långt är det alltså bra och imponerande, men av samma skäl är jag också förvirrad inför den nya skivan. Det låter utmärkt, det är snyggt och prydligt och det är till och med medryckande men något saknas. Detta något kallas själ, du vet det där som fyller rummet utan att vare sig synas eller höras men som bara finns. För när den röda tråden hela tiden bryts eller byts är det en slags kontinuitet som också den går om intet. Bandet är nu inne på den fjärde skivan där det blickas omåttligt på andra grupper eller andra musikaliska fenomen, men hittills har jag hört lite eller inget av dem där de verkligen blir personliga och så där egensinniga. På många av plattorna har ändå resultatet blivit bra, jag gav debuten en fyra i betyg om jag inte missminner mig. Tyvärr börjar jag dock tröttna lite grann på den där avsaknaden av det egna, men framför allt är jag lite trött på att det hela tiden byts skepnad. Inte för att jag är stockkonservativ och står och skriker något om att det ska låta som förr. Snarare är det för att jag tycker att gruppen har förlorat lite av sin särart för varje skiva de ger ut och nu har de någonstans blivit uppenbart att det är ett band på tomgång. När det dessutom den här gången blickas på de tidigare nämnda banden som jag aldrig var en fan av, blir det också lagom småtråkigt och oengagerat. Här finns bra låtar, visst det ska jag inte förneka. ”So Now You Know” ”Jealous Sun” (Me like the title) är i mina öron knappast kattpiss, men på det hela taget är det inte den höjdarskivan som t ex debuten var. Det är snarare ett oinspirerat och småtrött band vi möter, ett band som alltså är i behov av en musikalisk själ. De är värda det men måste nog ta sig lite i kragen och hitta den också. Jag föredrar nog fortfarande att drömma mig tillbaka till den tid då The Horrors var ett röjband av rang. Vem kan t ex glömma spelningen på Debaser Slussen 2007 då bandets sångare hängde med ena handen i avloppsledningen i taket medan han höll micken i den andra? När de övriga i bandet höll på att röja sönder hela stället blir man lite lätt nostalgisk. Tyvärr är den nya skivan långt ifrån den formen de var den gången, betyget blir därefter. ”Luminous” är en tillställning jag kan glömma ganska omedelbart, ooops jag har redan glömt den.

Dr Indie om El Perro Del Mar

El Perro Del Mal – Pale Fire

@@@@@

Sarah Assbring är den artist som under sitt fina intressanta artistnamn El Perro Del Mar släpper den mest egensinniga och magnifka pop som kanske finns i Sverige. det är musik som Niklas Elmér i senaste Sonic Magazine beskriver som ett eget universum jänförbart med Paddy McAloons sakrala melodier och diktverk av Harry Martinsson och Gunnar Ekelöf – Aniara och Sent på jorden kanske som referenser.  Just den kopplingen kan jag nog inte riktigt göra. fast att man väljer en titel från Vladimir Nabokov är intellektuellt intressant för min del. Det tyder på en vilja att skapa musikalisk litterätur på ett specifikt sätt.

Det är lyckokastet i El Perro Del Mars låtmaterial och alltid varit – just den eggnade frustrerande melankoliska osgren över sakernas tillstånd. Men visst handlar det om att precis som Lykke Li och Miss Li att det handlar om stark popkvaliteter och för att inte glömma Robyns mest briljanta pophymner i discostrålens världsbilder.

Sarah Assbring vågar låta dub, synt, house och svävande pop vandra hand i hand precis som Niklas Elmér finner i sin recension att det påminer starkt om mitt älskade The Radio Depts utveckling inom musiken. jag lyssnar på en djup själslig platta som nästan kan stavas till soul. mJag får nästan påminna mig själv om hur bra musik blir när den rätta stämningen infiner sig och den rätta artisten. En klart bra och vacker popplatta av idag.

Dr Indie finner svensk nysvetsat musik

Peter Morén – Pyramiden

@@@

Lars Bygdén – LB

@@@@

Moneybrother – This Is Where Life Is

@@@

 

Hjälten Peter Morén spelar till vardags i framgångsrika Peter, Björn And John som blivit en del av indievärldens bästa svenska akt. På egen hand så har Peter Morén spelat in ett tidigare album ”I spåren av tåren” från 2010 till det nya albumet ”Pyramiden” som lever ett fint liv där sorgen, glädjen uppsluppen existerar på samma scen där mörkret intar denn försiktiga vägen.. Nya albumet har flertalet fina sånger som erbjuder en tid stankeväckande flykt från vår tid som är. Skivans alla spår passar in på en charmig sångare som lägger sig lite lågmäldare till än vad han tidigare presterad. Låtarna har en  formdriven erkänsla i låtarna texterna. Nu handlar det om en rak framodlad pop som leder till att mitt skönhets-sökande för detaljer blir starkare och tydigare. Det är en bra egenskap att lyckats med sin musik skapa bestående estetiska värden.

 

Musiken är inte direkt på något sätt men ändock ej specifik symbolisk – det blir anspelningar och konkreta detaljer som särskiljer sig från varandra. Verkligheten blir ögonvittnesmål precis som Lars Winnerbäck, Plura eller Ulf Lundell med sina Sverigebilder från tidens samtidiga förändringar. Med andra ord är det en bra skiva som förmår vilja någonting vilket den gör helt okej att lyssna på.

 

Jag kommer så väl ihåg när Lars Bygdéns första skiva med sin tidigare grupp  Thousand Dollar Playboys kom ut och Per Bjurman skrev om den i Aftonbladet. Jag gick ut och köpte albumet och fann en amerikansk lantlig känsla eller kanske mera av norrländsk attityd. En form av americana som Christian Kjellvander gjort till något unikt i svensk musik.

 

Lars Bygdén skulle kunna vara en kille som reste runt omkring i Värmland eller Dalarna med en skåbil och gitarr, väl förankrat i landsbygdmyllan med sin långsamma rockmusik. Det är en skön fin enkelhet i hans musik.. Jag tycker mycket om hans nya album precis som jag tyckte om hans tidigare band Thousandsand Dollar Playboy spelade. En varm musik som har lite av Gram Parson eller the Band stundtals i sig.

 

Bara sådant ger ett större register av emotionella svängningar och musiken breder ut sig lite lagom i musikens värld. Det är en stilsäker skön platta där musiken brinner lite passionerad men på ett lagom svensk mentalt sätt där vi befinner oss i ett mellanläge av amerikansk vinpinad ödslighet och svensk skogslägertempo. Lugn och ro blir det hos mig när jag lyssnar på Lars Bygdéns nya album. Bara det är ett gott tecken på skivans kvalitet.

 

Anders Wedins grupp Moneybrothers har varit ute i stora vida världen när det skall spela in skivan. Producenten är Anders Wedins gamla kompis från sin tid i Monsters, Christoffer Roth. Med folk som Steve Albini i Chicago elelr reggaefantomrytmikmästaren Sly Dunbar i Kingston. Musiken blir som vanligt den där fina mixen av The Clash, Bruce Springsteen och Dexys Midnight Runners åttiotal. Soulrock som blåser av oss från banan.

 

Låtarna däremot är välspelade fast ack ändå berör det inte mitt inre, det är för lite emotionell laddning i musiken. Anonyma soulrocklåtar av br akaliber men ändå för själsligt lösa i strukturerna. Musiken låter bra men får inte liv i dököttet fult ut – utan det blir bra rock som tar fart när musiken brinne rhär och nu, i den närvarande tidpunkten, men det blir lite för anonyma sånger trots allt.

Det är synd på så rara Moneybrotherslåtar eftersom jag tyckt att Moneybrothers har varit den friskaste fläkten med sin fina souliga rockpopmusik. Nya når inte fram då dess kapacitet gör den okej men ej mer än så.

 

Dr Indie upplever The Flaming Lips

The Flaming Lips – And Heady Fwends

@@

Det är en tveksam skiva Wayne Coyne och hans band The Flaming Lips släpper den här gången. Med sin mångfald av sammarbeten där Nick Cave, Lightning Bolts, Prefume 73,Neon Indian, Bon Iver, Jim James från My Morning Jacket med flera artister blir det en ovanlig elektrisk distad distorsion med gitarrer, oväsen, noisemusik och exprimentell indierock. Naturligtvis fanns det sådant på tidigare skivor såsom ”At War With The Mystics ” och plattan ”Transmissions From The Satellite Heart” .

Lyssna ävenledes på verket ”Yoshimi Battles the Pink Robots” som gnisslar och slamrar som bara den. Men nu på det nya albumet blir det för mycket av den goda soppa som påminner starkt om Sonic Youth och Lightning Bolt – fastän blir numera oväsen, gnissel och experiment för sin egen skull och musiken förs inte framåt ett dugg. Nu blir det mest små upproriska drömmar som handlar om musikoväsen mest för sin egen skull. Låtarna betyder ingenting längre och det mesta försvinner in i denna labyrint av ljudfiler, instrument och sånginsatser från gästerna. En skiva som jag inte tänker lyssna på mera i år.

 

 

 

 

Beachwood Sparks är tillbaka

Beachwoods Spark

Beachwood Sparks – The Tarnished Gold

@@@@

första gången jag kom i kontakt med bandet Beachwoods Sparks musik var i för tolv år sedan. Jag befann mig på skivaffären Pet Sound på Skånegatan – då det kom ut musik som hade en sådan fin mjuk melodisk känsla att jag genast var tvungen att fråga vad det var för grupp/artist? Bechwoods Sparks sade expediten. Jag köpte deras självbetitlade album. Jag tyckte om det jag hörde. Sen ett år senare köpte jag deras andra skiva ”Once We Were Trees”. Deras msuik var den där perfekta Laurel Canyon, Los Angeles och Californiens  mjuka sound. Det blev perfekt mix av Neil Youngs ”Harvest Moon” och ”Harvest”, Gram Parsons kosmiska musik, Buffalo Springfeild, Eagles, Poco, Sad Café, The Byrds, Joni Mitchell, Jackson Brown och den västkustmusik som det landade i. Här finns också spår av Mr Mister, Dobbie Brothers och Bill Labonti. Musik för en värld av skönhetstörstande människor helt enkelt. Jag lyssnade intensivt under några år men sedan lade jag bandet till handlingar till nu. Det handlar om att Farmer David Scher, Aaron Sperske, Chris Gunst och Brent Rademaker ville återigen ge liv åt sina visioner. Gamle grungebolaget Sub Pop ger ut deras nya platta och det är samma vackra pop som Fleet Foxes eller Jonathan Wilson spelar. Snygga refränger, oerhörda vackra linjerade mönster och sparsmakade arrangemang med bandet. Jag förlorar mig i deras musik och tänker genast på Shines eller The Grand Drive som exempel av bra musik som speglar samma varma inställning till musiken. Plattans alla låtar har den snygga känslan av organisk dynamisk känsla. Ett band som Teenage Fanclub skulle utan tvekan kunnat ha låtit så här. Det är lite magisk fin delikat anrättning från Beachwood Sparks.