Beachwood Sparks är tillbaka

Beachwoods Spark

Beachwood Sparks – The Tarnished Gold

@@@@

första gången jag kom i kontakt med bandet Beachwoods Sparks musik var i för tolv år sedan. Jag befann mig på skivaffären Pet Sound på Skånegatan – då det kom ut musik som hade en sådan fin mjuk melodisk känsla att jag genast var tvungen att fråga vad det var för grupp/artist? Bechwoods Sparks sade expediten. Jag köpte deras självbetitlade album. Jag tyckte om det jag hörde. Sen ett år senare köpte jag deras andra skiva ”Once We Were Trees”. Deras msuik var den där perfekta Laurel Canyon, Los Angeles och Californiens  mjuka sound. Det blev perfekt mix av Neil Youngs ”Harvest Moon” och ”Harvest”, Gram Parsons kosmiska musik, Buffalo Springfeild, Eagles, Poco, Sad Café, The Byrds, Joni Mitchell, Jackson Brown och den västkustmusik som det landade i. Här finns också spår av Mr Mister, Dobbie Brothers och Bill Labonti. Musik för en värld av skönhetstörstande människor helt enkelt. Jag lyssnade intensivt under några år men sedan lade jag bandet till handlingar till nu. Det handlar om att Farmer David Scher, Aaron Sperske, Chris Gunst och Brent Rademaker ville återigen ge liv åt sina visioner. Gamle grungebolaget Sub Pop ger ut deras nya platta och det är samma vackra pop som Fleet Foxes eller Jonathan Wilson spelar. Snygga refränger, oerhörda vackra linjerade mönster och sparsmakade arrangemang med bandet. Jag förlorar mig i deras musik och tänker genast på Shines eller The Grand Drive som exempel av bra musik som speglar samma varma inställning till musiken. Plattans alla låtar har den snygga känslan av organisk dynamisk känsla. Ett band som Teenage Fanclub skulle utan tvekan kunnat ha låtit så här. Det är lite magisk fin delikat anrättning från Beachwood Sparks.

Dr Indie om Smashing Pumpkins nya album

Smashing Pumpkins – Oceania

@@

Jag kan inte längre försvara Smashing Pumkins nya album då dess låtmaterial dör bort och försvinner anonymt iväg mot avgrunden. Smashing Pumkins har inga av sina originalmedlemmar kvar förutom grundaren Billy Corgan. Hans texter blev plötsligt riktigt undermåliga och musiken andas tristess i varje ton. Vad hände egentligen med det band som jag nästan kan säga var det viktigaste band för mig personligen under flera år. Deras första skivor som ”Gish” och mästerverket ”Siamese Dream” var just det som hårdrocksvärlden behövde, skivor med glänsande och framförallt stolt musik.  Jag var en stor fan av Smashing Pumpkins. Det blev en högtidstund när Per Bjurman för Andres Lokkos tidskrift Pop intervjuvade Billy Corgan angående deras debutalbum. Intervjun gjordes i skivstudion. Jag såg smashing Pumkins live och tyckte om den vackra speciella sound som var så typiskt för bandet. Billy Corgans röst var skön att lyssna på med dess specifika  rytmik som fanns i sången när den mötte musiken. Men så började det gå snett med dubbelplattan ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” med en pretentiös stor symfonisk upplägg med ett par fina spår medan resten blev för mycket av allting – där började jag se smashing Pumkins ur ett annat perspektiv. Storhetsvansinnet blev Billy Corgans signatur. Flera skivor av varierande emotionell laddning stod jag inför. men när bandet ett kort tag upplöstes så släpptes Billy Corgans soloplatta och en ny grupp zwan formades med ett enda album bakom sig – fast det var ett bra album om ni frågar undertecknad. Den nya skivan är känslig där låtarna har en smäktande ljudkänslig upplägg. Det hela inramas av att Billy Corgan lite nasalt sjunger  så att man kan ana strukturer till kanske ännu större låtar än vad som presteras här. Plattan är i sin helhet anonym och ovantligt svag för att komma från ett låtskrivargeni och bra arrangör av kompositioner. Nya albumet får mig att tro att det blir nog svårare för Billy Corgan att bevarara sitt arv och föra det vidare in till nästa generation musiker.