Ride – Weather Diaries ¤¤¤¤


Det är många band som jag älskar som verkligen är tillbaka med starka och suveräna skivor 2017. The Jesus And Mary Chain och Slowdive i år, är två utsökta exempel på bra comebackplattor 2017. mMdan The My Bloody Valentine släppte sin mästerliga comebackskiva efter tjugotvå års bortvaro från scenen, det var då skivan ”Loveless” kom ut” och deras comebackplatta kom ut förra året. Kevin Shields tog god tid på sig så att säga med att ge ut nytt material.

Ja så är det med Andy Bell också, han som grundade Ride tillsammans med Mark Gardener i slutet av 80-talet. Deras senaste skiva ”Tarantula” släpptes för 21 år sedan. Då Ride splittrades efter diverse turer. Fastän Andy Bell låg föga på latsidan utan var igång ganska så snabbt med att grunda ett fint band i Hurricane No. 1 som jag verkliegn älskade att lyssna på deras två första album. Men efter de bröt upp för att forma sig på nytt igen , har jag inte brytt mig om deras alster. Det finns ett nytt album under det gruppnamnet föresten, utgivet i år. Andy Bell var också gitarrist i Oasis under en del år fram till bandet lades ned och var även med i korta sejouren för Oasisklonen Beady Eye. Men är nu tillbaka med sitt gamla band Ride igen vilket jag tackar för.
Deras debutskiva ”Nowhere” med sånger som de perfekta blanka svala sköna juvelerna till låtar såsom ””Seagull” och ”Kaleidoscope” som också bägge öppnade debutskivan var perfekta gitarrskimrande låtar som då tog knäcken på mig. Varenda gång jag lät dessa sånger öppna för mig så var det änglarnas musik.
På deras andra skiva ”Going Blank Again” som Alan Moulder producerade på Creation var en lyrisk vacker svävande drömsk gitarrbaserad mjukt oväsen med lyriska texter som enbart svävade stolt som en örn över oss alla.

De konserter jag såg med Ride var shoegaze i sin renaste form. Jag var blev så löjligt lycklig över deras obefintliga scenshower där musiken var dess epicentrum. Bara Ride med få andra band lyckades med detta anser jag än i dag.

Med dessa plattor bakom sig så undrar jag över hur deras nya skiva kommer låta. Det blev en angenäm positiv överraskning måste jag tillstå.
Plattan har samma svävande tonläge och låtarna flyter mjukt linjärt fram i sakta mak. Popen är verkligen förfinad i en ädel gasformig känsla där lycksaligheten erövrar mina sinnen och jag läser subtila texter som fungerar som levande sjungen poesi.

Andy Bell och Mark Gardener får till det bra måste jag säga, med både lyrik och musik. Producenterna är Alan Moulder och Erol Alkan som får till det med ett bra snyggt sound- och själva produktionens upplägg, är friskt och låter väldigt bra i mina öron.
Jag faller för deras gitarrspel och Andy Bell är sig själv igen. Musiken glittrar och glimmar snyggt och bra. Jag saknar ingenting och allt känns så där perfekt. Fuzzpendalerna är på gång och musiken låter oldschool-indie och jag är bekväm med att bandet hellre denna gång lutar sig bakåt än försöker låta annorlunda än vad bandet förmodligen skulle få till det om de swkulle tänka framåt och utveckla ljudbilden. Det är för mig bra musik helt enkelt som har en konservativ estetisk och smakligklang och tonfärger.