Micheles Kindh om Joel Alme

Joel Alme
Joel Alme – Flyktligan
@@@@@

Jag har anser att Joel Alme är en av våra största svenska moderna poporakler, så har det varit sedan han medverkat på Hästpojkens album eller i sin medverkan i bandet Spring in Paris. Men Joel Alme har fått sina låtar med i Filmer plus varit aktiv som låtmakare åt IFK Göteborg. Men det är med sina soloalbum som han varit en eruptiv vulkan som släppt album på engelska som sänkt mig totalt. I mina recensioner har jag kallat att Joel Alme är vårt svar på Phil Spector och Brian Wilson, vilket är ett epitet håller fortfarande sträck.

Nu släpper han ett album på svenska med låtar om sitt kära Göteborg och en suverän stadig krönika om sin släkt som på svenska blir så där genialisk som i Håkan Hellströms bästa ögonblick. Låtarna har en sorgen melankolisk ton, ett läge med sorglig musik, fast ändå förunderligt nog medryckande trots tonläget är melankolisk så sveper jag med i de vackraste pophymner detta land skådat på väldig länge i vårt avlånga land. Jag faller som en fura för hans lyriska kvaliteter när han beskådar vikten av att tala om frånvarande fädrar, livets oändliga mixar av så mycket som kan hända i världen. Det blir hela tiden äkta mänskliga emotionella berättelser som understrycks av hans vackra röst som följer musikens minsta ansats och klangvirvlar.

Det är en skiva som blir bestående då jag ser följderna av ensamstående mammors kamp för att överleva och den sorgliga blicken som finns i ögonen och rösten när Joel ALmes gamla vänner hamnar på glid och faller samman i Sveriges karga byråkratiska sinnestillstånd. Skivan är så levande, medryckande, energirik och färgas av Joel Almes vackra själ. Det är ännu ett mästerverk från en sann magiker inom svensk indiepop.

Joel Alme

Micheles Kindh om Belle & Sebastian

Belle & Sebastian – Girls In Peacetime Want To Dance
@@@
Belle-and-Sebastian

Jag trodde länge att Belle & Sebastian verkligen skulle förnya musiken och ta den till förnyade dimensionella höjder då brittrocken mer eller mindre tonades ned i slutet av 90-talet men så blev det tyvärr aldrig utan istället blev det lite väl stumt när debutskivan ”Tigermilk” kom ut. Ingenting förändrades i musiken utom att det kom en våg med söta melodier som hade punk och girlsgroups som givna riktmärken i slutet av 90-talet. Det andra albumet ”If You’re Feeling Sinister” kom ut 1996 några månader efter första. Lagom skön pop men ingenting märkvärdigt slog ut i full blom. Plattan ”The Boy with the Arab Strap” var dock steget bättre men musiken flöt aldrig riktigt åt mitt håll så att säga. När jag lyssnar på Belle & Sebastian under 2000-talet så får jag inga vibbar och visst fanns det en del fina låtar från och till på deras album som jag kunde tycka om men i det hela är upplägget med Belle & Sebastian.
Den nya skivan är visserligen helt okej men här består skivan av många disparata uttryck som går åt för många håll. Det är lite discokänsla, lite drömsk soulpop och hel del klassisk brittisk pop. Fastän det blir aldrig musik som lyfter sig ovanför höjden utan det blir snarare lagom ordinär pop – visst trevlig och lite lagom popig. Finstämd harmonisk pop för en värld som längtar efter drömska romantiska låtar.

Belle-and-Sebastian-006

Micheles Kindh om The Confusions

 The Confusions – The Confusions

 Mass CD-135 600 för nyhetsbrev

@@@@

Under en väldig lång tid har detta norrländska  band på sina nu nio skivor, utvecklats och kommit långt i skapandet av sina texter och musikaliska tekniska färdigheter. Det är ett mera moget och väl avvägt gäng som numer uppträder. Under den tid jag följt dem har jag lärt mig att det är ett ambitiöst band med storslagna skivor som har en melankolisk sida. Den sidan breder visserligen ut sig, men möts av den uppåtstigande solen i horisonten. Glädje, kärlek och sorg finns inbyggd i både text och musikens kompositioner.

En elegant uppvisning i konstnärlig integritet och verkligen starka låttexter som liksom svävar omkring i zenit, men till slut landar på jorden. Den nya skivan är en av det där oumbärliga höstskivorna att bara förlora sig i och få uppleva något stort med.

Det är en vacker estetisk tilltalande popplatta som jag har fått det stora nöjet att bli underhållen och berörd av. Hösten vackraste och klaraste indiepoppärla har landat.

Micheles Kindh lyssnar på tre nya skivor från tre olika typer av grupper/artister

New Order – Lost Sirens

@@@@

På ett sätt är nog den här skivan en klar fortsättning på förra albumet ”Waiting for the Sirens’ Call” som är både en typisk platta som låter bandet mixa Kraftwerk med Echo & The Bunnymen som exempel på samtidiga refenser tillbaka till bandet stidiga historia. Fast ett band som New Order har sitt urpsrung i den mörkare delen av punken.

Först då bandet hette Joy Divisions som hade Ian Curtis,Bernard Sumner, Peter Hook och Stpehen Morris i sättningen. Fast efter Ian Curtis självmord så ur spillrorna ville resterande medlemmar fortsätta och kallade sig för New Order. Det tog in Gillian Gilbert och Phil Cunningham. De blev bandets nya sättning. Nu blev det syntbaserad rock med discorytmer i botten. Postpunken blev det nya så att säga. Det var var Sex pistols som fick bandet att bildas som Joy Divisions.

Den nya skivan är egentligen de sånger som blev över eller är extralåtar som blev över från förra albumet. Men det är inga undermåliga sånger på något sätt. Utan arrangemangen är förträffliga. Det är hög kvalitet på låtarna och ew Order låter förhållandevis öppna och nästan soliga när jag lyssnar på texterna fast framförallt i arrangemangen kan man finna just det där subtila och nästan fagra sångernas partitur. New Order låter som ett band på pcknick som plötsligt bestämmer sig för att spela ute i det fria utan publik, bortsett från de själva så är det starka låtar som svävar fritt omkring och nästan dansar förbi mitt öra. Jag är mycket förtjust i det hela.

Smolken i bägaren är att bandet återigen har splittrats i ett i mitt tycke onödigt bråk sins emellan medlemmarna i bandet. Grunden är att Peter Hook fick nog av Bernard Sumner och hoppade av New Order. Han hävdar att bandet splittrades och vill härmed kanske via domstol stoppa New Order från att finnas som existerande grupp utan Peter Hook

Detta är trist och väldigt barnsligt tycker undertecknad hellt enkelt idag. Fast skivan är ändock hur bra som helst.

 

Yo La Tengo – Fade

@@@

Ira Kaplan och hans hustru Georgia Hubley som lade grunden för det fina bandet Yo La Tengo i mitten av 80-talet vilket fick mig att upptäcka bandet på en spirande undergroundscen. 1996 såg jag dem på film spela The Velvet Underground i filmen I Shot Andy Warhol.

Det var just The Velvet Underground som Yo La Tengo hade som referens liksom Arthurs Lee lika fabulösa band Love i sin barndom. Det har släppt skivor i ständig flödande ström och jag har inte lyssnat på de alla album bandet släppt sedan 1986. Jag kommer nog göra det vid något ntillfälle. Men nu har deras nya skiva ”Fade” kommit ut och det låter musikern John McEntire producera albumet. Denna musiker som är medlem i The Sea And Cake och Tortoise, gör bra ifrån sig och får lite liv i luckan den här gången.

Den nya skivan är ett försök till skramlig indiepop och lite genial enkel skapande lofipop som kanske inte bryter ny mark – fastän däremot pop som finslipats på plats i studion vilket förstärker låtarnas lite tuffa attityd. Melodierna är hamroniska trots lite av gitarrslamret som då och då väcker skivans låtar till livs vid vissa givna ögonblick då musiken tar spjärn mot Dave Schramms gitarrspel.

Plattan är inte det mästerverk som har enbart fina romantiska vävda drömska poplåtar rakt igenom utan en okej skiva som är utmärkt på många sätt fast lite sprucken här och där vilket reducerar min fablesse  för Yo La Tengos nya alster. En skön lyssningsbar platta helt enkelt.

Ken Stringfellow – Danzig in the Moonlight

@@@

Ken Stringfellow och Jon Auer bildade på slutet av 80-talet The Posies och blev 90-talets powerpopband som jag hade lite väl svårt för. Ken Stringfellow har också varit med och spelat tillsammans med .R.E.M.,The Minus 5 och varit medlem tillsamnmans med Jon Auer i nystartade The Big Star med Alex Chilton i spetsen.

Naturligtvis förvisso en gedigen karriär av en räcka soloplattor som jag till och från lyssnade på istället för att bli  irriterat på The Posies poserande rock, idag har jag blivit lite större vän av The Posies musik, äntligen. Så kommer jag till en liten skiva med låtar som tar formen av lite krautrock, progressive rock, ppo och klassisk soulinfluenser invävda i helheten av låtmaterialet.  

Plattans innehåll har ett perspektiv som jag gillar, lite personlig, på ett lagom sätt där varje låt träffar mig på ett undanliggande plan- men ändå lite svalt och lagom på något fint sätt. En vacker platta men ändå egensinnigt på ett bra sätt.

 

 

 
 

Dr Indie faller handlöst för Bat For Lashes

Bat For Lashes – The Haunted Man

@@@@@

 Natasha Khan heter hon på riktigt men under sitt artistnamn Bat For Lashes gör hon en indiepop som låter som om Kate Bush, PJ Harvey, Karin Drejer eller Miss Li plötsligt klonats till en helhetlig artist helt utan konstigheter. En ny skiva har landad där hon låter en yttre dimension bilda ett helt eget universum där Bat For Lashes är gudinna, härskare och enda innevånare. Skivorna ”Two Suns” och nya albumet ”The Haunted Man” låter utan tvkekan influerad av sin New Yorkvistelse där The Weekend, Gang Gang Dance och favoritbandet Tv On The Radio hade sina effektfulla tendenser till en worldmusicmix där inslag av brittiska ”M.I.A luckrar upp Bat For Lashes egen musik.

Det nya albumet är starka trummor som haer ett driv som jag ser det fungerar som själva musikens nerv och rytmiska epicentrum. Mest slående är hur Kate Buh är den mest innovativa influens till den här Bat For Lashesutgåvan jag kan finna i hennes musik den här gången. Det är naturromantiska aktstycken som rullar över bredden med dessa elektroniska ljudblippande slingor. Sången är lite lagom mörk och dov men ytterst feminint på ett specifikt mjukt sätt.

Ändå mullrar musiken atmosfärisk och har en hotfull stämning som är hägringen som finns där ute någonstans mitt i smeten av det vackra och fulsköna världens bilders stormvarning.

Bat For Lashes överraskar inte på så sätt att musiken får ett eget liv i någon riktning vandrar över stjärnhimlens gnistergator utan istället leder hennes musik till en mera mogen filosofisk emotionell tanbkeväckande fundamental förändring i själva hjärat av Bat For Lashes musik. Det är trummaskiner, harpor, stråkar och överallt arrangerande instrument som är ett gnisterregn av ackordmollande tunga splittergranater som punkterar tillvarons trogna stumma scenkanter.

Bat For Lashes bryter ingen ny mark men förvaltar sin egen specifika tradition däremot väl i sina låtar. Hon lyckas överförvantan att skapa ren magi i sin musik. Jag är överförtjust och väldigt förälskad i den musik Bat for Lashes släpper på en noggran perfekt platta. Detta är det mästerverk jag verkligen i år ville höra och beskåda. Nu kom den.

 

 

Dr Indie om Yesayer

Yesayer  – Fragrant World

@@@

Det finns just en hög med band från USA som har den där lyckliga ekletiska andan i sig – man dribblar, tricksar eller enbart plockar fram världen i sig själv som byggstenar till den musikaliska grund som redan finns där på idémässiga planet. Man kan få flera olika dimensioner när man talar om denna typ av stilar. The Go Team,The Very Best ,Vampire Weekend eller  Gang Gang Dance är kusiner till Yeasayers typ av musik. Jag är lite svag för den här sortens stilarter. Dansant indierock för oss som vill ha lite mera än gitarrlarm då och då. yeasyers tredje skiva är just så där trevlig som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Chris Keating sjunger lagom barnsligt  fast med en lagom harmonisk röst. Övriga gruppmedlemmarna; Anand Wilder, Luke Fasano, Ira Wolf Tuton och Jason Trammel gör ett grundläggande bra jobb. Dan Carey som producerade Bat For Lashes gör ett snyggt jobb med skivans fina produktion.

Plattan är på ytan mångordig, disparat och delarna är lagda över hela skivan, men det finns mönster som uppvisar hur geniala Yeasayer är på att förmedla förvirrande intryck fast så när jag tar del av skivan hör man tydligt hur allt hänger ihop. Musiken är inte så förvirrande som det första intrycket lätt kan ge sken av. Utan här finns genomtänkta detaljer som bidrar med att bygga upp kostruktionen med klanger, toner och starka små scenbyten vilket är skivans egentliga mening. jag måste först avkoda plattan och sedan förstå att den fungerar bra utan musikaliska kartor eller klara planer. Musiken står på så pass egna starka ben att den fungerar bra och funktionellt enligt mitt sätt att lyssna på den.

Plattan kommer nog att snurra resten av hösten också misstänker jag.