Broken Social Scene – Hug of Thunder ¤¤¤¤


Kevin Drew och Charles Spearin är som sagt var grundarna till detta stora indierockkonstellation som nu ville släppa en ny skiva med musik efter dådet i Paris och skapa en humanistisk skiva med sina vänner. Här finner vi alltifrån Feist, Jason Collet eller Brendan Canning med en ny medlem i kända indienamnet Ariel Engle. Ja alla är de tillbaka i studion för att sammanställa ett bra rockalbum med femton stycken musiker som slamrar, sjunger och larmar ordentligt på e4n sjok med sånger som enligt mig är bedövande bra sånger rakt igenom.
Framförallt världsläget var en input liksom en konsert för ett par år sedan då material började nedtecknas och bandet kände sig mogna att börja spela in en skiva igen och det gjorde man med bravur måste jag säga. Moget och insiktsfull är plattan och klart mycket bättre än de mesta bandet släppt ut om jag får påtala detta faktum av personlig subjektiv art.
Jag tycker att skivan speglar deras bästa sidor och musiken från Torontos indierockscen där bandet är verksam och liksom deras medlemmar spridda ut på diverse band såsom Metric, Feist, Stars, Apostle of Hustle, Do Make Say Think, KC Accidental, Emily Haines & The Soft Skeleton, Amy Millanoch Jason Collett. Ja flera av de bästa akterna neligt mig när det handla rom nutida band som jag uppskattar som bäst.

Broken Social Scene är väl scenens flaggskepp skulle jag vilja påstå, Därför blir deras nya album i särklass bäst också i fråga om storhet och bras rockmusik rakt igenom albumets samtliga spår. Kolletivet finner det som är bra i sång och i egen kraft där musiken är kompatibel med varandra.
När jag hör på skivan så tänker jag direkt på det bokprojekt som gick under titeln ”The Broken Social Scene Story Project: Short Works Inspired by You Forgot It in People” där en rad författare skrev om Broken Social Scenes debutalster från 2001. Där varje individuellt spår fick en egen berättelse. Anrika House of Anansi Press skapat av poeten Dennis Lee var det stolta förlag som gav ut verket. Jag skickade efter verket och njöt av berättelserna som borderade ut låtarna till fulländade texter. UNgefär som det nya albumet gör nu.
Ett starkt album med skimrande musikaliska ambitioner som sträcker sig över tid och rum.

Micheles Kindh läser och lyssnar sig berusad på Alan McGee och skivbolaget Creation

Mitt liv hade varit så mycket tommare om inte Alan McGee stuckit ifrån Glasgow till London och där bildat skivbolaget Creation 1983. Snabbt blev det det ledande indiebolaget vid sidan av Alan Hornes Postcard, Geoff Travis Rough Trade, Tony Wilsons Factory och Mute Records men gick tyvärr till sist i konkurs 1989. Allt som jag älskade med 90-talet fanns där på Creation. Alan McGees självbiografi ”Creation Storie, Riots, Raves And Running A Label” (Sidgwick & Jackson 2013) är en briljant historia om uppväxt, trista jobb och musik, musik och återigen musik. Hans barndomsvän var Bobby Gillespie från The Jesus And Mary Chain och senare mitt absoluta favoritband Primal Scream som vid sidan av Nirvana snabbt blev husgudar. Band som Ride, My Bloody Valentine, House Of Love eller Primal scream och Oasis var hans ständiga husband på Creation. Efter att skivbolaget försvann så bildade han mindre intressanta skivbolag som Poptones och nu 359 Music. Alan McGee är dj också ute i världen. Nu över till mina favoritlåtar med grupper från Creationtiden:












J Mascis nya album recenseras av Micheles Kindh

J Mascis – Tied to a Star

MI0003767826@@@@

J Mascis släpper sitt tredje soloalbum som han spelat in vid sidan av huvudbandet Dinosaur Jr. De två andra albumen som han gav ut solo hette ”Martin + Me” och var ett vackert akustiskt album som jag älskade när jag köpte det 1996. 2005 Kom så ”J + Friends Sing + Chant for Amma” som jag också hade svaga känslor för. Även det band han skapade efter det att Dinosaur Jr upplöstes 1997, J. Mascis + The Fog, spelade in två utsökta album: ”More Light” och mitt favoritalbum med denna konstellation ”Free So Free”. Albumet hade vassa knivskarpa låtar som jag föll som en fura inför.

Det var en lysande solokarriär som jag älskade, men det är ändå i grund och botten Dinosaur Jr som J Mascis, Lou Barlow och Patrick Murphy bildade 1984 som jag sätter högst. Bandet bildades efter det att hardcorepunkbandet Deep Wound splittrades och vid sidan av Buffalo Tom och Pixies blev de en av de ledande alternativa rockgrupperna. För mig personligen blev jag nästan religiös efter att ha hört ”Bug”. Denna skiva från 1988 blev inkörsporten till J Mascis lyriska sångvärld och sedan köpte jag nästan allt av Dinosaur Jr som jag kom över. Bandet började bråka med varandra. Lou Barlow hoppade av och bildade det lika underfundiga som sköna bandet Sebadoh. Jag blev stort fan av deras studioskivor. Men ändå kände jag glädje när Dinosaur Jr Återförenades och bjöd upp på ett par lysande konserter och fina comebackplattor.

Så kom då Mascis nya nästan magiska soloalbum som erbjuder mig som lyssnare varierad kost. Det är som vanligt känsligt sammansatta låtar som bygger upp en alldeles egen värld, en värld som man lugnt kan påpeka bara kan tillhöra geniet J Mascis.

Tänk bara på vilka enkla koncept som arrangemangen är uppbyggda på. Jag tror att det är den förenklade synsätt som jag tycker mig höra på skivan som lockar mig, men inte utan att här finns ett djupt emotionellt och komplext musikaliskt sammanhang.

Det låter lite sångmässigt så där gnälligt om rösten. men sorgen, melankolin förblir intakt och nästan lite monoton. Det låter alltid specifikt J Mascis och då spelar det ingen roll vilken roll eller band han spelar i. Graden av påverkan förblir detsamma oavsett musikaliskt sammanhang som J Mascis spelar i. Jag tror att grunden lades i Dinosaur Jr och den musikaliska stil i sång och komp påverkar hela hans musikaliska gärning. Detta är min favoritskiva just nu.

Micheles Kindh lyssnar på Stephen Malkmus & the Jicks

Stephen Malkmus & the Jicks – Wig Out at Jagbags

MI0003675827

@@@

Stephen Malkmus är klart mycket bättre än vad han någonsin var med det mera kända och inflytelserika bandet Pavement som han bildade tillsammans med Scott Kannberg i slutet av 80-talet för 25 år sedan.

Undertecknad var inte specifik imponerad av bandet utan jag upplevde de som ganska tråkigt band med några få bra låtar. Så jag följde inte bandet speciellt noggrant under 90-talet.

Jag blev dock imponerad av hans andra band Silver Jews och de album som de släppte ut på marknaden. Countrybetonad rock var mera av mitt slag av rock.  Tre briljanta album kom ut med Silver Jews från debuten med ”Starlite Walker” Medan hans projekt The Crust Brothers enda skiva blev okej paus mitt i allting men ack inte mera än så i min bok.

Däremot soloalbumen tar jag till mig med helt andra utgångspunkter. För här träffade och fortfarande träffar rockmusiken rätt, och håller sig på rätta vägsträckan. Det är simpel rak ärlig berättat musik som inte krånglar till det i onödan.

Bandet The Jicks prövar sig fram och stånkar vid det hårda rockarbetet bakom Stephen Malkmus tålmodiga arbeten. Musikens fria och oböjliga kraft som det innebär att spela fri emotionell rock tillsammans med sina medmänniskor.

Låtarna är svängiga och har den där fina traditionen med rakare rör och starkare precisa ackord som håller traditionen levande och leder oss ofelbart till artister av Neil Youngs kaliber. Men det är Stephen Malkmus eget språk vars ande verkligen tar ut svängarna och omvandlar rockmusiken till just hans eget sätt att beskriva sin omvärld. Rösten som oftast är just artistens viktigaste signatur och framförallt den som förmedlar sångernas budskap.

En fin modern rockskiva från en stark artist i eget namn.

Micheles Kindh lyssnar på Flaming Lips

MI0003524196The Flaming Lips – The Terror

@@

 

Ärligt talat vet jag inte vad som sker med The Flamings Lips mera experimentella musik – men numera blir det outhärdliga ljudbilder som får mig att tro att wayne Coyne helt plötsligt måste få ta ut sina lustar i det ljudlandskap som består av Pink Floyd, Silver Apples, Neu, Suicide och Trobbing Gristle, vars influenser kan höras tydligt här.

Fastän som som skiva och musik så går The Flaming Lips för långt i deras drömmar om oljudslandskap –  till slut blir det bara jobbiga expriment som förstör Wayne Coynes fina känsla  för melodier .Visst hade hans vän Steven Drozd långvariga drogrelaterade problem så en del musik bygger på den kampen. Jag kan förstå att musiken skall prägla de sinnestämningar som kampen mot droger kan skapa.

Fragmenten som bryter upp musiken gör att jag som lyssnare ändå förlorar helhetens översikt till en skiva som har brottstycken, små sånginslag och en jäkla massa med ljud, för dess egen skull mest tycker jag det låter mest som om skivans samtliga låtar. Det  långa mittenspåret  på en trist sluttid av 13 minuter blir mest som en låt som skulle kunna vara placerat på en skiva av The Swans istället för på en snygg lekfull The Flaming Lipsplatta

 Det jag numera känner inför en ny The Flaming Lipsplatta är just olust och en besvikelse över att låtarna inte lockar mig längre till njutningsfulla stunder. Detta är andra misslyckade plattan med The Flaming Lips tyvärr vilket stör mig som fan till detta i vanliga fall suveräna band. Dock ej numera.

Dr Indie lyssnar på Jason Lytle och Patterson Hood

Jason Lytle – Dept. Of Disappearance

@@@@

Grandaddy var utan tvekan kanske det band som jag mest förknippade med en postmodern 2000-talsvariant av Pink Floyds fluffiga psykedeliska flytande heliumnoveller som jag kunde tänka mig. Men så beslöt sig Jason Lytle att lägga bandet på is eller för alltid att begrava bandet ifråga. 2009 kom hans fina första soloplatta ”Yours Truly, The Commuter” ut och blev en överraskande skiva.

 

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer82/Musik/jason_lytle_yours_truly_the_commuter.html

Det var en mästerlig platta med starka symfoniska och överkänsliga tillslag som skapade just musikalisk fantasifullhet och magisk beröring. Så urstark är inte hans nya skiva. fastän den är mäktig nog att slå ut mycket av årets produktion. Det är stilfull musik som råder i Jason Lytles världsbild. En stor skiva med lyriska prosatexter som tar mig me di hans nya verklighet och där tar Jason Lytle avstamp på ett sinnesrikt sätt att hantera sina inre demoner.

Musiken är ett flöde av honung som aldrig tar slut och det är enbart positiv musik fast sångerna kan vara lite av malörtens sätt att vara. Men dock är det ändå så här bra musik som Jason Lytle skriver idag 2012. Vilken artist och vilken skiva jag har äran att ta del av, gör det ni också därute.

http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer82/Musik/jason_lytle_yours_truly_the_commuter.html

Patterson Hood – Heat Lightning Rumbles in the Distance

 @@
 
Naturligtvis handlar det alltid om traditioner delvis i den musik som Patterson Hood spelar in när det handlar om hans egna soloalbum eller de skivor som han spelar med sitt countryrockband Drive-By Truckers. Vi på Blaskan brukar vara djupt förälskad i detta band liksom Patterson Hoods soloalbum ”Killers and Stars” och ”Murdering Oscar (And Other Love Songs)” som båda är utsökta album med bra låtar rakt igenom som vågar ta steget ut och kunna vara litterära texter med en stark bakgrund i söderns amerikanska traditioner. Drive-By trucker brukar växla mellan stark rock och lågmäld country. Men nu när Patterson Hood baserar sin nya skiva på en egen icke publicerat självbiografisk roman som misslyckades och istället blev det en skiva. jag tror att det borde kunde vara en skiva som jag skulle gilla – men så istället blev det en ganska så snålt tilltagen skiva. relativt tråkiga arrangenmangmed en musik som jag tappar intressaet för konstigt nog.
 
Jag vet inte riktigt varför skivan känns så avslagen, så ointressant och anonym helt plötsligt vid genomlyssningarna.
 
Föga av intressanta inslag av något nytänkande eller jag tror att det handlar kanske om att själva musikaliska inramningen till en intressantare text stör mig. Det här borde bli det här stora amerikanska romanen fast på skiva. En platta värdig att jämföra med The Bands storverk ”Music from Big Pink” men så blev det icke – utan en stram skiva som traskar på med få minnesvärdiga stunder att minnas – duetten med Kelly Hogan är nog det jag kommer minnas bäst eftersom det är en hyllning till den avlidna Vic Chesnutt. Det är den låt jag kommer ta till mig utan att tveka. resterande av skivan känns överflödig på något sätt. Synd på en rar ärta.

Dr Indie om Calexico

Calexico – Algiers

@@@

John Covertino som är en av huvudmännen i Calexico hade en tid Howe Gelbs märkliga experimentella band Giant Sand innan han träffade Joey Burns och Calexico blev bandet för oss indieälskare. Calexico har haft en ganska jämn ström av musik – det är int emycket som har förändras förutom att man lägger till alltifrån blues, country, folkrock, spansk musik elelr anadr aintryck av musikaliska ideal. Det är själva förutsättningen för deras musik att kunna utvecklas.

Det nya albumet avviker inte så mycket från tidigare skivor utan musiken är där och står så bra för sig själva. Jag finner sångerna helt underbara och kan verkligen ge hän åt låtarna – men nackedelen är om jag får säga det som notering är att det är bra låtar som strömmar fastänm dessa låtar år vanliga högklassiska sånger utan något nytt grepp eller vinkel så att skriva.

Jag finner däremot låtarna intressanta ur den synvinkel att deras texter håller hög litterär klass, bandet har alltid haft sköna berättelser att ta del i en klart romantisk prägel av viss bitterljuvhet.. Sånger som lever upp till något intressant att förtäja.

Sådant är en fördel i min värld, framförallt när det kommer till bandet Calexico. Så det är änu en helt okejskiva  som öppnar upp världen lite till.

Dinosaur Jr är tillbaka

Dinosaur Jr – I Bet on Sky

@@@

När bandet gjorde sina första inspelningar så blev jag lycklig – för plötsligt fick undergroundrocken nya amerikanska namn att få mig att lyssna med glädje. Dinosaur Jr, The Pixies, Butterhole Surfers, Sonic Youth och Buffalo Tom blev nya skramliga namn som tog efter den värld som band som Black Flag, The Remplacement, REM, Hüsker Dü med flera band skapat en fascinerande rockvärld. De fyra riktiga albumen ”Bug”, Green MInd”, ”Where You Been” och ”You’re Living All Over Me” som jag älskade verkligen. Hardcore och tung rock i samma stil man kan höra Neil Young spela när han skramlar som mest.

Tonerna skramlar och vill leva ut och blåsa till storm. Precis som Neil Young speglar rockens skramliga lock låter J. Mascis sjunger gnälligt men ändå med en unik röst som kan få den där känslan av postmodern Bob Dylan ligger nära till hands

Framförallt lyckas Lou Barlow och J Mascis hålla sams så att det fortfarande kan släppa ut brutal skramlig gitarrlarm som tar andan ur mig på flera sätt. Det är låtar som kanske inte har den riktiga infunna kraften som jag är van vid när det gäller ett band som  Dinosaur Jr. fast det handlar ändå stor rockmusik vilket ändå tar ut de vinglinga steg som kan behövas för att rockmusiken skall få leva fritt óch ta sitt utrymme den behöver. Dinosaur Jr får ändå nya skivan att leva ut den energi bandet besitter än idag.

Dr Indie om Smashing Pumpkins nya album

Smashing Pumpkins – Oceania

@@

Jag kan inte längre försvara Smashing Pumkins nya album då dess låtmaterial dör bort och försvinner anonymt iväg mot avgrunden. Smashing Pumkins har inga av sina originalmedlemmar kvar förutom grundaren Billy Corgan. Hans texter blev plötsligt riktigt undermåliga och musiken andas tristess i varje ton. Vad hände egentligen med det band som jag nästan kan säga var det viktigaste band för mig personligen under flera år. Deras första skivor som ”Gish” och mästerverket ”Siamese Dream” var just det som hårdrocksvärlden behövde, skivor med glänsande och framförallt stolt musik.  Jag var en stor fan av Smashing Pumpkins. Det blev en högtidstund när Per Bjurman för Andres Lokkos tidskrift Pop intervjuvade Billy Corgan angående deras debutalbum. Intervjun gjordes i skivstudion. Jag såg smashing Pumkins live och tyckte om den vackra speciella sound som var så typiskt för bandet. Billy Corgans röst var skön att lyssna på med dess specifika  rytmik som fanns i sången när den mötte musiken. Men så började det gå snett med dubbelplattan ”Mellon Collie and the Infinite Sadness” med en pretentiös stor symfonisk upplägg med ett par fina spår medan resten blev för mycket av allting – där började jag se smashing Pumkins ur ett annat perspektiv. Storhetsvansinnet blev Billy Corgans signatur. Flera skivor av varierande emotionell laddning stod jag inför. men när bandet ett kort tag upplöstes så släpptes Billy Corgans soloplatta och en ny grupp zwan formades med ett enda album bakom sig – fast det var ett bra album om ni frågar undertecknad. Den nya skivan är känslig där låtarna har en smäktande ljudkänslig upplägg. Det hela inramas av att Billy Corgan lite nasalt sjunger  så att man kan ana strukturer till kanske ännu större låtar än vad som presteras här. Plattan är i sin helhet anonym och ovantligt svag för att komma från ett låtskrivargeni och bra arrangör av kompositioner. Nya albumet får mig att tro att det blir nog svårare för Billy Corgan att bevarara sitt arv och föra det vidare in till nästa generation musiker.