Dr Da Capo Lyssnar På Marilyn Mansons Senaste Platta

Born Villain Musikskivan och Born Villain Fotoboken Foto: Susanna Varis

Betyg: £££

Marilyn Manson har blivit fockade från gamla skivbolaget Interscope (Interjoke enligt Manson själv), blivit utdissade av delar av sin publik som tycker de har svikit sin ”rätta stil” dvs de vill att de ska låta som förr, fått se sin skivförsäljning sjunka och till sist fått hela världens journalistkår emot sig som de under 15 års tid ägnat sig åt att häckla – vad de än gör så är det otroligt dåligt, allt för att man drog ner brallorna på de självuppslukade egocentrikerna. ”Never Bite the Hand that Feeds” finns det ett Anglo-Saxiskt ordspråk som heter, men det var precis det Manson gjorde under sin storhetstid. Att dra ner brallorna på journalister och avslöja dem för vad de är kan med andra ord straffa sig.
De är nu tillbaka med ytterligare en utskälld platta, inte minst här i Sverige har de fått löpa gatlopp mellan recensioner som ”Marilyn Mansons sämsta” och ”Är dom slut nu?” .

Själv tycker jag att den här skivan är värd lite mer uppmärksamhet än de krigsrubriker vi har fått se hos de hämndlystna journalisterna. Den totalkatastrof som en del har talat om, lyser med sin frånvaro i mina ögon. Tvärtom ser jag, eller rättare sagt hör, en platta som har en del intressanta sidor och som dessutom vittnar om en omorientering av gruppens stil mot ett mer nyskapande och bättre sound.
Ljudet har skalats av mer mot det nakna och råa. De blytunga gitarrerna finns naturligtvis där, också de kompromisslösa låtarna med den där omisskännliga tyngden. Den rytmiska bottnen i både bas, trumma och sång finns återigen där, men det som är borta är syntharrangemangen och de ljudeffekter man skapade med dessa. Resultatet har blivit ett enklare ljud mer orienterat mot det kraftfulla. I låten ”Murderers are getting prettier every day” blir detta övertydligt. Fullt ös, råa holmgångar på gitarren, ständiga rytmändringar och en kakafoni av svordomar, invektiv och ironiska oneliners i både text och musik och ett attitydfullt slut som andas Mansons kärnpunkt – en spottloska i ansiktet på vår tid och vårt samhälle. De kan fortfarande konsten att sätta långfingret i luften med andra ord.
En låt som ”Born Villain” testar gruppen med framgång en ny metod att bygga upp en låt som man sedan upprepar i efterföljande låt ”Breaking the Same Old Ground”. Båda låtarna börjar lågmält med en nästan dystopisk känsla, sakta sakta bygger så gruppen upp dessa till att sluta i ett crescendo. I särskilt den första blir dessutom slutklämmen på gränsen till grymt bullrig vilket aldrig fel i mina öron, tvärtom är det att föredra. Den senare är mer inspirerad av Ennio Morricones låtskrivarförmåga när man inleder och ackompanjerar sig själva med en speldose-melodi, sämre inspirationskälla kan man faktiskt hitta. Vill man hitta det råa i Mansons musik, är inledande ”Hey Cruel World” en minnesvärd fethöger rakt i solar plexus. I efterföljande ”No Reflection” hittar Manson dessutom inte bara fram till det råa och nakna, utan också till marschtempot när man brassar loss med skivans mest stompiga låt. I en låt som ”Lay down your goddamn arms” håller det på att bli ordentligt intressant när de ständiga taktväxlingarna i trummorna som de inspirerats av från Stoner-band som Kyuss, därför att det visar ett delvis nytt sätt att skriva låtar som ger nya intressanta resultat. Bravo, här blixtrar det faktiskt till ordentligt.
Här finns till och med ett utmärkt exempel på den poetiska ådra som Marilyn Manson äger och som han själv startade som. I en låt som ”Overnath the Path of Misery” inleder Manson med lite poesi-läsning på sitt patenterade psykotiska sätt. Att låten dessutom är en storlek 50 Dr Martin’s-känga i scrotum gör inte saken sämre.
Som ni märker på exemplen ovan, är det en skiva med många och bra idéer. Ett faktum Marilyn  Manson borde få mycket mer cred för. Att sedan idéerna är väl genomförda borde också det ge ett bättre genmäle än vad de har fått. Det jag säger är med andra ord att skivan är betydligt bättre än de recensioner i varje fall jag har läst ger på handen.
Nackdelarna är konstigt nog samma saker som jag har nämnt  ovan som en av fördelarna. Det enkla ljudet ger ibland här och där ett intryck av att något saknas. Det är kanske så att hade man budgeten och idéerna, hade en femte medlem på synth eller en fetare gitarrvägg gett det som idag saknas här och där. Missförstå mig rätt, detta är utmärkt men det finns ändå ställen där jag hade tyckt att en omarbetning av vissa arrangemang hade gett några av låtar det djup de idag saknar. Dessutom får till och med jag som ivrig Manson-försvarare, tillstå att låtskrivandet generellt sett inte håller riktigt samma klass som förr. Jämför man med storhetsperiodens låtar som ”Disposable Teens” eller ”Beautiful People” t ex, så har skillnaden vuxit.

Ska man sammanfatta det hela är jag ändå hoppfull. Den här skivan visar att dynamiken i gruppens låtskrivarförmåga finns där, att de har idéerna och att de har förmågan att förnya sig. Det gäller bara att lära sig att förvalta och att genomföra låtskrivandet och genomförandet lite bättre i framtiden, så tror jag saken är biff. Vad än den mer inskränkta delen av den så kallade fanskaran har att säga, så har gruppen faktiskt lyckats med att inom ramarna för vad som utgör deras kännemärke kunnat hitta andra vägar i musikskrivandet. Att resultatet dessutom är bättre än vad de flesta olyckskorparna/gnällspikarna vill göra gällande är trevligt att konstatera. Visst är det inte ett nytt mästerverk i klass med ”Anti Christ Superstar” men frågan är om jag vill ha den skivan 2.0. Upprepningar är tråkiga, leve förnyelsen och leve de som vågar ta dessa nödvändiga steg. Till den skaran hör definitivt Marilyn Manson.
Lite tips till den intresserade, till skivan hör egentligen förra årets fotobok också den med titeln ”Born Villain”. Skivan plus boken kan ses som ett helthetsverk och är som alltid ett helhetsgrepp som är så typiskt för Marilyn Manson. Boken är producerad tillsammans med Shia LaBeouf som har tagit bilderna till boken och producerat videofilmen ”Born Villain” som är bland det mest skrämmande Marilyn Manson har spelat in. Inget för nervsvaga med andra ord. Manson och Shia har tillsammans kommit fram med konceptet till boken som i bilder handlar om reklamkampanjen inför skivsläppet, en kampanj som för övrigt bär starka drag av ett Banksy-liknande upplägg.
Den andra trivian med Born Villain musikskivan, är att i den Carly Simon-komponerade låten ”You’re So Vain” medverkar Johnny Depp på gitarr. Det här beror på att Marilyn Manson – sångaren, är långvarig vän med honom som som den rockfantast han är. Han äger rockklubben Viper Room i Los Angeles, extremt vipig, spelar själv gitarr och har medverkat i flera band. Bland annat har han spelat i gruppen P som släppte en skiva i början på 90-talet.

Bästa låtarna: No Reflection, Overnath the Path of Misery, Lay Down Your Goddamn Arms, Murderers Are Getting Prettier Every Day, Born Villain, Breaking the Same Old Ground