Uffe Minns Dolores O’Riordan

Dolores O’Riordan från Gruppen Cranberries är tyvärr död endast 46 år ung. Hon hittades på måndagsmorgonen på ett hotellrum i London. Artikeln och artikelförfattaren sörjer hennes minne. Bild från Wikimedia By Kuan – Flickr, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2127418

Dolores O’Riordan, flickan med guldstrupen, har tyvärr dött endast 46 år ung. Hon kämpade sedan 2014 med den då upptäckta sjukdomen bi-polaritet och var stundtals så pass sjuk att turnéer med bandet var tvungen att ställas in. Trots oddsen kämpade hon vidare och med henne bandet som betydde så mycket. På måndagsmorgonen upptäcktes hon livlös på ett hotellrum i London. Dödsorsaken är i skrivandets stund fortfarande inte fastställd.

Genombrottet för den Irländska gruppen kom med monsterhiten ”Zombie”. En stark låt som vände sig mot inbördeskriget på Nordirland och de inblandade i konflikten som oavsett sida beskrevs som just Zombier. Antivåldet i texten låg rätt i tiden för ett mycket konflikttrött Irland där båda sidorna av gränsen hade fått känna på vansinnet som konflikten hade utvecklats till. Också omvärlden såg på konflikten på samma sätt och även här fick den alltså fotfäste.

Bandet är i många kretsar synonymt med alternativ rock. Deras musik innefattar dock många bottnar och influenser. Den Irländska folkmusiken är ständigt närvarande, post-punken likaså, här finns en ordentlig portion indie-pop och till sist är allt kryddat av rock, rock och åter rock. Musiken var ytterligare en faktor som grundlade bandets storhet och dess framgångar.

Bandets framgångar med låten ”Zombie” och albumet ”Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We?” följdes snart upp av fler album och mer framgång. Album som ”No Need To Argue” etablerade dem som en av de största banden från Irland efter U2. Med över 40 miljoner sålda skivor och inte mindre än fyra skivor som har legat på topp 20 på Billboard-listan är de med rätta både en exportframgång och ett rockfenomen med internationella förgreningar.

Bandet låg visserligen på is under perioden 2004-2008 då medlemmarna ägnade sig åt sidoprojekt, men 2009 lät man världen förstå att återföreningens tid var kommen. Perioden gav två soloplattor från O’Riordan, ”Are You Listening?” och ”No Baggage”. Återföreningen ledde fram till den hett efterlängtade ”Roses” som kom ut 2012. Så sent som 2017 kom albumet ”Something Else” ut och befäste därmed deras roll som ett viktigt band.

Ungefär samtidigt hade Dolores O’Riordans alltmer tilltagande dåliga hälsa börjat ställa till det. T ex var man tvungna att ställa in delar av Europa-turnén på grund av vikande hälsa under förra året, en hälsa som nu alltså kanske har skördat ett offer i form av en tragisk död. Ingen vet som sagt vad som har lett fram till denna tragiska händelse. En spekulation i ett samband med sjukdom eller medicinering av denna kanske dock inte är alltför djärvt.

Vi på Blaskan sörjer som alltid en stor artist som nu alltså har tystnat. Rocken har förlorat en stor förgrundsfigur. Med henne har också en unik röst tystnat. Det var i många stycken hennes unika sångstil som satte pricken över i och gjorde Cranberries till en annorlunda musikupplevelse. För novisen rekommenderas en genomgående lyssning av de album som gjorde dem så stora, för oss redan frälsta återstår en sorgeperiod. Tack Dolores för musiken.

Jag tänkte avsluta med tre låtar med Cranberries som enligt mig ställde det mesta på ände:

 

 

Uffe diggar till folkmusik

Grupp/Albumtitel: West Of Eden – No Time Like The Past – A Collection
Betyg: ♣♣♣

Vi som stundtals sliter med Blaskan älskar musik och skriver ju mer än gärna om alla sorter och nyanser, men folkmusik tillhör inte det vardagliga. Synd och skam så nu har det blivit dags att reparera den skadan. Göteborgs stolthet West of Eden som har funnits sedan 1995 står stadigt i myllan av skotsk, irländsk, engelsk och i viss mån amerikansk musikalisk tradition. Det mesta är komponerat av gruppen i samma traditioners anda.

Nu har gruppen och deras skivbolag gett ut en lyxig utgåva som samlingsalbum för att sammanfatta sina år i musikens tjänst. ”No Time Like the Past – A Collection” kommer i bokform med dubbel-cd som tillbehör. Det mesta materialet är redan utgivet men en del är nyskrivet och därmed tidigare opublicerat.

Jag har både sett och hört band som har misslyckats rejält med att få till det där genuina som gör folkmusiken från regionerna trovärdig, West of Eden tillhör inte den skaran. Det låter genomgående nära originaltraditionen.Tolkningarna är ömsom moderna men också traditionella. Lågmält med tonvikten på nyanserna mejslar gruppen fram det där fantastiska i musiken. Skivans starkaste kort är över huvud taget de små penseldragens triumf.

Normalt är jag en fan av rock, ju bullrigare desto bättre. Detta är visserligen dess motsats, men också den har sina klara meriter. Nedtonat men ändå med en klar profil. Instrumenteringen är inte speciellt överraskande. Akustisk gitarr, banjo, dragspel, fiol, sång och trumma precis som sig bör. Också här är det hela ytterst traditionellt med andra ord.

Men det är kanske här mina invändningar börja, om än mindre så finns de där. Jag är inte förtjust i det förväntade förutspådda, jag vill bli överraskad. Det blir jag tyvärr inte i högre grad när allt följer den gängse mallen. Detta gäller naturligtvis all musik, inte bara denna. Det oväntade är snarare det som premieras, det förväntade däremot inte i lika hög grad. Orättvist? Ja, kanske men det är det som jag ser som stor musik. Att våga göra det oväntade är större än att följa i invanda fotspår.

Det är naturligtvis inte kattpiss att låta genuin men jag hade nog föredragit någon liten ögonbrynshöjare där de oväntade hade fått ta plats. Kanske en vildsint låt inspirerad av grupper som The Dubliners där en ohämmad bodran hade fått anslå takten? Kanske hade man kunnat liva upp och där de annorlunda idéerna hade fått ett större utrymme? Eller varför inte en hädisk utflykt i musiken där The Pogues hade fått agera ledstjärna men bara som inspiration, inte en blåkopia?

Istället är det som sagt det traditionella man satsar på och inget fel i det, det är ju som sagt inte dåligt att ändå låta så nära förlagorna som man gör. Här och där väver ändå gruppen in pop som avbräck där det mer otraditionella får mer utrymme. Jag önskar bara att de utflykterna hade fått ta större plats och att man hade vågat gå än längre ut på den stigen. Jag önskar också att man hade valt en mindre utslätande stil än den pop som nu serveras. Pop i all ära, men rätt många exempel är bara upprepningar av det redan gjorda. Det är då det blir lite småtråkigt.

Exempel på en mer poppig ådra är en låt som ”True Believer”. Ska jag vara lite kritisk så fungerar faktiskt just den typen av experiment i det här fallet sämre på mig än det mer traditionella. Trots utflykten i det experimentella är just den låten samt ”Pawthorne Heights” exempel på mindre bra låtar, i varje fall i mina öron. Det traditionella behärskar gruppen till fullo, men det otraditionella är tyvärr inte lika bra. Det är särskilt i låtskrivandet svagheten dyker upp.

När så gruppen ger sig på en låt som ”Green Fields of Clover/The Homecoming” är det precis tvärtom mot ”True Believer”. Här finner man inte bara sin stil utan bitarna faller alla på plats. Det är extremt traditionellt men när det slår så här mycket gnistor om det kan man överse med avsaknaden av både The Dubliners och The Pogues. I ”Wilson Line” får man så äntligen släppa loss lite och bli något utsvävande. Så nej, det är inte bara dåligt. Här finns stort utrymme för både bra låtar och det lite mer lössläppta. När man som grupp låter så stort som i just ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så är det inte mycket annat än att kapitulation inför det storartade som gäller.

Sammanfattningsvis är det fullt habilt, kanske rent av imponerande. Tyvärr gäller detta bara  vissa låtar, andra är inte fullt lika vassa. Det är traditionell och skickligt genomfört, men här och där kan det bli jämntjockt. Jag tycker också att jag saknar de mer hedonistiska utsvävningarna i musiken som faktiskt finns i t ex Irländsk tradition. Grupper som The Dubliners var mästare på blöta whiskeystinkande och kryptiskt humoristiska låtar som ”Seven Drunken Nights”. Där borde West of Eden titta för att vidga sin repertoar, inte på småtråkig pop.

En trea i betyg känns rättvis. Det blir aldrig dåligt men ändå saknas vissa pusselbitar och här och där blir det som sagt lite för mycket. Extra plus för att man faktiskt låter så genuina som man gör, jag har hört betydligt sämre när det gäller den biten. Så ingen ko på isen, West of Eden gör det med stolthet men det finns i mitt tycke en del att önska trots det. Till sist lite förhandslyssning med gruppen. Den låt jag tycker har störst meriter på albumet är ”Green Fields of Clover/The Homecoming” så här ett litet smakprov. Dessutom ett smakprov på The Dubliners och deras smått absurda texter och musik.