Jack White – Boarding House Reach ¤


Jag begriper absolut ingenting av detta. Jag förstår nu varför kritiker kallar detta för antitesen mot vad Jack White och forna hustru Meg White gjorde i det gudomliga The White Stripes musikaliska världsbild. White Stripes heliga mix av garagerock,punk och vacker hårdrock fick mig och resten av Blaskan-redaktionen oftast att bli salig av ren pur lycka.

Ja för att inte tala om det garagerocklarm som Jack White med vänner spred i banden The Raconteurs och The Dead Weather under 2000-talet vilket vi på Blaskans redaktion oftast verkligen tyckte om att lyssna på och skriva om.
Men så släpper Jack White en soloplatta som avskiljer sig från hans tidigare soloalbum som var väldigt bra. Nu plötsligt skall Jack White ägna sig åt någon form av jazzfunk i samma outhärdliga stil som Prince gjorde på flertalet album för att bli av med ett kontrakt på 90-talet vilket ledde till dubbel eller trippelalbum spelades in. Jack White misslyckats ordentligt med sådana försök och inte blir det bättre att trista James Brownattacker finns också med i beräkningen.
Jaha varför gör han ett album i Nashville med sådana låtar som mest är undermåliga och enbart konstiga. Ett par låtar där han i en box pratar till musiken och som går i samma stil och lunk som Neil Young gjorde på 80-talet på ett album fastän han gjorde med stil och klass.
Nu gör mästaren Jack White en skiva som man lätt kan få för sig att tro att det är trollkarlens lärling som fått låna studion för att testa instrumenten och tekniken med ytterst habilt resultat.
Tro mig när jag säger att detta är den kommande vårens riktiga första skräpplatta.
Som sagt var fattar jag ingenting av varför han ville prestera att göra detta elände till album. Var är garagerockslamret och countrymusiken som Jack White tidigare kunde göra med bravur och mästerligt handlag?

The Dead Weather – Dodge and Burn @@@@@

Efter två tidigare rockalbumen ”Horehound” och ”Sea of Cowards” kommer deras tredje album ”Dogde And Burn” som hittills är deras bästa,mest dynamiska och starkast när det kommer till fantasi och kärlek till både rock/blues/soul-musiken. Supergruppen där den ständigt närvarande Jack White berusar oss igen medan Alison Mosshart från The Kills låter sin röst vibrera stadigt runt låtarnas snirklande banor. Jack Lawrence från garagerockande The Greenhornes plus Queens of the Stone Ages-medlemmen Dean Fertita som alla utgör The Dead Wheather.
The-Dead-Weather-the-dead-weather-16581047-1280-800
Jag är mäkta imponerad av hur bandet kan variera låtarnas strukturer i ett sådant smalt spektrum som blues/rocken är i egentlig mening. Här får ackorden, klangerna och tonarterna stämma möte med en självklarhet som verkligen visar hur bestämda The dead Weather är med sina arrangemang.
Här har vi sånger som brinner passionerad och låter rocken brinna för livet men det blir ändå en härlig mix av disparata uttryck och influenser. Musiken berör med sina snabba kast genom sina olika stilar. Rockmusik utan skygglappar och här också musik som får låtarnas texter att etsa fast lyriken i metalplåten

The Dead Weather slår, hamarar och bankar sanslöst när de får chansen till det men ändå är melodierna taktfasta och i centrum hela tiden så låtarna alltid hamna ri fokus för gruppens musik. The Dead Weather lyckas över förväntan verkligen slå knock på mig. Detta är en av årerts bästa rocktriumfer om jag skall tillägga något så är detta musik till för världens förändring.

Dead_Weatherhttp://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer93/Musik/the_dead_weather_sea_of_cowards.html

Flera recensioner