Micheles Kindh om Joel Alme

Joel Alme
Joel Alme – Flyktligan
@@@@@

Jag har anser att Joel Alme är en av våra största svenska moderna poporakler, så har det varit sedan han medverkat på Hästpojkens album eller i sin medverkan i bandet Spring in Paris. Men Joel Alme har fått sina låtar med i Filmer plus varit aktiv som låtmakare åt IFK Göteborg. Men det är med sina soloalbum som han varit en eruptiv vulkan som släppt album på engelska som sänkt mig totalt. I mina recensioner har jag kallat att Joel Alme är vårt svar på Phil Spector och Brian Wilson, vilket är ett epitet håller fortfarande sträck.

Nu släpper han ett album på svenska med låtar om sitt kära Göteborg och en suverän stadig krönika om sin släkt som på svenska blir så där genialisk som i Håkan Hellströms bästa ögonblick. Låtarna har en sorgen melankolisk ton, ett läge med sorglig musik, fast ändå förunderligt nog medryckande trots tonläget är melankolisk så sveper jag med i de vackraste pophymner detta land skådat på väldig länge i vårt avlånga land. Jag faller som en fura för hans lyriska kvaliteter när han beskådar vikten av att tala om frånvarande fädrar, livets oändliga mixar av så mycket som kan hända i världen. Det blir hela tiden äkta mänskliga emotionella berättelser som understrycks av hans vackra röst som följer musikens minsta ansats och klangvirvlar.

Det är en skiva som blir bestående då jag ser följderna av ensamstående mammors kamp för att överleva och den sorgliga blicken som finns i ögonen och rösten när Joel ALmes gamla vänner hamnar på glid och faller samman i Sveriges karga byråkratiska sinnestillstånd. Skivan är så levande, medryckande, energirik och färgas av Joel Almes vackra själ. Det är ännu ett mästerverk från en sann magiker inom svensk indiepop.

Joel Alme