Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Punkens Historia 7- New York New York; New York Dolls

Blaskans följetong om punkens historia fortsätter och har nu kommit fram till den rörelse som i början på 70-talet började växa fram och som senare kom att kallas ”Punk”. Velvet Underground hade lagt grunden med sin konstfärdiga musik, de hade dessutom haft New York som sin hemstad så den geografiska närheten spelade säkert roll. Stooges och MC5 hade visat på hur musik kunde användas på ett både rockigt och stökigt sätt vilket tacksamt togs emot. Pusselbitarna började i allt högre grad falla på plats.

New York Dolls GroupNew York Dolls

Vår berättelse startar 1971 då ett visst band som kom att betyda allt för både den Amerikanska punken och senare för den engelska. Namnet New York Dolls som de kom att bli kända under var länge liktydigt med en rockmusik som kom att bli stilbildande. Bandets rötter går egentligen att spåra tillbaka till 1967 då gitarristen Sylvain Sylvain och trummisen Billy Murcia hade lärt känna varandra i high school. De bildade snart bandet The Pox, men efter det att frontmannen i bandet hade hoppat av lade de två tillfälligt av att spela. Istället startade de en klädaffär som gick under namnet Truth and Soul. På andra sidan gatan där affären låg, fanns en affär för dockreparationer som hette New York Doll Hospital  och detta namn fastnade i Sylvain Sylvains huvud. 1970 Kunde de två inte längre hålla sig borta från musiken. Snart hade planerna på ett band börjat ta form. Johnny Thunders var musikern som snart anslöt sig till bandet, han kom att bli känd som gitarrist men startade som bassist. Det var Sylvain Sylvain som lärde honom att spela gitarr och snart hade han sadlat om. Under namnet Dolls började de tre repa men snart lämnade Thunders bandet för att resa till London, Sylvain och Murcia gick också de skilda vägar. När Thunders kom tillbaka till New York, rekryterades han till ett band som under namnet Actress hade börjat repa. Basisten Arthur ”Killer” Kane och gitarristen Rick Rivets var redan medlemmar och Johnny Thunders blev deras sångare och ledgitarrist. Snart hade bandets trummis ersatts av Billy Murcia på Thunders förslag. Under den här bandkonstellationen spelade de in låtar i replokalen som långt senare dök upp som skivan ”Dawn of the Dolls”. Johnny Thunders var inte road av att både sjunga och spela gitarr samtidigt och snart hade de börjat söka en sångare. Den karismatiske David Johansen hade snart hamnat i blickfånget och var snart gruppens nye sångare. Till sist ersattes Rick Rivets efter några månader av Sylvain Sylvain. Snart hade den nya uppsättningen av bandet övergett namnet Actress till förmån för New York Dolls.

New York Dolls StreetJulafton 1971 uppträdde bandet för första gången under det nya namnet och med de nu fasta medlemmarna. Det skedde på ett av New Yorks alla härbärgen för hemlösa – Endicott Hotel. Det hela blev en stökig tillställning som i efterhand har liknats vid ett knivslagsmål i en gränd. Thunders karakteristiska mangel av gitarren där han snarare slog fram tonerna än spelade, var en av orsakerna till bandets rykte. En annan orsak var David Johansens nästan teatraliska sångstil med mycket poser och humoristiska infall där miner och ironier i texterna spelade en avgörande roll.
Bandet skaffade sig nu en manager för att kunna få mer attraktiva spelningar och turen höll i sig, snart hade de fått chansen att spela förband åt Rod Stewart för en konsert i London. Inom kort hade skivbolagens intresse börjat öka för gruppen och detta resulterade i att  man landade ett skivkontrakt. Men så kom deras första motgång, Billy Murcia dog plötsligt sedan han hade hamnat med ansiktet nedåt i ett vattenfyllt badkar. Obduktionen visade att han hade en cocktail av droger och alkohol i blodet, något som troligen hade bidragit till olyckan. Bandet tvingades nu att söka efter en ny trummis och en av dem som sökte jobbet var ingen mindre än Marc Bell. Han skulle komma att bli känd som Richard Hells trummis och under namnet Marky Ramone blev han den som ersatte Tommy Ramone i bandet Ramones, men detta hände senare.
Till sist fastnade bandet för kompisen Jerry Nolan och därmed var ordningen återställd. Snart hade bandet startat inspelningen av sin första platta. Med Nolan med i bandet hade nu detta arbete kunnat återupptas. Artisten och producenten Todd Rundgren hade kopplats in för att mixa och producera, men säger själv att han knappt rörde några knappar alls i studion. Istället spelades det mesta av bandets material in utan pålägg och mixning, det blev som live i studio. Debutskivan ”New York Dolls” som kom ut 1973 fick ett ljummet mottagande, Creem Magazine tyckte till och med att framför allt gitarrsoundet lät som gräsklippare. Ett faktum de tyckte var fruktansvärt. Skivan sålde inget vidare men ironiskt nog visade det sig att den kom att bli startskottet för både den Amerikanska och engelska punkrörelsen. Nästan varje person i denna ännu framtida rörelse hade hört eller köpt nämnda alster. Den är en av de viktigaste verken inom protopunken med sitt råa sound och sina fullständigt ohämmade låtar. ”Personality Crisis”, ”Looking For A Kiss” och många fler låtar skapade ett sound som få hade stött på tidigare, men deras samtid var kylslagen. BBCs medarbetare och programledare för programmet ”Old Grey Whistle Test” Bob Harris, kallade dem till och med ”mock rock” (skämt rock översatt författarens anmärkning) som en motsatsbild till ”seriösa” band som t ex Rolling Stones.

New York Dolls CoverDen första plattans omslag

Efter fiaskot hamnade bandet i en nedåtgående spiral av droger, problem med management och nedskuren budget för nya inspelningar. Trots allt detta lyckades de samla sig för ytterligare en skiva som kom att bli deras sista med originaluppsättningen. ”Too Much Too Soon” kom ut 1974 men den visade mest ett band där luften hade gått ur. Albumet har sina kvaliteter men är långt ifrån den klockrena debuten. 1975 Blev till sist det år som fick dem att kasta in handduken. Personliga konflikter hade utvecklats mellan medlemmarna för att lägga ytterligare sten på bördan. Deras management hade dessutom över deras huvuden kontrakterat framtida Sex Pistols-managern Malcolm McLaren. Hans uppgift som den klädskapare han var blev att hjälpa dem att ytterligare marknadsföra bandet med hjälp av styling. Hans första åtgärd var att skaffa dem scenkläder i rött läder och drapera scenen i Sovjets röda flagga. För många med dåtidens Amerikanska kalla kriget-noja, blev detta för mycket och också bandet tyckte det hela var smaklöst. Nyordningen varade några veckor, efter det åkte Malcolm McLaren ut på arslet och Johnny Thunders lämnade bandet tillsammans med Jerry Nolan. Blackie Lawless, samma Lawless som senare kom att bilda gruppen WASP, ersatte Thunders på den pågående turnén. Bandet hankade sig fram med olika ersättare för Nolan och Thunders fram till 1977 då Johansen lämnade bandet för en solokarriär. Thunders och Nolan startade Johnny Thunders & The Heartbreakers som vi kommer att återkomma till senare. Thunders dog efter en heroin och metadonöverdos 1991 och Nolan dog tyvärr också han 1992 av en stroke. Den förre bassisten Arthur ”Killer” Kain dog tragiskt 2004 strax före gruppens återförening. Sylvain Sylvain fortsatte också han med soloprojekt som gruppen The Criminals, men lämnade en tid musiken för att köra taxi i New York. Till sist återvände han till musikkarriären för en soloskiva.

New York Dolls SentidaDet återförenade bandet

Den engelske sångaren, låtskrivaren och bandet The Smiths förgrundsfigur Morrissey hade sedan ungdomsåren varit ett devot fan av New York Dolls. 2004 Ringde han på eget initiativ runt till de överlevande medlemmarna och lyckades övertala dem för en enda återföreningskonsert. Tanken var att bandet skulle uppträda på London-festivalen Meltdown och Kane, Sylvain och Johansen hade alla tackat ja. Men i juli 2004 dog plötsligt Arthur ”Killer” Kain i leukemi och bandets framtid hängde återigen i limbo. Innan han dog hann han med att genomföra Meltdown-konserten som ledde till en live LP på Morrisseys attack-label och filmen New York Dolls. Skivan var bandets första sedan 1974 förutom ett antal album som släppts under åren av frånvaro som innehöll demos och överblivet material. Albumet ”Lipstick Killers” hade t ex släppts1981 där de så kallade Mercer Street sessionerna hade samlats och getts ut, demos och repversioner som bandet hade spelat in 1971 i replokalen på Mercer Street. Men så kom beskedet, bandet skulle återförenas permanent. Redan 2005 kom den första studioplattan – ”One Day It Will Please Us to Remember Even This” – sedan ”Too Much Too Soon” med en ny uppsättning av gruppen. Ny basist var den gamle Hanoi Rocks-medlemmen Sam Yaffa, Steve Conte fick spela gitarr men lämnade bandet 2009 för att istället bli medlem i förra Hanoi Rocks-sångaren Mike Monroes band där han fick spela med ingen mindre än Dregen. Från 2011 heter istället nye gitarristen legenden Earle Slick som bland annat har spelat med gamle Mott The Hoople-sångaren Ian Hunter på dennes soloskivor. Trummis i New York Dolls blev Brian Deleany och som keyboardist inhämtades Brian Koonin som hade spelat med David Johansen på dennes soloskivor. Bandet har fortsatt att turnera och ge ut skivor. 2009 Släppte de plattan ”Cause I Sez So” och 2011 kom så ”Dancing Backward In High Heels” där den tillfällige gitarristen och förre Blondie-medlemmen Frank Infante trakterade instrumentet innan Earl Slick ersatte honom. Gruppen fortsätter alltså att vara produktiv, men ska man vara ärlig så är det den ursprungliga första delen av karriären som är den mer spännande. Särskilt den så omtalade debutskivan är magisk.
I nästa inslag i denna artikel-serie ska vi titta mer på New York och det bestående resultat som grupper som Velvet Underground och New York Dolls lämnade efter sig. Vi ska presentera det som kom att bli punkrörelsen.

Dr Dacapo