Nya skivor av Micheles Kindh

skivor_103_148991492
Foxygen – And Star Power
@@@

Jonathan Rado och Sam France är medlemmarna i gruppen Foxygen som spelar indieskramlig rock. Det blir dock tröttsamt i långa loppet då deras dubbelskiva har för många låtar för att man skall orka engagera sig. Något som började bra avslutas lite för tjatigt för att det skall blir en stor höstskiva. Musiken flödar men känns inte direkt angelägen. Till en början är det väldigt bra medan resterade av given inte fångar upp mitt intresse, den enkla anledningen är att bandet vill för mycket. Hade gruppen tagit med färre låtar och reducerat formatet med rockopera, hade resultatet blivit bättre. En trevlig skiva men lätt bortglömd i morgon.

Kindness – Otherness
@@@@

Adam Bainbridge som är Kindness skapar här sin vita soulpop dränkt i skimrande harmonier där honungslena söta dofter sprider sig i musiken. Artister som Robyn, Dev Hynes (Blood Orange), Kelela, Manifest,Tawiah och Ade är med och sprider dessa aromer över det magiska musikaliska landskapet. Mjukt, soft och vacker popsoul vars anda är härlig och tanke ännu bättre. En av höstens mest välsmakande anrättningar är här.

Christopher Owens – A New Testament
@@@@

Den gamle The Girls-sångaren Christopher Owens släpper sitt andra soloalbum och det är en snygg, subtil skiva med pop, soul, gospel som låter charmigt. Det är riktigt bra och hämtar sin musikaliska inspiration från olika tidsepoker när musiken sveper fram som för att känna av dessa. Stundtals är det väldigt likt min favorit Steve Forbert vilket jag tycker om. En bra och finstilt skiva.

The Young Sinclairs – This is The Young Sinclairs
@@@

Samuel J. Lunaford är en begåvad rocksångare som gör musik som låter merseybeat, folkrock och blue eyed soul som har både Van ”The Man” Morrison och Gene Clark i centrum. En hög med heta låtar som bara smyger sig från indiefaunan och landar i knät på Gram Parson/The Eagles. Snygga arrangemang med luftig tätt musik är det som serveras. En av höstens finaste skivor som kanske inte är ett mästerverk men däremot den mest sublima popen just nu. Något som gör att man ändå med sant nöje kan lyssna på den.

Julian Casablanca + The Voidz – Tyranny
@@@

The Strokes sångare Julian Casablanca släpper ett skramligt album som stundtals låter industrirock, experimentell avantgarderock och det fungerar väldigt väl anser jag. Det är en vass skiva som aldrig blir ointressant, men inte heller ihågkommen misstänker jag. Den är visserligen träffsäker i sina musikaliska ambitioner, men också ack så formbar vilket gör den alltför diffus samtidigt.

Aretha Franklin – Aretha Franklin Sings the Great Diva Classics
@@

Jag förstår inte varför den gudomliga Aretha Franklins plötsligt släpper en sömnig skiva med covertolkningar som knappast tillför något till låtarna. Den fungerar för stunden, men tyvärr inte länge. Momentet av ögonblicklig kärlek till favoritlåtarna går därmed förlorat. Visserligen som vanligt gudomligt sjunget och välspelat, men också förutsägbart och som skiva tyvärr riktigt tråkig.

Caribou – Our Love
@@@@

Söt technopop eller housemusik med mjuk sångröst som flyter omkring i en bred ocean av ljud och låtar. Musik för lyxiga hotellnätter, barer, stränder och palmer. Det påminner lite om lyxpopen Duran Duran kunde spela i mitten av det soliga 80-talet. Pop eller house för vårt decennium som också fungerar väl i olika musikaliska sammanhang.