Kazuo Ishiguro – Begravd jätte (Wahlström & Widstrand 2017)


När Kazuo Ishiguro fick nobelpriset var vi många som poängterade att få författare kan relatera sig till tiden och minnet på samma sätt han gjort under sina många framgångsrika romaner där minnet och tiden hela tiden på ett eller annat sätt finns nära intrigerna och blir på något sätt romanens centrala del, den mest väsentliga detaljen som avgör romanens fortsatta handling. Ävenledes kan det stämma på den senast översatta romanen från förra året ”Begravd Jätte”.
Här utspelas romanen på cirka femhundratalet efter Kristus födelse. Det är i England som det keltiska folkslaget britanner härstammar och återfinnes idag i Wales medan brittiska språket spred sig ut överallt i England till slut och de saxare som härstammade från Tyskland som under folkvandringstiderna erövrade England. Den sköra bräckliga fred som mytens Kung Arthur skapat i en värld med monster, trollkarlar, drakar och myter. Där har en glömska i som drabbar folk som tappar bort delar av det historiska minnet vilket gör att närminnet är mera verksam. den stora frågan varför det blivit så. I en by så bor Axl och Beatrice som är ett äldre par som skall gå iväg för att träffa sin förlorade son.
Fastän Axl har ett förflutet som ligger långt tillbakaträngd i hans inre liksom Beatrice också sakta börja få minnesglimtar över deras gemensamma förflutna som alltmera kommer fram när det börjar närma sig källan till varför minnena reduceras så hårt.
En konkret dimma tränger sig sig på i både metafysisk och fysik mening vilket representerar själva minnet och glömskan som badar i en ocean av förträngda minnesfragment som finns på samma stället där det kollektiva minnena finns.Romanen är en salig mix av historisk skröna, saga, myt och form av äventyrsberättelse som också säger någonting om den brittiska historiens relation till vår egen tid. Vi ser filmerna och tv-serierna som berättar och återberättar ur olika versioner Englands mytologiska liksom den politiska sprängkraft myter kan bära med sig in i framtiden och skaka om oss fortfarande. vi blir inte av med historiens sprängkraft. Även om den får en mild smått poetisk drömsk berättelse att växa likt en del av det förflutnas bildningsroman.
Där huvudkaraktärer skall lära sig eller oss läsare någonting relevant som skall utbilda oss inför livet. Jag kommer att tänka på litteraturhistoriska verk som Henry Fieldings ”Tom Jones” från slutet av 1740-talet, Lessings ”Nathan den vise” eller biografin över Samuel Johnson vilket James Boswell skrev så fint. Det gemensamma med alla dessa nämnda böcker att det gav mig förståelse för tidens förmåga att få oss läka såren eller glömma det förflutna.

Just att bekämpa glömskan är en central del av handlingen i romanen eftersom karaktärerna vandrar genom ett historiskt England för att finna rötterna och få stopp på den glömska som vilar över oss än i dag.
Det är en skimrande lättsam skriven roman som verkligen flyter fram som en ballad i sakta mod. Jag tror mig återigen fått läsa en vacker roman där minnet återkommer i form av kärlekens makt.

Nobelpristagare 2017 i litteratur Kazuo Ishiguro


Det finns romaner som bryter upp rumsdimensionen och tidens strukturer och låter allting flyta omkring ungefär såsom Karl Marx hävdade att allt beständigt förflyttas, ständigt får man väl tillägga. Den roman jag verkligen älskar av årets nobelpristagare i litteratur är hans roman ”Konstnär i den flytande världen” där tidens pil förflyttas fram och tillbaka i associativa bildflöden.
Ett minne väcks av en nutida händelse medan minnen ligger i hjärnan som magnetband i en gammal datormaskin. Romanen köpte jag 1987 precis när den kommit ut på svenska marknaden. Omslaget såg lite diffus och gåtfull ut – ungefär som det vore målad av Monets pensel i impressionistiska dimmiga stildrag.
En gammal konstnär som var väldigt populär i Japan under japanska militära auktoritära fascismens intåg fram till andra världskrigets slut. Hans bildkonst går från att varit oerhört populär till att bli skamfläckar som ingen vill ha att göra med när det förflutna skall ersättas av framstegens optimistiska verklighet.

Kazuo Ishiguro förmår verkligen beskriva på flera plan och förflytta mig såsom läsare till två tidsplan samtidigt och ändå få romanens helhet att hänga ihop på ett för mig lysande sätt. Han karvar ur fantasins marmor ut finskurna block av dynamik och fantasi där den magiska realismen och låter små tecknade drag av science fiction samverka så att byggnadskonstruktionen ändå håller samman detalj och formar helheten på ett övertygande sätt.

Hans första roman på svenska ”Berg i fjärran” läste jag om i recensioner i tidningarna och bestämde mig 1982 vid sjutton års ålder att införskaffa mig den romanen. Det blev verkligen min första möte med Kazuo Ishiguros författarskap. Jag älskade en roman där ingenting händer i fysisk mening utan allting ligger inbäddad på ett djuplodande inre dold rum i själen. Det var länge sedan jag läste romanen, ja det blir nu trettiofem år sedan så minna minnen kan vara lite suddiga angående romanens centrala handling.
Jag minns att den handlade om en äldre kvinna som tidigare bodde i Nagasaki. Hon mindes hur hon som änka med barn försökte överleva och bygga upp sitt liv på nytt. På äldre dar bor hon i London. Jag kommer ihåg att hon blev vän med en ung kvinna med barn. Jag tyckte om skildringen av vänskapen mellan två kvinnor i olika generationer. Skam och svek var ett par röda trådar i hans roman.

Jag hade fått en ny favoritförfattare visste jag nu.

Hans kanske mest kända roman ”Återstoden av dagen” som också blev en utsökt film med Anthony Hopkins och Emma Thompson i ledande huvudrollerna. Även här bryts tiden upp genom att huvudkaraktären betjänten Stevens skriver sin dagbok och genom hans anteckningar spelas nutidens scener upp i minnet som om det vore dokumentära bilder uppspelad på en stor biografduk. särskilt hans personliga relation till hushållerskan Miss Kenton.

Det unika med Kazuo Ishiguro är just hans förmåga att bryta ned tiden till fragment eller transformera dem till minnen som romanens karaktärer reser med som tidsmaskiner genom att bilderna blir starkt exponerat till oss läsare.
Hans andra romaner såsom ”Vi som var föräldralösa” eller den lätt science fiction-anstrukna ”Never Let Me Go” har också samma litterära teknik där tidsförloppen förskjuts men på diverse olika sätt. Det är fascinerande hur Kazuo Ishiguro verkligen leker fram sina litterära händelser och får det låta vara så lätt vid skapelseögonblicket.
Jag tycker mycket om hans essä/tankebok i litterär novellstil ”Nocturner: fem berättelser om musik och skymning” som är det senaste jag läst av honom. En av de mest inspirerande böcker jag har läst under 2000-talet.
Med andra ord är det en skicklig, stor mästar som verkligen kan sägas bemästra tidens förlopp i litterär mening.