En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

Ace Frehley No regrets Rock ` n ´ roll-memoarer med Joe Layden och John Ostrosky

Ace Frehley är väl mest känd för sin karriär som sölogitarrist i ett av världens störstarockband KISS. Ace heter egentligen Paul och han är en helt vanlig kille som är uppväxt i en helt vanlig medelklassfamilj i Bronx New York. Nu förtiden är han soloartist.

 

I boken ” No regrets ” berättar han sin historia. Om sin uppväxt om den turbulenta tiden kring KISS. Vi får följa med då han berättar om sin barndom och om sin framgångsrika karriär där KISS är en del av konceptet. Ace låter oss följa med bakom kulisserna och han berättar öppenhjärligt om sitt liv och sin karriär.

Ingenting utlämnas och vi får veta både det ena och det andra vare sig vi vill eller inte. Jag får en väldigt intim känsla när jag läser. Som om att han vänder sig direkt till mig och ingen annan. Som om att jag får ta del av hans innersta. Som om att jag får läsa hans dagbok. Han delger oss sin version hur han blev en del av en av världens mest framgångsrika rockband. Han låter oss komma bakom kulisserna och ger oss sin version av den osminkade sanningen. Bildandet av bandet. Blixtloggan, kostymerna, sminket, de vilda festerna. Ingenting utelämnas. Solokarriären berättar han också om.Icke att förglömma är hans kamp mot alkoholen, mot drogerna.

 Det är mycket som är nytt även för mig ( har lyssnat på KISS sedan i början av åttiotalet och gör det fortfarande). Jag personligen tycker att den är klart läsvärt.

Miss Mystica

 

Dr Rock om Kiss nya skiva

Hårdrock

Kiss : Monster

Jag måste erkänna att jag trodde att Kiss hade gjort sitt på den musikaliska fronten. Jag trodde att Kiss kommer att leva på gamla meriter fortsättningsvis, kulorna rullar ju in i alla fall. Men efter det här skivsläppet så måste jag tillstå att jag hade fel. Kiss är tillbaks på banan igen efter att ha ägnat sig åt att håva in en massa stålar på allt annat än det musikaliska under några decennier. Lite fundersam blev jag dock när jag studerade omslaget. Är inte texten Monster väldigt lik energi drickan Monster’s logga? Hoppas att det bara är en tillfällighet.

Det var nog i början av åttiotalet när de släppte ”Creatures of the night” eller ”Lick it up”,  som jag fick samma känsla som jag fick efter första lyssningen av Monster.

 ”Hell or Hallelulja” öppnar  lite trevande, och jag tänkte direkt att det är väl som vanligt, inget större engagemang i låtskrivandet. Låtarna ”Wall of sound”, ”Freak” och ”Back to the stone age” och ”Shout Mercy” rullar på och allt känns oinspirerat och trist som Psycho Circus eller Sonic Boom. Men så händer något i ”Long Way Down” då kommer den där gnistan som jag väntat på så länge. I ”Eat your heart out” börjar det ta sig riktigt rejält. Gnistan blir till eld och man börjar känna igen Kiss från fornstora dar, det här svänger ju riktigt bra. I den andan fortsätter det resten av skivan, snabba slagkraftiga låtar som håller bra klass.

Eric Singer får låna mikrofonen i ”All for the love of rock ’n’ roll” och Tommy Thayer sjunger i ”Outta this world”. Första halvan av skivan bestod av ljummen åttio-nittio tals Kiss, och den andra halvan var glödheta slagkraftiga melodiösa låtar som borgar för många lyssningar.

Jag ger skivan € € € +