Concrete Matters – Moderna Museet

Konkretism som den var i Europa handlade om att konsten skulle inte avbilda verkligheten, eller försöka till skillnaden ifrån abstrakta konsten skildra verklighetens beskaffenhet. Utan konkretismen avsåg att konsten med sina linjer, geometriska former och kanter skulle stå för sig själva och ge ett direkt konkret intryck. Det är den formen konkretism som den europeiska gruppen Art concret kring Theo van Doesburg. Han utgick ifrån kubismens former och strukturer men började vidareutveckla den till en mera konkret geometrisk konstnärlig uttryckssätt. Han samarbetade med den svenska konstkritikern och konkreta modernisten Otto Gustaf Carlsund och Piet Mondrian.

Men den här utställningen vill visa hur latinamerikanska konstnärer ville befria sig ifrån beroendet av just den europeiska konkretismen och finna en friare synsätt på hur man skulle forma och beskriva konkreta konsten. Trots diktatur och kulturella förändringar ville en rad med radikala samhällskritiska konstnärer skildra konkreta konsten samtidigt man ville precis som konkretister i Europa förändra arkitekturen, samhället och konsten i en gemensam agenda.
Den latinamerikanska konsten påminner starkt om den amerikanska konstmusikens utveckling då amerikanska kompositörer inom den seriösa musiken ville forma ett eget amerikanskt uttryck inom musiken som inte baserades på europeiska musikens utveckling. Ta då Charles Ivens verkförteckning när han ville bryta upp från Europas influenser med att skapa en tidstypisk amerikansk musik.


Hela utställningen skall här påvisa hur annorlunda synsättet var till skillnad från Europeiska konkretismen. Det är nog i tankarna och själva filosofin som latinamerikanska avskiljer sig från sina kollegor för till form och stil märker inte jag några direkta skillnader mellan europeiska och latinamerikanska konstverken. Det blir i sin helhet lite ljummen tillställning men om jag plockar ut några verk disparat ut ur själva utställningen ser jag små magiska och lysande enskilda verk som jag verkligen kan stå för.
Min livs kärlek tycker att utställningen är helt okej och intressant om man ser till helheten. Vilket jag bör göra men det är då utställningen förlorar sin glans medan när jag ser de verk jag tycker bäst om i sin egen rätt då, förstärks konsten på ett mera emotionellt sätt istället för ur ett intellektuellt perspektiv.

Till sist kan jag säga att konstverken lyckats i alla fall få mig att se konkretismen ur ett för lärande och bildande perspektiv vilket gör att jag tar med något nytt när jag lämnar utställningen.

Dr Indie och Mr Snaggus lyssnar på nyutgåvan på Åke Hodells Spirit Of Ecstasy/The Way To Nepal

Åke Hodell – Spirit Of Ecstasy/The Way To Nepal

Konkretism är enbart en svensk företeelse som handlar om abstrakta geometriska konstverk som blev ett begrepp under slutet av fyrtiotalet. Det var framförallt Arne Jones, Olle Bonniér,Lennart Rodhe och Karl-Axel Pehrson vars verk som jag idag verkligen älskar att beskåda eller läsa. Men det varpå femtiotalet då konkret radiokonst, musik och poesi blev det nya som svepte med sig den nya experimentella konsten från USA som influerade den  nya svenska konkreta konsten.

Öyvind Fahlström var först på plats med att göra fonetiska ljudprogram och märkliga konstverk redan i mitten av femtiotalet där han fick med sig Åke Hodell bland annat. De utgjorde en relevant del av en konstform som slog åt alla håll. Det blev så att varken vänstern eller högern begrep sig på deras innovationer inom konstfältet. Vilket som tur var skapade dess form och kraft.

Bland de som följde med Åke Hodell och bildade en egen konstnärsvantgarde var bland annat Tosten Ekbom,Leif Nylén (Blå Tåget),Mats G Bengtsson (Tårtan), Bengt Emil Johansson (poet), Jarl Hammarberg,Björn Håkansson, Carl Fredrik Reuterswärd , Bengt af Klintberg, Öyvind Fahlström  med flera som blev 60-talts främsta upptågsmakare och antipolitiska gruppering. Deras jamsessions på Moderna muséet är idag legendariska. Modern teknik, konst och dadaistiska attacker på goda moralen var dess livsluft.

I detta så är Åke Hodell väldigt central som drivande konstnär med bildkonst, poesi och dramatik intåg han scenen. Så självklar och själva epicentrumet för obunden samhällssatir mot makten symboler.

Nyutgåvan av verket ”Spirit Of Ecstasy” är klockren civilisationskritik. Bara att genom plocka fram teknikens roll för historiens moderna utveckliong räcker långt. Han plockar fram bilismen som den tydligaste symbol för våra länders nationalella symboler. Med tanke på att bilen verkligen förändrade allting och förde samhällets utveckling på både ont och gott, ständigt framåt.

Genom att med ljud, musikmarscher, upprepande upprepningar av bilmärken från olika länder kan man bygga upp en utvecklingslinje som sträcker sig från bilismens pionjäranda fram till 70-talets stolta svenska flaggskepp såsom Volvo och Saab.Allting på denna ”Racing Car Opera” träffar genialt rätt. Det är ett genidrag att se historien som en form av racing då bilens utveckling kan sägas symboliskt och ekonomiskt följa Europas stormakters egna militärtekniska framsteg (bakslag kanske vore mera berättigande att skriva) och på ett enkelt sätt på skiva använda sig av bilmärken för att visa upp hur dåraktigt sådana framsteg kan bli. Det leder till slut till de stora europeiska krigen. Det är mästerstycket Åke Hodell gjort med sin moderna radiospel eller opera om man så vill. Opera utan synlig sång utan istället ljud och röster som är det enda som sätter ihop kontexten i verket. fastän det är ett mästerverk på många sätt som jag och Mr Snaggus lyssnade på under viss andäktighet.

Däremot har vi stora problem med att sätta oss in i verket ”The Way To Nepal” och dess eventuella kritiska känra mot den såkallade civilisationen. Vår påverkan av världens globala ekologiska struktur och manipulation av illa förvaltning av moder jord. Den kristna förvaltartanken har tappats på sin innebördav de som borde ha den intellektuella förmågan att förstå att vi förstör jorden.

Men det verkar vi inte greppa av ideologiska skäl. Men verket kan förstås intellektuellt fast man känner inget inom sig när man lyssnar på kompositionen. Visst  har rösten förvrängs och manipuleras med amplitudmodulering som gör att röstens klangonfång blir annorlunda. Vi hörde också de zoologiska fältinspelningarna som transformeras in i själva verket. Men det är allt vi får ut av verket – intressant men föga givande som verk totalt. Jag, Dr Indie hade aldrig hört verket tidigare fatsän jag och Mr Snaggus fångar in verket så händer det inget emotionellt vid genomlyssningen av verket. Tyvärr gick det vrket förbi oss medan ”Spirit Of Ecstasy” påverkade oss ordentligt.

Det är sådana konstverk som gör Åke Hodell till en stor artist.