Konst på Waldemarsudde: Form och färg – André Lhote och svensk kubism


Vad är kubism skulle man kunna ställa sig? Svaren kanske skulle variera beronde på vem man frågar. Vid sekelskiftet så började dadaismens lekfullhet, futurismens maskinkultur, fauvismen och expressionismens starka färger få en ny motvikt när geometriska synsätt där maskinens former fick sitt eget språk i Brancusis och Picassos renodlade sätt att genom rena former men ur en geometrisk fri form bygga upp en ny form av konst – kubismen.
Matisses berömda yttrande om Picassos vän ”Braques små kuber”fick den berömda konstkritikern Louis Vauxcelles att mynta begreppet kubism i en artikel vilket gjorde det begreppet gångbart i allmänhetens ögon.

Det handlar om hur man ser på sina objekts former och försöker skapa en ny bild där linjer, streck, former och motiven målas ur en maskinell men uppdelad i just geometriska konstruktiva perspektiv. Mönster, flersidiga och nästan matematiska former blir det som gäller i de målningar som tillkom.

En av de konstnärer som övergick till att skapa konst i kubistisk stil var just André Lhote. Han verkade som en motvikt mot impressionismen gå mot den kubistiska stilen. Även om en del av Paul Cézannes sena verk som ställdes ut efter hans död 1906 kan sägas närma sig kubistiska stilideal efterspm cylinder och konen blev något som formmässigt utnyttjades av Paul Cézanne.

André Lhote ville komma ifrån den klassiska impressionismen genom att se konsten ur de mera flervinklade, mångsidiga och skarpa mönstrena. Det är här som André Lhote blev mera aceepterade av många konstälskare och framförallt blev vid sidan av Ferdinand Leger en väldigt populär lärare i konst. 1500 elever räknades han utbilda och av dem var det cirka 200 svenska män och kvinnor från 1910 och in på femtiotalet lärde han ut sina erfarenheter
Hela utställningen baseras på Prins Eugens egna samlingar av André Lhotes verk men här förstärkt med hans många svenska elevers disparata verk. här kommer en del exempel.



Detta är en av de bästa konstupplevelser jag har haft hittills i år. vacker och inspirerande och jag blir hjälplöst förälskad i dessa målningar med kubistiska välutvecklande motiv och jag har hittat hem här. Det blir alltid till slut den här stilen jag alltid återvänder till i själen.
Här är en utställning gjort med kärlek och ren pedagogisk känsla att vilja skapa något för att utbilda och få oss förstå storheten i den kubistiska konsten. Fastän också för att koppla stilen till oss i Sverige. Här är det framförallt konstnären Georg Pauli som introducerade André Lhote till svensk publik samt studerade hos honom för att lära sig den kubistiska formläran och hur man såg på geometrin inom konsten.

Jag blir löjligt glad åt att beskåda verken tillsammans med min hustru. På samma sätt när jag blev förtjust i Kandinskys färgmystik eller Tatlins torn och Rodtjenkos figurativa konst får jag nu den här starka kärleken för en konst som fortfarande brinner och har kraft i form av skönhetens specifika arkitektoniska uppbyggnad i verkens kompositioner.

Här finns en stark realistisk ton i verken men ändå blir den abstrakta principen som bryter upp verkligheten genom att transformera den till abstrakta och geometriska former och koniska vinklar. Med andra ord är det konst som betyder att det går att skapa konsten i vilka former som helst utan begränsningar som din egen fantasi möjligen sätter.


En av hösten/vinterns bästa utställningar.

Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken med Full Speed Ahead

Det är på något sätt självklart att man på presentationsbladet låter en kontroversiell konstnär såsom Lars Vilks presentera Marianne Lindberg De Geer ur en för svenska konsthistoriens kontext eftersom det är få konstnärer i Sverige som verkligen är stora utomlands. Dessutom berättar han om Marianne Lindberg De Geers sätt att återanvända andras konst men placera dem i annorlunda presentationer. Dan Wolgers i Sverige och i USA har Jeff Koons har gjort likvärdiga försök till detta konstnärliga förhållande. Det är den postmoderna synsättet att låna stilar och verk för att återplacera dessa i nya miljöer eller se konstverken ur nya perspektiv. Lars Vilks påminner om om hur konstkritikern Lars O Ericssons kritiska artiklar i DN och framförallt Lars Nittves postmoderna utställning på Moderna Museet under titeln Implosion skapade den postmoderna konstens utbredning i Sverige.
Men nu är inte Marianne Lindberg De Geer en postmodernist utan går enbart sin egen väg precis Marie-Louise Ekman alltid gjort i sin konst. I skriften skriver också konstkritikern Jessica Kempe om sin upplevelse av hennes olika verk och seriemålningar liksom skulpturerna om en överviktig och smal kvinna som man kunde uppleva i Växsjö. Det är liten fin katalog som förklarar ur två perspektiv Marianne Lindberg De Geers konst.

Nu kan dessa texter möta min egen subjektiva perspektiv på henne breda men ändå konstnärliga gärning med en röd klar tråd. Framförallt de stora målningarna där ansikterna har samma intensiva blick i ögonen och nästan på ett sätt ganska så givna konturer i ansiktsuttrycken. Skarp blick och realitiska ansiktsdrag uppförstorade i bildernas motiv upprepas på flertalet verk.


Det också en karusell där likvärdiga figurer åker runt, runt i en evig cirkelrörelse, vad det nu kan betyda för något? Kanske en slentriankarusell som bara går och går som en evigsmaskin med samma meningslösa snurrande. Effektiv konst ändå måste jag tillägga.

Mångfalden i de tekniker som hon utnyttjar träffar på något sätt alltid rätt. Man kan naturligtvis se hur kritiken mot den exploaterade kvinnans kropp illustreras på ett specifikt sätt men det blir aldrig politisk plakattkonst utan alltid uttryckt på sitt alldeles egna sätt. Marianne Lindberg De Geer iscensätter också sitt eget ansikte på personer genom att utnyttja tidningsomslag, reklam eller andra former av tryckta bilder där hon utsätter sig själv för just direkta tilltag med att placera sitt tecknade ansikte i olika poseringar eller verkliga människor.
Även det märkliga gravstenar där hom har texter som ”Mamma ring hem” och andra kryptiska texter som påminner starkt om Cindy Shermans texter på sina neonrörverk är verkligen intrssanta objekt.

Mångfalden i hennes omfattande verkförsamling som visas på Färgbabriken uppvisar ändå de klara och koncisa tankar i att Marianne Lindberg De Geer gärna upprepar motiven men gör det på olika sätt med färger och objekt. Men ändå så känner man alltid igen konstnärens signatur precis som du alltid känner igen Marie-Louise Ekmans verkförteckning. Bägge konstnärerna arbetar med väldiga politiska uttryck men aldrig så att du kan klistra på en politisk beteckning. En form av subjektiv samhällskritik med alldeles egna motiv och tankeföreställningar.

Jag blir glad över hela tillställningen fastän jag får krypande obehag av plastsäckar som rör sig eftersom de påminner starkt om likdelar i svarta soppåsar någon seriemördare lämnat på sin bakgård för att senare grävas ned.

Slutomdömet blir att detta är en utställning du verkligen besöka vid sidan om Marie-Louise Ekman på Moderna Museet

Gunnel Wåhlstrand på Magasin III fram till 11 juni 2017

Gunnel Wåhlstrand förlorade sin fader vid unga år då fadern tog sitt eget liv vilket orsakar en förlust för barnet. Eftersom det inte finns några egna konkreta minnen så måste Gunnel Wåhlstrand ur familjefotografier återskapa det förflutna.

Gunnel Wåhlstrand ha runder flera år sysselsatt med att genom tuschlaveringar fylla ut fotografiernas vita rand för att återkalla minnesflöden och fixera detaljernas relevans. Det blir lite som man plockar fram Bergsons teser om minnet och tiden eller återge Marcel Prousts romanserie om tiden som flytt. Man minns detaljerna stundtals men kanske glömmer bort helheten då minnen kan vara dolda eller lömska.

Hennes stora bilder börjar med fadern och fortsätter med moderns familj för att sedan i senare verk tömmas på människor och enbart återge naturens omgivande scenografis detaljer genom att vi får se helheten men själva söka efter detaljerna i bilderna.


Gunnel Wåhlstrand har på ett bra sätt bearbetat sina bilder så att gränsen mellan fotografi och tuschteckning har effektivt suddats ut och istället blivit levande bilder som tar sina egna irrgångar och huvudentréer så att man med förstoringsglas får grnaska närgånget. Det är då man först upptäcker det geniala med hennes verk. Gunnel Wåhlstrand har verkligen skapat något alladeles särskilt med sina undersökningar av minnet och tidens förlust som däremot likt museum fungerar, låter fotografierna tala om för oss beskådare vad som döljs eller kommer fram i ljusets från skuggornas rike.

Auguste Rodin på Nationalmuseum/Konstakademien

2015-11-25 14.07.59

Jag behöver enbart kasta en första svepande anblick på Auguste Rodins skulpturer för att förstå att varför de svenska konstnärerna Carl MIlles och Carl Eldh var starkt influerad och starkt påverkat av Rodin. De tillbringade mycket tid hos Rodin för att lära sig hantverket, vilket naturligtvis flera andra nordiska konstnärer också gjorde för att utveckla sina konstnärliga stilar.

Men här ser man också hur annorlunda Rodins verk är gentemot de skulpturer Carl Milles skapade. Det jag förut älsdkade med Carl Milles var känslan av evighet och monumental storhet i hans verk. Fastän nu upplever jag att det var en falsk känsla jag hade. Nu ser jag att Rodins verk fångar in kroppens rörlighet och skapar just kroppens följsamhet i just de rörliga kroppslemmarna och det blir växelverkande i materialet. Materia och rörlse växer ihop med varandra på ett estetiskt sätt. Carl MIlles verk blir nu mest stela fastfrustna former som ter som det sig i nutiden. Jag får tankar på de etsetiska ideal nazismen hade med sina kitchformer som skulle blanda det historiska med nazismens framtid. Carl Milles vurmade för Tyskland så det kanske inte är så konstigt att han fann nazismens såkallade nazistiska estetiska idealism tilltalande.
2015-11-25 13.33.50
2015-11-25 13.52.57
Carl Eldh hade mera medmänskliga former i sina skulpturer som jag tycker har mera med mästaren Rodins hantverk att göra än Milles pretentiösa, visserligen skickliga, men ack så sterila stayter och skuplturer. Rodins verk har de mänskliga dragen, de som gör sårbarheten och våra drag mycker mera nära mig själv än det ouppnårliga grekiska stildragen.
Jag tycker att Rodins verk, även de stympande torsoartade verken och de stora verk med dess estetiska rena drag ändå känns både kulturellt bildande men även världigt jordiskt bunden till vår egen verklighet därför att Rodins mästerdrag ligger i att skapa konst som har både gudomliga drag liksom det har drag av högst jordiska rötter. Det är inte vackra för att de har fullständigt perfekta drag utan för att hans konst har sprickor, sår och skavanker vi som människor kan ta till oss och se som det är. En form av mix av idealism och realism.
2015-11-25 13.38.37
2015-11-25 13.50.212015-11-25 14.05.33

Jag tycker att det är en storslagen utställningar därför att den plockar med de nordiska banden men om jag skall vara kritisk så borde hans lärjunge och älskarinna den lysande konstnären Camille Claudel (syster till fine författaren Paul Claudel) få ett större utrymme med sina verk. eftersom hennes verk både är självständiga fast kan ändå sammanlänkas till Rodins konstnärliga verksamhet. Jag hoppas nu att någon kan tänka sig se till att Camille Claudel får egen utställning till gagn för oss alla.

Rodinutställningen är en bra skickligt sammanställt och med sina pedagogiska informationsskyltar ger oss en lagom bild av Rodin. Naturligtvis har det funnits kritik från radikalfeministisk håll om Rodins personliga tillhörighet inom det konsthistoriska manliga kotteriet. Ja det tillhör han säkert men det gör knappast hans verk sämre. Jag vill påstå att Rodin förenar det gudomliga och jordiska i sina verk – på ett för mig underbart sätt.
2015-11-25 13.37.00

Micheles Kindh Om Torsten Ekboms Författarskap

3294001_2048_1152
Torsten Ekbom – Krokodilen som bjöd på te
Albert Bonniers Förlag 2013

Torsten Ekbom var den mest lärda gigant som påverkade hela min intellektuella förståelse för modernismens olika genrer och kulturella riktningar som han beskrev så bra i sina essäböcker. Böcker jag läste med stor aptit eftersom de inte  liknade något annat i det svenska kulturlivet. Få kunde som Torsten Ekbom skriva om musik och konst men framförallt berätta om den moderna konstfältens experimentella historia. Dessutom var han en del av svenska 60-talsavangardet där Öyvind Falhström och Åke Hodell ledde scenen i konstnärsgänget Svisch. Först ut var en antologi med poesi. Sedan kom en samling med skilda konstnärskaraktärer ut där bland annat Leif Nylén, Åke Hodell, Torsten Ekbom, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd, Elis Eriksson, Bengt Emil Johnson, Mats G. Bengtsson och Jarl Hammarberg fanns med.  De utgjorde alla grunden för de jamsession som hölls på Moderna Museét på 60-talet. Torsten Ekbom var också känd för sin medverkan i studio Fylkinges moderna elektroniska musik och var själv en utsökt musiker. Hans romaner från 60-talet som var influerad av den franska nya vågen-romanen var en mix av populärkultur, högkultur och den nya tekniska utvecklingen kring datateknik. Under denna period las grunden för mycket av 60-talets svenska nydadaistiska uppträdanden.

927072515
Torsten Ekbom avled i maj i år och ”Krokodilen Som Bjöd På Te” blev hans sista bok. Den består av en genomarbetning av kulturartiklar som han bearbetade och gav ut för att läsarna skulle få en hum av vad han sysslade med under sin tid på DN. Enmansuniversitetet Torsten Ekbom var min allra största hjälte vid sidan av Lennart Persson, Stan Lee och Kjell Alinge. Jag gjorde under åttiotalet en total genomgång av Torsten Ekboms artiklar och hans gärning som kritiker på Stockholms stadsbibliotek. Då hade Stockholms biblioteket en rad med mappar över Dagens Nyheters kultursidor från 70-talet och framåt. Jag lusläste dessa artiklar och började sedan köpa upp mig på hans litterära romaner från 60-talet. Hans essäsamlingar ””Molnbyggen”, ”Tatlins torn”, ”Bildstorm”, Experimentfälten” och ”Krokodilen som bjöd på te” är alla växlingslekar där han skriver om konsten, litteraturen, arkitekturen, musiken och filmen. Han skriver på ett sätt som man inte kan säga vara annat än underhållande och fullständigt magiskt. Torsten Ekbom fick mig att känna mig smartare och kunnigare. Frans G Bengtsson var nog den som mest påminde om Torsten Ekboms intelligenta sätt att skriva. Torsten Ekboms biografier om Samuel Beckett Kafka, Schönberg, Stravinskij, Cage, Curt Asker och Lennart Aschenbrenner plus översättningar av olika modernistiska klassiker var genialiska. Det närmaste Torsten Ekboms litterära nyskapande hittar man inom modern pop och rockmusik där Lennart Persson kunde skriva lika stort och intelligent fast då i en annan konstform.

static.squarespace.com
Torsten Ekbom skriver i sin sista bok om ryska revolutionen, dess litteratur och förlopp och lyckas i förbifarten fånga upp Mozarts, Victor Klemperers skapande samt beskriva Borges litterära universum. Också mytforskning av James G. Frazer, Claude Lévi Strauss eller Joseph Campbell och ett besök på Richard Burton reseäventyr i 1800-talets Asien beskrivs på ett hörn. Jag läser om rymdforskning och hör de ryska skalderna tala till mig. När Torsten Ekbom så till sist dog i maj var det en av de största som gick ur tiden enligt mig. En ledsam och tråkig dag, men hans litteratur lever och det inger ändå hopp.

Susanna Varis på Galleri T

Galleri T är ett av gamla stans och Stockholms mysigaste gallerier. Med det strategiska läget nära slottet är det inte bara ett vattenhål för god konst, utan också ett vandringsstråk för Stockholmare och andra människor.7

20140818_170136

Nyligen slog dörrarna upp för en utställning av den multibegåvade konstnärinnan Susanna Varis. Här serveras vi popsurrealism och lowbrow-konst i långa banor. Och vilken utställning det är. Ljuvliga och skruvade konstverk som får min arma rocksjäl att jubla av lycka. Dödsskallar med glimten i ögat, skruvade motiv med exploderande bakverk och flickor med ballongansikten.

20140818_170234

”Stimulerande” är en underdrift, jag går omkring och småler mest hela tiden. Vidunderligt hantverk i akvareller, fantasieggande fotokollage och reproduktioner av tidigare intrssanta verk står på menyn. Har du tid och lust för konsten, är utställningen i all sin enkelhet ett måste för varje vurmare av det estetiska.

20140818_170605

Kjartan Slettermark på Kulturhuset i Stockholm

Jag måste tillstå att jag varit ganska så kallsinnig inför Kjartan Slettermarks verk under åren. Född 1932 i Oslo men konstnärligt inträngt i norska konstlivet. Snart flyttade han till Stockholm där han via konstakademin blev etablerad som vår störste nordiska verksamma konstnär fram till sin död. Hans bästa och främsta verk ligger i 60-talets progressiva psykedeliska rock och konstvärld. Nu försökte jag se honom med nya ögon om det gick.

c91aafcfb281c8ee559494664421663eeb8db382_m

När jag såg honom första gången på en utställning var nog för trettio år sedan. Den gången hade jag bara läst om hans verk och då som nu föll de mig inte i smaken.

4190727_fullsize

De verk som ställs ut nu i retrospektiv känns daterade och för tidsbundna även om vissa av dessa som de politiska drifterna med Richard Nixon är underbara. Hans ironiska drifter gällande Moderata samlingsparti kopplas raskt till amerikanska politiken i Vietnam.

8387963_fullscreen

Några av pärlorna i konst förblir stumma för mig, då deras koncept idag blir alldeles för gamla. Som omoderna tidningar som man kan förstå om man ställer de gamla rubrikerna i historisk belysning. Många av de verk som jag ser blir just konkreta exempel på tidsbundna frågeställningar, men som idag knappast har den mest relevanta konstnärliga gestaltningen.

Dock måste jag tillstå att det var en rolig och underfundig utställning som verkligen gav lite impulser till funderingar. Framförallt visar den hur rolig konst kan vara om man har en stor dos fantasi. Det har den här utställningen verkligen visat med eftertryck.

Micheles Kindh