Robert Plant : Carry Fire


Robert Plant den före detta Zeppelin-sångaren har sedan länge lämnat den tyngre bluesen bakom sig, för att pröva världsmusik med ingredienser från såsom arabiska tongångar, country, progressiv rock, orientaliska influenser och folkmusik.
Skivan öppnar med ”The May Queen” en tillbakalutad lite smålugn låt med afrikanska trummor i bakgrunden.
Plant delar ut en och annan känga mot kantiga världsledare. I ”Carving Up the World Again” som kan vara en pik åt Trump (”- It’s no surprise they hide behind a wall and not a fence”) och i ”New World” tas ämnet om nyttigheten i världsmigration upp.
Afrikanska trummönster som mynnar ut i ett taktfast bankande från ett traditionellt trumset i skivans enda cover Bluebirds Over the Mountain där Chrissie Hynde sjunger duett med Robert Plant, det blir en mix av afrikanska trummor och en fiol som ”röd tråd” hämtad från brittisk/keltisk folkmusik.
Man kan tycka att melodierna med slingor av orientaliska stränginstrument är exotiska inslag men inte i Robert Plants värld, där det är självklart att det ingår.
Rösten sviker inte Robert Plant, trots sina 69 år sätter han sången perfekt.
Carry fire är en smakfull blandning av folkmusik, rock, världsmusik och blues. Tillsammans med The Sensational Space Shifters styr Robert Plant säkert vid valet av instrument, fiol, gitarr, djembe och andra spännande instrument som fyller de elva låtarna.

Skivan får € € € €
/Sonny

Micheles KIndh om Terry Reid och Led Zeppelin

Terry+Reid++1970+Isle+Of+Wight[1]
Terry Reid – River
@@@
Led Zeppelin – Led Zeppelin IV
@@@@
Houses Of The Holy
@@@

Led-Zeppelin-remasters-770

Terry Reid är en artist jag knappast har lyssnat sönder och samman eller riktigt brytt mig om vad gäller hans karriär. När jag lyssnar på retroutgåvan av hans skiva ”River” så förblir det lite småcharmig countrypop eller fin vänlig radiorock som den lät omkring 1970-1971. Det är i stilen som om Terry Reid ville vara lite som Gram Parson trots att han inte når upp till den nivån. Han är däremot en populär artist hos andra artister. Graham Nash är en stor fan av hans musik. Paul Westerberg bjöd in honom att medverka i det som tyvärr blev hans band The Replacements sista album ”All Shook Down” och ja, det säger en hel del om hans ultrabegåvning som låtskrivare/musiker. Terry Reid blev också erbjuden att sjunga i det som blev sista upplagan av Yardbirds som Jimmy Page kallade för The New Yardbirds. Terry Reid tackade nej för att medverka som förband till The Creams sista turné (tror jag det var). Däremot tipsade Terry Reid Jimmy Page om sångaren Robert Plant och det blev som sagt var Led Zeppelin. Vilket är ironisk eftersom samma sak hände när han fick förfrågan att sjunga i Deep Purple så tackade han nej där också och Ian Gillan tog över och resten är historia som man säger. Terry Reid fortsatte sin nedtonade verksamhet lite i skymundan men fortfarande har han fans i musikvärlden. Nyutgåvan förstärker inte riktigt hans storhet hos undertecknad men visst är han en särklassig begåvning.

Så kommer vi fram till de senaste remastrade utgåvorna i Led Zeppelins katalog. ”Led Zeppelin IV” älskar jag fortfarande därför att vi har deras främsta och bästa klassiker där. Melodier, kraft, hård bluesrock som fortfarande kan framkalla rysningar och pur kärlek från min sida. Medan ”Houses Of The Holy” är deras svagaste och mest intetsägande skiva. Tom på bra melodier och saknar bärande sånger att frambringa. Det är här jag ser de tydliga klasskillnaderna emellan skivorna. Tendenserna till kantigheter, sprickor syns tydligare i lampornas sken där framme på scenens estrad. Den här skivan har ingen helhet utan är enbart tom som en burk utan musikalisk innehåll.

Uffe Lyssnar sig lycklig på Robert Plant

Skiva: Robert Plant – Lullaby and…..The Ceasless Roar
Betyg: ♣♣♣♣

Lullbaby

Den gamle rockräven Robert Plant har fortfarande förmågan att vara spännande. Det visade han inte minst med samarbetet med Alison Krauss för några år sedan som resulterade i plattan ”Raising Sand” som är en av detta århundradets bästa skivor. Hans förflutna med Led Zeppelin innefattade ju rock och blues som grund till musiken, men ibland kunde gruppen överraska med folkmusikinspirerade inslag. Så också på den nya skivan som precis som ”Raising Sand” hämtar inspiration från folkmusik och den delen av countryn som kallas Bluegrass. En stil som för övrigt också den har många synonymer med folkmusik från framför allt Irland. Nu har han gjort det igen, en skiva alltså, och det är inte utan att det närmar sig känslonivån ”jättespännande” igen.

Robert PlantRober Plant har anledning att se lycklig ut Foto: Biography.Com

Man kan säga att plattan huvudsakligen står på två ben. Det ena är förvaltandet av, experimenterandet med och nytolkningen av folkmusiken. Det andra benet är countryn som också den är mycket folkmusikorienterad. I kompotten väver han in både pop, rock och instrumentering som knappast kan kallas traditionell. Stundtals är det tungt och riffigt för att i nästa sekvens glida tillbaka till ursprungsläget – folkmusiken. Mycket inspiration till folkmusiken hämtas från den Irländska traditionen och det gör Robert Plant rätt i för resultatet blir minst sagt spännande. Också den tradition som finns i amerikanska Appalacherna är starkt profilerad på skivan, trakten är i folk- och countrytradition känd för sin distinkta stil. Visst är det nära rötterna men här finns en ordentligt tilltagen jordmån för nyskapande också. Resultatet av mötet blir så j-a bra att man torkar sig tårögt. Vackert, innovativt och engagerande med de både stora och små penseldragen gör detta till en formfulländad platta med många bottnar. Liknelserna med Alison Krauss, Daniel Lanois, Jethro Tull i sin linda och EmmyLou Harris ligger inte långt borta och sånt gör mig extra lycklig eftersom alla de uppräknade är något av ledstjärnor.

Låtarna är ett av skivans starka kort. Med ett gäng überstarka låtar går inte Robert Plant fel, det är han för rutinerad för. ”Little Maggie”, ”Rainbow”, ”Turn It Up” där man kan höra spårämnen av Tom Waits, ”A Stolen Kiss” där man kan höra en snygg pianohomage till min gamle hjälte Warren Zevon, den snygga pop-inspirerade ”Somebody There”, ”Poor Howard” med sin Irländska och Brittiska överton men som också rymmer Afrikanska inslag, bubblande rockiga ”Up On the Hollow Hill” som med med rötterna i folkmusik och rock träffar en nerv är bara några av de ess han kan dra ur rockärmen. Faktum är att hela plattan genomgående kan stoltsera med ett gäng väldigt starka låtar. Ytterligare en pusselbit läggs därmed till den utsökta samling som tillsammans utgör skivan.

Robert Plant ConcertBlaskan ger Robert en applåd för en lyckad skiva Foto: Ticketsinventory

Det är extremt befriande att både höra och kunna konstatera att Robert Plant har lyckats hitta den rätta kompotten av magnifika låtar, snygga arrangemang som här och där har glimten i ögat till andra artister och flera musiktraditioner som tillsammans skapar det där mötet det glimmar om. Fyran i betyg är självklar och jag tvekar inte att säga att den här skivan är en värdig kandidat, i varje fall för mig, till att bli årets bästa.
En skiva man både måste ha och höra helt enkelt. Den är lika självklar som luften vi andas eller vattnet vi dricker. Den är helt enkelt oumbärlig.

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.