Uffe Lyssnar På Nick Caves ”Skeleton Tree”

Artist: Nick Cave & The Bad Seeds
Betyg: ♣♣♣♣

Av rätt naturliga skäl är inte Nick Caves nya skiva betitlad ”Skeleton Tree” den mest muntra eller bullriga skivan i artistens karriär. Den är istället rätt inåtvänd och lågmäld. Anledningen är naturligtvis sonen Arthurs plötsliga död 2015. Den blott 15-årige sonens drogrelaterade olycka som slutade så olyckligt tog naturligtvis artisten hårt. Något som märks i musiken och texterna. Det är med andra ord en annan typ av skiva än många fans har vant sig vid från tidigare. Ytterligare bara en sida av en stor artists musikaliska skapande enligt mig.

Lyssnar man bara på musiken på skivan är den nedtonad, lite inåtvänd och ganska naken. Få instrument ingår för att skapa den där nerven som Cave är så bra på. Stilarna varierar mellan allt från visans tonspråk till brottstycken av jazz. Kontraster och disharmoni finns som vanligt närvarande som för att förstärka känslan av Caves förtvivlan. Det blir dock aldrig hopplöst eller bottenlöst deppigt. Det finns alltid nån liten detalj som engagerar och du liksom dras in i musiken vare sig du vill det eller inte.

Det är dock för texterna som den här skivan kommer att bli odödlig. Precis som Dylan, Patti Smith eller den nyligen bortgångne Leonard Cohen är Nick Cave först och främst en poet. Orden och hans diktarförmåga är det som bär helheten på sina axlar. Han kanske inte uppvisar så mycket likhet med de tidigare nämnda artisterna i sitt poetiska uttryck, men den gemensamma nämnaren heter trots allt poesi. Caves texter är som att öppna en poesiutgåva, det är bara att läsa och njuta.

Inte så underligt kanske att det är orden som som är det bärande både med tanke på temat eller Caves bakgrund som poeten och författaren. Sedan ett antal år tillbaka har han författat både poesi, dramatik, essäer, noveller och bidragit till delar av en biografi. Musiken blir precis som med Dylan, Cohen och Smith bärare av orden där orden beskriver och musiken kompletterar och uttrycker känslorna i toner. Det är där i den korsningen som ”Skeleton Tree” ska placeras in.

Det kan verka lite privat, ja kanske till och med lite kinky att lyssna och njuta av musik som handlar om så privata känslor som att säga farväl och att mista någon anhörig. Faktum är dock att det är oändligt vackert, lite mothårs här och där för att skapa disharmoni och lite spänning i musiken, riktigt bra texter och därför blir också helhetsintrycket gott. Detta är med andra ord inte Caves mest lättillgängliga skiva men en av de mer angelägna.

Ska man summera skivan är den trots allt värd sin vikt i guld. Detta trots att den kanske kan uppfattas som svår, privat eller nedstämd. Det är visserligen smärtsamt att lyssna på sorgen och saknaden men samtidigt väldigt vackert och intagande. Lite kantigt kanske men det bidrar bara till att göra skivan stor. Fyran är given, Cave är inte artisten som gör sina fans besviken i första taget. Inte ens när han blir så privat och grubblande som på ”Skeleton Tree”.

Leonard Cohen – You Want It Darker @@@@@

index

När hippierean rådde och San Francisos psykedeliska rockscen med kärleksbudskap och freden inom räckhåll existerade och banden Mamas And The Papas, Jeferson Airplane, The Doors med flera band härsdkade i världen. Bob Dylan skrev sina mest poetiska texter. Mitt i all denna flöde av händelser. Ja då kom det ett annat mörkare budskap där relationerna och romantiken också kunde innehålla smärtsamma skeenden. Livet kunde int ebara lindas in den ljusröda mest skimrand eögonblicken. I dessa sånger som kom från em mörk sametsröst så bevisade han att livets ständiga växlingar kunde gå in i väl beprövade ingångar i huset livet konstruerade. Leonard Cohen kom då ut 1967 med sitt vackra album ”Songs of Leonard Cohen” där hans hymner till kvinnor såsom ”Suzanne” och ”So Long, Marianne” blev hans första klassiker. Romantiska gester fastän ack så ljuva i sina melankoliska ögonblick. Naturligtvis ¨å finns det ännu flera storartade sånger som avvek från psykedeliska andan med sina svart bundna sånger som handlar om andra uttryck och skarpa iaktagelser. Hans allvar syntes tydliga. Hans sånger blev visor som blev moderna skillingatryck som plockar ned sextiotalets ungdomsgenerations villfarlser till vad det är. Ytlig autrryck för en naivare charmiga tilltro på kärlek och fredens absoluta existens.
Då blev Leonard tidens svar på Charles Baudelaire och Lord byrons mera mörka romantik där dekadensens borna skeenden existerar som mörka svarta skuggor.

När jag nu efter Leonard Cohens död lyssna rtillsammans med min hustru, Helene på hans sista ”mästerverk” så är det döden som finns där närvarande i varje sång och mörka materian transformeras till nio stycken poetiska betraktelser om liv som död. Leonard cohen pratsjunger sig genom låtarna – så att sångewrna sakt amen säkert blir sublima noveller som påminner om hans egna böcker. Här tänker jag främst på min favoritbok ”Nådens bok” eller som i hans fina diktsvit ” Book of Mercy”. Ja det är prosadikter i musikalisk form som formar skivans helhet. Det är vackra fastän ack så sorgliga sånger som Leonard Cohen konstruerar.

Det verkar som Leonard kan med någon form av röntgenblick genomskåda allting som han berättar om i sina böcker och på skivorna. Hans sista skiva är ett värdigt testamente över Leonard Cohens hela karriär som den bästa och kanske enda riktiga poetiska kritiker över vår tids dårskap och framförallt över kärlekens illusioner, som vi drömmer ihop utan att kanske orka fylla den med innehåll.

Därför måste du verkligen införs´kaffa Leonard Cohens sista album för att den är den enda skiva du kanske behöver i år.
images

Leonard Cohen – en magisk bard och profetisk humanistisk poet

index
Den store poeten och sångfågeln Leonard Cohen har gått ur tidens klangföreställning. Han var så mycket mera än den drömmande sångaren som med sin mjuka softa lena mörka röst förförde kvinnorna med sina sånger. Han var en författare och visdiktare som skrev sina låtar liksom sina dikter om relationen mellan man och kvinna. ett ämne han lyckades förmedla väl i sina många album. Men han kunde också beskriva sin relation till sitt judiska arv och hur han skulle förmedla det sakrala och värdsliga i sin konst.

Jag hade i min bokhylla några av hans böcker som jag vårdade och älskade med ömhet och besatthet på samma gång. Hans roman ”Nådens Bok” var en helig profetisk bok som kunde skriva om ljuset och hoppet. Precis som han gjorde i den Henry Milldoftande romanen ”Sköna förlorare” om kärleken och sexualitetens oanade kraftspel i spänningsmomentet mellan det kittlande förbjudna tankarna och den realitet som når de älskande. På 80-talet införskaffade jag mig Staffan Söderblom och Cohens vän Göran Tunnström vackra urval dikter i den emblematiska och skimrande urvalet ”Dikter från ett rum”. Det är en fin resa in till Leonard Cohens själ åtminstone så jag då upplevde hans diktvärld på 80-talet.

Men det var ändock hans skivor som hade störst betydelsen för de flesta även om jag anser att hans böcker också har betydelse för att se helheten i den resa i det inre Leonard Cohen gjorde under hela sitt konstnärskap.

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014.  EPA/YOAN VALAT

epa04410292 (FILE) The file picture dated 20 August 2009 shows Canadian singer and author Leonard Cohen performing on stage in the arena in Nimes, France. Cohen will celebrate his 80th birthday on 21 September 2014. EPA/YOAN VALAT


Den allra första skiva jag hörde fanns i min barndom var hans andra skiva ”Songs from a Room” där musiken var skön, lite mörk religiös på ett sätt som jag vid vuxen ålder förstod va dhan menade med sina sånger. Skivan hade min moder inhandlad på början av sjuttiotalet.
Jag minns att jag tyckte om Cohens röst och det suggestiva lugna beroendeframkallade sångerna ””Lady Midnight” och klassikern ”Bird on a Wire” som spelades ofta vad jag idag kommer ihåg. Men det skulle dröja till slutet av sjuttiotalet då jag köpte två album på rea – två lyckliga stunder minns jag det var när skivorna ”Death of a Ladies’ Man” som Phil Spector producerade och sången Don’t Go Home with Your Hard-On blev snabbt favoriten hos mig. Jag gillade att Bob Dylan och beatpoeten Allen Gingsberg körade bakom den låten. Den andra skivan blev ”Songs of Love and Hate” som innehöll några av Leonard Cohens största klassiker.

Leonard Cohen är precis som Bob Dylan en ikon som förstod sextiotalets rättvisepatos och hippiegenerationens psykdeliska fria tal om den sexuella revolutionen – men där vände Cohen på diskussionen genom att tala om livets realiteter och tala om dess svårigheter. En bard som talade om kontraster, problemen och de mörka stunder som livet kan förväntas ta flera steg in. Mne ljuset och nåden finns alltid där någonstans.

Nu blir det sånger av Leonard Cohen här:











Leonard Cohens sista intervju: