Micheles Kindh om Little Richard utsläpp

Little Richard – The Explosive Little Richard (Bear Family/Border)
Playlist: The Best Of The Reprise Years
Directly from my heart: The Best of the Specialty & Vee-Jay Yars

För sjutton år sedan såg jag filmen om Little Richard som hette ”The Little Richard Story” som var en sann film om rock n`roll-pionjären och kristna pastorn Richard Wayne Penniman eller Little Richard som han hade som artistnamn. Den filmen speglade på ett bra sätt hans liv tyckte jag då och har ingen orsak att ta tillbaka den åsikten. Det finns också en bra bok som heter ”The Life And Times Of Little Richard” av Charles White som berättar på ett direkt och på ett sätt som inger förtroende och äkthet åt berättelsen om mannen som James Brown, Mick Jagger, Otis Redding, Elvis Presley och som Jimi Hedrix innan hans egen solokarriär tog fart, spelade med som kompmusiker, såg som kungen, influensen, rockguden, ja de alla hade sin bild av Little Richards liv som artist och föredöme.

Det har kommit ut skivor som vill försöka spegla hans karriär under hans aktiva decennier. Sextiotalets brittiska invasion gjorde det svårt för femtiotalets rockpionjärer att klara sig på sin musik. Både Chuck Berry och Little Richard försökte hålla rockens fana högt. Medan Elvis hamnade i kommersiella Hollywoods skräplåda med stundtals rent av löjeväckande filmer. The Killer eller Jerry Lee Lewis började spela countrymusik som flera av femtiotalets rockare började göra för att överleva. Gene Vincent kämpade på fram till sin död på sjuttiotalet. Ja Buddy Holly hade tyvärr gått bort i den ytterst tragiska flygolyckan 1959 plus Eddie Cochran som gick bort 1960 i en bilolycka i London på en pågående turné.
När engelska rockmusiken och popmusiken började ta sin form så förlorade tyvärr femtiotalets rockare på det hela även om en del kunde få förnyade karriärer senare när sjuttiotalets nostalgiska vurm för femtiotalet kom som ett brev på posten i västvärlden.

Little Richard lämnade musiken för att börja predika i kyrkan för att ta sin kristna tro på allvar men han återvände på sextiotalet till musiken men hade problem med alltifrån skivbolag och få fram nya hits. Fastän idag tycker jag att helheten i hans musik visar varför Little Richard tillhör de allra största namnen i musikhistorien.

Tre olika utsläpp som fångar upp hans musikaliska världsbild är något som jag verkligen låter mig hamna i med tanke på storheten i både rocken och den klassiska soulmusik han också kunde förena i sin musikaliska gryta med det bästa av det mesta.

Little Richard bevisade att rockmusiken kunde kliva över klassgränser och över barriärer mellan svarta och vita. Rockmusiken som av de konservativa etablissemanget sågs som en fara som smutsade ned amerikanska själen och förförde ungdomen. Ja USA som bekämpade kommunismen fick plötsligt den afroamerikanska musikskatten över sig så att även vita ungdomar plötsligt började dansa till sånger deras föräldrar hade svårt att förstå och en ny ungdomskultur växte fram. Men Litte Richard liksom Chuck Berry kämpade med den rena rasismen och musiken blev deras biljett till ett annat liv. Musiken som erövrade gudsskelov världen med sin fart, dans och sexuella explosion som låg latent inunder musiken. Men det var också en del av den sociala kampen för att överleva tillvaron.

Dessa tre utsläpp som har kommit de senaste två åren 2015/2016 kartlägger hans musikaliska tid som under sextiotalet blev mera av klassisk soul som med fart och fläkt skapade den här häxbrygden mellan rock och soul som här sammanfogas på ett komplex bra sätt på nyutgåvan av ”The Explosive Little Richard”. Nu handlar det om sextiotalets Little Richard som tog en annan väg än femtiotalets rockpionjäranda som han då visade världen prov på.


Ta det är exmeplet på en typisk hit från 1965 som är en klassisk soulballad där hans röst jonglerar med stämma, frasering och röstläge. The OKeh Sessions”. Musiken på samtliga tre skivor är givevis enbart magisk och storartat musik som ger mig ett större och bredare perspektiv på artisten Little Richard.

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy

Lemmy KilmisterBas och rockguden Lemmy i aktion när han slog ett slag för den schystaste av musikformer – den hårdare rocken. Foto: By Foto: Stefan Brending /, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42008683

Jag minns själv den torftiga miljön jag växte upp i. Frireligiösa fanatiker runt hörnet som aldrig tvekade att utfärda små sociala och religiösa fatwor om du inte föll in i ledet och gjorde som du blev tillsagd. Avsaknad av det mesta som gjorde livet värt något väckte hungern, hungern efter ett innehåll och en mening med allt. För mig blev det musiken, den var redan min vän i ett kompakt mörker. Först kom den klassiska musiken hemifrån, jazzen och snart också rocken.

Jag växte upp när det redan fanns en etablerad musikindustri, jag kunde skatta mig lycklig på det sättet. Artister som gav ut små mästerverk var nästan en självklarhet. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag med darrande händer höll i skivan jag redan hade hört och förälskat mig i. Den hetter ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” och var en milstolpe. På grund av samma David Bowie som också producerade en rad andra artister upptäckte jag en viss ”Raw Power” med Iggy Pop & The Stooges.

Tänk då tiden före – Year Zero – den tid då inget fanns, men allt var möjligt bara man ville det. En tid då det bara fanns ett sönderbombat Europa och musik för de vuxna att tillgå. Allt var ett tomrum, ett vakuum. Det trevliga med sådana tillstånd trots sin tråkighet, är att det är tider då något väntar på att få hända. För epoken hette detta ”något” Elvis Presley, Tommy Steele, Chuck Berry, Gene Vincent, Buddy Holly, Little Richard, Link Wray, Hasil Adkins m fl.

Jag som inte var född då kan bara föreställa mig, men det måste ha varit en tid som dels väntade på något som till sist fick sin förlösning. Lemmy Fraser Kilmister var en av de personer som fick uppleva denna tid. Född 1945 när kriget redan var över växte han ändå upp i ett samhälle präglat av dess efterverkningar. En innehållslös vardag formar naturligtvis en längtan efter något och 1955 nådde detta något ett grått England i form av Elvis.

Elvis PresleyFör många blev Elvis Presley sinnebilden för den nya tiden. Musik för yngre människor och musik som fick en att glömma en vardag präglad av ett sönderbombat Europa och återuppbyggnaden. Foto: Av Uncredited – http://archive.org/stream/radiotvmirr00mac#page/n225/mode/2up, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=45987411

På den här tiden fanns precis som nu inga skivaffärer. Nu har vi lagt ner dessa på grund av fildelning och streaming, då fanns de inte ens än. Den unge Lemmy fick bland annat tag på skivor genom att skriva till bolagen i Amerika och få skivorna skickade per post. Hela processen kunde ta upp till fem veckor. Så småningom förbarmade sig en lokal elaffär för den törstande Lemmy och hjälpte honom att plocka hem skivorna trots att de vare sig hade tillstånd eller kunskapen.

Jo, i efterkrigstidens England hade man tillstånd till viss affärsrörelse som skivförsäljning, det hade inte elhandlaren men gjorde det ändå. Tänk dig att stå där med skiva man så hett har eftertraktat. Jag kan med min ”The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” eller ”Raw Power” föreställa mig, men inte fullt förstå den känslan. Kärleken till musiken var född för mig, och den var alldeles säkert född på ett än mer påtagligt sätt för en person som Lemmy. Båda våras liv började kretsa kring musiken.

För Lemmy kom början på sextiotalet eller slutet på femtiotalet. För mig kom punken, denna förlösande faktor som fick mina livsandar att dansa pogodansens ystra men förlösande uttryck. För Lemmy började den aktiva delen av musicerandet då musiken hade tagit över som en trollformel hade kastats ner. Likadant var det för mig, skivorna och banden tillsammans med spelandet avlöste varann.

För Lemmy var det möjligheternas tid, för mig också men så småningom blev punken för trång med sin alltmer instängda attityd. Annat lockade och väntade runt hörnet. För Lemmy precis som för mig blev det obskyra små källarband och lokala förmågor som ville mer än de kunde. För honom blev det band som The Rainmakers, The Motown Sect, The Rockin’ Vickers, medmusiker i Sam Gopal. Han började som gitarrist och snart var han inne i rocksvängen. Jag stannade i det obskyra.

Bland annat delade Lemmy lägenhet med Noel Redding som spelade med Jimi Hendrix i hans band Jimi Hendrix Experience. Tiden kring slutet av sextiotalet präglades ju av ”peace, love and understanding” och många band formades som kollektiv för att snart byta ut medlemmar. Man kom och gick helt enkelt, Sam Gopal var ett av dessa vars enda fasta punkt var bandledaren Sam Gopal. Under namnet ”Ian Willis” blev Lemmy en medlem i mitten av 1968. I augusti 1971 var han istället medlem i bandet Hawkwind.

I Hawkwind blev han kvar ända fram till 1975. Sångare precis som tidigare med bland annat Sam Gopal, men nu som basist utökade han repertoaren genom att också börja komponera. En av de låtar han skrev var låten ”Motörhead” som senare har utnämnts till en av de låtar som musikaliskt kom att forma det som jag själv senare blev en del av – punken. Den är en av föregångarna och är dessutom ett förebådande av vad som komma skulle.

Låten ”Motörhead” blev Lemmys sista farväl till gruppen Hawkwind där han spelade bas och sjöng. Tiden i bandet formade honom som basist och han skapade sitt numer klassiska sound under den här perioden. Låten förebådade punken, lyssna särskilt på gitarrerna så förstår du varför.

Det var som basist i bandet som han nu började utveckla sin unika spelstil. Genom att kombinera sina kunskaper om kompgitarren och dess roll med basspelandet fick han så småningom fram en stil som var både distinkt och unik. Dubbelstopp, ackord istället för enskilda toner och gärna en uppsjö med boxar som annars bara användes för gitarr var några av greppen. Distorsion på bas hade ingen hört talas om, men nu fick de stifta den angenäma bekantskapen.

Lemmy började också säga hej till drogerna, inget jag rekommenderar men så var det. Hawkwind var kända som bandet som knarkade så det knakade liksom hela tidseran formades av samma vanor/ovanor. Under en turné med bandet till Kanada arresterades han för droginnehav. Frånåkt utan pengar på fickan skildes nu Hawkwinds och Lemmys vägar åt. Tankarna och planerna började formas kring något nytt, något annorlunda men den historien tänkte jag ta i avsnitt två som publiceras snart.

Uffe Holmén