Stefan Hammarén – Loserförfattarfabriken (H:ström) 2017


Finland fyllde hundra år 2017 och det är därifrån den modernistiska litteraturen och bästa avantgardelitteraturen i min tillvaro alltid kommit ifrån. Ja det var i de mörka skogarna i Raivola vid Karelska näset som Edith Södergran skulle via sina fyra diktsamlingar ge oss den moderna världens litteratur. Franska symbolismen, tyska futurismen och tyska expressionismen blev de rörelser som Edith tillsammans med Hagar Olsson skulle sprida till övriga Sverige och norden.
Oja det var den poetiska revolutionen som Majakovskij drömmde om som ävenledes Gunnar Björling och Elmer Diktonius och bröderna Parland gav oss att ta till oss så frikostigt att bli en del av och skapa som en grogrund för en ny form av säregen poesi eller prosa.
Jag älskar den finlandsvenska litteraturen och framförallt att förkovra mig i den. Den bästa bok om poesi är finlandssvenska filosofen Hans Ruins ”Poesins mystik” som är en vacker genomgång av poesins teoretiska skönhet.

Ja den finlandsvenska liksom finska litteraturen formar fortfarande mycket av den litteratur jag läser. Från Pentti Saarikoski till Sofi Oksanen. Men så finns det ytterliggare en stor favoritförfattare som bor i skogen och lever sitt liv nära naturen. Stefan Hammarén som är en vår europeiska litteraturs allra främsta författare i min bok.
Den nya romanen ”Loserförfattarfabriken” är den fullständiga moderna satiren i prosaform som skär rakt igenom språket och litteraturens förmåga att absobera vår nära samtid. Hans nya bok är storsatsning och har du läst hans tidigare verk så känner du igen dig språkhanteringen och i de unika flödet av det melodiska klangen i den berättelse Stefan Hammarén format till min eller din stora glädje.

Romanen är en halsbrytande berättelse som går bakom chimärer, avslöjar Mayas dimridåer och nedtecknar samtiden i en rasande prosa som bränner bort den onödiga fettlager och vill krossa likt Ekelöf ”Bokstävlarna” i nutidens tapeter. En egen litterär vision som målar författaren värld med breda språkliga kluriga färgskalor.

Att läsa Stefan Hammaréns nya bok är att upptäcka ett inre landskap som författaren genom språket, orden och begreppen formulerar till en alldeles egen berättelse som jag följer skata men säkter som en ringlande flod. En självbiografisk uppgörelse med den samtida finska elelr finlandssvenska kulturmiljön som Stefan Hammrén aldrig tillhört, det vill säga den litterära parnassen utan Stefan hammrén visar i sin bok att han tillhör enbart sig själv men däremot väl förankrat i en starkt litterär finlandsvensk och modernistisk tradition som ej liknar något annat i vår litterära samtid.

Det är en härlig bok som berättar om att vara just författare i en tid som ignorerar sann genialisk litteratur och hur kmapen kan bli tröttsam för att få en värld att övertygas. Det är en därför en viktig bok i Stefan Hammréns lysande författarskap där han försöker klargöra och frambringa sina litterära tankar om kulturens värld med en dos av bitter svart humor som serveras giftig och rå.
med andra ord får jag en ärlig och sann prosabok med klara poetiska drömmar som glider in språket och de rasande meningar som Stefan Hammarén har sammanfogad i en av hans bästa böcker om ni frågar mig.