Recension Av Peter Perretts Nya

Artist & Titel: Peter Perrett – How the West Was Won
Betyg: En solklar ♣♣♣♣♣

En av den brittiska popens stora förnya var helt klart gruppen The Only Ones. Till harmonisk pop berättades små historier ur vanliga människors liv. Likt Kinks gjorde man nerslag i verkligheten och framförde dessa i form av berättelser om hopp och desperation. Bakom de geniala små verken stod frontfiguren Peter Perrett. Plattan ”Another Girl, Another Planet” är klassisk. Så småningom började dock drogerna och problemen dessa medföljde kasta grus i gruppens maskineri och personligen för Peter Perrett.

Historien om The Only Ones startade 1976 men redan 1981 var den över, visserligen har gruppen återförenats under senare år men mest för att turnera och bara tillfälligt. Senast 2014 gjorde man en bejublad turné med det klassiska materialet från de plattor de hann med att spela in under sin glansperiod. Nu har Peter Perrett kommit med en soloplatta i samma anda som Only Ones med titeln ”How the West was Won”. Dags att titta närmre och framför allt lyssna på en artist som vi på Blaskan hyser en djup respekt för.

Det första som slår mig är att konceptet är sig likt. Det är samma typiska brittiska pop och små underfundiga texter som det brukade vara under The Only Ones dagar. Här och där som i låten ”Living In My Head” ryms rocken. Här får det lov att bli småfarligt och hotande som för att bryta mot det harmoniska.  Den enda skillnaden är att idag är melodier och arrangemang något uppdaterade för att förnya soundet. Och faktiskt så fungerar det fantastiskt bra.

Också i ”Sweet Endevour” får det lov att lossna och bli vilt. Här leker dock Peter Perrett med olika tempon och där det får lov att utbrista i ren hänryckning har han smakfullheten att blanda in spårämnen av amerikansk pop som ett eko av grupper som Beach Boys eller Paul Collins Beat i melodin. Mer lågmält blir det i ”C Voyeurger”, jag vet inte varför men det känns som om jag vill säga ”Lou Reed” när jag hör den. Den är inte lik på något sätt men det känns som om låtens atmosfär pockar på de där två orden som betyder så mycket.

Lou Reed känns för övrigt ganska närvarande genomgående på plattan. Inte i form av ren stöld från olika låtar utan snarare som i ”C Voyeurger” mer i atmosfären och kanske i hur enskilda instrument används i delar av låtar. Sämre influenser kan man ju hitta så inte mig emot. Det är aldrig uppenbart att han har stulit något. Snarare är det tanken, atmosfären eller arrangemangen som vagt påminner om honom.

Också i ”Something In My Brain” dyker nämligen känslan upp. De breda arrangemangen med gitarrer som grund och hur de används minner om den store artisten som nu har fått en arvtagare. Klangfärger och arrangemang minner om något som skulle kunna härledas till just den nyligen avlidne artisten. Med egna idéer och en egen linje men ändå med mästarens bakomliggande tanke skulle man kunna säga. Det här för mig blir extremt stort, jag är officiellt imponerad av hur Peter Perrett trollar med vidunderliga låtar.

Ett exempel på Lou Reeds närvaro hittar du i inledande ”How the West Was Won” där slidegitarren känns som om låten ”Sweet Jane” svävar över alltihop. Men det går aldrig längre än till atmosfär eller känsla. Peter Perrett undviker skickligt att gå i fällan med att göra något för likt utan nöjer sig istället med att gå vidare på sin inslagna väg. Greppet ger den här skivan en aura av något stort. Det är som Lou Reed i nytappning har klivit fram. Med nya idéer och egna arrangemang men med samma känsla känns allt storslaget.

Den här skivan känns på många sätt som en extremt spännande skapelse. Peter Perrett har lyckats med något som är fantastiskt när han nyskapar både Lou Reeds musikaliska tanke men samtidigt går sin egna väg. Stora låtar som liksom lever sitt egna liv utan att behöva stödstrumpor. Texter som känns som rena historieberättanden och till sist stora och genomtänkta idéer som i idé- och instrumentform vävs in för att lyfta låtarna till en ny nivå.

Peter Perrett av idag har repat sig från sitt självdestruktiva rykte och lyckats prestera en av årets plattor. Kanske till och med den platta som framstår som klarast lysande. Hans ”How The West Was Won” är inget annat än ett litet mirakel. Foto: By Zena Perrett – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=42827713

Texterna var det ja, fulla av Peter Perrets patenterade ironier och sarkasmer som vi har vant oss vid genom åren. Då det begav sig med The Only Ones kunde vi roas av elakheter som ”Why Don’t You Kill Yourself”. Efter underlängre tid överdrivet intagit medikamenter som inte alltid har varit hälsosamma, kanske rent av fört honom ett steg närmre döden, har han nu istället övergått till betraktelser av sig själv.

I låtar som ”Man of Extremes” roar han oss istället med rader som ”I didn’t die, at least not yet, I’m still just about capable of one last defiant breath” som en hälsning till sin gamle musik- och knarkkompis Johnny Thunders som i motsats till Peter Perrett dukade under av samma medikamenter. Numer nöjer sig alltså Peter Perrett med att driva med sig själv. Mörker blir till sarkasmer och egenterapi istället för destruktivitet. Det känns både angeläget och mycket hoppfullt.

Det är helt enkelt en av det här årets större skivor som i varje fall jag har fått lägga örat på. Slutresultatet blir en stor popskiva där både det traditionella och nyskapande trängs i en angelägen blandning. Det här blir helt enkelt en av de där måste-skivorna. Skulle jag tvingas ta med en skiva som jag fick ta med mig till en öde ö, skulle denna åtminstone finnas med i diskussionen även om det finns alldeles för många andra. Den klassiska bilden av jultomten borde helt enkelt se ut som Peter Perrett på baksidan av texthäftet.

En stor skiva är född, jag känner mig lycklig över att just jag har fått förmånen att lyssna igenom den. Betyget blir högt, jag tvekar nog inte att säga att det blir toppbetyg. Stämningen, låtarna och förmågan att förnya sitt låtskrivande la grunden för det. Texterna understryker ytterligare skivans storhet.

Grattis Peter Perrett, femman är mer än välförtjänt. Plattan borde stå i varje musikälskares bok eller skivhylla, hälsa tomten det. Musik att bli både engagerad och lycklig över kan aldrig gå av för hackor. God Jul Peter önskar Uffe Holmén för Blaskans räkning. En av årets mest angelägna och viktiga skivor utan minsta tvekan.

Micheles Kindh hyllar i Blaskan Lou Reed

Mike Wall som är den bästa rockjournalist när det gäller att skriva rockbiografier om Black Sabbath, Metallica, Led Zeppelin, Iron Maiden och AC/DC. När han skriver en kärleksbok till Lou Reed utan att värja för det obehagliga fast ändå samtidigt ytterst personligt om Lou Reed gör han sitt jobb väl. På grund av det så kommer det här enbart mina personliga favoriter angående Lou Reed.












The Velvet Underground



Micheles Kindh om en David Bowiesamling

2014-09-24-davidbowie1973makeuplook320x480David Bowie – Nothing Has Changed
@@@@@

Det är ingen tvekan om att David Bowie fortfarande var och är en de största musikhistoriska och konstnärliga viktigaste av de största artisterna i historien. Det är få som kan säga att de har förändrat rockmusikens historia så mycket som han. Framförallt under sjuttiotalet transformerade Bowie musiken hela tiden. Från rymdmannnen Ziggy Stardust till The Thin White Duke med soulsjälen intakt i hjärtat som uppvisade David Bowies förmåga att omvandla sig själv till en levande teater med en stark visuell och intellektuell kärna i sin konstnärliga substans.
När man till slut ser på helheten av David Bowies livsgärning så går det inte att komma undan den slutsatsen att det är få levande legender inom musiken som samtidigt också varit de teatermän som rocken så väl behövde.
För visst är det sant att Kiss skapade en ny form av scenshow med smink och effekter, medan Alice Coopers drog in skräckgotiken i musikens scenshow. Men det David Bowie gjorde var så mycket viktigare då han skapade en intellektuell sida av rocken där själen inte glömdes bort. Inte heller den emotionella känslan i allting, vilket är viktigt att påpeka.

Davidbowie2David Bowies roll har också varit att rädda andra portalfigurer inom den mera råa avancerade rocken. Iggy Pop och Lou Reed fick nya artistliv i och med David Bowie uppmärksammade och förstod deras egenart. På detta sätt fick bägge artisternas igång sina respektive karriärer på nytt. Man får inte heller glömma att David Bowies estetik också var viktig för den kommande punkens utveckling. De blev båda bärare av framåtandan och det musikaliska framtidstänkandet inom rocken. Det handlar om en artist som redan 1972 tillsammans med Mick Ronson som sidekick gjorde rockmusiken riktigt spännande då Bowie införde ljus, färger, energi, teater, androgyna föreställningar, liv och det viktigaste en rockmusik som siktade på framtiden redan i samtiden. De flesta stora och viktiga trender och influenser från New wave och new romantic kommer från David Bowies framtidstänkande och visuella synsätt på rockmusikens former.

index
Därför är den här nya samlingen som finns i en trippel- och en dubbel-cd samt en dubbelvinylskiva så relevant än idag. Jag har tillgång till den dubbla cd-utgåvan som täcker femtio år av David Bowies hela karriär. Här finns både milstolpar men också mindre kända låtar med på skivan. En ordentlig och vacker samling med sånger som tillhör bland världens bästa någonsin.

david-bowie-trucco-uomo_470x305
Det är en perfekt julklapp för inte bara oss fans av David Bowie utan även för folk som kanske bara har upptäckt Bowie genom senaste skivan så att också de kan ta sig an hans musik. För min del är det en fantastisk skiva från en magisk konstnär som berikade och gav mitt liv en kulturell mening från sjuttiotalet fram till idag i stort sett.

Backspegeln – Punkens Historia 6; New York New York – Lou Reed

Tidigare har vi berättat om historien om Velvet Underground, en grupp Lou Reed var med och bildade 1964. Turen har nu kommit till att fortsätta historien men nu med Lou Reeds solokarriär i fokus. Den började i augusti 1970 när Lou Reed desillusionerad av bristen på kommersiella framgångar för gruppen, hade börjat känna sig less på att ha skivbolag och manager hängande över sig som för att bevaka varje steg de tog. Paradoxen var att Velvet Underground var omskrivna och hyllade men saknade belöningen i form av skivförsäljning, t ex sålde debuten endast 30.000 kopior under det första året. Viktiga 30.000 skulle det visa sig, ett statement från ett fan var att visserligen sålde skivan bara 30.000 ex men att alla de som köpte skivan startade själva senare egna band.

Lou Reed1970 Hade alltså Lou Reed fått nog av Velvet Underground. Strul med manager, strul med skivbolag och vikande försäljningssiffror trots allt beröm och hjälp från ingen mindre än konstgiganten Andy Warhol. I augusti det året mitt under inspelningen av albumet ”Loaded” sammankallade han de andra i bandet och meddelade sitt beslut. I det ögonblicket upphörde egentligen Velvet Underground, fast gruppen under Doug Yules ledning fortsatte. Den del där de konstnärliga uttrycken i bandets musik var dock över, men det var just konsten som blev deras bestående arv.
I den här artikeln ska vi följa de delar av hans karriär som soloartist och som kom att betyda att punken utvecklades. Med andra ord kommer denna del av serien ”Punkens Historia” inte berätta hela historien om Lou Reed, istället ska vi ta fasta på de album och händelser som kom att betyda allt för punken.

Lou Reed Glasses

Det första Lou Reed gjorde efter Velvet Underground var att återvända till faderns redovisningsfirma. Där lärde han sig att skriva maskin och få en stadig inkomst, något föräldrarna måste ha gillat då de inte var direkta fans av hans musicerande. I över ett år stod han ut med ett svenssonliv, 40 dollar i veckan kanske var välkomna men jag tror inte att han var så nöjd med tillvaron trots allt. Efter en kort tid hade han börjat förhandla om skivkontrakt och efter lite över ett år hade han landat ett kontrakt med RCA. Snart hade han börjat spela in sitt första album under eget namn. Behändigt nog kom skivan att få titeln ”Lou Reed” och medmusiker var bland annat klaviaturfenomenet Rick Wakeman och gitarrvidundret Steve Howe, båda från gruppen Yes. Albumet spelades in i London och innehöll låtar som blivit över från Velvet Undergrounds skiva ”Loaded” som Lou Reed hade skrivit inför inspelningen av Velvet-albumet. Skivan fick ett entusiastiskt mottagande i pressen, t ex kallade Rolling Stones Stephen Holden skivan ”Nära nog perfekt”. Sin vana trogen från åren med Velvet fortsatte dock Lou Reed i samma tradition med den nya skivan, den sålde inte. Skivan kom ut i april 1972 men hämnden för det svala köpintresset lät inte vänta på sig. I december samma år släpptes hans andra soloskiva. Albumet ”Transformer” producerades av radarparet Mick Ronson och David Bowie som hade skapat en framgångsrik karriär med egna skivor under den senares namn. Elaka tungor säger att de skrev låtarna också men det där är nog tyvärr en konspirationsteori, alla låtar är signerade Lou Reed och bär hans kännemärken. Den kännetecknas dels av att den är starkt influerad av den nu framväxande glamrocken, vilken ju David Bowie och Mick Ronson var en del av, och dels av en i text rundvandring i en värld som präglas av utanförskap, alternativa sexuella böjelser och mänskligt mörker. Kronan på verket var låten ”Walk On the Wild Side” som har blivit legendarisk. Den är i sitt musikaliska upplägg avslappnat jazzig, texterna däremot är beskrivningar av människor på livets skuggsida. Låtens text kom till som en reaktion på de människor som Lou Reed hade träffat och lärt känna på Andy Warhols studio The Factory. Varje vers är en referens till en av dessa personer. I vanlig ordning är texterna kontroversiella och ”Walk On the Wild Side” låten höll på att bli censurerad från att spelas på radio. Skivan ”Transformer” blev Lou Reeds första kommersiella framgång och satte hans namn på rockkartan. Blaskans redaktion rekommenderar den starkt, den är något av ett mästerverk. Den betydde också två saker för punken som ännu bara stod på tillväxt. Det första var att den konstnärliga sidan av musiken som hade etablerats med Velvet Underground, nu hade förstärkts och fått en kommersiell betydelse. Det andra som skivan förändrade var att det hedonistiska och mörka nu hade fått ett uttryck i form av texter som beskrev en värld få av oss nånsin stöter på. Samarbetet mellan Bowie och Reed tog dock ett abrupt slut efter skivans tillkomst. Ett öppet gräl dem emellan säkrade den saken. De två pratade inte med varandra igen förrän Reed framträdde med Bowie på dennes 50 årsdag i en konsert på Madison Square Garden i New York 1997.

Lou Reed OkändEfter framgångarna vilade inte  Lou Reed på hanarna. Han hade redan satt igång med förberedelserna till nästa album som skulle bli minst lika mörkt i texterna som ”Transformer” om inte mörkare, men samtidigt helt annorlunda i sin musik. 1973 Såg skivan ”Berlin” dagens ljus. Titeln anspelar på Berlins förkrigsdekadens och skivans låtar andas samma känsla. Många av låtarna handlar om drogmissbruk, misshandel inom familjen och mänsklig förnedring med prostitution och barn som tas om hand av samhället. Låtarna däremot är små pärlor av lättsamma ballader och arrangemang med oboe, stråkar och horn förutom de vanliga klassiska instrumenten för en rockskiva. ”Berlin” är en konceptskiva och följer en familjs öde genom en resa ner i avgrunden. När skivan kom fick den blandade recensioner, Rolling Stones kallade den ”en katastrof”. I efterhand tycks man ha ändrat uppfattning, idag är skivan rankad som en av rockens klassiker. Också vi på Blaskan rekommenderar den djupt, den är ett mästerverk som har sin självklara plats i skivhyllan.

Lou Reed Gijsbert HanekrootFotograf: Gisjbert Hanekroot

Reed fortsatte i sitt höga tempo att producera skivor. Redan året efter kom hela två skivor ut. ”Sally Can’t Dance” är studioalbumet som är ett av Reeds mest elaka. På skivan gör han upp med föräldrarna i låten ”Kill Your Sons” för deras tilltag att få honom att självmant skriva in sig på mentalsjukhus som han hade tvingats till i tonåren. Anledningen till detta var Lou Reeds allt mer öppna bisexuella leverne som inte föll föräldrarna på läppen. Han passar vidare på att göra upp räkningen med alla falska lismande människor som velat sola sig i hans glans i den fantastiska låten ”NY Stars”. I den låten introducerade Lou Reed dessutom något som i framtiden kom att bli synonymt med band från New York – nerven och pulsen i musiken. Frågar ni mig är ”NY Stars” en av de kanske 50 bästa rocklåtarna någonsin. En annan detalj är att på skivan spelar den gamle vapendragaren Doug Yule från Velvet Underground bas. Ett faktum som ger låten ”NY Stars” ett extra umf värt att lyssna läääääänge på. Album nummer två 1974 hette ”Rock’n Roll Animal” och var en liveskiva som än idag räknas också den som en klassiker. Skivan innehöll många av Reeds tidigare kompositioner som hade varit avsedda för eller spelats in av Velvet Underground. ”Heroin”, ”Sweet Jane” och ”White Light/White Heat” är alla exempel på detta. Den finns i två versioner, en originalversion och en remastrad där dessutom två extra spår har letat sig in.

Lou Reed Performing In BrusselsFotograf:: H Bettmann

Meningen med den här artikeln är ju som sagt inte att täcka in Lou Reeds hela karriär, utan bara den del i början av 70-talet som kom att forma framför allt New Yorks punkrörelse som började växa fram parallellt med Lou Reeds karriär. Han fortsatte med andra ord att ge ut skivor till sin död 2013. Det var dock skivor som ”Transfomer”, ”Berlin”, ”Sally Can’t Dance” och ”Rock’n Roll Animal” som kom att betyda allt för punkens framväxt. Velvet Underground och denna period av Lou Reeds skapande innebar att han etablerade rockmusiken som en konstform och den tidiga punkrörelsen som kom att bildas i New York var just inriktad på konst. Oftast var det konststuderande som kombinerade sina studier med musik som ni kommer att kunna läsa om senare. Det andra bidraget som Lou Reed gav till punkrörelsen var de mörka, dystopiska texterna. Små vykort från samhällets baksida blev snabbt Lou Reeds signum och snart hade också punken anammat samma recept. Drogberoende, mänsklig förnedring och sexuella aspekter var inte heller för dem främmande ämnen. Mer om detta i nästa avsnitt, till dess ha en skön läsning.

Backspegeln – Punkens Historia 5; New York New York – Velvet Underground del 2

Artikeln om Velvet Underground fortsätter nu med det andra avsnittet. I det förra slutade vi med John Cales avhopp.

Cale ersattes omedelbart av den nye medlemmen Doug Yule från Boston-gruppen Grass Managerie. Han hade sedan de tidiga åren haft en anknytning till gruppen då de umgicks i samma kretsar och han hade också medverkat vid de tidigare inspelningarna men mest som ”en i gänget”. Sent 1968 Gick gruppen in i studio för att spela in den tredje plattan ”The Velvet Underground” som kom ut i mars 1969. Utan Cales medverkan fick den nya skivan ett mycket mer lågmält och nedtonat sound. Folkmusik och trubadurtradition var inspirationskällorna och detta bröt diametralt mot hur de hade låtit förut. En annan avgörande faktor som har påtalats var att Morrison och Reed fick sina förstärkare, gitarrer och annan utrustning stulen på en flygplats under turné. De blev därför tvungna att köpa nytt och de passade då på att byta gitarrer och boxar helt. Om de hade spelat på sexsträngade gitarrer förut, spelade de på tolvsträngade nu, då de hade använt Marshall-förstärkare förut bytte de till Vox-förstärkare nu osv. Doug Yule som själv spelade bas och sjöng på skivan, har dock tonat ner betydelsen av detta. På skivan var det Doug Yule som fick sjunga i låten ”Candy Says” som var en hyllningslåt till Andy Warhols nya musa Candy Darling. Skivan innehåller också ett sällsynt inhopp av Moe Tucker som sångerska i låten ”After Hours”. 1969 Spelade bandet också in skivan ”1969 – The Velvet Underground Live” men den kom att bli liggande på skivbolagets lagerhylla till 1974 innan den släpptes. Detta först efter att talangjägaren Paul Nelson hade bönat och bett i över två år. Bandet hann också under detta år spela en studiosession, det mynnade ut i ett antal nya låtar som på grund av dispyter med skivbolag också de blev liggande på lagerhyllorna. Albumet VU som det kom att heta, släpptes inte förrän 1985. Frustrationen och desillusionen ikring projektet Velvet Underground späddes därmed på.

Velvet Underground DrellaAndy Warhol spelar tamburin

Omständigheterna spelade just nu inte gruppen i händerna, bolaget MGM hade under en tid gått med förlust och vd:n Mike Curb plockats in. Uppdraget var naturligtvis att till varje pris vända skutan så att rött blev svart i bokslutet. Alla band som inte visade att de kunde sälja skivor låg helt plötsligt risigt till, ett av dessa var Velvet Underground. Också band som Eric Burdon and the Animals och Frank Zappa’s Mother of Invention låg på röda listan. Trots ett damoklessvärd hängande över sig gick Velvet Underground in i studio för att spela in skivan ”Loaded”. Mo Tucker som blivit gravid, fick cred för trumspelandet men i själva verket var det flertalet som hoppade in i hennes ställe. Doug Yule har tillskrivits en del av detta, fler namn som har nämnts är studiomannen Adrian Barber, studiomusikern Tommy Castanaro och Doug Yule’s bror Billy. Mitt under själva inspelningsarbetet hade dock Lou Reed fått nog. Bristen på framsteg, en pressad situation med skivbolaget hängande över axeln och brist på motivation tack vare allt detta gjorde att han inte längre ville fortsätta. Lou Reed var därmed inte längre en del av det han själv hade varit med och skapat. Arbetet fortsatte trots detta och när skivan kom ut uttryckte han tvivel om skivan över huvud taget kunde betecknas som en Velvet Underground-skiva. Han hade lagt ner tid på att skriva låtar som nu andra kunde profitera på. Han hade nog helst sett att skivan aldrig kom ut, men det gjorde den ändå. Lou Reed tog följdriktigt därför med sig låtar som ”Sweet Jane” som han själv spelade in under den solokarriär som nu tog vid istället. Låten finns därför i versioner med både Velvet Underground och han själv.

Photo of NICO and VELVET UNDERGROUNDVelvet Underground

 Velvet Underground fortsatte nu utan Lou Reed. Sången hade övertagits av Doug Yule, Sterling Morrison fortsatte som gitarrist ett år till men 1971 tog han sin examen i engelska språket och hoppade därefter av, Han ville få en andra examen i medeltida litteratur och fortsatte nu på heltid med de akademiska studierna. Mo Tucker fortsatte också hon och ny medlem på bas blev Walter Powers. Sterling Morrison ersattes 1971 av Willie Alexander. Den här versionen av bandet släppte den officiella bootlegen ”Live at Max’s Kansas City” 1972 som egentligen hade spelats in av ett hängivet fan, men som nu blev en utgåva. Samma år spelade Doug Yule mer eller mindre ensam in nytt material i London med Deep Purples trummis Ian Paice som hjälp och tillsammans med studiomusiker. De andra i bandet var redan avkopplade och kvar var bara Yule. Inspelningarna mynnade ut i två saker, dels kom albumet ”Squeeze” ut. Utskällt av många och hintat av Yule själv som en skiva som enbart hade släppts för att tillfredsställa bandets manager Steve Sesnick och dennes ständiga oro för att bandet inte sålde tillräckligt. Många menar att albumet inte ens borde kallas ett album av Velvet Underground och i vissa discografier ingår den inte ens.
Det andra det ledde fram till var att en ny version av bandet presenterades strax före skivans tillkomst. Den nya uppsättningen bestod av Rob Norris på gitarr, George Kay (Krzyzewski) på bas, Mark Nuseef på trummor och Yule på gitarr och sång. Sesnick lämnade till sist uppdraget som manager och 1973, när Squeeze släpptes endast i Europa, hade Yule också lämnat gruppen. Därmed hade Velvet Underground definitivt gått i graven.

Velvet Underground PsykedelikaGruppens medlemmar fortsatte samarbete i olika sammanhang. Sterling Morrison och Mo Tucker fortsatte att spela ihop efter att han hade genomgått en akademisk karriär och till sist blivit kapten på en bogserbåt (!), hon hade länge själv varit borta från musiken för att fostra sina barn men återvände för det egna projektet. John Cale, Nico och Lou Reed samarbetade om en konsert 1972 i Paris som finns dokumenterad på bootlegen ”Le Bataclan” efter klubbnamnet där de spelade. Nico fortsatte en karriär under eget namn där många album producerades av John Cale. Hon dog av en hjärtattack 1988 mitt under en cykeltur. Lou Reed fortsatte med en framgångsrik solokarriär där mycket av Velvet Undergrounds musikaliska arv gick igen i ny form. Han samarbetade igen med John Cale när de båda gav ut skivan ”Songs For Drella” 1990. Drella var smeknamnet på Andy Warhol och skivan gavs ut strax efter dennes plötsliga död. Albumet hyllade hans minne eftersom de båda hade varit nära vänner med Andy även efter brytningen med honom som manager. Lou Reed dog i oktober 2013 och efterlämnade en hel skivkatalog i sig under eget namn. I slutet av sitt liv återvände han till den mer experimentella musiken tillsammans med samarbetspartnern och frun Laurie Anderson. Han gjorde också en skiva tillsammans med gruppen Metallica som hade samma inriktning. Denna blev dock så utskälld att Metallica fick ta emot dödshot från så kallade fans, som i stort sett såg samarbetet som ett förräderi. Doug Yule satte ihop ett nytt band men detta blev aldrig framgångsrikt och till sist blev han fast medlem i gruppen American Flyer. När bandet till sist lade ner, gick Doug Yule i tidig pension. Han hann också med att göra ett gästinhopp på den gamle kollegan Lou Reeds skiva ”Sally Can’t Dance”. John Cale har fortsatt att ge ut skivor i eget namn och som sagt tillsammans med Lou Reed i ett fall. Han har också som tidigare nämnts producerat till exempel flera av Nico’s soloskivor. Samarbetet fortsatte alltså mellan gruppens forna medlemmar, men under andra konstellationer och omständigheter än de som Velvet Underground gav.

 

Backspegeln -Punkens Historia 4; New York New York – Velvet Underground del 1

Tänk så mycket en bok kan betyda. Den kan förändra folks sätt att tänka, den får folk på andra tankar och den kan till och med förändra händelseförlopp. Den Sydafrikanska författarinnan och nobelpristagarinnan Nadine Gordimer, kan ha bidragit till att ett föråldrat och förlegat sätt att skapa samhällen gick i graven när apartheid upplöstes. Den Östtyske författaren Wolf Biermann sägs vara hennes motsvarighet, också han och hans böcker kan ha bidragit till att ett system gick under.

Också när gruppen Velvet Underground bildades kom litteraturen att spela en avgörande roll. Både gruppens namn och titeln på en av deras mest berömda låtar, hämtades ifrån böcker. Bandets musik tog avstamp i den psykedeliska våg som sköljde över musiklivet i slutet av 60-talet, men lånade friskt i texterna från litterära förlagor. Resultatet blev en experimentell och gränsöverskridande musikstil som få eller inga i dess samtid hade hört förut.

Velvet Underground Exploding Plastic Inevitable

Vår historia börjar med en viss Lewis Allan Reed, mer känd för eftervärlden som Lou Reed. Han växte upp i lugna förortskvarter strax utanför New York i en alldeles vanlig Amerikans medelklassfamilj. Pappan jobbade i eget företag och mamman var en sån där rosenskimmrande hemmafru som bara fanns i Amerikanska 50-talsbeskrivningar. Problem, om det fanns några sådana, var väl att den unge Lou visade sig helt ointresserad av familjeföretaget och mer fascinerad av den djävulska rockmusiken som nu hade börjat spridas för att korrumpera ungdomen. Snart hade djävulen fångat också Lou i sitt garn men inte bara det, han hade börjat spela denna helvetesinspirerade musikstil. Han hade lyckats komma över en gitarr och repade nu som bäst med andra lokala förtappade förmågor. Föräldrarna var inte roade, men var ändå fina och förstående människor och kunde därför inte heller uttryckligen förbjuda honom från att utöva det nya intresset. En sak kunde han dock inte ducka från; high school. Snart hade föräldrarnas önskan slagit in men innebar bara att intresset för rock ökade. Under dessa år spelade han i olika band och lärde känna en del av musikerna, något han skulle ha nytta av i framtiden. En av dessa medmusiker var Sterling Morrison, en gitarrist som kom att spela en avgörande roll. Snart hade Lou Reed tagit sin examen, men han hade andra avsikter än föräldrarnas. En dröm om att kunna livnära sig på musiken hade börjat spira och körriktningsvisaren visade därför New York. I början gick det lite knackigt, han försörjde sig på småspelningar i Greenwich Village. Så småningom kom dock hans chans. Skivbolaget Pickwick Records behövde en låtskrivare åt en del av sina artister, en roll som var given för Lou Reed. Snart var han igång, han har själv beskrivit sig själv som en fattigmansversion av Carole King. Genom skivbolaget kom Lou Reed i kontakt med John Cale. Han var en ung lovande klassiskt skolad violinist som hade hamnat i USA på stipendium till musikkonservatorium, men kom egentligen från Wales. Cale hade redan hunnit arbeta med dåtidens giganter inom avantgardistisk experimentell musik som Cornelius Cardew och La Monte Young. Bland det första Cale fångades av hos Lou Reed var hur experimentfull denne var, två tvillingsjälar hade funnit varandra. Snart smidde de båda planer på att skapa ett band som skulle ta sitt avstamp i den mer psykedeliskt utforskande delen av rockmusiken. Under gruppnamnet The Primitives (Ja, samma bandnamn dyker upp igen på 80-talet, då hos en engelsk powerpopkvartett), spelade de in singeln ”The Ostrich” tillsammans med temporära musiker. Snart hade de båda gått vidare med planerna på en mer fast ensemble, därmed byttes också namnet ut. De letade vidare efter lämpliga musiker, Lou Reed ville ha ytterligare en gitarrist och snart föll valet på den gamle kollegan Sterling Morrison. Visserligen var Reed en driven gitarrist, men för soundets skull behövdes en till och Morrison kompletterade honom väl. Angus McLise blev trions fjärde medlem och hans uppgift blev att leverera rytm. Under bandnamnet The Warlocks och senare The Falling Spikes, började man nu repa. McLise hade läst en bok som han visade de andra eftersom han blivit väldigt imponerad. Titeln ”The Velvet Underground” fastnade och snart hade bandet bytt namn. Bokens innehåll var sexuellt provocerande och detta kom att färga av sig på gruppens musik. Låten ”Venus In Furs” skrevs och också den titeln kom från litteraturens värld. Leopold von Sacher-Masoch hade skrivit boken med samma namn och vars innehåll också var sexuellt utmanande med inslag av masochism.

"Velvet Underground" PortraitVelvet Underground

Gruppen började nu repetera de låtar Lou Reed och John Cale spottade ur sig. De hade en replokal på Ludlow Street i New York, och denna adress har senare blivit mer eller mindre legendarisk. Bandet spelade in demos som de distribuerade och snart hade de fått en spelning på Summit High School för ett gage på 75$. McLise tyckte dock att det här med gage var att sälja sig, hans motiv till medlemskap var konsten och inget annat. En kort tid senare lämnade han gruppen, McLise ersattes därför av den nya trummisen Maureen ”Moe” Tucker som därmed blev en av världens första kvinnor bakom instrumentet. Hon skänkte gruppen en känsla av unikum som kom att prägla så många fler aspekter av gruppens musik och utstrålning. Ett exempel, vid ett tillfälle blev Mo Tuckers bastrumma stulen. Hon ersatte denna till spelningen de hade med en soptunna. Tilltaget gav gruppen ett unikt sound, hon spelade dessutom stående vilket var mycket ovanligt vid tidpunkten. Hennes trumspel hämtade inspiration från Babatunde Olatunjis rytmer och också från Bo Diddleys skivor. Kort därefter hade de klättrat några pinnhål och spelade på ställen som Café Bizarre och hade skaffat sig ett renommé som ett lovande band på väg upp. En av de som såg dem var den etablerade konstnären Andy Warhol. Han blev så imponerad att han ville att bandet skulle spela på hans stora studio ”The Factory”, där  konstnärer och intellektuella samlades för aftnar som kallades ”Exploding Plastic Inevitable”. 1965 blev Andy Warhol deras manager och han introducerade snart också den svala tyska blondinen tillika modellen Nico för de andra. Warhol ville få till ett samarbete mellan gruppen och Nico, men bandmedlemmarna var till en början avvisande.
”Exploding Plastic Inevitable” blev också en multimedia-roadshow, ett shownamn som bandet turnerade under och med ledning av Andy som också stod för den konstnärliga utformningen. Denna bestod av 16 millimeters film som projicerade bilder på och bakom bandet, konsten var klart inspirerad av dåtidens nyupptäckta innedrog nr. 1 – LSD – och var misstänkt influerad av den hallucinogena effekt drogen gav. Drogreferenserna var dock aldrig direkt uttalade, men fanns ändå där i form av bildspråk och så var kopplingen mellan bandet och knark upprättad. En drogromantisk bild som skulle följa bandet under dess karriär. Under turnén ”Exploding Plastic Inevitable” blev Lou Reed sjuk i hepatit och var tvungen att ställa in. Lösningen blev att Moe Tucker fick ta över basspelandet, John Cale tog över sången samt spelade orgel och den nygamle Angus McLise togs tillfälligt in som trummis. Med den här versionen av gruppen genomfördes några jaminspirerade spelningar som gick under namnet ”Booker T” efter den amerikanske musikern Booker T Johnson. Dessa jamsessioner i studio blev så småningom till spåret ”The Gift” på albumet ”White Light/White Heat”. Fler spår har också samlats ihop och getts ut på bootlegs.  Angus McLeases inhopp var dock bara tillfälligt, redan efter några föreställningar var Lou Reed tillbaka och därmed återgick bandet till den ordinarie sättningen med de invanda instrumenten.

Velvet Underground BananOmslaget till debutskivan från 1967, Omslaget gjordes av Andy Warhol

Andy Warhol hade under tiden fortsatt att bearbeta bandet om ett samarbete med Nico inför debutskivan vars produktion nu ryckte allt närmre. Medlemmarna var fortfarande tveksamma, den ljuvligt vackra men ack så svala tyska blondinen var visserligen en femme fatale men sämre som musiker. Det fanns också en välgrundad oro för att hon skulle börja söndra och härska med hjälp av sin kvinnliga utstrålning och att bandet därmed skulle börja lida för detta. Den tyska valkyrian som hon ett tag lite spefullt kallades hette egentligen Christa Päffgen. Hon hade uppfostrats högborgerligt i sitt fädernesland Tyskland. Född 1938 hade hon sett nazismen växa fram och vad det fick för konsekvenser. Hon hade alltså sett det elände som Tysklands utveckling medförde. Till sist hade hon flyttat till USA för att skapa sig en karriär som modell och genom detta kommit i kontakt med The Factory och Andy Warhol. Till sist fick den påstridige Warhol sin vilja igenom, 1966 gick gruppen in i studio för att spela in debuten som kom att heta kort och gott ”Velvet Underground & Nico”. Skivan kom ut i mars 1967 och hade den klassiska bananen, skapad av Andy Warhol, som omslag. Om man skalade bananen hade den en rosa dito under, men den hade framför allt ett innehåll som revolutionerade samtida musik. Låtar som ”Venus In Furs”, ”Waiting For The Man” ”I’ll Be Your Mirror” och ”All Tomorrows Parties” liknade inget annat vare sig tidigare, senare eller i dess samtid. De och alla andra låtar på albumet är idag klassiker. Skivan förändrade helt enkelt i ett slag hela musiklivet. Dess skramliga och oborstade sound som kommer fram i en låt som ”Waiting For The Man”, ger ett skitigt och opolerat intryck. ”Venus In Furs” tillsammans med ”All Tomorrows Parties” är den psykedeliska sidan av gruppen där de får briljera med djupet i sångerna. Någon har kommenterat skivan med att visserligen köpte bara 30 000 människor albumet, men det resulterade i att 30 000 människor startade band inspirerade av Velvet Underground. Som alla konstverk som är för långt före sin tid, förstod inte samtiden innehållet. Ett faktum som i klartext betydde att skivan inte sålde så särskilt bra till en början. Det var först tjugo till tjugofem år senare som försäljningen tog fart i och med att skivans rykte om att vara banbrytande hade hunnit ikapp den. Förutom att sälja rätt dåligt när den kom, fick den också juridiska problem. Eric Emerson var skådisen som tagit bilder på bandet då de spelade live på ”Exploding Plastic Inevitable”-turnén. Den gode Eric hade haft oturen att arresteras för droginnehav och hade nu ett åtal hängande över sig, han var därför i desperat behov av pengar. Han menade att en av bilderna från turnén nu hade använts utan tillstånd till skivan och han ville därför ha sin del av kakan. MGM drog in skivan till dess att tvisten var avgjord och den fick av den anledningen inte det lyft skivor får under sina första tid på marknaden.

Velvet Underground Charlie GillettÅret efter kom skivan som skulle upprätta gruppens kommersiella status. 1968 Släpptes så skivan ”White Light/White Heat” ut. Om det förra albumet hade en klart skitig sida, var detta ingenting mot vad slutresultatet på den nya blev. John Cale har i en intervju beskrivit ”Velvet Underground & Nico” som försöket att skapa vacker musik och ”White Light/White Heat” som försöket att skapa en anti-vacker skiva. Sterling Morrison har i efterhand berättat att ljudteknikerna klagade högljutt över hur högt bandet spelade, nålarna på inspelningsutrustningen låg konstant på rött. Bandets svar på klagomålen blev bara ”fixa det”. Det är med andra ord en skramlig och skitig tillställning som satte ett nytt bomärke på musik som inte passade in i den gängse formen. Det var just detta som punken senare kom att fokusera på. De sökte det råa, elaka soundet och det var bland annat med Velvet Underground detta skapades. Men trots att gruppen lyckades musikaliskt, misslyckades de kommersiellt. Än en gång uteblev försäljningen men lovorden haglade, det gick inte ihop. Snart hade spänningar uppstått eftersom ett av svaren på situationen var att Lou Reed alltmer började dra åt ett annat håll än framför allt John Cale. Det tydligaste uttrycket för detta var den musikaliska utvecklingen som gruppen genomgick. Cale försökte vara trogen gruppens rötter och ursprung där experimentlustan sattes i centrum, Reed ville i sina bidrag gå åt ett delvis nytt håll där en mer poppig stil skapades. När bandet skulle repa låtarna blev grälen också mer frekventa. Snart hade de båda hamnat på kollisionskurs och det dröjde inte länge innan Cale hade lämnat gruppen. ”White Light/White Heat” blev den sista han medverkade på. Denna ganska seglivade myt om experiment som ställdes mot ny inriktning har dock i efterhand tonats ner av Sterling Morrison. Han har menat att den dimensionen har fått för stort genomslag och att den inte stämde. Hur som helst var brytningen ett faktum.

In Memoriam Lou Reed Av Uffe

Lou Reed dog söndagen den 27/10 till i varje fall min stora sorg. Mannen som har betytt så mycket för rocken framför allt under 60- och 70-tal, men också fram till vår egen tid är därmed borta. Drogproblemen var väldokumenterade, också skandalspelningarna var omskrivna men hur det nu än var med den saken var musiken det centrala för Lou Reed. Den musik han skapade var avantgardistisk, många gånger obegriplig för sin samtid men alltid hyllad i efterhand. Vem glömmer den minst sagt utskällda plattan han spelade in så sent som i Oktober 2011 tillsammans med Metallica under namnet ”Lulu”? Om jag utifrån min smak ska uttala mig så är det en platta med oförtjänt dåligt rykte. Bara låten ”Junior Dad” gör skivan väl värd ett inköp. Här en länk till youtube för den som vill lyssna på den:

Lou Reed och Metallica Junior Dad Live

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lou Reed startade sin karrär redan i high school i flertalet band som en sidosysselsättning till sina studier. 1963 Flyttade han till New York för att pröva lyckan och snart var han studiomusiker och låtskrivare på skivbolaget Pickwick. Det var där som han så småningom träffade John Cale som blev hans låtskrivarkompanjon och medskapare till en av rockhistoriens viktigaste grupper. Embryot till Velvet Underground var skapat. 1965 Var grunden lagd. Lou Reed, John Cale och Maureen ”Moe” Tucker, som hade ersatt originaltrummisen Angus McLise, och Sterling Morrison var vid det här laget klara. Allt som saknades var ett skivkontrakt. Snart hade bandet hamnat under konstnärsgurun Andy Warhols vingars beskydd. Han hade hört dem live, fattat tycke och hade nu bestämt sig för att hjälpa dem i karriären. Motprestationen hette Nico. Andy Warhol ville att den svala tyska modellen skulle ingå i bandet, det tyckte inte medlemmarna i gruppen. Debutskivans omslag designades av Andy Warhol och gruppens namn blev passande Velvet Underground & Nico för att än en gång visa att gruppens medlemmar inte såg Nico som en medlem. När den kom nådde den som bäst 171 plats på Billboardlistan, inte särskilt högt med andra ord och den släpptes 1967. I efterhand har den fått sin revansch då den anses vara en av de viktigaste skivorna i hela rockhistorien. Den har inspirerat allt från punken till den socialrealistiska stil som växte fram i början av 70-talet med grupper som The Kinks i förgrunden. 1968 Var det dags för uppföljaren men denna kantades av bråk. Lou Reed hade enväldigt sparkat Andy Warhol som manager och Nico som medlem. Detta upprörde John Cale som hoppade av. Mitt i turbulensen stod Maureen Tucker och Sterling Morrison och tittade på med missnöje, men samtidigt med viljan att gå vidare. Doug Yule blev Cales ersättare och redan året efter, 1969 kom så ”The Velvet Underground” med den nya sättningen. 1970 Släpptes till sist gruppens sista skiva ”Loaded”, redan innan den var ute i handeln hade Lou Reed hoppat av och inlett en solokarrär.

I april 1972 såg solodebuten ”Lou Reed” dagens ljus där han samarbetade med dåtidens stora musiker bl a medlemmar från Brittiska gruppen Yes. Skivan förbisågs dock och sålde aldrig väl trots hyfsad kritik. Det blev istället skivan Transformer som kom ut samma år – i December 1972 – som kom att forma hans karriär och som för alltid skrev in honom i historieböckerna som en av rockens stora. Till skivan hade ingen mindre än David Bowie kallats in och med honom hans då ständige vapendragare Mick Ronson. Genom Bowies och Ronsons produktionsbolag Main Man producerade de båda och hjälpte också till i låtskrivandet skvallras det om, även om detta aldrig har blivit en officiell sanning. Lou Reed var i och med denna skivas release en av sin tids stora också kommersiellt. Skivor som ”Berlin” gjorde honom etablerad och erkänd. Han fortsatte att skapa musik ända fram till sin död. Sedan nittiotalet var Lou Reed både romantiskt och musikaliskt involverad med multikonstnären/musikern Laurie Anderson. Hans musik som alltid har innehållit korn av både jazz, funk, soul samt rock och alltid har tänjt på gränserna, tog därmed en ny mer avantgardistisk vändning. Samarbetet dem emellan genererade flera gemensamma album.
Hans sista år i livet kretsade mycket kring den leversjukdom han led av och som till sist tvang honom till att genomgå en levertransplantation. Sviterna av denna och oförmågan för kroppen att hantera transplantationen var till sist det som tog hans liv. Vi på Blaskan lyfter på hatten för en stor konstnär och hyllar honom för den insats han har gjort. Nyskapande och alltid redo att göra musiken annorlunda var det som drev honom och det var som sagt inte alltid det landade rätt men hans produktion innehåller fler pärlor än skulor. Kvar finns som alltid musiken men tyvärr inte personen bakom den och den förlust vi nu genomlider blir inte lättare att bära då vi tyvärr nås av nästa dåliga nyhet.

Epilog: Anna Serner är den högsta chefen för Svenska Filminstitutet. Så här skrev hon idag måndag på sin Facebook-sida:
”Ledsen om jag kränker någons sorg. Men att det bara är gubbar som kommenterar Lou Reeds död? Hur de lyssnat på honom som 16-åringar i sitt pojkrum osv osv
Gubbslemsvarning.”
I klartext, är du man ska du inte uttrycka din sorg i patetiska artiklar som den du just har läst (?). Gör man som man detta misstag är man per automatik ”gubbslem”. Är du som vi på Blaskan för att vem som helst ska få göra sin röst hörd och ge uttryck för sin sorg oavsett kön och dessutom upprörd över detta påhopp, skriv och protestera till vår kära kulturminister så att Anna Serner får det riktigt hett om öronen.
Med denna länk kommer du till den hemsida från vilken du kan skriva till kulturministern:

http://www.regeringen.se/sb/d/8406

– : – : – : –

Andra artiklar: SvDSvD 2DNBarometern