Backspegeln tittar närmre på The Motors

För några år sen skrev jag här på Blaskan en följetong om punkens rötter. Väldigt svepande, kanske till och med en del viktiga detaljer och grupper som glömdes bort. En av dessa förbigångna tänkte jag ta upp i ett nytt avsnitt av Backspegeln och därmed reparera skadan. Gruppen i fråga hette The Motors och betecknades i sin samtid som antingen New Wave eller Pubrock beroende på vem du frågar. Bandet bildades 1977 men går att spåra via andra tidigare band.

Det hela startade med pubrockbandet Ducks Deluxe. Det var ett rätt framgångsrikt band med en solid fanbas och kontinuerliga spelningar. De bildades 1972 och några av de namnkunniga medlemmarna var Sean Tyla, Brinsley Schwarz och Martin Belmont. Efter att bandet upplöstes blev de alla framgångsrika med andra eller egna nya grupper. 1973 Tecknade Ducks Deluxe kontrakt med RCA och släppte singeln ”Coast to Coast” och 1974 kom debutalbumet ”Ducks Deluxe”.

Bandet The Motors i dess mest klassiska uppsättning. Från vänster ser vi: Andy McMaster – Bas, Sång och Synthesizer, Nick Garvey – Sång och Gitarr, Ricky Slaughter – Trummor, Bram Tchaikovsky – Gitarr och Sång.
Bild: By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=49041553

Bandet genomgick flera förändringar och 1975 hoppade medlemmarna Nick Garvey och Andy McMaster av för att istället forma bandet The Snakes. Övriga medlemmar hette Ricky Slaughter och Robert Gotobed men blev kortvarigt, de hann bara släppa en singel och sen var de historia. Robert Gotobed bildade istället bandet Wire som kom att bli punklegender. De kvarvarande medlemmarna kom att utgöra grundstommen till The Motors som gjorde sin livedebut i mars 1977 på legendariska The Marquee Club.

Med fjärde medlemmen Rob Hendry var bandet så fullbordat. Samtidigt började de spela in låtar för det beryktade BBC-programmet Peel Sessions som leddes av discjockeyn, musikjournalisten och radioproducenten John Peel. Det var ett direktsänt program där band framförde nya låtar live i radio. Programmet var ett viktigt steg för de olika som fick delta då det var prestigefyllt att få vara med. Flera av inspelningarna av de olika med-verkande banden har getts ut som skivor under samma namn – ”Peel Sessions”.

Tidigt byttes Rob Hendry ut mot nya medlemmen Bram Tchaikovsky på gitarr och sång. Gruppens slutliga och klassiska lineup var nu klar och det som nu återstod var att landa ett skivkontrakt. Krokarna var nu utlagda och snart började bandet förhandla med olika skivbolag. Virgin som länge sågs som en liten aktör i sammanhanget byggde i kölvattnet på punken upp sitt varumärke genom att aktivt signa nya band i genren. De kunde tack vare stilens popularitet växa. The Motors var från och med 1977 ett av banden i stallet.

I oktober det året såg debutalbumet ”1” dagens ljus. Skivan präglades av en blytung rockmusik som i sina delar var inspirerat av den nu fullt utblommade punken. Låtar som ”You Beat the Hell Outta Me” är än idag en favorit i varje fall för undertecknad. Också ”Dancing the Night Away” hade klara spår av punk men också mer i båda de nämnda exemplen. Musiken stod liksom i två läger. Skivan rekommenderas varmt av oss på Blaskan.

Andra skivan – ”Approved by the Motors” – kom redan året efter. Den innehöll den stora hiten ”Airport” men också ”You Beat the Hell Outta Me” i repris eftersom den varit bonusspår på första skivan. Skivan pekade den här gången åt helt andra influenser än den första. Borta var pubrockens inflytande, istället var den ersatt av en strävan åt musik inspirerad av synthesizers med mer utpräglade melodier. Andy McMaster hade kort innan skivans tillkomst lagt basen åt sidan för att istället fokusera på just synthesizer.

Soundet som skivan visade på låg helt klart i tiden. David Bowie hade nyss börjat släppa sin berömda Berlin-trilogi med start i albumet ”Low” som väckte mångas förundran. Band som Skids, Ultravox under ledsångaren John Foxx, Joy Division och Tubeway Army med Gary Numan i spetsen stod alla med fötterna i punken men experimenterade hej vilt med synthesizers. Avstampet för dom alla var just albumet ”Low” som av många och med all rätt räknas som ett av rockens allra viktigaste.

Arbetet med synthesizers och experimenten med musiken som alla de här banden sysslade med ledde snart till framväxten av New Romantics som kom att prägla sjuttiotalets slut och inledningen av åttiotalet. För flera band kom det att innebära startpunkten och genombrott. Joy Division och flera av de andra som Ultravox kom att bli stilbildande för respektive genre. För The Motors däremot kom albumet och framgångarna att leda till en slags slutpunkt.

Bandet som nu stärkt av framgångarna turnerade friskt, brände snart ut sig.  Efter spelningen på Reading festival den 28 augusti 1978 deklarerade Bram Tchaikovsky att han lämnade bandet. Anledningen var en hägrande solokarriär. Kort efter Tchaikovskys uppbrott lämnade också Ricky Slaughter bandet efter gräl med de övriga medlemmarna i gruppen. Den ursprungliga uppsättningen av gruppen hade gått i graven.

Nick Garvey och Andy McMaster var nu de enda kvarvarande medlemmarna i gruppen. För att fylla gapet efter Tchaikovsky och Slaughter värvades basisten Martin Ace och trummisen Terry Williams. De hade båda ett förflutet i den Walesiska gruppen Man. The Motors hade i praktiken blivit en duo då de två nytillkomna fungerade som studiomusiker åt bandet. Med den nya lineupen satte så arbetet igång med en ny skiva.

Singeln ”Dancing the Night Away” är en av låtarna som gjorde gruppen oförglömlig. Bild: Egen

Resultatet släpptes 1980 och hade titeln ”Tenement Steps” och innehöll en mindre hit för gruppen. Låten ”Love and Loneliness” klättrade som bäst upp plats 58 på UK singles chart och nummer 78 på Billboard-listan. Trötta på bristen på framgångar och desillusionerade över allt strul med bandmedlemmar och annat kastade slutligen gruppen in handduken 1982. De två kvarvarande medlemmarna Andy McMaster och Nick Garvey gick därmed skilda vägar.

Nick Garvey släppte kort efter uppbrottet sin enda soloplatta. ”Blue Skies” kom ut redan 1982. Han spelade också som gästartist på en av Paul McCartneys låtar men därefter försvann han helt från musikscenen. Hans soloalbum har aldrig återutgetts och är bara tillgängligt om man hittar det på antikvariat. Han framträdde 2001 i den engelska serien ”Never Mind The Buzzcocks” som är ett komediprogram som kretsar kring pop-musik.

Andy McMaster fortsatte att spela in musik men bara en låt , singeln  ”No Joy”, har släppts. Artisten James Dewar’s album ”Stumbledown Romancer” från 1998 innehåller fyra låtar signerade Andy McMaster. ”Goodbye Love”, ”Bright Lights”, ”Love’s Melody” och ”Lay Down the Night” är alla skrivna av honom. Som bonus medverkar han på orgel, piano och synthesizer i de egna låtarna. Han bor och verkar i idag i sydvästra delarna av Storbritannien. I övrigt har han hållit sig bort från musiken i dess mer publika form.

Ricky Slaughter fortsatte sin karriär i olika band. Bland annat spelade han med Fallen Angels där legenden Knox ingick. Bram Tchaikovsky såg länge ut som den som gått segrande ur striden. Han släppte tre album – ”Strange Man Changed Man”, ”The Russians Are Coming” och ”Funland”. Enskilda låtar blev hits som ”Sarah Smiles” och ”Girl of my Dreams”. Sist men inte minst släppte han ep:n ”Pressure” 1981.

De kommersiella framgångarna med albumen uteblev dock. 1981 Bröt Bram Tchaikovsky upp och lämnade musikindustrin i besvikelse över bristen på framgång.  Han återkom inte förrän 1991 då han plötsligt dök upp som medkompositör till låten ”Solid Ball of Rock” som spelades in av den brittiska hårdrocksgruppen Saxon. Låten återfinns på albumet med samma namn. Hans soloalbum har i olika omgångar återutgivits och överförts till cd. Efter återkomsten med Saxon har det åter blivit tyst kring honom.

Också The Motors tre album har återutgivits så sent som 2006 på labeln Captain Oi!. På skivorna finns naturligtvis originalmaterialet plus att de innehåller extramaterial i form av liveinspelningar, b-sidor till singlar och remixer på låtar. Väl värt en investering med andra ord. Särskilt de två första plattorna är hyperintressanta än i denna dag. Som vanligt, god lyssning om du skulle falla för frestelsen. Vi slutar med mina personliga favoriter. Håll till godo med ”You Beat the Hell Outta Me” och ”Dance the Night Away”, två rockklassiker.

Uffe Holmén

In Memoriam – David Bowie: Five Years

Five years sjöng han, fem år. Det gick liksom bara rakt in utan filter eller frekvensmodulator. Effekten var elektrisk, skakad men inte rörd kan man säga. Det hela utvecklade sig till en kärlekssaga som varade de fem åren och längre, en hel livstid faktiskt. För när jag äntligen med svettiga fingrar höll i plasten och lät nålen sjunka ner i de utkarvade spåren strömmade magi ut genom ljudlådorna.

Bara omslaget var värt allt, jag säger det igen: ALLT. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars var inget mindre än magi. Det var ett musikaliskt mästerverk, ett fullständigt berusande euforiskt blixtnedslag samlat i ett enda album. Hade inte konventionen och den strikta miljön hindrat det hade jag målat en blixt över ögat där och då som en koncentrerad ljungande homage till den störste.

David Bowie Top of the Pops 1974En av vår tids stora musikartister David Bowie har gått bort i cancer vid endast 69 års ålder. Hans musik och hans uttryckssätt var unikt och han lämnar ett stort tomrum efter sig. Bilden är från Top of the Pops 1974. Foto: ”David Bowie – TopPop 1974 10” by AVRO – Beeld En Geluid Wiki – Gallerie: Toppop 1974. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons

När jag sen upptäckte hur musikaliskt mångsidig denne David Bowie var kändes han inte bara relevant utan också spännande. Inköpet av plattan ”Low” och ”Station To Station” kändes som en musikalisk vitamininjektion. Det fanns en uppsjö att njuta av och så fortsatte det år efter år. För att inte tala om de första stapplande stegen som The Thin White Duke med plattan ”Young Americans”. Den vita sofistikerade soulen var visserligen aldrig så svart som dess afro-amerikanska motsvarighet, men var ändå ett unikt grepp.

Visst fanns de dåliga perioderna som inte alls nådde samma höjder, visst fanns låtar som inte höll måttet men till och med på hans sista plattor tog han sin revansch. Trots det var det de där åren – five years – som aldrig kommer att släppa sitt magiska grepp och som inte heller kommer att förloras i tid. Låtar som ”Bewley Brothers”, ”Starman”, ”Warzawa”, ”Always Crashing In the Same Car”, ”Station to Station”, ”Andy Warhol” är tidlösa klassiker och listan kan göras hur lång som helst.

Nu har denna unika artist tystnat och en färgstark personlighet har gått ur tiden. Få eller inga kan fylla detta tomrum för han var en unik artist. Litterära texter och referenser till litteratur i dessa, annorlunda musikaliska lösningar, alltid sökandes nya vägar att skriva låtar, musiker som fick briljera, alltid någon överraskning på lager var kännemärkena som gjorde honom till ett unikum. Lyssna bara på hur Robert Fripps gitarr får måla upp nya musikaliska horisonter i en låt som ”Scary Monsters (And Super Creeps)”

Den viktigaste biten i hans skapande var dock kombinationen mellan musiken och teatern. Han hade ju ett förflutet som student av pantomimteater vilket många gånger märktes i både bild och sceneri. Han tog ofta hjälp av detta grepp för att förhöja effekten och den blev snart ett av hans kännemärken. Titta på omslagsbilden till skivan ”Heroes” så får du se. Ett annat var bisexualiteten och anspelningarna på det androgyna som kom att prägla just de där fem åren som blev så avgörande.

David Bowie tocando en el festival "Rock in Chile", celebrado en Octubre de 1990 en Santiago de Chile.

Teatern var ett av David Bowies viktigaste uttryckssätt. Här en bild från början av 80-talet där man märker dess närvaro. Han hade tidigare studerat pantomimteater vilket han ofta kom tillbaka till i både bild och uttryckssätt. Foto: ”David Bowie Chile” by Jorge Barrios – Own work. Licensed under Public Domain via Wikimedia Commons

Det är inte en dussinartist som har gått ur tiden, tvärtom är det en med extremt många idéer och ett unikt sätt att framför allt. Tomrummet kommer därför bli stort, kanske för stort. Många av dagens dussinartister kommer ju faktiskt inte ens i närheten kvalitativt. David Bowie gick sina egna musikaliska vägar, nu har han gått ur tiden vid endast 69 års ålder. Vi på Blaskan sörjer en stor artist. Som vanligt finns det dock en liten tröst i allt elände och det är all den musik som han lämnade efter sig som ett arv till eftervärlden.

David Bowie förtjänar all respekt och all heder för ett så rikt arv. Det han lämnar efter sig är mer än de flesta hinner under sin livstid tillsammans. Kom ihåg att i hans låtskatt ingår också andras låtar som ”All the Young Dudes” som spelades in av Mott the Hoople eller produktion och medverkan på Lou Reeds album ”Transformer” som producerades genom hans produktionsbolag Main Man.Respekt David, respekt men också en sorg bortanför alla gränser.