Dr Da Capo Tittar På Metaltown – första dagen

Så var vi där, Göteborg hägrade framför fröken Varis och mina fötter som en lustfylld hägring. Vi hade genomlevt SJ-elände där vi hade blivit frånåkta av vårt tåg för att någon skrivit ut att det skulle stanna där det inte stannade, vi hade stått ut med att behöva anlända senare än beräknat och därmed gått miste om en halv dag i Götet. Men skam den som ger sig – vi var ju för fan där. Incheckade och klara så återstod nu endast en sak – nedräkning till festivalen. Där stod vi , kön till bussarna som gick från industriområdet bakom John Eriksson-terminalen ringlade likt en serpentin medan bussarna ilade fram i skytteltrafik. Det är så här en festival ska börja, brännande solsken, ölstank och ett och annat förväntansfullt skrål i fjärran. Fröken Varis och jag äntrade bussen och så bar det av mot festivalområdet. Vi tittade lystet i spelschemat och hade gjort upp en preliminär plan men denna kom ganska snart på skam, alltför många band hägrade och lät alltför spännande.

Norrländska Sectu lät intressanta, med sin av black-metal anstrukna råbarkade form av death-metal där en hel del oortodoxa inslag tilläts kändes de fräscha. Sagt och gjort, dödsmetall-tältet nästa. Bandet eldade på med sitt sinne för både tung musik och charmigt mellansnack där det mesta kretsade kring behovet av att sticka hål på schablonerna kring all form av metal. Deras nya version av djävuls-tecknet där man lägger till den andra handens långfinger som ett Fuck off är en klassiker, fuck satan helt enkelt. Musiken var ett tvärsnitt av genren med mestadels bra låtar som fick mig att känna att death-metal kan vara riktigt mysig och trivsam.

 

Sectu in action Foto: Susanna Varis

Kyuss Lives var nästa band på vår karta. Man kan väl visserligen beskylla detta band för att vara ett levande lik där endast två av originalmedlemmarna återstår, John Garcia på sång och Brant Bjork på trummor. Men faktum är att de trots rättighetsbråk om sånger och bandnamn med Josh Homme – före detta gitarrist, fortfarande kan leverera stentung stoner med tvättäkta bikerrock-inslag. Det lät helt enkelt för ljuvligt och alldeles förbannat kaxigt, ett direkt eko av de band som sprang ur Woodstock-festivalen och som kom att bli så stilbildande. Här hade vi ett band som inte bara omfamnade den musiktraditionen, utan också tog den ett steg till i en ljuvlig kakafoni. Detta sparkade min kodd så bra att jag blev tvungen att inhandla en Kyuss-platta och bara njuta även om plattan innehöll den ”riktiga” gruppen och framträdandet ett ”substitut”. Ett faktum som inte berörde mig ett dugg eftersom det som stod framför mig på scenen som sagt sparkade på riktigt bra. Sen får man tjata hur länge man vill om ”äkta” och ”fejk”, bra är bra. Stoner är en underskattad genre av metal-scenen som nu fick ett rejält återupprättande av ett band som både visste och kunde visa var skåpet skulle stå. Helt enkelt skitbra och jag gick därifrån lycklig i brallan.

Machine Head var naturligtvis helt självskrivna. När bandet satte igång sina stentunga riff gällde en enda sak – roll with the punches. För det råös och de blytunga ackorden de levererade fick i alla mig att se stjärnor. Madam Kerstin framstod som en glad amatör som vanligt när bandet piskade vildsint. Gitarrerna låg på ”overkill-inställning” och alla mådde hur bra som helst. Den nästan självskrivna moshpitten körde en midsommarvariant i förskott genom att göra en ringdansversion av en annars argsint lek så nu blev det bara lek. Bandet lät sig inspireras av ynnesten och det hela utmynnade i en mysig men brutal tillställning som fick mina öron att ställa sig i givakt av ren respekt för detta tungviktarband.

Robb Flynn på en storbildsskärm Foto: Susanna Varis

Det hade dragit ihop sig till middagsdags. På området hade allehanda matholkar samlats, där kunde man konässören testa allt från Thai-mat eller vildsvinskebab till krokodil- och känguru-spett. Eftersom matställena låg på lyssningsavstånd från de stora scenerna nedanför kunde vi avnjuta band medan vi åt. Eller som det senare kom att visa sig, förstöra hela vår middag med vissa band. För det som äntrade Fire-stage mitt i middagen trotsade alla naturlagar. Vi visste från lite tjuvlyssning på nätet att bandet skulle vara en osedvanlig pekoral, men föga anade vi hur jävla illa det var ställt.

Within Temptation som bandet hette kommer från Holland och är ett modernt och jämställt band kan vi läsa i häftet man fick med presentationerna av banden. Sångerskan har barn tillsammans med den före detta gitarristen som hoppat av för att vara en trygg och lugn hemmapappa medan mamma turnerar. Vidare kan man läsa att bandet gillar att spela reserv-Jesus genom att värna om miljöfrågor, mänskliga värden och jämlikhet. Redan där ville både jag och fröken Varis spy. Pk och pretto i kubik och så jävla rätt i tiden att man ville nacka någon i bandet och offra vederbörande till horne-Per. Det blev inte bättre av att bandets musik sög värre än vacuum-sugen på SJ:s skithustömningsstation. Deras Mitt Livs Novell-Metal för sockersöta tonårsrum var helt enkelt så äcklig att vi höll på att sätta vildsvinskebaben i vrångstrupen. Rakt över bordet satt en tvättäkta death-metal fan och vi kom att tävla i invektiv över bandet. Till slut enades vi att det här behövde både en riktig djävulsindrivning och en ordentlig getskändning för att det skulle bli uthärdligt. Som det nu var var det nog bara sexualfrustrerade femtonåriga grabbar som stod ut eftersom sångerskan Sharon blev objektet för allehanda Milf-masturbationsorgier. Hon hade helt enkelt i deras ögon hög runkabilitet, inget jag förstår då musiken fortfarande var olyssningsbar. Det fanns säkert dom som tyckte att brustna tonårshjärtan också fick sin identifikationsstatus i de läskigaste texterna jag har hört på rätt länge. Die Within Temptation, die.

Till sist blev det dags för kvällens, enligt oss, stora tilldragelse – Marilyn Manson. Vi drog oss febrigt ner mot Fire-Stage, men kände fortfarande att den var besudlad av Within Temptation. Förväntningarna och den febriga känslan ökade när publiken trodde att bandet var på gång. Till sist äntrade de scen med buller och bång, Twiggy iförd ett stort plasthuvud föreställandes en alien. Fullt ös och bop till you drop lovade en fullständigt lysande konsert. De radade upp sina mest folkkära låtar där dräpare som Torniquette, Disposable Teens och MOB Scene fick publiken i vild extas och tacka fan för det. Det var våldsamt och furiöst men grymt bra. Sen blev det dock lite mer stiltje när bandet i mitt tycke fastnade i cover-träsket med låtar som Sweet Dreams som jag helst klarar mig utan. Också de nya låtarna visade att bandet kanske inte riktigt längre är vad de en gång var, men de dög och var betydligt bättre än cover-låtarna. Sammantaget blev det klart godkänt och belackarna fick åka hem den kvällen och skriva ihop sina lögner till skandalblaskorna men bita i det sura äpplet. För bandet var nämligen bättre än så, vad vi såg var ett spelsuget band som hade roligt. Till och Marilyn himself hängde på sin rockbuddy Twiggy som svarade med ett asgarv, och han var till och med framme och gullade med bassisten samt visade med en stolt min upp en nybakad trummis som senaste tillskottet till bandet.

Marilyn hängade i podiet medan Twiggy storögt tittade på i sin rosa städrock Foto: Susanna Varis

Kvällen var därmed över för mig och fröken Varis. Vi packade våra pinaler och gjorde den omvända resan in mot Göteborg. Kvar i tankarna fanns dagens intryck med arselsparkare som Kyuss Lives, Machine Head och Marilyn Manson, men där fanns också tankar om den kommande dagen.