Manic Street Preachers – Resistance Is Futile ¤¤


Manic Street Preachers har alltid haft en politisk udd i sina texter och man kan nästan säga att bandet haft en marxistisk lättsamhet anstruken i tematik och musik vilket då förenades till en koppling av den skönaste musik därtill. Där fanns precis som tidiga Suede eller U2 en isande skönhet i musiken. Ta deras album ”The Holy Bible” och debutalbumet ”Generation Terrorists” som exempel där politik förenas med vacker popdramatik. Men som jag sa så tappar Manic Street Preachers precis som bandet Suede både skönheten och behaget inför kommande framtida album.
Den nya skivan är trist och tappar allting som tidigare var en förutsättning gruppens framtoning. Jag finner trådar på nya albumet som kan länkas till både föregående skivorna ”Everything Must Go” och den mest kommersiellt framgångsrika ”This Is My Truth Tell Me Yours” i stilen och ävenledes tonläget men saknar substansen i det som utgör stommen i låtmaterialet.

Bandet tappade bitvis sin själ när huvudsaklige låtskrivare Richey James Edwards mystiskt försvann 1995 och ingen vet fortfarande vad skett honom då tog James Dean Bradfield över ledargarnityret i bandet. Men förmågan att skriva, spela in och få till det bra verkar saknas på det nya albumet. Lösa, tomma aktstycken som ej förmår höja sig över medelmåttan. Jag saknar patoset, känslan att komma med det storslagna materialet vilket tidigare jag blev bortskämd med när det gäller en grupp som Manic Street Preachers. Nu låter det strävt, tungt men helt utan musikalisk uppbackning av det substantiella värdet av starka fundamentala låtar.