Marianne Lindberg De Geer på Färgfabriken med Full Speed Ahead

Det är på något sätt självklart att man på presentationsbladet låter en kontroversiell konstnär såsom Lars Vilks presentera Marianne Lindberg De Geer ur en för svenska konsthistoriens kontext eftersom det är få konstnärer i Sverige som verkligen är stora utomlands. Dessutom berättar han om Marianne Lindberg De Geers sätt att återanvända andras konst men placera dem i annorlunda presentationer. Dan Wolgers i Sverige och i USA har Jeff Koons har gjort likvärdiga försök till detta konstnärliga förhållande. Det är den postmoderna synsättet att låna stilar och verk för att återplacera dessa i nya miljöer eller se konstverken ur nya perspektiv. Lars Vilks påminner om om hur konstkritikern Lars O Ericssons kritiska artiklar i DN och framförallt Lars Nittves postmoderna utställning på Moderna Museet under titeln Implosion skapade den postmoderna konstens utbredning i Sverige.
Men nu är inte Marianne Lindberg De Geer en postmodernist utan går enbart sin egen väg precis Marie-Louise Ekman alltid gjort i sin konst. I skriften skriver också konstkritikern Jessica Kempe om sin upplevelse av hennes olika verk och seriemålningar liksom skulpturerna om en överviktig och smal kvinna som man kunde uppleva i Växsjö. Det är liten fin katalog som förklarar ur två perspektiv Marianne Lindberg De Geers konst.

Nu kan dessa texter möta min egen subjektiva perspektiv på henne breda men ändå konstnärliga gärning med en röd klar tråd. Framförallt de stora målningarna där ansikterna har samma intensiva blick i ögonen och nästan på ett sätt ganska så givna konturer i ansiktsuttrycken. Skarp blick och realitiska ansiktsdrag uppförstorade i bildernas motiv upprepas på flertalet verk.


Det också en karusell där likvärdiga figurer åker runt, runt i en evig cirkelrörelse, vad det nu kan betyda för något? Kanske en slentriankarusell som bara går och går som en evigsmaskin med samma meningslösa snurrande. Effektiv konst ändå måste jag tillägga.

Mångfalden i de tekniker som hon utnyttjar träffar på något sätt alltid rätt. Man kan naturligtvis se hur kritiken mot den exploaterade kvinnans kropp illustreras på ett specifikt sätt men det blir aldrig politisk plakattkonst utan alltid uttryckt på sitt alldeles egna sätt. Marianne Lindberg De Geer iscensätter också sitt eget ansikte på personer genom att utnyttja tidningsomslag, reklam eller andra former av tryckta bilder där hon utsätter sig själv för just direkta tilltag med att placera sitt tecknade ansikte i olika poseringar eller verkliga människor.
Även det märkliga gravstenar där hom har texter som ”Mamma ring hem” och andra kryptiska texter som påminner starkt om Cindy Shermans texter på sina neonrörverk är verkligen intrssanta objekt.

Mångfalden i hennes omfattande verkförsamling som visas på Färgbabriken uppvisar ändå de klara och koncisa tankar i att Marianne Lindberg De Geer gärna upprepar motiven men gör det på olika sätt med färger och objekt. Men ändå så känner man alltid igen konstnärens signatur precis som du alltid känner igen Marie-Louise Ekmans verkförteckning. Bägge konstnärerna arbetar med väldiga politiska uttryck men aldrig så att du kan klistra på en politisk beteckning. En form av subjektiv samhällskritik med alldeles egna motiv och tankeföreställningar.

Jag blir glad över hela tillställningen fastän jag får krypande obehag av plastsäckar som rör sig eftersom de påminner starkt om likdelar i svarta soppåsar någon seriemördare lämnat på sin bakgård för att senare grävas ned.

Slutomdömet blir att detta är en utställning du verkligen besöka vid sidan om Marie-Louise Ekman på Moderna Museet