Uffe Headbangar Till Marilyn Mansons Senaste

Artist/Titel: Marilyn Manson – Heaven Upside Down
Betyg: ♣♣♣♣

Nya skivan ”Heaven Upside Down” må ha ett grått omslag men innehållet är desto mer färgrikt. Bättre än så här var det länge sen Marilyn Manson lät. Foto: Wikimedia

Ofta numer blir gruppen/frontfiguren Marilyn Manson utskälld efter noter. Anledning är att många tycker att han/dom har utvecklats lite eller inget utan står och stampar på samma fläck som under storhetstiden mellan albumen ”Antichrist Superstar” och ”Golden Age Of Grotesque”. Albumen ”Eat Me Drink Me” och ”High End of Low” lyfts också ofta fram som exemplen på varför gruppen inte längre är vare sig relevant eller bra.

Hur det nu än är med den saken så tycker i varje fall jag att den beskrivningen är orättvis. Den nya skivan är nämligen både nyskapande och dessutom bra, faktiskt riktigt bra. Vad som möter lyssnaren är stenhård rock i dess ädlaste form och texter med de där små underfundiga budskapen och formuleringarna. Marilyn Manson är helt enkelt tillbaka i fornstor form och dessutom med bra låtar i bagaget. Mycket av framgången går att spåra till nya samarbetspartnern Tyler Bates som har skrivit ihop elak rock med den rätta udden.

Om vi börjar med låtarna så står de på fast mark i klassisk Marilyn Manson-land. Rak rock med blytung udd kryddad med industrirockens överdåd av syntar. Här finns gott om plats för känslor som mystik och skräck i musiken. Lyssna på ”Say10”  och den inledningen med den krypande känslan den ger. Explosionen kommer i refrängen och där är den uppe i ansiktet och fäktar med sitt budskap. Låtar som den här kryper under skinnet på den mest förhärdade och går dessutom sällan fel. Särskilt inte i händerna på Marilyn Manson.

En annan typ av låt är den där som till synes tycks inställsam. Exemplet ”Kill 4 Me” är så där rumsrent och påminner vagt om valfri låt av David Bowie. När jag säger inställsam är det nog mest på pappret, låtens budskap som avslöjas i titeln är allt annat än. Det blir därmed en slags motsättning mellan låtens sound och text vilket blir spännande. Låten ”Saturnalia” bär samma kännemärke. Också här kryper den där känslan upp bakom dig som något störande och upprörande. Både bra och spännande med andra ord.

För alla med en brinnande avsky för religion i alla dess former finns här en hel del att hämta. Marilyn Manson är ju känd för den delen och i låtarna ”Je$u$ Cri$i$” och ”Blood Honey” får den delen av publiken sitt lystmäte tillgodosett. Stenhård och kritisk till sin natur där den förstnämnda dessutom har utsmyckats med en kör som för tankarna till någon scen ur valfri djävulsrulle. Också titellåten ”Heaven Upside Down” har klara referenser till något satanistiskt och olycksbådande.

Avslutande ”Threats of Romance” är ett typiskt exempel på en annan storhet hos Marilyn Manson nämligen förmågan att väva in referenser och musik som inte hör hemma i metal. I det här fallet finns klara länkar till glamrockens stora artister. Mark Bolan-referensen i den bombastiska inledningen är ju inspirerad från ”Children of the Revolution”. Resten av låten känner släktskap med artister som David Bowie. En artist Marilyn själv för övrigt är en stor beundrare av men vem är inte det? Slutomdömet är ytterligare en kvalitet med plattan.

Den andra sidan av storheten med denna platta heter texter. Här finns som i Marilyn Mansons mest ljusa stunder ett överflöd av underfundigheter, små vändningar som ger ord nya betydelser och referenser till mystiker ur det förgångna och filosofi. Vad sägs om exemplet från låten ”We Know Where You Fucking Live”: ”So what´s a nice place like this doing ‘round  people like us?”. Inte bara är det alltså en fruktansvärt bra låt, den har både humor, distans och en nypa ironi i texten. Marilyn är därmed tillbaka i fornstor form.

Allt ljus på artisten Marilyn Manson som tillsammans med nye samarbetspartnern Tyler Bates är tillbaka med nytt album. En skiva som glädjande nog är fruktansvärt bra. Foto: Från Marilyn Mansons konsert på Globen Annexet taget av mig – Ulf Holmén.

Sammantaget är detta en mycket imponerande skiva. Om man tar hänsyn till att den genomgående handlar om pappan som nyligen gick bort är den dessutom både utlämnande och modig. Ord, låtar och den där attityden som Marilyn Mansons estetik kräver är tillbaks med råge. Kaxig, välskriven och genomtänkt är ord som innehållet ger antydan till. Det är helt enkelt fruktansvärt bra.

Förra plattan ”The Pale Emperor”, som handlade om hans då nyligen avlidna mamma, och den här plattan är stora kvalitetsmässiga kliv upp. Mycket tack vare det nya sam-arbetet med låtskrivaren Tyler Bates som också står som medproducent till både förra och detta album tillsammans med Marilyn Manson själv. Det nya samarbetet tycks ha gett gruppen den nödvändiga vitamininjektionen som många förut saknade. Ett smart drag ger oftast högt betyg, så också här. Jag nöjer mig med en fyra men den är med mersmak.

Som alltid, god lyssning. För varje fan av hårdare rock borde den här skivan vara ett måste. Kanske i ett julklappspaket nära dig?
P.S: Gruppen har nyligen släppt ytterligare en av många covers. Den här gången är det Johnny Cash-låten ”God’s Gonna Cut You Down” som har fått ny skrud. Originalet är förstås utsökt och covern rätt så bra men saknar i varje fall delvis originalets nerv. Det gör däremot inte nya albumet.

På Konsert Med Marilyn Manson

Konsert/Konsertlokal: Marilyn Manson – Globens Annex Stockholm
Betyg: ♣♣♣♣

Marilyn Manson var för kvällen ovanligt spelsugna. Uppbackade av både nya och gamla låtar som håller god klass är det svårt att gå vilse Foto: Ulf Holmén

Marilyn Manson har haft några kämpiga år bakom sig. Först sparkade skivbolaget gruppen som plötsligt stod utan kontrakt. Lösningen blev ett eget bolag som nu ger ut nya skivor. Sen anklagades mångårige medlemmen och vapendragaren Twiggy Ramirez för våldtäkt i kölvattnet på Metoo-kampanjen. Resultatet blev en uppsägning av samarbetet. Ny samarbetspartner sen en tid heter numer Tyler Bates. Därmed har gruppens musik tagit en ny vändning då hans huvudsakliga uppgift är att agera gitarrist och låtskrivare.

Det är alltså ett nytt kapitel för gruppen som dessutom har plågats av ett smärre avbräck i pågående turnén då scenens utsmyckning välte över den intet ont anande sångaren under en av konserterna. Efter en vild klätterfärd var det kört. Resultatet blev ett brutet ben på två ställen och inställda konserter. Ljuset i tunneln heter nytt album som släpptes 6 oktober och att detta är deras bästa på mycket länge. Blaskans recension av albumet kommer snart. Det fanns alltså anledning att hålla förväntningarna högt trots allt.

Inledande discjockeyn Amazonica var jag tveksam till. För mig skapas rock av sång, en jävligt elak gitarr, bas, trummor och möjligen klaviatur, inte av en skivspelare. Men jag fick ändra på den fördomen. Hon bakom namnet levererade visserligen redan inspelad musik men i ny mix. Det befriande var att hon höll sig till rocken, med storheter som Black Sabbath vrålande ur högtalarna visar man både klass och smak. Det blev alltså trots min inledande skepsis riktigt bra.

Scenen kläddes efter Amazonicas sorti in i en ridå. Och så plötsligt dånade Marilyn Mansons karaktäristiska stämma ut med orden ”Hello Stockholm, Sweden” och bort åkte samma ridå. Det första jag tänker på är hur visuell gruppen fortfarande är. Scenen pryds av de korslagda pistolerna som blev benbrytaren tidigare under turnén och badar i ljus i olika kulörer. Figurerna rör sig i ett ljushav som skuggfigurer men i centrum står Marilyn Manson och i viss mån Tyler Bates. De båda är ju numer gruppens fasta kärna.

Marilyn Manson på annexet till Globen Stockholm var en massiv och imponerande tillställning. Scenografi, låtval och lite jävlar anamma gjorde det där extra som behövdes. Foto: Ulf Holmén

Låtvalet är ett urval av både nytt och gammalt. Här finns naturligtvis låtar från nya albumet som ”Say10”, ”We Know Where You Fucking Live” och ”Revelation #12”. Men konserten rymmer också äldre material från klassiska plattor som ”Antichrist Superstar”, ”Mechanical Animals”, ”Golden Age Of Grotesque” och ”Holy Wood”. Låtar som ”mObscene” ”This Is The New Shit”, ”Disposable Teens”, ”The Beautiful People” och ”The Dope Show” visar varför den här gruppen är att räkna med som en av rockens stora.

Bandet låter j-igt kompetent och har det rätta öset. Det blöder, det klöser och det tjuter, det är helt enkelt fullödig rock. I den här grenen är det få som slår gruppen. Man märker på långt håll att alla, särskilt Marilyn Manson himself, är jäkligt spelsugna. Samspelet är totalt och låtvalen ypperliga. De radar upp nya och gamla hits med lagom stora gester och levererar med en stenhård attityd.

Marilyn Manson hoppar omkring på ett ben, ibland med hjälp av två ”läkare” som står beredda i kulisserna. De två för tankarna till dårhus, återigen ett snillrikt drag av Marilyn Manson eftersom den estetiken passar dom som handen i handsken. Hela showen kretsar numer kring den gipsade sångaren som ömsom åker omkring på bår eller i en permobil som ser ut som en påvetron, ömsom hoppar omkring på en fot. Det är rock och dårskap i en härlig blandning som anstår en grupp som denna.

Låtvalen, showen, scenografin, den totalt hängivna inställningen och dessutom spelglädje gör den här konserten till något att minnas lång tid framöver.Det här är helt enkelt den bästa spelningen jag har sett med gruppen, jag har sett sammantaget fyra. Samhällskritiken är som vanligt svidande och i de nya låtarna har dom hittat den där gamla tonen med många olika bottnar i framför allt texterna. Ironi, ordlekar och flera fingrar upp i onämnbara håligheter på företeelser i det amerikanska samhället tar det hela väldigt långt.

Så till den sämre sidan och den går att sammanfatta i en enda sång. Jag kan förstå att den är en partypleaser för alla kidsen som inte var med under storhetstiden i mitten av 90-talet, men låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)” känns minst sagt passé i mina öron. Jag hatar den med Eurythmics och jag tycker den är både dålig och så sönderspelad att den borde förbjudas att framföras en gång till med Manson. Jag biter ihop och står ut medan de flesta andra jublar, här gäller det att hålla god min helt enkelt.

Jag får snabbt min revansch, resten av konserten håller betydligt högre klass än halvdana covers kan förmå. Sammantaget så blir resultatet att jag går hem som en väldigt lycklig människa. Tack för konserten och välkommen tillbaka Marilyn Manson. Det här är en grupp på uppgång igen och det känns jävligt gött.

Micheles Kindh om Marilyn Mansons konsert på Gröna Lund 10 juni 2015@@@

Marilyn Manson är en multiartist med en klart koncept att blända oss med social musikalisk satir kring begreppen religion, främst tror jag att det är katolicismens symboliker och allegorier som här är själva ämnet. Men makt, sexualitet och politiska maktapparatet får kritisk granskande ögon. Men det är också lika mycket i Marilyn Mansons estetik drift med populistiska folkförförare som talar och får med sig massan på diverse krumbukter. Det är det stora problemet att på stora scenen får plats och få hela den här visuella delen med sig. Den försvinner från scenen och gör konserten till ett lagom bra musikalsikt greatest hitsturné.

Jag saknar de senare konserternas kulisser och allt annat som varit interiörer och fångar in Marilyn Mansons hela koncept på scen, där bild, detaljer, dekor och musik bildar en enhetlig scenografisk inramning till musikens och texternas innebörd. Sådant fungerar på stora inomhusarenor i Stockholm vilket förhöjer känslan ännu mera men dock försvinner det här på stora scenen på Gröna Lund.

Fastän på plussidan finns det lite lustiga känslan av att om man ser livet ur humorns synvinkel så passar det bra med Marilyn Manson på ett nöjesfält och framförallt att ”House Of Nightmares” befinner sig vid sdian av stora scenen på Gröna Lund.
Nästan hela Blaskans redaktion var på plats och skulle mitt i folksuset försöka se och uppleva någonting av hela tillställningen.
rent musikaliskt var det riktigt bra även om jag inte hörde all text Marilyn Manson sjöng i alla låtar vilket drog ned det lite för min del vid konserten. Så var det en bra kraftfullhet och epicentrum låg i Marilyn Manson personlighet vilket får musiken att bli extra stark. Men jag saknar den där totala gnistan i framförandet utan det blev mera som en dag på jobbet vid framförandet.

Mellansnacket var kanske lite tveksam men det hela var en habil och okej konsert trots allt.

1369534360_marilyn_manson-band

Uffe Diggar Till Marilyn Mansons Nya

Artist & Titel: Marilyn Manson – The Pale Emperor
Betyg: ♣♣♣ + ½

Marilyn Manson The Pale EmperorMarilyn Manson är tillbaka i fin form, så här mycket diggar han själv resultatet
Foto: Nicholas Cope

Marilyn Manson är gruppen som under de senaste åren fått vandra en ökenvandring. Det började med att man blev av med skivkontrakt. Utan sådant fick man mer eller mindre organisera inspelandet och distributionen av sina skivor själv. Ständiga medlemsbyten gjorde också att luften lite grann gick ur. Till sist var det bara Marilyn Manson på sång och Twiggy Ramirez på gitarr som återstod. Den nya skivan innebär en nystart med låtskrivande i fornstor anda men den här gången utan Twiggy Ramirez eller Jeordie White som han egentligen heter (?).

Efter några skivor som inte har varit dåliga men inte heller jättebra är nu förväntningarna uppskruvade. Ny medlem i samarbetet om att skriva låtar i form av Tyler Bates lovar också en musikaliskt uppryckning. Samma Tyler Bates producerar också den nya skivan. Den andra komponenten inför den nya skivan är Marilyn Manson som tycks vara sugen på att spela igen efter det att hans förra kärlek Absint numer har fått en nedtonad roll i hans liv.

Alla stjärnkonstellationer pekar alltså i rätt riktning, Marilyn Manson är ju privat road av mystik i form av numerologi och annat. Den första snackisen har blivit att texterna är tillbaka i Marilyn Mansons fornstora anda med många dubbelbottnade och tvetydiga formuleringar. Eller vad sägs om textraden ”Lazarus has no dirt on me, I raise up to every occasion” från ”The Mephistopheles of Los Angeles”.

Men faktum är att också låtarna är tillbaka i den gamla tunga stil och lite svårmodigt introverta stil som man kan hitta på album som ”Holy Wood” som är en fullträff om ni frågar mig. Helhetsintrycket är alltså att det här är en värdig återkomst i gammal hederlig musikalisk anda som en gång gjorde gruppen så stor. Kanske är ligger det något i att skivan visar en grupp som är på väg tillbaka.

Musiken ja, tung malande rock med smått farliga inslag. Inledningen till låten ”Slave Only Dreams To Be King” är ett utmärkt exempel. Rytmisk, tung och en farlig underton som ligger som något ogreppbart under allting. Manson spottar ut varje ord i mikrofonen och man kan inte låta bli att dansa en smula. Med inslag som samplade ljud och en ljudbild där det plötsligt händer små oväntade saker är också något som bidrar till det positiva intrycket. Det känns som om man har lyssnat lite på Ministry och Nine Inch Nails och sämre förlagor kan man ju hitta. De har därmed manövrerat sig tillbaka en aning mot industrirocken man en gång spelade. Helt rätt tänkt Marilyn, helt rätt.

Marilyn Manson har i en intervju talat om att den nya skivan är ett sätt att närma sig bluesen med exempel som Robert Johnson. Det är något som verkligen mer än skymtar fram på den nya plattan. Här finns stundtals övertydliga referenser i både text och musik till denna i mina öron stora musikform. Här finns ett överflöd av bluesens rytmiska stomp och här och där också andra inslag som gitarreferenser till den. Nästa helrätta drag är därmed skapat. Det här kliar dödsskönt i kistan, låtar som ”Cupid Carries A Gun” är som en målsökande missil. Den går direkt på utan krumbukter.

Marilyn Manson Green FairyMarilyn Manson har numer slutat festa med absint-fen och istället är det musiken som gäller. Bilden är gjord av den utsökta konstnären Susanna Varis.

Det tredje nya som har hänt är att låtarnas kvalité har lyfts rätt ordentligt. Det var inte dåligt förut på de så utskällda skivorna ”The High End of Low” och ”Born Villain”, men de kändes ändå som om de led av brist på tid och resurser. Det visade sig främst genom att låtarna stundtals kändes halvfärdiga. På den nya skivan har man kanske inte mer resurser men man har definitivt använt dessa för att pressa ut mer. Nya låtskrivaren Tyler Bates har med sitt friska blod också inneburit den vitamininjektion som gruppen så väl behövde. Låtar som ”Deep Six” är nästan tillbaka i fornstor form med sin pungsparkologiska gitarrbrottning.

En gång i tiden var ju Marilyn Manson det närmaste satanism i musik man kunde komma. På den nya skivan drar gruppen återigen Horneper-kortet även om det inte blir lika hedonistiskt som förr. Gruppen blev ju bland annat en gång anklagade av kristna fundamentalister för att ha nackat en höna på scen. Senare visade det sig att ingen av vittnena hade ens sett konserten och hönan mådde bevisligen väldigt bra. På den nya skivan finns både anspelningar till hin håle, fula ord i överflöd och anspelningar på häxsabbat. Också här borde alltså vän av farlig musik få en del lystmäte tillgodosett.

Ren skär outspädd rock med många smarta små inslag är det man serveras om man väljer att köpa skivan. Ett tips i sammanhanget. Den nya skivan finns i en grundutgåva det är den jag har lyssnat på, men så finns den i en delux-utgåva med flera av låtarna i alternativa inspelningar. Den senare är den jag rekommenderar varmast, den känns extra spännande helt enkelt. Sen finns skivan också i en lyxbox-utgåva med skivan på både cd och vinyl samt bildhäfte. Boxen är utgiven som limited edition men är nog mest avsedd för den fanatiske samlaren. Kan kanske också vara något men den är tyvärr dyr, jag vet inte vad den betingar men den intresserade kan kanske söka på nätet.

Slutresultatet och helhetsintrycket är genomtrevligt. Den här skivan känns som gruppens revansch på alla de belackande kommentarer de har fått utstå för de tidigare skivorna. Här finns smarta inslag, trevliga och medryckande influenser med blickar åt framför allt bluesen. Det här är både medryckande och bra. Det är bara att lyfta på hatten och välkomna Marilyn Manson tillbaka till musikens finrum igen.

Dr Da Capo Lyssnar På Marilyn Mansons Senaste Platta

Born Villain Musikskivan och Born Villain Fotoboken Foto: Susanna Varis

Betyg: £££

Marilyn Manson har blivit fockade från gamla skivbolaget Interscope (Interjoke enligt Manson själv), blivit utdissade av delar av sin publik som tycker de har svikit sin ”rätta stil” dvs de vill att de ska låta som förr, fått se sin skivförsäljning sjunka och till sist fått hela världens journalistkår emot sig som de under 15 års tid ägnat sig åt att häckla – vad de än gör så är det otroligt dåligt, allt för att man drog ner brallorna på de självuppslukade egocentrikerna. ”Never Bite the Hand that Feeds” finns det ett Anglo-Saxiskt ordspråk som heter, men det var precis det Manson gjorde under sin storhetstid. Att dra ner brallorna på journalister och avslöja dem för vad de är kan med andra ord straffa sig.
De är nu tillbaka med ytterligare en utskälld platta, inte minst här i Sverige har de fått löpa gatlopp mellan recensioner som ”Marilyn Mansons sämsta” och ”Är dom slut nu?” .

Själv tycker jag att den här skivan är värd lite mer uppmärksamhet än de krigsrubriker vi har fått se hos de hämndlystna journalisterna. Den totalkatastrof som en del har talat om, lyser med sin frånvaro i mina ögon. Tvärtom ser jag, eller rättare sagt hör, en platta som har en del intressanta sidor och som dessutom vittnar om en omorientering av gruppens stil mot ett mer nyskapande och bättre sound.
Ljudet har skalats av mer mot det nakna och råa. De blytunga gitarrerna finns naturligtvis där, också de kompromisslösa låtarna med den där omisskännliga tyngden. Den rytmiska bottnen i både bas, trumma och sång finns återigen där, men det som är borta är syntharrangemangen och de ljudeffekter man skapade med dessa. Resultatet har blivit ett enklare ljud mer orienterat mot det kraftfulla. I låten ”Murderers are getting prettier every day” blir detta övertydligt. Fullt ös, råa holmgångar på gitarren, ständiga rytmändringar och en kakafoni av svordomar, invektiv och ironiska oneliners i både text och musik och ett attitydfullt slut som andas Mansons kärnpunkt – en spottloska i ansiktet på vår tid och vårt samhälle. De kan fortfarande konsten att sätta långfingret i luften med andra ord.
En låt som ”Born Villain” testar gruppen med framgång en ny metod att bygga upp en låt som man sedan upprepar i efterföljande låt ”Breaking the Same Old Ground”. Båda låtarna börjar lågmält med en nästan dystopisk känsla, sakta sakta bygger så gruppen upp dessa till att sluta i ett crescendo. I särskilt den första blir dessutom slutklämmen på gränsen till grymt bullrig vilket aldrig fel i mina öron, tvärtom är det att föredra. Den senare är mer inspirerad av Ennio Morricones låtskrivarförmåga när man inleder och ackompanjerar sig själva med en speldose-melodi, sämre inspirationskälla kan man faktiskt hitta. Vill man hitta det råa i Mansons musik, är inledande ”Hey Cruel World” en minnesvärd fethöger rakt i solar plexus. I efterföljande ”No Reflection” hittar Manson dessutom inte bara fram till det råa och nakna, utan också till marschtempot när man brassar loss med skivans mest stompiga låt. I en låt som ”Lay down your goddamn arms” håller det på att bli ordentligt intressant när de ständiga taktväxlingarna i trummorna som de inspirerats av från Stoner-band som Kyuss, därför att det visar ett delvis nytt sätt att skriva låtar som ger nya intressanta resultat. Bravo, här blixtrar det faktiskt till ordentligt.
Här finns till och med ett utmärkt exempel på den poetiska ådra som Marilyn Manson äger och som han själv startade som. I en låt som ”Overnath the Path of Misery” inleder Manson med lite poesi-läsning på sitt patenterade psykotiska sätt. Att låten dessutom är en storlek 50 Dr Martin’s-känga i scrotum gör inte saken sämre.
Som ni märker på exemplen ovan, är det en skiva med många och bra idéer. Ett faktum Marilyn  Manson borde få mycket mer cred för. Att sedan idéerna är väl genomförda borde också det ge ett bättre genmäle än vad de har fått. Det jag säger är med andra ord att skivan är betydligt bättre än de recensioner i varje fall jag har läst ger på handen.
Nackdelarna är konstigt nog samma saker som jag har nämnt  ovan som en av fördelarna. Det enkla ljudet ger ibland här och där ett intryck av att något saknas. Det är kanske så att hade man budgeten och idéerna, hade en femte medlem på synth eller en fetare gitarrvägg gett det som idag saknas här och där. Missförstå mig rätt, detta är utmärkt men det finns ändå ställen där jag hade tyckt att en omarbetning av vissa arrangemang hade gett några av låtar det djup de idag saknar. Dessutom får till och med jag som ivrig Manson-försvarare, tillstå att låtskrivandet generellt sett inte håller riktigt samma klass som förr. Jämför man med storhetsperiodens låtar som ”Disposable Teens” eller ”Beautiful People” t ex, så har skillnaden vuxit.

Ska man sammanfatta det hela är jag ändå hoppfull. Den här skivan visar att dynamiken i gruppens låtskrivarförmåga finns där, att de har idéerna och att de har förmågan att förnya sig. Det gäller bara att lära sig att förvalta och att genomföra låtskrivandet och genomförandet lite bättre i framtiden, så tror jag saken är biff. Vad än den mer inskränkta delen av den så kallade fanskaran har att säga, så har gruppen faktiskt lyckats med att inom ramarna för vad som utgör deras kännemärke kunnat hitta andra vägar i musikskrivandet. Att resultatet dessutom är bättre än vad de flesta olyckskorparna/gnällspikarna vill göra gällande är trevligt att konstatera. Visst är det inte ett nytt mästerverk i klass med ”Anti Christ Superstar” men frågan är om jag vill ha den skivan 2.0. Upprepningar är tråkiga, leve förnyelsen och leve de som vågar ta dessa nödvändiga steg. Till den skaran hör definitivt Marilyn Manson.
Lite tips till den intresserade, till skivan hör egentligen förra årets fotobok också den med titeln ”Born Villain”. Skivan plus boken kan ses som ett helthetsverk och är som alltid ett helhetsgrepp som är så typiskt för Marilyn Manson. Boken är producerad tillsammans med Shia LaBeouf som har tagit bilderna till boken och producerat videofilmen ”Born Villain” som är bland det mest skrämmande Marilyn Manson har spelat in. Inget för nervsvaga med andra ord. Manson och Shia har tillsammans kommit fram med konceptet till boken som i bilder handlar om reklamkampanjen inför skivsläppet, en kampanj som för övrigt bär starka drag av ett Banksy-liknande upplägg.
Den andra trivian med Born Villain musikskivan, är att i den Carly Simon-komponerade låten ”You’re So Vain” medverkar Johnny Depp på gitarr. Det här beror på att Marilyn Manson – sångaren, är långvarig vän med honom som som den rockfantast han är. Han äger rockklubben Viper Room i Los Angeles, extremt vipig, spelar själv gitarr och har medverkat i flera band. Bland annat har han spelat i gruppen P som släppte en skiva i början på 90-talet.

Bästa låtarna: No Reflection, Overnath the Path of Misery, Lay Down Your Goddamn Arms, Murderers Are Getting Prettier Every Day, Born Villain, Breaking the Same Old Ground

Dr Da Capo Tittar På Metaltown – första dagen

Så var vi där, Göteborg hägrade framför fröken Varis och mina fötter som en lustfylld hägring. Vi hade genomlevt SJ-elände där vi hade blivit frånåkta av vårt tåg för att någon skrivit ut att det skulle stanna där det inte stannade, vi hade stått ut med att behöva anlända senare än beräknat och därmed gått miste om en halv dag i Götet. Men skam den som ger sig – vi var ju för fan där. Incheckade och klara så återstod nu endast en sak – nedräkning till festivalen. Där stod vi , kön till bussarna som gick från industriområdet bakom John Eriksson-terminalen ringlade likt en serpentin medan bussarna ilade fram i skytteltrafik. Det är så här en festival ska börja, brännande solsken, ölstank och ett och annat förväntansfullt skrål i fjärran. Fröken Varis och jag äntrade bussen och så bar det av mot festivalområdet. Vi tittade lystet i spelschemat och hade gjort upp en preliminär plan men denna kom ganska snart på skam, alltför många band hägrade och lät alltför spännande.

Norrländska Sectu lät intressanta, med sin av black-metal anstrukna råbarkade form av death-metal där en hel del oortodoxa inslag tilläts kändes de fräscha. Sagt och gjort, dödsmetall-tältet nästa. Bandet eldade på med sitt sinne för både tung musik och charmigt mellansnack där det mesta kretsade kring behovet av att sticka hål på schablonerna kring all form av metal. Deras nya version av djävuls-tecknet där man lägger till den andra handens långfinger som ett Fuck off är en klassiker, fuck satan helt enkelt. Musiken var ett tvärsnitt av genren med mestadels bra låtar som fick mig att känna att death-metal kan vara riktigt mysig och trivsam.

 

Sectu in action Foto: Susanna Varis

Kyuss Lives var nästa band på vår karta. Man kan väl visserligen beskylla detta band för att vara ett levande lik där endast två av originalmedlemmarna återstår, John Garcia på sång och Brant Bjork på trummor. Men faktum är att de trots rättighetsbråk om sånger och bandnamn med Josh Homme – före detta gitarrist, fortfarande kan leverera stentung stoner med tvättäkta bikerrock-inslag. Det lät helt enkelt för ljuvligt och alldeles förbannat kaxigt, ett direkt eko av de band som sprang ur Woodstock-festivalen och som kom att bli så stilbildande. Här hade vi ett band som inte bara omfamnade den musiktraditionen, utan också tog den ett steg till i en ljuvlig kakafoni. Detta sparkade min kodd så bra att jag blev tvungen att inhandla en Kyuss-platta och bara njuta även om plattan innehöll den ”riktiga” gruppen och framträdandet ett ”substitut”. Ett faktum som inte berörde mig ett dugg eftersom det som stod framför mig på scenen som sagt sparkade på riktigt bra. Sen får man tjata hur länge man vill om ”äkta” och ”fejk”, bra är bra. Stoner är en underskattad genre av metal-scenen som nu fick ett rejält återupprättande av ett band som både visste och kunde visa var skåpet skulle stå. Helt enkelt skitbra och jag gick därifrån lycklig i brallan.

Machine Head var naturligtvis helt självskrivna. När bandet satte igång sina stentunga riff gällde en enda sak – roll with the punches. För det råös och de blytunga ackorden de levererade fick i alla mig att se stjärnor. Madam Kerstin framstod som en glad amatör som vanligt när bandet piskade vildsint. Gitarrerna låg på ”overkill-inställning” och alla mådde hur bra som helst. Den nästan självskrivna moshpitten körde en midsommarvariant i förskott genom att göra en ringdansversion av en annars argsint lek så nu blev det bara lek. Bandet lät sig inspireras av ynnesten och det hela utmynnade i en mysig men brutal tillställning som fick mina öron att ställa sig i givakt av ren respekt för detta tungviktarband.

Robb Flynn på en storbildsskärm Foto: Susanna Varis

Det hade dragit ihop sig till middagsdags. På området hade allehanda matholkar samlats, där kunde man konässören testa allt från Thai-mat eller vildsvinskebab till krokodil- och känguru-spett. Eftersom matställena låg på lyssningsavstånd från de stora scenerna nedanför kunde vi avnjuta band medan vi åt. Eller som det senare kom att visa sig, förstöra hela vår middag med vissa band. För det som äntrade Fire-stage mitt i middagen trotsade alla naturlagar. Vi visste från lite tjuvlyssning på nätet att bandet skulle vara en osedvanlig pekoral, men föga anade vi hur jävla illa det var ställt.

Within Temptation som bandet hette kommer från Holland och är ett modernt och jämställt band kan vi läsa i häftet man fick med presentationerna av banden. Sångerskan har barn tillsammans med den före detta gitarristen som hoppat av för att vara en trygg och lugn hemmapappa medan mamma turnerar. Vidare kan man läsa att bandet gillar att spela reserv-Jesus genom att värna om miljöfrågor, mänskliga värden och jämlikhet. Redan där ville både jag och fröken Varis spy. Pk och pretto i kubik och så jävla rätt i tiden att man ville nacka någon i bandet och offra vederbörande till horne-Per. Det blev inte bättre av att bandets musik sög värre än vacuum-sugen på SJ:s skithustömningsstation. Deras Mitt Livs Novell-Metal för sockersöta tonårsrum var helt enkelt så äcklig att vi höll på att sätta vildsvinskebaben i vrångstrupen. Rakt över bordet satt en tvättäkta death-metal fan och vi kom att tävla i invektiv över bandet. Till slut enades vi att det här behövde både en riktig djävulsindrivning och en ordentlig getskändning för att det skulle bli uthärdligt. Som det nu var var det nog bara sexualfrustrerade femtonåriga grabbar som stod ut eftersom sångerskan Sharon blev objektet för allehanda Milf-masturbationsorgier. Hon hade helt enkelt i deras ögon hög runkabilitet, inget jag förstår då musiken fortfarande var olyssningsbar. Det fanns säkert dom som tyckte att brustna tonårshjärtan också fick sin identifikationsstatus i de läskigaste texterna jag har hört på rätt länge. Die Within Temptation, die.

Till sist blev det dags för kvällens, enligt oss, stora tilldragelse – Marilyn Manson. Vi drog oss febrigt ner mot Fire-Stage, men kände fortfarande att den var besudlad av Within Temptation. Förväntningarna och den febriga känslan ökade när publiken trodde att bandet var på gång. Till sist äntrade de scen med buller och bång, Twiggy iförd ett stort plasthuvud föreställandes en alien. Fullt ös och bop till you drop lovade en fullständigt lysande konsert. De radade upp sina mest folkkära låtar där dräpare som Torniquette, Disposable Teens och MOB Scene fick publiken i vild extas och tacka fan för det. Det var våldsamt och furiöst men grymt bra. Sen blev det dock lite mer stiltje när bandet i mitt tycke fastnade i cover-träsket med låtar som Sweet Dreams som jag helst klarar mig utan. Också de nya låtarna visade att bandet kanske inte riktigt längre är vad de en gång var, men de dög och var betydligt bättre än cover-låtarna. Sammantaget blev det klart godkänt och belackarna fick åka hem den kvällen och skriva ihop sina lögner till skandalblaskorna men bita i det sura äpplet. För bandet var nämligen bättre än så, vad vi såg var ett spelsuget band som hade roligt. Till och Marilyn himself hängde på sin rockbuddy Twiggy som svarade med ett asgarv, och han var till och med framme och gullade med bassisten samt visade med en stolt min upp en nybakad trummis som senaste tillskottet till bandet.

Marilyn hängade i podiet medan Twiggy storögt tittade på i sin rosa städrock Foto: Susanna Varis

Kvällen var därmed över för mig och fröken Varis. Vi packade våra pinaler och gjorde den omvända resan in mot Göteborg. Kvar i tankarna fanns dagens intryck med arselsparkare som Kyuss Lives, Machine Head och Marilyn Manson, men där fanns också tankar om den kommande dagen.