Hyllning till Merle Haggard av Blaskans redaktion

Bakersfields store sångare efter Buck Owens är borta men Blaskans redaktion vill härmed hylla hans gärning med kristallklar musik från självklaraste hjälten.
index



Med tanke på hans långa karriär och över trettio hits på hitlistan så kan jag bara säga att Merle Maggard alltid varit den största av artister inom countrymusiken som jag kan tänka mig. Merle Haggard var tvungen ställa in en rad konserter eftersom han insjuknade i lugncancer. Ett späckat schema med gemensamma turnéer med Willie Nelson var på gång. De släppte ett av mina favoritalbum förra året. Nu mera musik med Merle Haggard.






Till slut en personlig favoritkonsert med Merle Haggard som Blaskans redaktör älskar att spela och lyssna på. Vila i frid gamle hjälte.

Veterancountry med starka vibbar

Country
Willie Nelson & Merle Haggard – Django and Jimmie
@@@@
Här kommer en självklar skiva där de båda ikonerna och legenderna lika självklart hyllar vännen Johnny Cash i en sång och hela titeln är en hyllning till jazzklassikern Django Reinhardt och Jimmie Rogers. ja så fortsätter de bägge countrybarderna att sjunga och rita in sina sånger i granit. Det här är den klara fortsättningen på deras samarbete på albumet ”Pancho & Lefty” från 1983 med titellåten som Townes Van Zandt skrev till dessa herrar. Nya albumet är ett tryggt album med så säkra spår att inga öveeraskningar finns inte alls med i skivans förpackningar. Utan här är det den fina klassen på artister som gäller. Bara bra musik rakt igenom och helt ärlig country som lunkar på utan skygglappar.
Musiken glittrar fastänframförallt framförs det med bravur och det vilar enbart mjuka, toviga, buttra eller småglada sånger som berättar berättelser från ett långt liv. Musiken är verklige bland det säkraste och ändock på ett sätt musealt förvaltarkänsla över det hela men charmen och den gamla amerikanska känslan infinner sig och jag tycker att allt ser och låter suveränt bra.
Med andra ord är detta country i min smak som är fulländad.

Micheles Kindh om countrylegenderna Merle Haggard och Hank Snow

MI0003746072
Nova Scotia är ett ödsligt område som tillhör Kanada om man strikt talar om geografi. Området ligger dock väldigt nära de två politiskt viktiga amerikanska delstaterna New Hampshire och Maine – två rika delstater för övrigt. En av Nova Scotias stora söner heter Hank Snow och han föddes i staden Liverpool. Ett faktum som skvallrar om Kanadas delvisa engelska förflutna. Hank Snow gick bort 1999 och skulle  i år skulle ha fyllt 100 år vilket förmodligen skulle ha firats ordentligt. I hemstaden finns ett Hank Snow-museum som lockar country/musikälskare att vallfärda dit. Lagom till hundraårsdagen ges det ut en samling med 19 låtar ”Hank Snow’s Most Requested of All Time” på en skimrande cd. Där finns de väsentliga låtarna som gjorde Hank Snow stor och även erkänd utanför countrymusikens gränser. Hans karriär som startade 1945 med att han kom till Nashville och spelade in sin första legendariska evergreen ”I´m Moving On” som slog till ordentligt, gjorde att vi en ny countryhjälte vid sidan om Hank Williams och Bill Monroe.
Här kommer ett senare klipp med Hank Snow, lägg särskilt märke till att presentatören av numret är en viss Johnny Cash. En artist som inte heller han gick spårlöst förbi och som dessutom spelade in just ”I’m Moving On” i en egen version.

Johnny Cash version låter så här:

Just den här sången – ”I’m Moving On” – blev så småningom en del av den kommande rockmusikens rötter. Stilen, rytmen och framförallt känslan skapade tillsammans med bluesen rockabilly och därmed rockmusikens födelse. Ett faktum alla rockälskare borde vara Hank Snow evigt tacksam för. Utan den pusselbit han bidrog med hade allt tagit en annan vändning. Hank Snow var en skicklig musiker och lysande bra på att skapa populärkulturella låtar, men precis som Hank Williams blev hans musik mer en angelägenhet för den mer countryorienterade publiken. Det är en perfekt samling av de mest spelade och önskade sångerna från Hank Snows låtskrivarpenna. Här är hans hyllning till sin hemstad och landet han föddes i.

Hank+SnowMerle Haggard lämnade sitt gamla bolag Capitol för att börja spela in skivor för MCA. Just dessa MCA-inspelningar och album finns sedan 2012 på en fin box som heter ”The Troubadour”. Boxen innehåller sammanlagt 111 spår och utges av skivbolaget Bear Family. Vilket annat bolag skulle annars kunna ligga bakom något som håller så här hög stil och klass. I boxen finns hur mycket godis som helst för oss älskare av Merle Haggard. Jag är mycket glad att den här samlingen till slut äntligen införskaffades och låter musiken skölja över mig. Här finns ett så stort överflöd av bra musik att man inte kan bli annat än lycklig. Merle Haggard uppvisar den sida som verkligen talar om hur bra han var på sjuttiotalet när musiken spelades in. Säker och väl bevandrad i musikens rötter och form, skapade Merle Haggard flera av sina bästa låtar under just den perioden.
MI0003453455

Dr Indie faller för Iris Dement

Iris Dement – Sing the Delta

@@@@

Hm countrymusik är Iris Dements livsluft vilket leder till att hon tillhör en parad av gudomliga sångerskor från rakt nedstigande från storheter som Kitty Wells, Patsy Cline, Lorretta Lynn och Tammy Wynette som slående exempel. Iris DEments 90-tals-skivor är fina klassiska country och countryrockskivor med bara god smak. Mina givna favoriter har alltid var bluesrockiga ”The Way I Should” från 1996 med gästmusikenater såsom Delbert McClinton, Mark Knopfler och Lonnie Mack som alla gör givna bra prestationer. Det är en stark bred platta. Så älskar jag hennes mera rena countryskivor med vackra stilenliga traditionella låtar. Hennes ”My Life” och ”Lifeline” där musiken är bedårande och så starkt att häpenheten råder över min själ.

den nya skivan innehåller countrysoul och ren gospelaktivitism. Där har Iris Dement både föräldad sin musik och fördjupat sin komiska vision i den stil som Gram Parson talade om  när han ville sammanbiunda country med rena rocken – gå tillbaka till de rötter som skapade rockabillyn skulle man konsekvent kunna påstå. Hos Iris DEment är det familjen, kärlek, tröst, sorg, död, förlust som härbärgerar hennes musik. Som en del i en stor syskonskara skulle man nästan få för sig att Carter Family vore en delikat känslig detalj att väva in i hennes musik.

Ett modern familjedrama utspelar sig i hennes musik där familjens olika kontraster liksom dynamik är  skivan epicentrum så att säga. Det är en klassisk nästan litterär känsla i skivan måste jag påstå.

Iris Dement låter mycket emotionell och bringar en märklig estetisk sorgen känsla på sina låtar –  en del fantatiska låtar som väcker min trötta själ till livs igen. Vilken bra skiva hon ger ut nu.

 
 

Dr Indie lyssnar på Willie Nelson och Lyle Lovett

Willie Nelson – Heroes

@@@

Lyle Lovett – Release Me

@@@

Willie Nelson är av vår tids bästa låtskrivare men har tack vare alla skivor han släppt de senaste åren varit nästan överproduktiv med reggae, pop, mainstream och coveralbum så att man nästan inte hänger med på noterna. Men så har jag ändå i webbupplagan av Blaskan som vi lagt på is, skrivit en hel del av Willie Nelsons senare skivor och annat relaterad kring honom. Det nya albumet innehåller relativt starka nya låtar som Willie och hans son Lukas Nelson tilsammans bidragit med. Gästartistlistan är stor där vännen Kris Kristofferson, James Johnson, Snoop Dogg, Merle Haggard, Billy Joe Shaver, Ray price och Sheryl Crow bidrar med varis dueet och sammarbete. Fjorton låtar av varierade kvalitet uppvisar att Willie Nelson fortsätter att skriva låtar som ändå är superbra trots den mera habila inramningen. Sonen lukas visar sig vara smått mästerlig han också på att skriva lyriska låttetexter. Skivan lunkar på med samtidigheten  nära inpå. Låtarna berättar någorlunda om vad som sker i Willie Nelson bröst och öppnar hans själ lite så där lagom huld och dpreimerad – whiskyn vid barstolen är tom men Willie Nelson fyller sitt tomrum med luftig fastän bastant countryrock. Steve Earle skulle nog varit en passande kompis till Willie Nelson. Musiken när inte märkvärdig på något sätt – utan rullar bara på i sin egen takt och tidslinje. En okej skiva igen från countrynestorn Willie Nelson.

Lyle Lovett var tidigare gift med Julia Roberts under några år för att senare separera – varför nämner jag detta i denna recension? jo för att det visar hur Lyle Lovett kan kopplas ihop med den utveckling som gudabenådad sångare och låtskrivare i samma anda som Towness van Zandt, Guy Clark, Randy Newman och Mickey Newbury till att bli en mainstreamcrooner. Plötsligt blev han en del i etablissemanget via Julia roberts på 90-talet.  Jag ser fortfarande skivan ”Road To Ensenada”  både som hans höjdpunkt men också den platta som gjorde Lyle Lovett till en särpräglad mainstreamartist. det nya albumet innehåller som vanligt en massa med intressanta låtval. Texaskollegan Eric Taylors sång ”Understand You” är precis så vacker och magisk som jag hade förväntat mig liksom att den supercoola duetten med jazzsångerskan Kat Edmonson i Ray Charles och Betty Carterklassiskern ”Baby, It’s Cold Outside” är hur bra som helst. jag lyssnar alltså på en skiva som man kan säga är bra och stabil blandning av country, soul och jazz. Vilket förstärker hans karaktär av mainstream på ett bra sätt.