Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Uffe sörjer Chris Cornell

Chris Cornell är dessvärre död. Frontmannen från grupperna Soundgarden och Audioslave blev bara 52 år gammal. Rykten talar om självmord efter det som antagligen kom att bli Soundgardens sista konsert på deras pågående Amerika-turné. Kvar finns bara en rik låtskatt och ett minne av en ovanligt begåvad musiker som trots allt lämnade ett oförglömligt intryck bakom sig.

Chris Cornell är död. En stor sångare har gått bort och lämnat världen lite mer tom än förut. Foto: By gdcgraphics – http://www.flickr.com/photos/gdcgraphics/6664888181, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=19951736

Chris Cornell föddes 1964 som Christopher John Boyle i Seattle Washington. Tidigt sattes han i katolsk skola, inte undra på att han ville fly från den miljön och in i musikens underbara värld istället. Beatles var naturligtvis supergruppen för tiden, men tidigt präglades hans liv också av djupa depressioner. Ett tillstånd som höll på att kosta honom skolgång, socialt umgänge – han var en notorisk ensamvarg – och familj. Musiken var hans räddningsplanka och i sällskap av andra musikintresserade kunde han blomma ut.

Snart var Chris Cornells kärlek till musiken också hans intresse. Mycket av hans liv kretsade kring spelandet och under tidigt 80-tal var han medlem i cover-bandet The Shemps. Han var därmed kollega med bandmedlemmen och basisten Hiro Yamamoto som dock så småningom lämnade bandet. Chris Cornell och Yamamoto höll dock kontakten och då nya medlemmen Kim Thayil blev bandets nya gitarrist började trion jamma tillsammans.

Konstellationen Cornell, Yamamoto och Thayil hade snart lämnat The Shemps för att starta det som blev embryot till Soundgarden. Från början fungerade Chris Cornell som trummis (!) och sångare. 1985 Anslöt sig dock trummisen Scott Sundquist vilket gav Cornell möjligheten att koncentrera sig på sången. Sundquist lämnade bandet 1986 för att koncentrera sig på familjen istället. Han ersattes av före detta trummisen i bandet Skin Yard Matt Cameron.

Soundgarden var nu inte bara färdigbildad som grupp, de hade nu ambitioner på att börja ge ut skivor. Det Seattle-baserade Sub Pop var både alerta nog och ute efter små talangfulla band. Sub Pop blev i själva verket synonymt med grungen då flertalet av banden från Seattle återfanns på skivbolaget. Nu hade Soundgarden signats och först ut blev EP:n ”Screaming Life” som släpptes 1987. Redan året efter följde bandet upp med EP:n ”Fopp”. De två återutgavs 1990 i en utgåva under namnet ”Screaming Life/Fopp”.

Under den här perioden var bandet ett hett eftertraktat byte för andra bolag. 1988 Skrev bandet på för SST Records och samma år som ”Fopp” kom ut – 1988 – släppte bandet debutskivan ”Ultramega Ok”. Skivan gav bandet en Grammy för ”Best Metal Performance 1990”. Redan 1989 Lämnade bandet SST för att istället skriva på för A&M Records som första grungeband på en större etablerad skivetikett. På det nya bolaget släppte man 1989 andra skivan ”Louder Than Love”. Skivan blev bandets stora genombrott.

Men albumet innebar inte bara en framgång för bandet, Hiro Yamamoto lämnade nu bandet för att färdigställa en akademisk examen. Snart hade han ersatts av Nirvana’s gamla gitarrist Jason Everman men personkemin skar sig. Ben Shepard blev istället bandets näste basist och turnén som skulle backa upp ”Louder Than Love” kunde fortsätta ostört. Soundgarden och Nirvana var nu band som förknippades med den gryende grungevågen.

Nirvana hade ju också kontrakt med Sub Pop och hade debuterat 1989 med första albumet ”Bleach”. Lokalt och inom hårdrockskretsar var nu Soundgarden ett etablerat namn. Grunge-vågen som exploderade 1990 innebar att bandet nu nådde en än större publik. Med tredje albumet ”Badmotorfinger” från 1991 befäste man rollen som en av grungens stora fanbärare. Alice In Chains och Nirvana var några av de andra men också band som Melvins, Screaming Trees och Mudhoney fann snart sin publik.

För att kröna framgången fick Soundgarden flera hits från ”Badmotorfinger”, bl a ”Jesus Christ Pose”, ”Rusty Cage” och ”Outshined” nådde många alternativa radiostationers och blev snart bland de mest spelade för tiden. På MTV nådde bandet stora framgångar. För kanalens hårdrocksredaktion i ”Headbangers Ball” blev albumet något av en favorit och videos till hitlåtarna blev snart några av kanalens mest spelade.

Parallellt med Soundgarden hann Chris Cornell också med att spela in ett album med gruppen Temple Of The Dog. Gruppen fick en hit med låten ”Hungerstrike”. Från början var det ett projekt för att hylla Cornells gamla rumskamrat Andrew Wood som var sångare i Seattle-bandet Mother Love Bone. Medlemmar ur gruppen anslöt sig till projektet och 1991 släpptes den självbetitlade skivan som blev en stor framgång. Gruppen fick en fortsättning då flera medlemmar fick mersmak och tillsammans bildade de gruppen Pearl Jam.

Soundgardens framgångar rullade samtidigt på. Album som ”Superunknown” och ”Down On The Upside” blev alla stora säljframgångar med hittar som ”Spoonman” och ”Black Hole Sun”. Många menade att bandet nu hade breddat och förnyat begreppet ”Metal” så också lovorden fanns där. Ingen lycka varar evigt och snart blev det uppenbart att bandets medlemmar drog åt olika håll. Det var framför allt den kreativa processen och inriktningen som snart blev till en stridsfråga och 1997 meddelade man att gruppen hade upplösts.

Bandet Soundgarden upplöstes 1997 och därmed gick ett av grungens stora flaggskepp i graven. De återförenades inte förrän 2010 igen. Av xrayspx – http://www.flickr.com/photos/xrayspx/5925312344/in/photostream/, CC BY-SA 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=16068048

Chris Cornell gick dock rastlöst vidare och redan 1997 hade han släppt första solo- albumet. ”Euphoria Morning” som till många gamla fans stora förskräckelse hade lite eller inget med den musik Soundgarden tidigare hade producerat att göra. Albumet blev därför något av en vattendelare och sålde så där. Musikaliskt sett var det det snarare inspirerat av sextiotalets psykedeliska scen än den rasande rock Soundgarden hade skapat. För många blev det en svår omställning, om lappkastet ens fungerade.

Albumet visade dock att Chris Cornells stora talang låg i sjungandet och låtskrivandet. Som sångare kunde han gå från rytande till smekande, som låtskrivare behärskade han allt från det rasande till det mjuka och nyanserade. Denna förmåga var redan och kom att bli synonymt med hans musikaliska insatser. Albumet blev som sagt ingen större framgång och inte heller den påföljande turnén blev den nystart han hade hoppats på. Istället ledde bristen på framgångar snart till en helt ny vändning.

2000 Hade Zach de la Rocha meddelat att han lämnat bandet Rage Against The Machine som tidigare hade nått stora framgångar med en blandning av rap och metal. De kvarvarande medlemmarna hade bestämt sig för att fortsätta som band, men sökte nu en ny sångare. Producenten Rick Rubin hade föreslagit Chris Cornell som han kände till sen tidigare. Förhandlingar mellan respektive agenter sattes igång och snart hade de tre kvarvarande och Chris Cornell bildat en ny grupp under namnet Audioslave.

2001 Blev året då bandet projekterades och 2002 släpptes så första albumet. Debuten ”Audioslave” skapade hits som ”Cochise”, ”Like A Stone” och ”Show Me How To Live”. Snart turnerade bandet flitigt för att backa upp albumet och 2005 följde man så upp med ett andra album. ”Out Of Exile” blev ett mer personligt album för Chris Cornell som i efterhand erkände att många positiva saker i hans privatliv hade lett fram till låtarnas inriktning.

Hitsen från albumet radades upp, ”Out Of Exil”, ”Be Yourself”, ”Your Time Has Come” och ”Doesn’t Remind Me” var några av dom. Det var med denna skiva bandet nu etablerade sig med sin stil då den första mer hade handlat om en slags syntes mellan Soundgarden och Rage Against The Machine. Bandet red nu på en framgångsvåg och albumet sålde platina. De blev också det första amerikanska bandet att ge en konsert på Kuba inför
70 000 fans. Bandet passade på att spela med lokala musiker som en del av besöket.

Mersmaken av framgångarna resulterade snart i ett tredje album. Redan 2006 släpptes albumet ”Revelations” som på många sätt är inspirerad av funk och soul från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tillkomsten av albumet beskrevs av de fyra medlemmarna som ett av mer samarbete. Sedan flera år kämpade Chris Cornell personligen med missbruks-problem. För första gången kunde de andra dock konstatera att han nu gav sig hän med liv och lust utan att för den sakens skull leta efter inspirationen i olämpliga substanser.

Resultatet blev ett mer grupporienterat och mer inspirerat. Allt var dock inte frid och fröjd. Snart kom rykten om en solokarriär för Chris Cornell i svang. Grunden var att samma år – 2006 – gick gruppen i dvala direkt efter releasen. Gitarristen Tom Morello ägnade sig åt sitt sidoprojekt under namnet The Nightwatchman. Chris Cornell hängav sig åt låtskrivandet till Bond-filmen ”Casino Royale” där han bidrog med låten ”You Know My Name” som han komponerade tillsammans med filmmusikgiganten David Arnold.

Albumet ”Revelations” backades aldrig upp med en turné vilket bara spädde på rykten om en kommande splittring. Chris Cornell förnekade länge ryktet om uppbrottet men 2007 gick han så ut och meddelade att gruppen Audioslave var historia. Meningsskiljaktigheter och motstridiga musikaliska meningar var skälet som angavs. Istället tog åter en ny solokarriär vid för honom. Den inleddes med turné med eget band som fick agera förband åt bl a Aerosmith.

Solokarriären mynnade också ut i soloalbumet ”Carry On” som släpptes 2007. Snart följdes det upp av ”Scream” från 2009. Med det första var han tillbaka i den alternativa rocken och i ett samarbete med 80-talsgiganten och producenten Steve Lillywhite. På platta nummer två blev det en mer pop-orienterad inriktning. På ”Scream” experimen-terade han med trummaskiner. Mycket tack vare producenten Timbaland som gett ut egna skivor, rappat och också varit dj. Bakgrunden var alltså minst sagt annorlunda än Cornells.

Kanske hade Cornell nu nått full cirkel, kanske han hade återfått lusten till en återförening. Vem vet men 2010 började rykten florera om en återförening av Soundgarden. Det började med att Chris Cornell på sitt twitterkonto utropade att 12 år av uppbrott nu var över för bandet. Snart stod det klart att skulle bli det stora dragplåstret till 2010 års Lollapalooza. Innan dess, den 16 april 2010, hann bandet dock med en spelning på Showbox Theatre i Seattle under bandnamnet ”Nudedragons” som var ett anagram på namnet Soundgarden.

Spelningen i hemstaden Seattle innebar alltså en återkomst för det band som låg närmast hjärtat för alla medlemmarna. Det nya samarbetet innebar också att bandet började skriva på nya låtar. Detta ledde till plattan ”King Animal” från 2012, frågar ni mig är detta album en värdig återkomst värd att minnas. Full av det Soundgardniska rockröjet kombinerat med överdådiga låtar får i varje fall mina öron att stå givakt.

Bandet hann också med att sammanställa en samling av olika äldre och bortglömda demos och alternativa versioner av låtar i form av albumet ”Echo Of Miles: Scattered Tracks Across The Path” som släpptes 2014. Nytt material lär däremot dröja i och med den tragiska händelsen. Det har visserligen ryktats om en ny skiva, men ingen utom gruppen eller de inblandade vet nåt om den saken. Framtiden får utvisa som det brukar heta.

2010 Återförenades Soundgarden och det resulterade i albumet ”King Animal” från 2012. Utmärkt om ni frågar mig. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=37040792

För första gången på tolv år återförenades också gruppen Audioslave för en konsert som gick under namnet ”Prophet’s Of Rage” 2017. Projektet var en protest mot Donald Trumps installation och hölls den 20 Januari i Washington. Det hade börjat ryktas om ännu en återförening och ett mer permanent samarbete. Både skivutgivning och återförening av Audioslave kom till sist av sig i och med att världen plötsligt nåddes av nyheten om Chris Cornells död.

Den 17 maj nåddes vi så av budet att Chris Cornell hade hittats avliden i sitt rum på MGM Grand i Detroit efter Soundgardens konsert på Fox Theatre i staden. En konsert som troligen blev deras sista. Alla detaljer kring hans död har inte framkommit men den officiella dödsorsaken lyder ”självmord genom hängning”. Hans änka Vicky Karayiannis menar dock att något i historien inte stämmer.

Hennes version bygger snarare på att Chris Cornell knappast medvetet ville ta sitt liv. Samma kväll hade de talat i telefon och han hade sluddrat och agerat annorlunda. På frågan hade han erkänt att han hade tagit en eller två Ativan som är ett avslappnande antidepressivt medel som kan hjälpa till med insomning och är ångestdämpande. En nerdrogad och dämpad Cornell skulle alltså ha bundit upp ett rep i badrummet för att sen hänga sig. Hon menar att det hela är omöjligt men att framtiden får utvisa.

Omöjligt eller inte, en stor musikaliskt förebild är tyvärr död. Vi på Blaskan böjer våra huvuden i vördnad över en fallen hjälte. Det är dock inte alldeles nattsvart, efter sig lämnar Chris Cornell ett rikt arv av låtar och album som många gånger är betydligt bättre än snittet. Det finns alltså mitt i sorgen också vissa ljusglimtar även om tomheten efter Chris Cornell är det som dominerar. Som det sägs i showbiz, ”the show must go on”. Trots det är det alltså saknaden som är förhärskande, i varje fall om ni frågar mig.

En stor röst har tystnat men finns med oss i form av inspelningar och låtar. Sångaren och låtskrivaren har tystnat men Chris Cornell finns förhoppningsvis med oss länge än. Minnet över en stor insats i rockvärlden lär inte bli lätt att sudda ut. Den store förnyaren har lämnat oss men kvar finns som sagt musiken och den talar sitt tydliga språk. Vi lämnar er med några låtar som vi på Blaskan anser är extra viktiga i sammanhanget. God lyssning.

 

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Uffe diggar till Ministry

Betyg: ♣♣♣

Några inledande varningar innan du läser följande recension. Ministry med sin bandledare och  medlem Al Joergensen är inget för veklingar. Är du stor fan av Carpenters, The Osmonds eller Gullan Bornemark bör du avsluta läsandet nu. Al Joergensen hatar republikaner och i synnerhet George W Bush, gillar du deras politik – se förra meningen. Dessa två grundpelare, kompromisslös musik och texter som drar ner brallorna på politiker särskilt de till höger, är ristat i sten och kan knappast ändras. På det sättet är denna skiva totalt oförlåtande, men om du i motsats gillar den typen av musik och attityd så bör du lyssna upp nu.

Musiken var det ja. Grunden är metal när den är som mest oförsonlig, oftast möter man en vägg av gitarr som likt en bombmatta ödelägger allt i sin väg. Tungt, malande och bedövande men ändå medryckande är skivans karaktärsdrag. Precis det man kan förvänta sig av en skiva från Ministry med andra ord, Al Joergensen har aldrig gjort sig känd för att fega ur på den punkten. Den röda tråden genom hela skivan är just tung, kompromisslös rock av metal-snitt, bästa låtarna i denna kategorin är t ex ”Permawar” och ”Punch in the Face” ”Fairly Unbalanced” för att nämna några.
Den andra grunden i musiken är ljudeffekterna, en rest av Ministrys tidigare orientering mot mer industrirock. Numer använder sig Al Joergensen av greppet mer som ett inslag snarare än ett bärande tema. Låtskrivandet har gått mer mot att det ska vara just musiken som bygger de olika spårens melodier, men fortfarande finns alltså inslagen där. Det är citat från TV och radio, det är religiösa nötter som gör sina skruvade uttalanden och det är intervju-klipp till en ljudmatta av tungmetall. Rätt använt är detta alldeles utmärkt – och det är det allt som oftast – men det är också här jag börjar få problem med skivan.
Idéernas kvantitet är det inget fel på, men ibland är det dessvärre just problem när det gäller kvaliteten. För här och där och till och med i långa avsnitt flyter ljudgröten ut och tar över där idéerna om musiken har avstannat. Det är som en dålig syratripp där man bara vill stänga av dessa delar, det är inte heller särskilt inspirerande eftersom samma ljudeffektsidéer upprepas igen och igen. Här skulle nog Ministry behövt en producent som hade vågat rensa i smeten och tagit bort en del saker som tyvärr drar ut till dess att tråkighetsvarningslampan tänds lika röd som Rudolfs näsa. Det är tyvärr som om Al Joergensen har gått in i väggen när det gäller musiken, och istället använt sig av dessa avsnitt som en nödvändig men ändå onödig utfyllnad. Ta slutet på låten ”Middle Finger (TV4)” som exempel där detta är tydligt. Ett slut som drar ut i evighet med samma ljudinslag sönderhackat i sina beståndsdelar och sen utspritt för att förlänga låten ytterligare 3-4 minuter istället för att fylla denna tid med musik. Tråkighetsvarningen gör sig ganska snart påmind och jag känner nog att detta är ganska inspirationslöst. Den utmärkta inledningen har därmed delvis fuskats bort och det är synd och skam.

Ministry

Nja, det känns som en platta som kanske hade mått bättre av att styras upp lite grann. Kanske hade den också behövt rensas på alla idéer som spretar åt alla håll och kanter. Den hade helt enkelt vunnit på att ha någon annan än samme Al Joergensen också bakom producerandet. Missförstå mig rätt, det är inte dåligt men skivan har samtidigt möjligheten att bli bättre. Det hade med en mer renodlad skiva baserad på musik, lätt kunnat hamna på en fyra i betyg. Trean jag ger den är ett resultat av ett dåligt handlag och ett stundtals tråkigt resultat där de glada minerna, i varje fall hos mig, ersätts med gäspningar på sina ställen. Jag har hört bättre än så här och det hörs samtidigt att skivan som sagt har potential att bli så mycket mer. En låt som ”Change of Luck” talar sitt tydliga språk när det gäller den biten. Kan någon skänka Al Jourgensen och Ministry en vettig producent tack! Han förtjänar det och så gör den som ska lyssna. Till sist en sak till, jag förstår inte varför Ministry hela tiden kallar sina album ”The Farewell Album”. Anledningen den här gången är att bandets gitarrist Mike Scaccia gick bort förra året då han kollapsade och dog på scen under ett framträdande med ett av hans andra band – Rigor Mortis. Mike Scaccia var dessutom medlem i Revolting Cocks där Al Joergensen också en gång var involverad så förlusten är dubbel. Problemet är dock att förra albumet skulle vara deras sista, den gången av helt andra skäl. Det nya albumet ska alltså vara det slutliga men nästa år hittar väl Al en ny gitarrist och så lik förbannat dyker det snart upp en ny skiva. Inte för att jag har något emot det, men det är snart inte trovärdigt längre. Denna gång har dock maestro himself sagt ifrån, detta blir deras sista – fan tror det när jag ser det.

Fler recensioner du kan läsa:

Göteborgs-postens recension
Loudwire recenserar
New Noise Magazine recenserar

Uffe Gluttar På Black Sabbath Friends Arena

Betyg: ♣♣♣♣

Återföreningar brukar i varje fall i mina ögon andas något suspekt. Spelningar och skivor för att trygga pensionslivet i lyx och flärd brukar tyvärr vara ett motiv som är alltför vanligt, men så finns undantagen där man faktiskt gillar det man gör och som medlem i gruppen tycker det är roligt att spela tillsammans igen. Till den sista kategorin hör Black Sabbath, för efter en utmärkt skiva – ”13” – och en konsert som slår det mesta kan man inte klandra medlemmarna för att tänka enbart i termerna pengar. Med en hel arsenal låtar som slår det mesta och ett spelhumör som gränsar till det uppsluppna, är det ett band som är spelsuget av bara den som uppenbarar sig. Om man dessutom tjänar pengar på kuppen, struntar jag i det för i så fall är man värda varenda spänn. Så enkelt kunde aftonens begivenhet sammanfattas, men också med att nu har jag sett gud och jag blev religiös på kuppen.

En stunds samkväm på puben med Mika, Eija och Susanna förstås utgjorde starten för kvällen. Promenad genom ett av bygghysteri sönderslitet Solna och snart var vi på Friends Arena. Det av andra tillskrivna epitetet ”fjolliga” namnet på arenan till trots, förväntade vi oss en kväll i betongmullrets tecken. De ologiska ingångarna trotsade vi också där skyltarna mycket logiskt visade ingång ”A, B, C och D”, men  som när man väl var där ologiskt startade med ”B” för att följas av ”A”. Typiskt Sverige, mycket skryt men absolut ingen tomteverkstad. Snart var vi i varje fall på plats och ganska omgående äntrade bandet scenen. En lätt religiös upplevelse med tanke på att det faktiskt var nästan hela originaluppsättningen Black Sabbath som uppenbarade sig framför oss. Bandet började efter sedvanliga ”Hello” och ”Good evening” att leverera det som är Black Sabbaths klassiskt patenterade musik, tung rock med ondskefulla inslag i form av dystopiska djävulsackord från Tony Iommis blytunga gura. För att understryka det hela bestod nästan hela repertoaren av bandets klassiska låtar från den nästan magiska perioden mellan åren 1970 och 1979. Två låtar från nya plattan ”13” hade letat sig in i spelprogrammet, ”Is God Dead?” och ”End of the Beginning”, men i övrigt var det bara låtar från den klassiska eran. Själv tyckte jag man nog kunde utökat antalet nya låtar, de skäms inte alls för sig. Tvärtom är det stoltare än fjällskivlingar och kan mycket väl bära upp en konsert, men det är trots allt kanske så att folk vill höra de låtar som har gjort bandet till den levande legend de är. ”Black Sabbath”, ”Iron Man”, ”Children of the Grave”, ”Into the Void” och ”Dirty Women” var några av de äldre låtar som ingick och de sände tunga rysningar längs ryggraden. Det var som sagt nästan religiöst och jag sjöng gladvilligt med i allt.

Ozzy Osbourne var kvällen till ära på ett riktigt sprallhumör, men säg den gång han inte är det å andra sidan. Hans nya grej var gökursimitationen där han stundtals tutade ut ett ”Ho Ho” genom mikrofonen. Charmigt med andra ord. Tony Iommis och Geezer Butlers roller var att leverera fläskläppsackord och som de utförde den uppgiften. Det gnydde, det kved och det ylade i falsett men framför allt var det så tungt att bly fick se sig omsprunget. Tonis gitarr levererade de mest häpnadsväckande grymheter där djävulsackorden morrade hotfullt. Geezers bas målade upp slingor och rytm på samma gång och i och med det gjorde de båda absolut ingen i lokalen besviken på den punkten. Tvärtom var det så bra som bara ett av världens bästa rockband genom tiderna kan prestera. Tommy Clufetos ersatte originaltrummisen Bill Ward. Anledningen till frånvaron sägs vara både sjukdom och/eller kontrakts- och villkorsbråk, vilken version som stämmer vet jag inte. Di lärde twistar över detta som det brukar heta. Men en sak vet jag, trots att det naturligtvis hade smakat mumma att se en fullfjädrad kvartett i orignalform så var Tommy Clufetos inte en dålig ersättare. Tvärtom, han var en ytterst värdig sådan och dessutom en så fullödig trummis att jag som gammal trummis fick grava mindervärdighetskomplex. Trumsolon har väl aldrig tilltalat mig, jag har alltid ansett att de har varit en dålig ursäkt för en riktig prettokavalkad och också en prestationsorgie a la pojkrumsmasturberande. Men efter kvällens dubbelpukesmatter och åtta-armade bläckfisksdunkande har jag i varje fall delvis ändrat uppfattning. Det blev uppenbart att Harry Drumdini där bakom berget av pukor och cymbaler inte var en dussintrummis, men att han dessutom kompletterade bandet och framför allt Geezer Butler och hans spelstil mycket väl. Illa hade det varit om man hade upprepat det misstag man begick när man kontrakterade Brad Wilk från Rage Against The Machine som man gjorde till plattan ”13”. Missförstå mig rätt, han är inte en dålig trummis men han passade in mindre bra till framför allt Geezer Butlers basspel. Ett av de få misstagen begångna med den plattan inom parentes. Skönt att höra en trummis som bättre föll in i det sammanhang som alltid har varit ett annat särdrag med Black Sabbath, nämligen samspelet mellan trummor och bas som på sin tid revolutionerade rocken så mycket.

Black Sabbath Live

En annan intressant detalj var det sceniska. Scenen var egentligen ganska ordinär, uppbyggd enligt det klassiska konceptet bas, gitarr och sång längst fram och trummor längst bak på ett podium. I fonden dessutom bildprojektion, så långt var inget nytt under solen. Nej, det nya låg snarare i VAD man projicerade och det var både konstnärligt och underhållande i sig. Bilderna visade passande nog allt från skräckfilmsscener, skräckbilder med i sitt egna skinn hullingupphängda män som gungade av och ann till Russ Meyer-klipp med lättklädda damer med rockattityd. Det kan låta corny men var faktiskt effektfullt och kändes som ett gott komplement till musiken som pumpade ut. När vi ändå är inne på avdelningen extra effekter fanns det en farhåga som gnagt i oss under kvällen men som helt och hållet kom på skam. Ryktet hade förebådat att Friends Arena sög ljudmässigt och att många band hade bitit i gräset på grund av detta, icke alls så denna kväll. Ljudet var utmärkt och till och med briljant bra, inte för högt och inte för lågt men framför allt rent och välljudande.

Kvällen avslutades till sist med en kavalkad av äldre låtar som satte igång publiken som en turboladdare. Tunggungen haglade och publiken var med på varje not, inget kunde stoppa ett band som bestämt sig för att totalmangla allt vad friends arena hette.
Det var en bunt lyckliga campare som gick hem denna fredagskväll. Med vetskapen om att det kanske var både första och sista gången man kunde passa på och se ett av världens bästa rockband spela, gjorde alla ödmjuka inför ödet. Tony Iommis cancer sätter frågetecken inför framtiden, också det faktumet att hela gänget närmar sig sjuttio är graverande. Men hur det nu än är med den saken ska bandet ha en sak som sammanfattar hela kvällen – respekt. För med en drös låtar av den här digniteten och ett utförande som fick änglar att gråta kan man inte gå fel. Det hade inte gjort något om spelarrangören hade nöjt sig med att ställa upp fyra likkistor som bandet fick ligga och spela i, de hade spöat skiten ur betydligt yngre förmågor trots det. Respekt Black Sabbath, respekt.

Fler recensioner av konserten:

Svenska Dambladets (?) recension
Aftonbladets recension (Jag undrar om vi var på samma konsert?)
Fredrik Strage Skriver en recension i DN
Corren från Östergötland skriver om Black Sabbath och nya albumet
Mattias Kling skriver på Hårdrock inför konserten
Recensenterna på SVD har varit flitiga så är är ytterligare en artikel om Black Sabbath
Finska Hufvudstadsbladet recenserar spelningen på Hartwall arena i Helsingfors
Finska YLE:s svenskspråkiga redaktion recenserar spelningar med Sabbath

Ulf Holmén Diggar Till Black Sabbaths Senaste

Betyg: ­¢¢¢¢

En av rockvärldens absolut mest våta drömmar hittills måste vara önskan om en återförening av med Black Sabbath med originalmedlemmarna och en ny skiva från dessa. Nu är den sedan en tid här och alla Sabbathister lär diskutera och tycka i årtionden framåt. En och annan saknar till exempel Bill Ward bakom trummorna, han var för sjuk för att kunna och orka delta. Istället sköts denna uppgift på skivan av Brad Wilk från Rage Against The Machine och Audioslave.
Sonny Johansson tyckte detta album var en fyra, ett betyg jag håller med om.

Skivans titel ”13” anspelar på två saker. Dels har talet ju en otursanstruken koppling och dels en lite ockult stämpel, men det var också datumet då deras debutplatta släpptes.Den 13:e februari 1970 såg första albumet dagens ljus och det är nu detta som gruppen återanknyter till med titeln.
Också nya albumets musikaliska stil återanknyter till deras debut och deras tidigaste album. Tunga riff, vassa texter och ett himla oväsen är några av kännemärkena. I botten finns både osynligt och synligt här och där bluesen som en utmärkande vägledare. Tony Iommis morrande gitarr och bombmatteriff är stilenlig, Geezer Butler svävar precis som förr ut i jazzutlägg och slingor som påminner om allt annat än rock till stilen och över alltihop svävar Ozzy Osbournes nära nog magiska stämma. Det som saknas här är tyvärr Bill Ward. Hans och Geezer Butlers rytmiska utsvävningar i framför allt jazzen är omtalade. Missförstå mig rätt, jag säger inte att Brad Wilk är en dålig trummis men han svarar inte på samma sätt på de utlägg Geezer Butler gör eftersom Wilk till syvende och sist är en rocktrummis. På den punkten var trots allt Bill Ward mer mångfacetterad. Det är med andra ord en viss saknad men Brad Wilk duger bra trots allt.

Black Sabbath Reunion
Musiken är som sagt blytung.  Inledande ”End of the Beginning” är ett fullständigt underverk av riffmattor. Kanske är jag lite misstänksam trots allt när jag tycker gruppen fegar lite därför att man nästan medvetet har gjort den till en karbonpapperskopia av låten ”Black Sabbath” från debuten med samma namn. Riffen liknar varandra i introt och det är ingen slump. De rättar dock snart upp den antydningen till vurpa genom att omstöpa sig själva och låten till att bli just det där nya jag så gärna vill höra. Magin är återställd.
”God is Dead?” är så där provocerande som bara Black Sabbath kunde vara i sin ungdom. Att låten dessutom inför refrängen har ett så j-a tung riff att den håller på att kantra gör den bara så där äckligt bra som återigen bara dom kan vara. Refrängen måste vara bland det mest grymma som rocken hittills har presterat. När låten ändrar karaktär för att inleda slutet som är tyngre än det mesta du har hört förr, då är den enögde snoken lycklig i min bralla. Tony Iommi och Ozzy Osbourne har visat både var skåpet ska stå och att gammal är äldst. Också låten ”Loner” är ett av dessa blytunga mästerverk. Men så kommer den där låten som jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår. ”Zeitgeist” är på ytan en liten bagatell med ett lugnt anslag men för oss som var med på ”den gamla goda tiden” är den här låten en rätt skamlös rip off från den egna låtsamlingen. ”Planet Caravan” är och låter misstänkt likt, det är bara den nergrötade rösten i den senare låten som inte riktigt stämmer överens. Jag måste medge att min besvikelse över den här lätta genvägen är ganska stor, det känns lite lumpet tyvärr.
”Age of Reason” är återigen en blytung tillställning som saknar norpartendenser. Oförsonlig, tung och malande samt så där j-a snygg som bara Black Sabbath i högform kan göra den är några av mina omdömen.
”Live Forever” följer samma fotspår. Med sina rullande och totalt ostoppbara blytunga och kompromisslösa riff tas vi sisådär ljusår bort från all konkurrens.
”Damaged Soul” är återigen tillbaka i den där bombmatteriffande ackordsburna rocken som Black Sabbath är självskrivna mästare på. Här bjuds vi också på något så ovanligt som en totalt annorlunda rytm i botten och detta är första och enda exemplet på det samspel som försegick mellan trummor och bas i Black Sabbaths barndom. Invecklad och så där intrikat med många infallsvinklar. Dessutom är låten så där överbluesig för att visa från vilka källor Black Sabbath hämtar sin inspiration – stort.
Avslutande ”Dear Father” är ingen kompromiss när det gäller tyngden den heller. Här jobbar Tony Iommi återigen med djävulsackorden står det står härligt till. Läskig och malande, tung så den hade kunnat kantra om det inte vore för att den här gruppen vet exakt hur de ska skriva den här typen av låtar. När den i mitten avbrytande tempohöjningen, som är så typisk för Black Sabbaths stil, brakar loss är lyckan total.
När gruppen efter det att låten klingar ut tar ytterligare ett välbekant grepp där man precis som i debutalbumets ”Black Sabbath” lägger in ljudeffekt med hällande regn och kyrkklocksklang hade det kunnat bli alltför igenkännbart. Det är dock ursäktat då det för det första bara är en ljudeffekt och dessutom knyter an till något så klassiskt som debutalbumet. Slutet gott allting gott med andra ord.

Helhetsintrycket är gott, mycket gott. Här finns en återanknytning till klassisk Black Sabbath-stil utan att vare sig göra kompromisser eller missa målet. Att fokus och blick hela tiden är inriktad på framför allt debutalbumet med glimtar och hintar som den avslutande ljudeffekten men också musiken, gör kanske inte bara gott då det ibland får lite slagsida. Exemplet ”Zeitgeist” tycker jag visar detta och här går bandet över en osynlig linje i mina ögon. I denna låt hittar jag skivans enda plump i protokollet och den invändningen jag har är rätt så högljudd, ”Zeitgeist” är ett övertramp. Slutet gott allting gott dock, det mesta av materialet dvs resten är utmärkt och får mina nästan tårfyllda ögon att minnas fornstora dagar med Black Sabbath utan att det låter exakt som de gjorde då. En balansgång som måste ha varit nog så svår slutar därmed i triumf. Men ”Zeitgeist” vill jag som sagt helst glömma, den är den här skivans svarte petter utan att den upprör mig mer än att med en självsäker min dela ut fyran för en skiva jag har sett fram emot länge. Välkomna tillbaka, nu ser jag bara fram emot konserten i november. Ge mig fler djävulsackord för satan.

Dessa recensioner du kan läsa på nätet:

Recension i SVD
Recension i Metal

Dr Da Capo Tittar Tillbaka På Black Sabbath Avsnitt 4

Black Sabbath befann sig 1988 på en av sina lägsta punkter som band. Fiasko med senaste albumet ”Eternal Idol”, inställda spelningar på grund av brist på biljettförsäljning och till sist sparken från skivbolaget Warner och dess underlabel Vertigo. Den enda fasta medlemmen i bandet tillika originalmedlemmen Tony Iommi stod i vägskälet, bandets medlemmar hade skingrats för vinden och behövde både nya sådana men också en nystart. Den nygamle medlemmen och trummisen Cozy Powell togs till nåder och återvände till trumsetet. Keyboardisten Nicholls som hade hjälpt Sabbath och mer eller mindre varit inofficiell medlem i bandet sedan 1976 blev ny medlem på synt, och till bassist utsågs studiomusikern Laurence Cottle. Sångaren Tony Martin stannade liksom Tony Iommi kvar från den senaste versionen av bandet. Genast skrevs nytt skivkontrakt med IRS-Records och Tony Iommi hyrde in bandet i en betydligt billigare studio än man var van vid, budgeten var så mycket lägre att bandet inte hade råd med annat. Resultatet av studiotiden släpptes 1989 under titeln ”Headless Cross”, kritikerna bemötte albumet med blandade känslor. En del avfärdade den som ytterligare ett onödigt album som publiken kunde vara utan, andra menade att det var den bästa ”Icke-Ozzy plattan” hittills. Många gamla fans återfick intresset för bandet i och med skivan för den innebar den nystart gruppen behövde. Tydligen var dock de återvändande fansen inte tillräckligt många, för under den efterföljande turnén var bandet fortfarande tvungna att ställa in spelningar på grund av bristande biljettförsäljning. Det var i framför allt USA som det gick trögt och hela åtta spelningar med banden Kingdome Come och Silent Rage som öppningsakt, var tvungna att ställas in. Efter turné i Japan, fortsatte bandet med spelningar i dåvarande Sovjetunionen med gruppen Girlschool som öppningsakt där självaste Michail Gorbatjov fick äran att presentera bandet på en av deras spelningar. De var därmed ett av de första västerländska banden som fick chansen att spela i det annars mot rockmusik så konservativa Sovjetunionen. En annan nyhet som turnén medförde, var att bandets nya basist Neil Murray presenterades.
Väl tillbaka från turnerandet tog bandet genast nya tag för att spela in nästa platta. 1990 släpptes nästa album med titeln ”Tyr” som blev gruppens första skiva där metal och mytologi kombinerades. Recensionerna var som vanligt vid den här tiden blandade. En del menade att Iommi fortsatte med att befläcka namnet Sabbath, andra menade att blandningen metal/mytologi gav bandet en ny dimension. För första gången i bandets historia, innefattade inte den efterföljande turnén en endaste liten spelning i USA. I Europa anslöt sig bandet Cirkus of Power på turnén där återigen spelningar fick ställas in på grund av vikande intresse från publiken på vissa platser. Bandet spelade därmed fortfarande i rockens gärdsgårdsserie.


Geezer Butler, Ronnie James Dio, Tony Iommi och Vinnie Appice i en av upplagorna av Black Sabbath

I augusti 1990 framträdde Geezer Butler, bandets före detta basist, tillsammans med Ronnie James Dio, bandets före detta sångare på scen under dennes turné. Ronnie James Dio uttryckte efter spelningen en önskan om en återförening av bandet som det sett ut med honom som sångare. Geezer började en diskussion med Tony Iommi som snart lät sig övertalas och vips, bandet hade sparkat sångaren Tony Martin och basisten Neil Murray. In kom istället alltså Ronnie James Dio och Geezer Butler. Tony Iommi har i efterhand faktiskt medgett att nyordningen var ett misstag som han hade låtit sig övertalas till, anledningen var att han tyckte att den gamla sättningen hade potential och utvecklings-möjligheter. I november 1990 var dock olyckan framme, under en ridtur dog hästen under ändalykten på Cozy Powell och han föll så olyckligt att han fick en fraktur på höften. Arbetet med det kommande albumet fick därmed färdigställas av gruppens före detta trummis Vinnie Appice. Därmed fick Black Sabbath samma sättning som bandet hade haft till skivan ”Mob Rules”, – Ronnie James Dio på sång, Geezer Butler på bas, Vinnie Appice på trummor och Tony Iommi på gitarr. Arbetet med en ny skiva omgavs med en gång av problem, det var framför allt Tony Iommi och Ronnie James Dio som inte riktigt kom överens i skrivandet av nya låtar. En del av låtarna skrevs om både två och tre gånger innan alla var nöjda och dessa omständigheter fick arbetet att spränga alla budgetar och kosta många gånger mer än tänkt. Detta faktum fick Tony Iommi att härskna till och han har i efterhand uttryckt missnöje med att bandet fick betala dyrt för inspelningen. Resultatet såg dagens ljus i juni 1992 och bar titeln ”Dehumanizer”. Albumet var bandets tyngsta på länge och blev en komersiell framgång, de var nu tillbaka i rockens finrum igen efter en lång ökenvandring.
Bandet gav sig nu ut på vägarna för att backa upp det nya albumet. Med på denna fanns blivande storheter som Testament, Exodus, Prong och Danzig för att backa upp som supportband. Ungefär samtidigt som denna gick av stapeln, lät Ozzy Osbourne meddela att han skulle dra sig tillbaka från musiken. Det var den första deklarationen av många som skulle komma senare, där han lät meddela att han hade för avsikt att gå i pension. För att fira detta faktum, hade han bjudit in Black Sabbath att spela tack och avskedskonstert under namnet No More Tours i Costa Mesa. Meningarna går isär om vad som hände innan konserten. Ronnie James Dio menade att han fick reda på spelningen halvvägs in i turnén och att han inför fullbordat faktum mest kände sig som om han hade blivit blåst. Hans inställning var att situationen var under hans värdighet och att känslorna hade skapade en oöverstiglig schism mellan honom och de övriga i bandet. Resultatet blev att han på grund av detta lämnade bandet.
Frågar man däremot Geezer Butler, visste Ronnie James Dio mycket väl om bandets planer men han hade uttryckt åsikter om Ozzy som clown och till sist tog han sitt pick och pack och drog. Bandet stod efter Oakland-spelningen i november 1992 utan sångare och dagen efter skulle de spela No More Tour-spelningen. Goda råd var nu dyra, bandets gamle kompis och en gång påtänkta sångare Rob Halford från Judas Priest kontaktades. Halford tackade ja, men bara om hans kompis Ronnie James Dio gav sitt medgivande, denne gav detta efter en telefonkonferens och därmed kunde konserten genomföras som planerat. Ozzy stod inte bara på samma scen som sitt forna band den kvällen, han spelade faktiskt fyra låtar med bandet och många började nu stava det hela å-t-e-r-f-ö-r-e-n-i-n-g. Också Bill Ward framträdde med sina forna bandmedlemmar och detta blev första gången originalsättningen av bandet framträdde tillsammans sedan Live Aid 1985. Återföreningsryktena surrade därmed högre än någonsin och Vinnie Appice lämnade snart bandet för att ansluta sig till Dio:s nya band och därmed ökade spekulationstakten. Till mångas förvåning, och någras förtvivlan, valde Geezer Butler och Tony Iommi en helt annan väg.
Som ny sångare presenterades den nygamle medlemmen Tony Martin, och till ny trummis fastnade man för den förre Rainbowmedlemmen Bobby Rondinelli. Återigen fanns tanken på en nystart och att detta skulle ske under annat namn än Black Sabbath, men precis som tidigare valde skivbolaget att motsätta sig alla sådana försök. ”Cross Purposes” som nästa album hette, släpptes i februari 1994. Butler och Iommi har i efterhand förklarat det som om att det hela inte kändes som ett Sabbath album, utan mer som ett samarbete mellan två gamla kollegor som hade mått bättre av att slippa bli förknippat med Sabbath. Albumet bemöttes i varje fall vid tidpunkten med sedvanlig nedsabling. Gruppen Soundgarden som just släppt skivan ”Superunknown” fick till och med epitetet ”ett många gånger bättre Sabbath-album än det i nummerordning upprapade kastrullkok Sabbath själva hade presenterat”. Till saken hör att i mina öron är Soundgardens produktion inte ens lik det som Sabbath gjorde, att beskylla dem för att ha producerat ett album ens likt Sabbath är en djup förolämpning mot Soundgarden.
Andra kallade albumet deras bästa sedan ”Born Again”, så det är nog inte fel att kalla kritiken ”blandad”. Annars är en av de mer uppmärksammade detaljerna med skivan att låten ”Evil Eye”, är skriven tillsammans med Eddie Van Halen från gruppen Van Halen. Tyvärr satte satte Sabbaths skivbolag p för att gruppen satte ut Van Halen som medskribent, vilket hade med kontrakt och andra mystiska saker att göra. Den alltid lika kryptiska skivbolagsvärlden talat igen.
Bandet gav sig ut på turné igen. I USA framträdde bandet tillsammans med Morbid Angel och Mötorhead. En av konserterna, den på Hammersmith Apollo, spelades in och gavs ut som VHS och en bonus-cd under titeln ”Cross Purposes Live”. När bandet turnerade i Europa backades de upp av Godspeed och Cathedral, när denna del av turnén avslutades meddelade Bobby Rondinelli att han slutade. För de kommande fem spelningarna i Sydamerika, kontrakterades Bill Ward som nu var tillbaka. Turbulensen och medlemsbyten fortsatte dock, snart meddelade Geezer Butler att han hade för avsikt att lämna bandet för andra gången. Orsaken var två. För det första var han besviken på resultatet med det senaste albumet som han tyckte var skräp, det andra var att det hade skurit sig ordentligt på det personliga planet mellan honom och Tony Iommi. Han gick vidare med att skapa bandet Gzr som redan 1995 släppte skivan ”Plastic Planet”. I låten ”Giving Up the Ghost” gick han till generalangrepp på Tony Iommi i texten: ”You plagiarised and you parodied/the magic of our meaning/a legend in your own mind/left all your friends behind/you can’t admit that you’re wrong/the spirit is dead and gone”. En olycka kommer aldrig ensam brukar det ju heta, och nästa missräkning var att också Bill Ward nu lämnade bandet. Ny basist blev den före detta medlemmen Neil Murray och Cozy Powell blev ny trummis igen. Redan samma år, 1994, satte bandet igång med inspelningarna av nästa skiva. Body Counts gitarrist Ernie C hade kontrakterats som producent och samma bands sångare – Ice T – gästade bakom mikrofonen i låten ”Illusion of Power”. Resultatet blev albumet ”Forbidden” men visade ett band i en nedåtgående spiral. Många menar att detta album var bandets dittills värsta, lyssna på den och avgör själv. Cirkus Sabbath fortsatte dock, bandet gav sig ut på turné men snart hade Cozy Powell lämnat gruppen på grund av hälsoproblem. Ersättare blev den nu till nåder tagna Bobby Rondelli. När turnén tog slut med Asien-spelningar hade till och med Tony Iommi fått nog, bandet lades på is och istället började han arbeta på solomaterial. Tillsammans med gamla sångaren Glenn Hughes och Dave Holland från Judas Priest, började han spela in de egna låtarna. Albumet färdigställdes men släpptes aldrig, istället har den cirkulerat som bootleg och samlarobjekt under titeln ”Eighth Star”, ett namn som travesterar gruppens skiva ”Seventh Star”. Den släpptes till sist 2004 med titeln ”The 1996 DEP sessions” men då med nytt trumspår inspelat av studiomusikern Jimmy Copley.


Ytterligare en version av Sabbath med Neil Murray – bas, Cozy Powell – trummor, Tony Martin – sång och Tony Iommi – gitarr

1997 Blev istället året då allt lossnade. Tony Iommi lät meddela att den senaste versionen av Black Sabbath nu var historia, istället kunde han stolt presentera ett band som nu såg ut som det hade gjort vid starten 1968. Det var med andra ord återförening och inget annat. Tony Martin har i intervjuer gett sin version som går ut på att sedan 1992 då bandet spelade ihop igen hade samtal om återförening förts. Tidpunkten var dock då inte rätt eftersom Ozzy ville avsluta sina förehavanden och Black Sabbath behövde bli av med kontraktet med IRS. Albumet ”Forbidden” hade bara getts ut för att fullfölja kontraktet och sedan lösa det. IRS tyckte dock att ett album var gruppen skyldiga dom, och gav därför ut samlingsplattan ”The Sabbath Stones”.
Upprinnelsen var Ozzfest, hårdrocksfestivalen initierad av Ozzy Osbourne där han själv naturligtvis spelade med sitt soloband. Den gästades av Tony Iommi och Geezer Butler som framträdde med bandet, Bill Ward kunde inte närvara på grund av inbokade spelningar med sitt soloprojekt The Bill Ward Band. I december 1997 anslöt sig Bill Ward och gruppen var nu officiellt återförenad för första gången sedan Ozzys pensionärskonsert 1992. Bandet gav sig genast ut på vägarna och två av showerna i den gamla hemstaden Birmingham spelades in live för att ges ut som skivan ”Reunion”. Albumet innehöll två nya låtar från studioinspelningar, ”Psycho Man” och ”Selling My Soul”, och det var första gången sedan 1978 som fansen kunde höra nya Black Sabbath-låtar med bandets ursprungliga medlemmar. 1998 Fick dock Bill Ward tillfälligt lämna gruppen då han hade drabbats av en hjärtattack, han ersattes temporärt av Vinnie Appice men redan i inledningen av 1999 var han tillbaka lagom till turnéstarten i USA. Den utmärkta och kultiga gruppen Pantera fick agera förband och turnén avslutades med en klang och jubelföreställning inför publiken på Ozzys egna festival Ozzfest. Bandet gick därefter i tillfällig dvala för att Ozzy och Tony Iommi hade planerat soloprojekt som ledde till skivan ”Iommi” för Tony Iommis del, och ”Down To Earth” för Ozzys del. Redan 2001 samlades bandet för att börja inspelningarna av vad som hade planerats som ett album med helt och hållet nytt material. Arbetet producerades av mannen med skägget Rick Rubin, och Tony Iommi har i efterhand sagt att materialet var något av det bästa de har producerat. Synd då bara att omvärlden än i denna dag inte har fått höra resultatet då skivan aldrig har sett dagens ljus. Medlemmarna var alltför upptagna fortfarande med sina soloprojekt, det hade börjat med att Ozzy hade fått studiotid för sitt soloprojekt och gav sig hastigt iväg för att slutföra de låtarna. Det hade fortsatt med att mobiltelefoner hade ringt var femte sekund där alla medlemmarna var tvungna att brottas med sidoproblem mitt i den dyrbara studiotiden. Till sist övergavs projektet för att läggas på is, framtiden får väl utvisa om vi som suktar efter det nya låtmaterialet någonsin ska få höra det.Till råga på allt gjorde Ozzy på sitt håll succé med reality-serien ”The Osbournes” där han, fru Sharon och barnen råkar ut för allehanda dråpligheter i en rockstjärnas vardag. Detta svalde naturligtvis än mer tid från arbete med ny skiva med allas vår favoritgrupp, så vid det laget var nog låtinspelandet djupfruset. Skivbolaget Sanctuary Records passade 2002 på att släppa livematerial med gruppen som spelats in under 70-talet, titeln löd ”Past Lives”. Bandet valdes också in i rockens finrum när man 2006 blev inkorade i Rock and Roll Hall of Fame. Under cermonin spelade gruppen Metallica två Black Sabbath-låtar för hylla några av sina idoler, ”Hole In the Sky” och ”Iron Man”.
2006 Fortsatte Ozzy med inspelningarna av solomaterial. Rhino Records började detta år planera ett samlingsalbum med Black Sabbath där bara material med Dio som sångare skulle finnas med. Skivan skulle kallas ”Black Sabbath: The Dio Years”. Ronnie James Dio, Bill Ward, Geezer Butler och Tony Iommi hade därför sammanträffat i studio för att spela in tre nyskrivna sånger som var tänkta att komma med som bonusmaterial. Skivan släpptes 2007 och blev en framgång med en hit i form av den nya låten ”The Devil Cried”. Uppmuntrade av framgångarna började diskussionerna om en återförening av medlemmarna, men namnet Black Sabbath kunde man inte använda eftersom kontrakten styrde att medlemmarna i den konstellationen skulle bestå av Ward, Butler, Osbourne och Iommi. Istället valde man namnet Heaven & Hell efter albumet med samma namn. Det fanns därmed egentligen två Black Sabbath även om namnen var olika, och det var därför upplagt för bråk. Bill Ward som var tänkt som medlem även i Heaven & Hell var först att hoppa av projektet på grund av musikaliska meningsskiljaktigheter med ”några av de andra medlemmarna”, han ersattes omgående av Vinnie Appice. Den andre att lacka ur var Ozzy Osbourne som menade att Iommi illegalt hade förvärvat bandnamnet ”Black Sabbath”, utan att vare sig dela namnet eller erbjuda de andra en möjlighet att dela detta. Han ville därför ha en dom på att han själv ägde 50% av rättigheten till namnet. Iommi som var den som fick gå i clinch menade att han ensam hade varit den enda ständiga medlemmen i gruppen sedan dess start, och skulle därför äga rätten till namnet. Han menade också att bland annat Ozzy hade frånskrivit sig den legala rätten till namnet under 80-talet. Om man ska sammanfatta situationen i ett enda ord blir det nog ”härdsmälta” som ligger närmast, Black Sabbaths återförening var lika djupfrusen som isplaneten Hoth i Star Wars. Lite förhoppningsfulla tecken har i den här frågan dykt upp i efterhand, Ozzy tog senare sitt förnuft till fånga i varje fall i ord när han uttalat sin förhoppning om att de fyra medlemmarna i framtiden ska kunna se fram emot lika delar av rättigheten till bandnamnet. I juni 2010 kom så domstolens dom i tvisten mellan Iommi och Osbourne om bandnamnet, tyvärr har aldrig någon ledtråd läckt ut. Istället har hela en affären slutat i ett stort fett frågetecken för allmänheten, locket på med andra ord.

Tony Iommi gick nu vidare med projektet med Heaven & Hell, 2007 turnerade bandet med band som Machine Head och Megadeth. Samma år spelade de in en DVD av en av sina spelningar med titeln ”Live from Radio City Hall” inspelat på samma ställe i New York. Planer på ett nytt album började också smidas med målsättningen att spelas in året efter. Först under 2008 släppte dock bandet en box ”The Rules of Hell” som innehöll alla album med Dio som sångare i remastrad version. De gav sig också ut på turné med storheter som Judas Priest, Mötorhead och Testament under titeln Metal Master Tour. 28 April 2009 såg albumet ”The Devil You Know” dagens ljus.
2010 Var året då en öppning i den då pågående konflikten mellan origianlmedlemmarna kunde börja skönjas. Det började dock rätt illa med att Ronnie James Dio dog i magcancer den 16 maj 2010. Utan sångare började nu Heaven & Hell alltmer likna ett projekt som nått vägens ände. Ozzy släppte samma år sin självbiografi ”I Am Ozzy” där han i ett avsnitt uttryckte tvivel på att ytterligare en återförening skulle kunna vara möjlig. Han jämförde tanken på en återförening med att gå tillbaks till en gammal flickvän där man visste att det förr eller senare skulle gå åt h-e. Redan i augusti det året hettade det dock till i ryktesfloran när både fans och tidningar hade börjat spekulera om en återförening. Bandets medlemmar förnekade dock allt. Tony Iommi gick till och med så långt att han förnekade alla rykten på sin hemsida, och att en journalist som skrivit en artikel med sådana påståenden hade missuppfattat allt. I själva verket pågick långt gångna förhandlingar om villkoren mellan medlemmarna och i November 2010 på rockklubben Whiskey A Go-Go i Los Angeles, kunde bandet under jubel och med hjälp av punkaren, stå-upparen och spoken-word artisten Henry Rollins presentera planerna. Download Festival 2012 skulle vara den första anhalten och sedan skulle ett nytt album med nytt material dyka upp sent 2012. Den som lever får se då med andra ord. Rick Rubin var återigen tänkt som producent. Tyvärr blir inte alltid verkligheten så som man har tänkt sig.
2009 hade Tony Iommi fått diagnosen lymfcancer i ett tidigt skede vilket har skjutit upp planerna eller åtminstone försenat dem. Bill Ward har också låtit meddela att om han inte skulle få nya bättre villkor än de givna, hade inte han för avsikt att spela en enda takt åt bandet. Så som sagt, den som lever får se, tidsplanen för en ny skiva är nog spräckt och det återstår att se när detta kan komma att bli verklighet. Bandet har i nuläget ställt in flera spelningar med hänvisning till Iommis sjukdom, istället har några av de planerade spelningarna ersatts av Ozzy med vänner från bandet. Istället har bandet koncentrerat sig på att fortsätta skrivandet av nya låtar, enligt Ozzy Osbourne har man hittills skrivit 15 låtar och någon dag i framtiden ska dessa spelas in. Väntan på rätt ögonblick då alla bitarna faller på plats fortsätter alltså. Ozzy Osbourne har också återvänt till att spela in ett kommande soloalbum.


Den ursprungliga versionen av Sabbath ca 40 år senare: Geezer Butler – Bas, Bill Ward – Trummor, Ozzy Osbourne – Sång och Tony Iommi – Gitarr

Historien om Black Sabbath har alltså gått in i ett nytt skede. Var det slutar är det ingen som vet, framtiden får helt enkelt utvisa. Vad som däremot är klart är att Black Sabbaths historia innehåller många milstolpar och många tragedier. Arvet så här långt, är en rik musikskatt som skapat många stilar. Många menar att utan Black Sabbath hade vi inte kunnat höra flertalet stilar inom hårdrock. Doom, Black, och också Stoner är några av de stilar som har pekats ut som deras förtjänst. Här om dagen lyssnade jag till exempel på gruppen Skeletonwitch senaste album, och kunde konstatera att flertalet ackord, ackordsföljder och rullningar kändes igen från Tony Iommis sätt att spela gitarr t ex.  Också Ozzy Osbournes nasala sång har bildat skola och har influerat flertalet grupper. Deras mörka ödestyngda musikstil är också den en form som har bildat skola. I flera reportage har också Geezer Butler och Bill Wards bas och trumspel skärskådats. Många menar att de i grunden faktiskt spelade jazz under gruppens storhetstid på sjuttiotalet. Experiment och en förkärlek för det okonventionella var ledstjärnor för gruppen under denna period. Att Tony Iommi och Geezer Butler stämde om gitarr respektive bas för få fram det ödesdigra sound som blev gruppens signum men också göra det lättare för framför allt Tony Iommi att komma runt sitt handikapp, var ett av dessa tecken. Det är med andra ord en grupp vars produktion är stor och fylld av kvaliteter utöver de vanliga. Ett tecken på denna storhet, är att flertalet av deras plattor är legendariska i sin genre, några är rent av klassiska. Både debuten ”Black Sabbath”, uppföljaren ”Paranoid” och några till är milstolpar i sin egen tid och kan sägas utgöra måttstockar för andra band och plattor i samma genre. Vi på Blaskan vill därför gratulera de redan frälsta till ett smakfullt val av favoritgrupp, och de som nu har blivit nyfikna vill vi också gratulera till upptäckten av ett klassiskt band. God lyssning.

Discografi


Titel: Black Sabbath Releaseår: 1970 Debuten Black Sabbath är och förblir en klassiker, mörk och malande med många referenser till det ockulta.


Titel: Paranoid Releaseår:1970 Uppföljaren Paranoid är också den en mörk tillställning med många vassa texter fyllda med samhällskritik. Låtar som ”War Pigs” är en svidande vidräkning med både Vietnamkrig och världens ondska i form av militärer. Också klassikern ”Iron Man” finns också med. En lysande platta som väl förtjänar titeln ”klassiker”.


Titel: Master of Reality Releaseår: 1971 Kallat världens första stoner-platta och den första plattan där Tony Iommi använde nedstämd gitarr för att underlätta för sina skadade fingertoppar. Reultatet blev en mörk, malande platta med ett ”sluddrigt” gitarrljud som förstärkte den mörka känslan. Det nya soundet blev legendariskt och ett signum för gruppen. Också denna skiva är en klassiker.


Titel: Black Sabbath Vol 4 Releaseår: 1972 Det fjärde och problemtyngda albumet som tvingade bandet att ändra den ursprungliga och kontroversiella titeln ”Snowblind”. Skivbolaget ansåg att titeln alltför tydligt anspelade på droger med vit färg som stavas k-o-k-a-i-n. I låten ”Snowblind” blev detta tydligt då Ozzy sjöng just det där förbjudna ordet. Bandet var under inspelningen djupt insnöade på drogen och många dagar lamslogs arbetet på grund av detta då bland annat låten ”Cornucopia” höll på att kosta Bill Ward jobbet som trummis.


Titel: Sabbath Bloody Sabbath Releaseår: 1973 Gruppens första framgång hos recensenterna, men en stor besvikelse för dem själva. De har i efterhand varit ense om att det inte var vare sig en Sabbath- eller rockplatta. Dock en stor kommersiell framgång. Också känd för att den platta då gruppen körde huvudet i väggen och misslyckades med inspelningen som körde fast. För att komma loss från idétorkan och drogmissbruken hyrde bandet ett slott i england med tillhörande grottsystem där bandet repade för att hitta den rätta stämningen.


Titel: Sabotage Releaseår: 1975 Bandets revansch-skiva där man återupprättade sig själva som det stenhårda band man ville vara. Efter Sabbath Bloody Sabbath hade man behovet att göra en rockskiva där man visade sin mörka monotona sida, och Sabotage blev resultatet.


Titel: Technical Ecstasy Releaseår: 1976 Bandets första riktigt utskällda album där många av deras musikaliska grundkoncept kom på skam. Istället fortsätta de att experimentera och det hela mynnade ut i den nydanande, men som sagt föga uppskattade albumet Technical Ecstasy. Musikaliskt är albumet färgat av ett mer syntesizer-orienterat sound, därav titeln. Kort efter releasen av skivan hoppade Ozzy Osbourne av från gruppen, men återkom en tid senare som medlem igen.


Titel: Never Say Die! Releaseår: 1978 Redan till nästa ”Sabbath-album Never Say Die!”  var Ozzy Osbourne tillbaka som sångare, men det kom också att bli det sista albumet med Ozzy som sångare. 1979 Hade verkligheten hunnit ikapp honom och de alkoholproblem han brottades med, och de övriga sparkade därför honom 1979. Skivan innehåller den enda låten – ”A Hard Road” – där man vet att Tony Iommi har varit med och sjungit.


Titel: Heaven And Hell Releaseår:1980 Första skivan med nya sångaren Ronnie James Dio. Geezer Butler ersattes för en kort tid av keyboardisten Geoff Nicholls på bas, men Geezer återkom och Nicholls fick bli femte medlem på synt och klaviatur. Alla medlemmarna anser att skivan blev den nytändning de behövde, men för Bill Ward var det tvärtom. Nyordningen utan Ozzy, som var hans personlige vän, blev för mycket och han hoppade av efter fullbordandet av skivan. Ny trummis blev Vinnie Appice.


Titel: Mob Rules Releaseår:1981 Andra skivan med Ronnie James Dio som sångare och den första med Vinnie Appice på trummor. Lite uppseendeväckande är att om man köper De Luxe-versionen av albumet, så hittar man en alternativ version av spåret ”Mob Rules” på disc 1 där Bill Ward spelar trummor. Skivan präglas av mörka texter och en hård musikalisk ton som gör den till en tung platta. Albumet blev den sista studioplattan med Ronnie James Dio på sång, efter den uppföljande liveskivan ”Live Evil” hoppade han av.


Titel: Born Again Releaseår: 1983 Albumet Born Again blev det första och det sista med sångaren Ian Gillan, före detta Deep Purple, på sång. Albumet innebar också att Bill Ward var tillbaka bakom trummorna efter att ha hoppat av på grund av drogproblem och avsaknaden av sin vän Ozzy Osbourne. Skivan har av många setts som bandets sämsta då Ian Gillans sångstil inte direkt passade bandets musikaliska stil, men har i efterhand fått ett lite bättre rykte.


Titel: Seventh Star Releaseår: 1986 Black Sabbath i en helt ny skepnad, kvar fanns endast Tony Iommi på gitarr. I övrigt är bandet helt nytt med Glenn Hughes på sång, Dave Spitz på bas och Eric Singer på trummor. Meningen var att bandet skulle debutera med denna skiva under helt nytt namn, men eftersom skivbolaget envisades så gavs den ut under namnet Black Sabbath featuring Tony Iommi. Detta beslut blev också slutpunkten för den här uppsättningen av bandet som efter denna skiva byttes ut mot nya medlemmar.


Titel: The Eternal Idol Releaseår: 1987 Redan till nästa platta The Eternal Idol, hade alla medlemmar utom Eric Singer och Tony Iommi bytts ut. Ny sångare blev Tony Martin och basisten hette Bob Daisley. Mellan den förra och den här skivan, hann bandet med att avverka ytterligare en sångare – Ray Gillen – som hade börjat inspelningen av sångpåläggen innan han beslöt sig för att hoppa av. Budet gick till Tony Martin istället som sjöng in spåren på nytt. Albumet blev dessutom bandets sista för skivbolaget Warner.


Titel: Headless Cross Releaseår: 1989 Med ny basist – Laurence Cottle – och ny trummis – Cozy Powell – gick bandet in i studion fast beslutna att fånga kärnan i Black Sabbaths musik. Ansedd som bandets mest lyckade på åratal eftersom man lyckades i den intentionen. Tung, malande med många referenser till ockultism och satanism i texterna blev den en ovanligt lyckad tillställning och befäste därmed bandet som mörkrets furstar. Låten ”When Death Calls” gästades av Queens gitarrist Brian May som till och med fick vara med och göra ett solo. En trist detalj är att eftersom albumet är utgivet av det relativt lilla skivbolaget IRS, kan skivan vara svår att få tag på eftersom den inte lagerhålls permanent. Den ska dock enligt skivbolag, ges ut i en deluxe-utgåva inom kort.


Titel: TYR Releaseår: 1990 Tyr son till Oden blev den som fick ge namn till detta album eftersom texter och upplägg precis som Tyr är hämtat från mytologi. Mottagandet var blandat när den kom. Vissa tyckte den hade sin givna plats, andra tyckte den stank. Sabbaths första och enda platta på temat mytologi och innebar att bandet återigen gav sig in på att försöka hitta ett nytt koncept till sin musik. Ny basist introducerades också på den här platta då Neil Murray ikläddes denna roll.


Titel: Dehumanizer Releaseår: 1992 Nygamla sångaren Ronnie James Dio och trummisen Vinnie Appice var tillbaka i bandet i och med denna skiva. Också gamla basisten Geezer Butler återintroducerades. Ansedd som en av bandets tyngsta plattor vad gäller text och musik. Texterna är dessutom samhällskritiska och tar upp ämnen som datoriserade gudar och TV-evangelister. Kommersiellt sett blev skivan en av bandets första stora framgångar på många år efter en dip i försäljningsstatistiken på några av de tidigare skivorna. Efter denna skiva lämnade både Ronnie James Dio och Vinnie Appice gruppen under den efterföljande turnén.


Titel: Cross Purposes Releaseår: 1994 Sångaren Tony Martin togs till nåder och nye medlemmen Bobby Rondinelli fick bli ny trummis efter Vinnie Appice. Geezer Butler och Tony Iommi bildade gruppens front, men kort efter skivans release, lämnade Butler gruppen efter en schism med Iommi. En annan trivia med plattan är att i låten ”Evil Eye” spelade gitarristen Eddie Van Halen låtens första solo, men fick på grund av Black Sabbaths kontrakt med skivbolaget inte stå med som den medskribent till låten han egentligen var. Låten tillskrivs Butler/Iommi/Martin men Tony Martin har i efterhand hävdat att både riff och solo skrevs av Eddie Van Halen.


Titel: Forbidden Releaseår: 1995 Forbidden blev gruppens sista skiva innan återföreningen av gruppens ursprungliga medlemmar. Av många utskälld som bandets sämsta, och till och med av Tony Martin ansedd som skivan som bara gavs ut för att lösa bandet från deras dåvarande skivkontrakt. Den omgavs av intensiva rykten om återförening av bandets originalmedlemmar, och därför genomförd utan någon större entusiasm från t ex Tony Martin som hade började ana att han snart skulle komma att bli arbetslös. Skivan gästades av Body Count-medlemmen Ice T som sjöng i låten The Illusion of Power och samma grupps gitarrist – Ernie C – Producerade. Ny basist efter Geezer Butler blev Neil Murray och till trummis utsågs Cozy Powell. Snart var dock som sagt den nya medlemsskaran av bandet historia och istället återkom gruppens ursprungliga medlemmar.

Livealbum


Titel: Live Evil Releaseår: 1982 Gruppens första liveskiva efter den av bandet icke-sanktionerade Live at Last från 1980. Skivan spelades in under turnén som följde på studioalbumet Mob Rules, och blev skivan som fick Ronnie James Dio och Vinnie Appice att lämna gruppen efter allehanda kontroverser med de andra i bandet. För att ytterligare strö salt i såren är Ronnie James Dio omnämnd som ”Ronnie Dio”, och Vinnie Appice är omnämnd som ”gästartist”.


Titel: Cross Purposes Live Releaseår: 1995 Släpptes som kombinerad CD-skiva och VHS inspelning av de konserter som skivan spelades in på.


Titel: Reunion Releaseår: 1998 Återföreningen av bandets originalmedlemmar firades med en ny release av ett nytt livealbum. De två konserterna på Birmingham NEC som gruppen spelade, var grunden för plattan. Någon annan platta med den återförenade gruppen har inte kommit, en release av nytt material har utlovats till 2012 men har försenats på grund av Tony Iommis cancerbehandling.


Titel: Past Lives Releaseår: 2002 Mellan åren 1970 och 1975 gjorde Black Sabbaths skivbolag en rad liveinspelningar som av olika anledningar blev liggande. 1980 Släpptes en del av dessa med namnet Live at Last. Bandet själva var dock minst sagt fientligt inställda till den utgåvan då de ansåg att inspelningarnas kvalitet inte höll måttet. 2002 Kom de inspelningar de ansåg dög under namnet Past Lives. Utgåvan inkluderar idag klassiska inspelningar från t ex Olympia Theatre i Paris från 1970, idag betraktad som en helig graal. För många ett wow-ögonblick att se fram emot med tårar i ögonen.


Titel: Black Sabbath Live At Hammersmith Odeon Releaseår: 2007 Under turnén som följde studioalbumet Mob Rules, spelades flera konserter in som kom att ges ut som liveskivan Live Evil. Det övrig materialet gavs senare ut som skivan Black Sabbath Live at Hammersmith Odeon och gavs alltså ut först 2007. Den versionen av bandet som här framträdde var samma som på studioalbumet Mob Rules dvs Ronnie James Dio på sång, Vinnie Appice på trummor, Tony Iommi på gitarr och Geezer Butler på bas. Skivan lär vara mycket svår att få tag på då den bara gavs ut i 5000 exemplar som genast såldes slut, men finns som bonusskiva inkluderat i Deluxe Edition-utgåvan av skivan Mob Rules som gavs ut 2010.

Dr Da Capo Tittar Tillbaka På Black Sabbath Del 1

Ibland tycks det som av vissa kallas ödet, samverkar på ett sätt som gör att historiens gång ändras. Berättelsen om Black Sabbath hade kunnat ha tagit slut innan den ens hade börjat, men istället tog händelser utvecklingen åt ett nytt håll.
De som kom att bli medlemmar i denna beryktade och berömda grupp, bodde alla i Birmingham-förorterna Aston och Handsworth. Birmingham var och är ett ställe man helst åker igenom, och där man lönearbetar i den tunga industrin som är förlagd där för sitt uppehälle. John ”Ozzy” Osbourne , Terence Michael Joseph ”Geezer” Butler, Anthony Frank ”Tony” Iommi och William Thomas ”Bill” Ward var fyra av dessa som kunde slutat som löneslavar på en fabrik som långsamt sög livskrafterna ur dem, men de närde en dröm om att spela musik och få komma därifrån och det var räddningsplankan. Innan Ozzy hade hittat kärleken till musiken, hade han till exempel försökt sig på en kortare och inte så framgångsrik karriär som inbrottstjuv. Gitarristen Tony Iommi spelade t ex i bandet Rockin’ Chevrolets och senare i Mythology, det senare kom att bli bandet som utgjorde en del av grunden till Sabbath då det var där han mötte och spelade med Sabbaths framtida trummis Bill Ward för första gången. Redan tidigt spelade Iommi ”bakvänt” dvs med högerhanden på gitarrhalsen, vilket var ovanligt på den här tiden. Det gav honom en speciell stil som gjorde honom unik. En annan detalj som gjorde honom unik, var att han saknade fingertoppar på två av högerhandens fingrar. Istället hade han två konstgjorda fingertoppar. Redan som 17-åring hade han förlorat dessa i en fabriksolycka och hade övervägt att ge upp gitarrspelandet. Hade det inte varit för en musikintresserad chef som visade honom att det gick att spela gitarr utan fingertopparna genom att visa och spela Django Reinhardts inspelningar, hade han antagligen slängt in handduken. Den nya inspirationen han fick från denne multitalangfulle jazzgitarrist, plus att han såg att det fanns en väg fram tog honom just den nya väg jag talade om i början. Han började helt enkelt om från början och startade sitt gitarrspelande från början där han spelade med konstgjorda fingertoppar. Tony Iommi hade därmed lagt grunden till sitt unika gitarrspel som kom att bli ett av gruppens signum.
Gruppen Rare Breed utgjorde den andra grunden till det som kom att bli Black Sabbath. Geezer Butler och Ozzy Osbourne var två av medlemmarna, men man hade interna problem och bandet var snart historia. Ozzy hade därför satt ut en annons där han skrev: ”Ozzy Zig needs a gig – has own PA”.
Första mötet mellan Tony Iommi och Ozzy Osbourne blev dock nära nog slutet innan allt hade börjat. De båda upptäckte att de hade gått i samma skola och att Tony Iommi var den som hade mobbat Ozzy på rasten som tidsfördriv och kompensation för sin otillräcklighet i skolan. Ozzy hade fortfarande inte glömt och Tony tyckte fortfarande inte om Ozzy efter alla dessa år. Därför höll första mötet på att sluta med att Tony hade vänt på klacken och gått därifrån. Till sist hade de fyra dock sammanförts men fortfarande saknades ett bandnamn. Polka Tulk Blues Band blev det första namnet. Ett kanske inte helt lyckat namn kan man tänka sig, men det blev värre av att det kom från ett billigt talkmärke Ozzys mamma hade i badrummet. Den första uppsättningen innefattade dessutom slidegitarristen Jimmy Philips och saxofonisten Alan ”Aker” Clarke. Snart hade de två extra medlemmarna försvunnit ut ur bandet och med dem ändrades bandnamnet till Polka Tulk som lät lika omöjligt och istället ersatts med det klatschiga namnet Earth. Problemet var bara att Ozzy hatade namnet. Bytet av namn innebar också att Tony Iommi hastigt lämnade bandet för att för ett kort tag spela med Jethro Tull, men missnöjd med ledningen av gruppen återkom han till Earth redan efter två månader
En dag när Geezer Butler var på väg till bandets replokal, hade en lång kö bildats på andra sidan gatan till en lokal biograf. Filmen de köade till var den Mario Bava-regisserade filmen Black Sabbath med Boris Karloff i huvudrollen. Han blev förundrad över hur folk kunde betala för att bli skrämda och började diskutera detta med de andra när han väl var inne i lokalen. Parallellt med detta skrev Ozzy Osbourne och Geezer Butler på texten till vad som skulle komma att bli låten Black Sabbath, medan Tony Iommi filade på ackorden till låten. Både Butler och Iommi hade läst och låtit sig inspireras av Dennis Weatleys böcker om ockultism, och därför blev ackorden inspirerade av denna strömning och av så kallade djävulsackord som skapats av munkar på 1300-talet för att locka fram djävulen. De djävulska tonerna och det mörka innehållet hade styrt bandet i en ny musikalisk riktning där det övernaturliga och ockulta var centrala teman, och därför kom namnet Black Sabbath på tal. Det var också en musikalisk riktning som gick helt emot tidens trend med hippie- och lättpopsideal. Snart hade det nya namnet etablerats och Ozzy hade fått sitt eftertraktade namnbyte.


Black Sabbath tidigt i sin karriär

Bandet hade nu ett eget sound, ett roligare bandnamn men inget skivkontrakt. De hade inlett arbetet med att ro ett sådant i land och i slutet av 1969 kontrakterades man av Philip. Debutsingeln ”Evil Woman” – En cover av gruppen Crowe’s låt – släpptes 1970 på Philips underlabel Fontana. Debutalbumet Black Sabbath släpptes en månad senare på fredagen den 13:e februari vilket naturligtvis var uträknat. Skivan tog två dagar att spela in, tre dagar att mixa och producerades av Rodger Bain. Arbetet hade satts igång i november 1969 och var ett budgetjobb, fem dagar i studion in med bandet och sen när de var klara nästa band för inspelning.
Albumet blev en kommersiell framgång och nådde som bäst åttonde plats på den Brittiska albumlistan.  Ännu större framgång var dock att än idag anses skivan vara startskottet på all metal-musik, frön till stilar som doom och goth kunde spåras redan här och det anses allmänt att med denna skiva föddes Heavy Metal-scenen.


Omslaget till debutskivan Black Sabbath från 1970 som har blivit så legendarisk

Skivan hade gett bandet blodad tand och redan i juni 1970 sattes arbetet igång att spela in uppföljaren. Medlemmarna ville att albumet skulle ha titeln ”War Pigs” efter en av låtarna, men bandets amerikanska skivbolag Warner vägrade att gå med på detta eftersom titeln alltför mycket anspelade på det pågående Vietnam-kriget vilket inte var någon hemlighet att bandet var emot. En annan låt på skivan – ”Paranoid” – fick därför bli den som gav också albumet dess titel. En liten trivia om den låten var att den var den sista att skrivas och spelas in. Bandet hade inte tillräckligt med låtar vilket upptäcktes i sista minuten, och därför sattes ett febrilt arbete igång i studio att skriva den. Sången blev bandets dittills största framgång då den blev en monsterhit med sitt mörka budskap och sina nattsvarta ackord. I september 1970 släpptes den Rodger Bain-producerade plattan och den blev återigen en säljframgång, mycket tack vare titelspåret som blev så stort. Också albumets andra singel, ”Iron Man”, blev en stor hit. De två låtarna gjorde albumet legendariskt och svingade upp bandet i den absoluta rockeliten, men de stakade också ut bandets odödlighet eftersom de är stora, legendariska och klassiska än i denna dag.

Bandet var nu ett av världens mest framgångsrika grupper, miljonsäljande album och höjda gager för spelningar gjorde att pengarna strömmade in.  Med pengarna kom tyvärr också problemen, det stavas d-r-o-g-e-r. Kokain, qualud, LSD, amfetaminer och en del annat var det som i en ständig ström hamnade i magarna och huvudena  på medlemmarna. Som den erfarne eller påläste kanske vet fungerar ett intag av dylika piller till en början, men till sist börjar det äta den stackars brukaren från ändalykten och upp. Redan sex månader efter albumet ”Paranoid” satte inspelningarna igång av bandets tredje platta. I juli 1971 låg ”Master of Reality” på skivaffärsdiskarna. Om titeln på skivan var ironiskt avsedd eller ej med tanke på drogintag kan jag inte svara på, men det är onekligen en twist på det hela.
Också skiva nummer tre hade producerats av Rodger Bain och har av eftervärlden kallats det första stoner-albumet. Det ni Kyuss, Monster Magnet och alla andra. Skivan har också blivit känd för ett delvis nytt sound som hade sina rutiga och randiga skäl. Tony Iommi hade upplevt allt fler problem med sina två avklippta fingertoppar och orkade inte alltid med motståndet i strängarna på gitarren. Han stämde därför om sina gitarrer till C-dur för att få mindre motstånd i strängarna. Geezer Butler var naturligtvis tvungen att också han stämma om och tillsammans skapade de därmed ett helt nytt sound som lät mer mörkt än någonsin och dessutom sluddrigt. Resultatet blev ett mer ondskefullt ljud än tidigare och gruppen omgavs nu av ständiga rykten om djävulsriter och avgudadyrkan. En situation som bandet exploaterade genom att bära upp- och nedvända kors runt halsen samt fortsätta att skriva texter med ockult innehåll. Skivan följdes upp av en världsturné men det var ett slitet band som gav sig ut på vägarna. Visserligen höll drogerna bandet uppe, men som jag nämnde tidigare så kommer det dubbelt upp i slutänden istället där orken är som skriven i vatten.  Precis detta hände nu och bandet beslöt sig därför att ta en välbehövlig semester efter att turnén var avslutad.
I juni 1972 återförenades bandet i Los Angeles för att påbörja arbetet med ytterligare en skiva. Den här gången hade dock den hemska sanningen hunnit upp bandet, de var utbrända och det enda som fick dem att fungera var mer och mer droger vilket bara ledde till strul och konflikter. Bill Ward höll på att få sparken för att han nära nog vägrade och inte kunde spela in trumslingan till låten ”Cornucopia” och istället trösta sig med än mer droger. Han lyckades till sist att spela in slingan men bemöttes med ryckningar på axlarna från de andra istället för erkänsla. Han har i intervjuer erkänt att marken gungade under fötterna. Det blev inte bättre av att bandets ursprungliga plan att kalla skivan ”Snowblind” stoppades av skivbolaget och ersattes med den lama titeln ”Black Sabbath Vol. 4”. Anledningen var återigen kontroversen kring titeln, som inte handlade om impopulära krig utan denna gång refererade till drogen kokain. Det gick till och med så långt att låten ”Snowblind” var tvungen att spelas in igen på skivbolagets direkta order då Ozzy altför tydligt hade sjungit ordet ”cocaine” i ursprungsversionen.


Skogsmetall (mitt öknamn på Black Metal och Doom) långt innan den uppfanns

Albumet släpptes i september 1972 och innebar en stiländring då man börjat experimentera med instrumenteringen. Skivan hade dels ett mjukare anslag med en låt som ”Changes”, man hade också orkesterarrangemang och använde sig av melotron för första gången. Skivan följdes upp av en omfattande turné som omfattade USA, Europa och Australien bland annat, men det myckna turnérandet hjälpte tyvärr inte upp gruppen i den situationen de befann sig i med droger och annat. Tvärtom, det hjälpte bara till med att göra saker och ting än värre. Black Sabbath var en grupp som sakta men säkert gled utför trots att allt annat gick uppför.

Fortsättning på detta avsnitt följer inom kort i storyn om Black Sabbath andra delen

Dr Da Capo Lyssnar På Marilyn Mansons Senaste Platta

Born Villain Musikskivan och Born Villain Fotoboken Foto: Susanna Varis

Betyg: £££

Marilyn Manson har blivit fockade från gamla skivbolaget Interscope (Interjoke enligt Manson själv), blivit utdissade av delar av sin publik som tycker de har svikit sin ”rätta stil” dvs de vill att de ska låta som förr, fått se sin skivförsäljning sjunka och till sist fått hela världens journalistkår emot sig som de under 15 års tid ägnat sig åt att häckla – vad de än gör så är det otroligt dåligt, allt för att man drog ner brallorna på de självuppslukade egocentrikerna. ”Never Bite the Hand that Feeds” finns det ett Anglo-Saxiskt ordspråk som heter, men det var precis det Manson gjorde under sin storhetstid. Att dra ner brallorna på journalister och avslöja dem för vad de är kan med andra ord straffa sig.
De är nu tillbaka med ytterligare en utskälld platta, inte minst här i Sverige har de fått löpa gatlopp mellan recensioner som ”Marilyn Mansons sämsta” och ”Är dom slut nu?” .

Själv tycker jag att den här skivan är värd lite mer uppmärksamhet än de krigsrubriker vi har fått se hos de hämndlystna journalisterna. Den totalkatastrof som en del har talat om, lyser med sin frånvaro i mina ögon. Tvärtom ser jag, eller rättare sagt hör, en platta som har en del intressanta sidor och som dessutom vittnar om en omorientering av gruppens stil mot ett mer nyskapande och bättre sound.
Ljudet har skalats av mer mot det nakna och råa. De blytunga gitarrerna finns naturligtvis där, också de kompromisslösa låtarna med den där omisskännliga tyngden. Den rytmiska bottnen i både bas, trumma och sång finns återigen där, men det som är borta är syntharrangemangen och de ljudeffekter man skapade med dessa. Resultatet har blivit ett enklare ljud mer orienterat mot det kraftfulla. I låten ”Murderers are getting prettier every day” blir detta övertydligt. Fullt ös, råa holmgångar på gitarren, ständiga rytmändringar och en kakafoni av svordomar, invektiv och ironiska oneliners i både text och musik och ett attitydfullt slut som andas Mansons kärnpunkt – en spottloska i ansiktet på vår tid och vårt samhälle. De kan fortfarande konsten att sätta långfingret i luften med andra ord.
En låt som ”Born Villain” testar gruppen med framgång en ny metod att bygga upp en låt som man sedan upprepar i efterföljande låt ”Breaking the Same Old Ground”. Båda låtarna börjar lågmält med en nästan dystopisk känsla, sakta sakta bygger så gruppen upp dessa till att sluta i ett crescendo. I särskilt den första blir dessutom slutklämmen på gränsen till grymt bullrig vilket aldrig fel i mina öron, tvärtom är det att föredra. Den senare är mer inspirerad av Ennio Morricones låtskrivarförmåga när man inleder och ackompanjerar sig själva med en speldose-melodi, sämre inspirationskälla kan man faktiskt hitta. Vill man hitta det råa i Mansons musik, är inledande ”Hey Cruel World” en minnesvärd fethöger rakt i solar plexus. I efterföljande ”No Reflection” hittar Manson dessutom inte bara fram till det råa och nakna, utan också till marschtempot när man brassar loss med skivans mest stompiga låt. I en låt som ”Lay down your goddamn arms” håller det på att bli ordentligt intressant när de ständiga taktväxlingarna i trummorna som de inspirerats av från Stoner-band som Kyuss, därför att det visar ett delvis nytt sätt att skriva låtar som ger nya intressanta resultat. Bravo, här blixtrar det faktiskt till ordentligt.
Här finns till och med ett utmärkt exempel på den poetiska ådra som Marilyn Manson äger och som han själv startade som. I en låt som ”Overnath the Path of Misery” inleder Manson med lite poesi-läsning på sitt patenterade psykotiska sätt. Att låten dessutom är en storlek 50 Dr Martin’s-känga i scrotum gör inte saken sämre.
Som ni märker på exemplen ovan, är det en skiva med många och bra idéer. Ett faktum Marilyn  Manson borde få mycket mer cred för. Att sedan idéerna är väl genomförda borde också det ge ett bättre genmäle än vad de har fått. Det jag säger är med andra ord att skivan är betydligt bättre än de recensioner i varje fall jag har läst ger på handen.
Nackdelarna är konstigt nog samma saker som jag har nämnt  ovan som en av fördelarna. Det enkla ljudet ger ibland här och där ett intryck av att något saknas. Det är kanske så att hade man budgeten och idéerna, hade en femte medlem på synth eller en fetare gitarrvägg gett det som idag saknas här och där. Missförstå mig rätt, detta är utmärkt men det finns ändå ställen där jag hade tyckt att en omarbetning av vissa arrangemang hade gett några av låtar det djup de idag saknar. Dessutom får till och med jag som ivrig Manson-försvarare, tillstå att låtskrivandet generellt sett inte håller riktigt samma klass som förr. Jämför man med storhetsperiodens låtar som ”Disposable Teens” eller ”Beautiful People” t ex, så har skillnaden vuxit.

Ska man sammanfatta det hela är jag ändå hoppfull. Den här skivan visar att dynamiken i gruppens låtskrivarförmåga finns där, att de har idéerna och att de har förmågan att förnya sig. Det gäller bara att lära sig att förvalta och att genomföra låtskrivandet och genomförandet lite bättre i framtiden, så tror jag saken är biff. Vad än den mer inskränkta delen av den så kallade fanskaran har att säga, så har gruppen faktiskt lyckats med att inom ramarna för vad som utgör deras kännemärke kunnat hitta andra vägar i musikskrivandet. Att resultatet dessutom är bättre än vad de flesta olyckskorparna/gnällspikarna vill göra gällande är trevligt att konstatera. Visst är det inte ett nytt mästerverk i klass med ”Anti Christ Superstar” men frågan är om jag vill ha den skivan 2.0. Upprepningar är tråkiga, leve förnyelsen och leve de som vågar ta dessa nödvändiga steg. Till den skaran hör definitivt Marilyn Manson.
Lite tips till den intresserade, till skivan hör egentligen förra årets fotobok också den med titeln ”Born Villain”. Skivan plus boken kan ses som ett helthetsverk och är som alltid ett helhetsgrepp som är så typiskt för Marilyn Manson. Boken är producerad tillsammans med Shia LaBeouf som har tagit bilderna till boken och producerat videofilmen ”Born Villain” som är bland det mest skrämmande Marilyn Manson har spelat in. Inget för nervsvaga med andra ord. Manson och Shia har tillsammans kommit fram med konceptet till boken som i bilder handlar om reklamkampanjen inför skivsläppet, en kampanj som för övrigt bär starka drag av ett Banksy-liknande upplägg.
Den andra trivian med Born Villain musikskivan, är att i den Carly Simon-komponerade låten ”You’re So Vain” medverkar Johnny Depp på gitarr. Det här beror på att Marilyn Manson – sångaren, är långvarig vän med honom som som den rockfantast han är. Han äger rockklubben Viper Room i Los Angeles, extremt vipig, spelar själv gitarr och har medverkat i flera band. Bland annat har han spelat i gruppen P som släppte en skiva i början på 90-talet.

Bästa låtarna: No Reflection, Overnath the Path of Misery, Lay Down Your Goddamn Arms, Murderers Are Getting Prettier Every Day, Born Villain, Breaking the Same Old Ground