Metallicas Revansch

Grupp och Album: Metallica – Hardwired….To Self-Destruct
Betyg: ♣♣♣♣

Ända sedan den dagen då Metallica släppte albumet ”Master of Puppets” har en enda sak jagat gruppen, en upprepning av vad som av flera anses vara bandets bästa album. Besvikelsen hos vissa fans har dock varit stor genom åren, de menar att den aldrig har  kommit. Kritiken har gått ut på att gruppen har sålt ut sitt namn och/eller koncept, det har varit dåliga eller konstiga produktioner eller så har det varit låtarna som inte har hållit måttet. Själv tycker jag dock att jag kan peka på flera album som mer än väl håller måttet, ett är ”Death Magnetic”. Nu kan dock utmanaren ha anlänt, det album som till och med får sura och oftast överkritiska fans att le nöjt.

Albumet jag talar om kom ut i november 2016 och har av många beskrivits som bandets nästa mästerverk. Nu har det blivit min tur att avgöra den frågan för Blaskans räkning, håller den måttet som alla har talat om eller inte?

Metallicas senaste platta skäms inte över sig även om den har en del att önska. Foto från Wikipedia. By Source (WP:NFCC#4), Fair use, https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=51360203

Plattan ”Hardwired…to Self-Destruct är onekligen en imponerande samling. Med en dubbel-disc med tolv låtar får man det mesta. Gruppen kör dessutom så det ryker. Det som är övertydligt är att man är fullt inställda på att återgå till det som är gruppens egentliga kännemärke – klassisk thrash-metal med mycket melodi framför allt i sångpartierna. Ibland trillar det över i ren thrash som är så brutal att den med all säkerhet tillfredsställer till och med den mest kritiske av fan. Ett sånt exempel är ”Spit Out the Bone” som är så skållhet att inte bör vidröras utan griptång.

Tyngden finns också här. Lyssna på låtar som ”Hardwired”, ”Moth into Flame”, ”Confusion” eller ”Manunkind” (snygg ordlek där förresten!) och man inser att också tyngden finns med gruppen genom hela albumet. Det har ju alltid varit ett av gruppens hörnstenar i musiken så också här lyssnar nog de kritiska med ett granskande öra. Jag tror dock inte de blir besvikna, det är genomgående blytungt. Två av två möjliga så här långt alltså.

Bandet visar som vanligt upp hantverksskicklighet ut i fingerspetsarna. Musikaliskt är det väl sammanhållet, tajt av bara tusan och för det mesta väldigt skickligt genomfört. Det finns dock ett litet aber och det har med basen att göra, men låt mig återkomma till det senare. Alla fyra musikerna briljerar annars och det bidrar naturligtvis till ett fulländat slutresultat.

Produktionen är glasklar. Inget konstigt ljud på trummorna som ”St Anger” blev utskälld för. Trots sitt rykte gjorde Bob Rock ett storartat jobb den gången och låtarna på den plattan är också de betydligt bättre än sitt rykte. På den nya plattan är det Greg Fidelman som tillsammans med James Hetfield och Lars Ulrich har mejslat fram slutresultatet. Den färdiga plattan präglas av ett sound som är både balanserat, klart och som lyfter fram tyngden i låtarna.

Ska jag ha en åsikt om produktionen tycker jag nog att man kunde ha jobbat mer med att lyfta fram Robert Truillos bas. Han drunknar lätt i det nuvarande soundet. Hans basspel är mer intressant än att få spela rollen av uppbackare som inte får bidra med mer än just tyngden och kompet. Det känns som om trion bakom mixerbordet slarvar bort en pusselbit. Särskilt som det en gång i tiden var så att gruppens mest omtalade basist – Cliff Burton – är omhuldad av gruppen som den som formade deras musik.

Varför Truillo inte får en större roll kan jag bara spekulera i. Kanske är det så att traumat kring Cliff Burton fortfarande tynger gruppen, vad vet jag. Han dog ju under väldigt dramatiska omständigheter under turnén i Sverige 1986. Många tecken tyder på att övriga medlemmar aldrig ens har kommit över händelsen. Trots det borde man utnyttja Truillos erkända skicklighet som basist bättre än man nu gör, han har så mycket mer att tillföra. Synd då man som sagt slarvar bort vad som borde ha varit ett givet kort.

På det hela taget är detta dock både en gedigen och klassisk produktion som förmodligen återställer något av Metallicas förlorade heder till och med i de mest kritiska kretsarna. I min värld är detta en mycket bra platta men det finns saker jag fortfarande har kvar på önskelistan. Mysteriet med den nedtonade basen står högt upp över frågor att lösa. Gruppen är nämligen nu inne på sin andra skickliga basist efter Cliff Burtons död som får så lite att göra att det blir en nästan påtvingad ordinär insats. Kom över Cliff för i h-e!

Trots min kritik är jag beredd att ge albumet ett högt betyg. Det beror framför allt på styrkan i låtarna och återgången till det som är gruppens starka kärna – thrashen. Det beror också på en i övrigt klar uttalad ambition att både producera och spela in en klassisk Metallica-platta precis så som gruppen låter i sina starkaste ögonblick. All heder så långt till gruppen men en del frågetecken finns nog kvar trots det. Det slutar med att jag bestämmer mig för en fyra för albumet. Grattis och välkomna tillbaka till thrashens finrum!

Backspegeln: Uffe blickar tillbaka på Lemmy 2 – ”You Ain’t No Punk You Punk!”

backspegelnLemmy – vad betyder egentligen det där namnet egentligen? Ja frågar du om musiken så blir svaret ”allt”, men är det namnet så är det både mytomspunnet och diffust. Som vanligt när det gäller stora personer har förklaringarna nått närmast mytologiska proportioner. En historia talar om att ”Lemmy” var smeknamnet han fick hemma i ungdomsårens Wales som en beteckning på hans halvt engelska ursprung. Namnet skulle helt enkelt betyda ”engelsman”. Den historien kan man dock avfärda, namnet betyder inte det.

Troligaste förklaringen hittar vi i tiden runt 1975 när Lemmy precis hade fått kicken ur knarkbandet nummer ett Hawkwind för att han knarkade så det knakade. Det var ju efter att Lemmy hade åkt dit för innehav i Kanada som han hade slängts i finkan. Väl ute upptäcker han att han var frånåkt och snart också fockad. Hemma i London igen började nu pengarna tryta i en allt högre fart, inga inkomster och bara utgifter såg till det. Snart var han fattigare än en kyrkråtta, men en kyrkråtta med planer på ett eget band.

Så djungeltrumman gick, Lemmy letade bandmedlemmar. Pink Fairy’s, Steve Took’s Shagrats och UFO förlorade en medlem i gitarristen Larry Wallis när han hoppade på det nya projektet Bastards. På trummor återfanns Lucas Fox, alla var nöjda utom bandets manager Doug Smith. Han såg för sin inre madrömsvision hur bandnamnet skulle sätta hinder för deras karriär när ”Top of the Pops” skulle vägra att ta in dom och hur radio skulle vägra uttala deras bandnamn.

Nancy, Sid and LemmyNancy Spungen, Sid Vicious och Lemmy i en söt förening där Lemmy blev en naturlig del av punkscenen. Där kände han sig mer hemma och snart hade han anammat en del av deras musikaliska koncept och kombinerat det med hårdrocken. Foto: Wikimedia Commons

Snart hade både Larry Wallis och Lucas Fox ersatts av Phil ”Philthy” Animal på trummor och ”Fast” Eddie Clarke på gitarr. Bandnamnet hade till managerns lättnad och efter hans idé ändrats till Motörhead efter den sista låten Lemmy spelade in med Hawkwind. Fortfarande var dock Lemmy fattig som en kyrkråtta och bandet utan kontrakt med skivbolag och det är nu namnet uppstår på myten himself.

Det sägs nämligen att Lemmy överlevde på att låna sig fram. Det var ”Lend me a fiver”, ”Lend me till tomorrow” mest hela tiden. ”Lend me” på cockney blir snabbt ”Lemmy” så snart hette han helt enkelt Lemmy i vänkretsen. Under tiden smidde han planer på att ändra den dåvarande situationen genom att landa ett skivkontrakt.

Den nu framväxande punkrörelsen blev Lemmys hemadress, den tilltalade honom mer än kretsarna kring hårdrocken då han kände mer samhörighet med denna. Lemmy blev snabbt bekant med både band och medlemmar i dessa och nu kunde han också dryga ut sina magra inkomster genom att spela bas åt The Damned. Kontraktet varade bara några få gig 1976 då bandet saknade basist. Saker och ting började röra på sig. Han blev också under perioden bekant med Sex Pistols Sid Vicious.

Mitt under punkfebern som exploderade i Storbritannien i oktober 1977 i och med releasen av Sex Pistols ”Never Mind the Bollocks”, släppte också Motörhead sitt debutalbum som var självbetitlat.  Den 21:a augusti 1977 släpptes albumet ”Motörhead” på etiketten Chiswick. Från början hade bandet fått kontrakt via bolaget UA som bandet hade spelat in några låtar åt vintern 1975-1976. Bolaget hade dock uttryckt tvekan om bandets kommer-siella potential och så småningom brutit kontraktet. Chiswick blev därför nästa val.

Från Motörheads andra skiva ”Overkill” kom låten med samma namn. Ett album som kom att bli så pass nyskapande att en hel genre och flera andra skapades som ett direkt resultat. Klipp från Youtube

Debuten blev inte så dålig som UA hade förutspått.Kommersiellt gick den rätt bra med
60 000 sålda kopior och det här säkrade kontraktet för ytterligare ett album. Bandets logotype som prydde debutskivans omslag hade fått namnet ”Snuggletooth” eller ”Snuggletooth B. Motörhead”. Joe Petagno som hade ritat omslaget hade själv döpt figuren till ”War Pig” efter den berömda låten med Black Sabbath, men snart hette den alltså något annat. Logotypen skulle följa bandet resten av karriären.

Runt 1978 stod Motörhead med fötterna i två läger – Punken och hårdrocken. Snart hade det ena blivit det andra och nu utvecklade bandet ett helt nytt unikt sound. Philthy hade börjat spela dubbelpukor som smattrade som ett helt luftvärnsbatteri, Lemmy hade ytterligare förfinat sitt basspel med dubbelstopp och attackattityd och ”Fast Eddie” vevade på som aldrig förr.

Det var inte punk, men det var inte heller traditionell hårdrock – You Ain’t No Punk You Punk! (Citatet kommer från den inledande raden i ”Garbageman” av Cramps). Resultatet av bandets experimenterande kunde höras på albumet ”Overkill” som släpptes 1979. Albumet blev bandets stora genombrott trots att det ”bara” såld lika bra som debuten dvs 60 000 exemplar. Albumet är på grund av sitt innehåll idag klassiskt. Det skapade soundet, det utvecklade bandet och det formade deras musikaliska stil som sen blev så berömd.

Låtar som ”Overkill” och ”Damage Case” formade en helt ny stil som också blev stilbildande för andra. Ännu för unga lät sig t ex de kommande medlemmarna i Metallica inspireras av skivan. Lars Ulrich framhåller den som ”det ögonblicket då jag bestämde mig för att spela trummor”. Hela Thrash-scenen med band som Anthrax, Slayer, Exodus, Kreator, Overkill (!), Megadeth och Testament hade just detta album att tacka för sitt sound.

Också band som Bad Brains kom att betyda en hel del för Thrash och dess framväxt. Här ett klipp från runt 1980. Klippet kommer från Youtube

Hardcorepunken kunde också sägas ha bidragit till Thrashens framväxt. Band som Bad Brains, Sick of It All, Minor Threat, Agnostic Front, Converge, Gorilla Biscuits, Poison Idea, Cro-Mags, Circle Jerks, Black Flag och Dag Nasty betydde också de allt. De unga spolingarna som kom att utgöra ryggraden i Thrash-scenen lyssnade så öronen blödde på just dessa band och fler.

Motörhead hade nu i varje fall etablerat sig som ett av sin tids ledande band. Nyskapande med ett nytt aggressivt sound som omfamnade två musikstilar i kombination kom att bli den nya formeln. Fler band från Storbritannien följde snart efter och hela vågen har senare döpts till New Wave of British Heavy Metal eller NWBHM. Den här scenen var den andra pusselbiten för de kommande Thrash-banden.

Band som Def Leppard, Iron Maiden, Angel Witch, Samson, Diamond Head, Saxon, Tygers of Pan Tang, Venom, Girlschool och Grim Reaper gjorde sig snart också sig ett namn och betydde också en hel del för den kommande Thrashen. Motörhead hade alltså tillsammans med flera av just NWBHM-banden startat en ny dynamisk scen som kom att betyda allt och mer. Hårdrocken inte bara överlevde tack vare detta, den förnyades nu med en ny scen och ett nytt sound. Mer om det kommer i nästa avsnitt som presenteras snart.

Ulf Holmén AKA Dr Dacapo

Det sitter i sättet att spela! Här ett litet smakprov på varför Lemmy var både nyskapande och annorlunda som basist från Youtube

In memorian: Lemmy Kilmister

Ibland är myten större än verligheten. Vad sägs om all historier kring Lemmy Kilmister, bandledare för Motörhead, han är verkligen myternas mästare men också musikens store domptör. Nu har han gått ur tiden 70 år gammal som en direkt följd av den cancer han kämpade mot in i det sista. Där hann verkligheten ikapp myterna men ändå. Vad sägs om den att hans berömda vårtor på ena kinden var försäkrade för att de var så mycket ”han”? Eller den om namnet ”Lemmy”, egentligen hette han ju Ian Fraser i förnamn.

Nancy, Sid and LemmyLemmy med polarna Nancy Spungen och Sid Vicious på en klubb (troligen 100 Club eller Roxy) ca 1977 i London. Lemmy var under den här perioden en återkommande gäst och bekantskap i punkkretsar där han gärna umgicks med folk.

Namnet ”Lemmy” sägs ha uppkommit 1977. 1975 hade han fått lämnat bandet Hawkwind och letade efter musiker till ett nytt projekt han smidde på. Myten säger att han knarkade för mycket för bandets smak, det i ett band som var kända för sina stort tilltagna intag av allehanda medikamenter. Sanningen var att han ertappades med onämnbara piller och ampuller i fickorna då bandet skulle åka in i Kanada och vägrades därför att få resa in. Bandet som därmed fick ställa in delar av turnén blev inte gladare än att de avskedade honom.

Under den perioden var kyrkråttor rika i jämförelse med Ian Fraser och följden sägs ha blivit att han hela tiden fick låna pengar för att över huvud taget ha råd. Hans standardreplik blev ”Lend me…” (låna mig….) som på cockney-dialekt blev lemmy. Det hette ”lemmy a fiver” ”Lemmy to the next week” och snart hette han helt enkelt ”Lemmy”. En variant av Lemmy-myten handlade om att hans namn på Walesiska där han föddes, skulle vara slang för ”engelsman”. Den myten är numer avfärdad då den första varianten anses vara den rätta.

Lemmy lånade på och under de här åren fick han många nya vänner inom en helt annan genre. Det jag tänker på är punken som exploderade 1976-1977. Lemmy hängde med både Sid Vicious och Joe Strummer på klubbar som Roxy och 100 Club i London. För att ha råd var fortfarande repliken ”Lemmy a tenner” antagligen gångbar. Men saker och ting såg ljusare ut, han hade nu börjat forma det som han hela tiden hade siktat in sig på – bandet.

Låten ”Motorhead” skrevs åt Hawkwind av Lemmy strax innan han avskedades ur bandet 1975. Den kom att bli hur tokviktig som helst för den redan framväxande punken, lyssna
t ex på gitarrackorden och känn historiens vingslag som är lätt igenkännbara.

Den första gruppen efter Hawkwind såg dagens ljus redan samma år han lämnade dessa – 1975. ”Bastard” var ett rätt träffande namn då Lemmy aldrig ville eller kunde anses som rumsren. Bjöd du hem den killen hade du antagligen fått utegångsförbud i tre år framåt av dina föräldrar och det var det som var grejen – Lemmy ville och kunde framstå som både förförisk och farlig. Han var Rock personifierad på så många plan och det var detta som nu började uppmärksammas med gruppen.

Snart bytte gruppen namn till Motörhead efter den låt som Lemmy hade skrivit åt Hawkwind strax innan han hade avskedats av gruppen. Låten anses ha varit ett förebådande av vad som komma skulle, punken hade fått en förebild i en låt som formade delar av dess sound. Namnbytet kom efter att deras manager hade tyckt att bandnamnet aldrig skulle ge dem en spelning på TV-programmet ”Top of the Pops”. Lyssna på låten och främst gitarrerna som ansågs stilbildande och som inspirerade punken.

Gruppen bestod förutom av Lemmy av ytterligare två medlemmar Larry Wallis och Lucas Fox som var vänner sedan tidigare och hade då spelat i andra band som UFO. Snart ersattes de av gitarristen ”Fast” Eddy Clarke och trummisen Phil ”Philthy Animal” Taylor. Den senare dog också tragiskt nog för bara dryg en månad sedan. Den nya uppsättningen blev den mest klassiska för snart var det dags för ett genombrott.

Lemmy och Motörhead satsade mycket krut på energin men faktum är att de också lyckades nyskapa en hel del saker. Här ett exempel på Lemmys unika basstil som mer liknade hur man spelar kompgitarr eftersom han var gitarrist från början.

Den 21 augusti 1977 såg debutalbumet Motörhead dagens ljus för första gången och världen var inte sig lik efter det. Inspirerade av både Sex Pistols, Ramones och Stooges men framför allt sig själva skapade bandet ett megaröj som sällan hade hörts tidigare. Allt gick i överljudsfart och snart var deras sound både känt och beryktat. Kommande band som Metallica var devota fans och lät sig mer än gärna inspireras.

Bandets nästan punkinspirerade enkelhet med mer tonvikt på fart och känsla än finlir, blev synonymt med dem. Stilbildande blev det också då det kom att betyda en hel del inte bara för Metallica utan också för Thrashen som växte fram 4-5 år efter debuten. Hela New Wave of British Heavy Metal-scenen (NWOBHM) kunde också skänka en tacksam tanke till Motörhead då också de hade inspirerats.

lemmy-kilmisterLemmy levde inte bara myten om rockstjärnan, han var bildens urfader. Det innebar att han drack och knarkade i lika hög grad som andra borstar tänderna, men han var unik i sitt slag på det sättet att han levde en dröm fullt ut. Den drömmen kommer nu försvinna och Lemmy är redan saknad.

Förutom musiken var spelstilen också stilbildande. Lemmy var egentligen kompgitarrist som hade fått ta över rollen som basist och snart hade han anammat en spelstil som byggde på just ackord och den spelstil som kompgitarrister använder. Kombinerat med Marshall-stärkare och olika boxar fick han fram ett ljud som lät som en startande Jumbo-jet nerpitchat till basregister. Philthy Animal uppfann i sin tur smattermuren med dubbla baskaggar som uppbackning som kom att bli så avgörande för Thrashen.

Ovanpå allt låg ett mangel av kompakt gitarr i kombination med basens väsande stämma och över alltihop Lemmys raspiga och sönderfrätta röst. Det var helt enkelt rock i deluxe-version. Få var det väl som vid debuten kunde låta bli att headbanga taktfast. En annan som inte kunde det var den hängivne fansen som headbangade sig till en hjärnblödning och som därmed dog lycklig efter 4 timmar av totalt kaos och skakande av huvud.

Lemmy stack aldrig under stolen med att han drack alkohol i mängder och åt mer tabletter med mer tveksam inverkan på fysiken än de flesta av oss. Han knarkade helt enkelt så det knakade i armvecket. För den moraliskt lagde är det lätt att fördöma och tro att han dog för att han levde ett ohälsosamt liv, själv skulle han nog se det mer som att han levde det liv han själv ville. Han var Mr. Rock och då fick det gå åt h-e om det var så ödet ville. Punkens attityd om att skita i allt satt kvar.

Som han själv uttryckte det i klassikern ”Ace of Spades”: ”You know I was born to lose, Gambling is for fools, That’s the way I like it baby, I don’t want to live forever”. Nu fick han som han ville. Men han kunde en sak som få andra kan, han kunde blicka tillbaka på ett händelserikt liv och säga: ”Jag ångrar vissa saker, men de flesta gjorde mig till en större människa”. Själv gråter jag över förlusten av en av de stora, men jag tröstar mig med att han nog inte ångrade mycket och att han uppnådde mer än de flesta. Det är stort om något.

Så återstår bara en sista homage till en riktigt stor personlighet och en ännu större musiker. Vad vore bättre än med en av de låtar han skrev och skapade så enväldig som jag är väljer jag  den akustiska versionen av ”Ace of Spades”. Håll till godo och till sist: respekt Lemmy!

Ulf Holmén

En ljuv tonslakt med Slayer

Artist & Album: Slayer – Repentless
Betyg: ♣♣♣♣

Tom Araya MikrofonDet var en tid sen Slayer med sångaren och bassisten Tom Araya i spetsen lät bättre. Med den nya plattan är de tillbaka i högform Foto: ”Slayer – tom araya – live 2006” by original by Daigo Oliva; crops and changes by de:user:JD – http://flickr.com/photos/daigooliva/232885070/. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

Thrash var ju en gång i tiden när den dök upp på tidigt åttiotal metal-musikens stora stilbildare med sin kompromisslösa stil. Metal med klara drag av punkens energi och outtröttliga kärlek till det mer brutala i musiken är framträdande drag.  Flera grupper har sedan storhetstiden lagt av som Exodus, andra har ändrat stil och fått utstå spe för det som Metallica.

En grupp har dock bestått under hela denna period och det är Slayer. De har hållit sig trogna sitt sound och thrashen. Nu är de aktuella med ett nytt album och en ny gitarrist efter att Jeff Hanneman dog 2013. Förre medlemmen i Exodus Gary Holt har fått den tunga uppgiften att ersätta Jeff Hanneman men gör det storstilat. Den nya skivan ”Repentless” är precis så brutal som bara Slayer kan vara.

Det börjar faktiskt lite försiktigt med ”Delusions of Saviour” som lägger lite mer sordin på tonerna. Det vi bjuds på därefter är dock en helt annan historia. Smattrande dubbelkaggar, speed-trummor och wall of gitarr är inget att leka med särskilt inte i händerna på den här gruppen. Frustande, pustande och totalt kompromisslöshet är nog ord som letar sig in i min Cerebrala Cortex. Det är helt enkelt en skiva utan både hängslen, livrem och säkerhetsbälte. Det kan låta farligt men är i själva verket ljuvligt.

Kompromisslös musik ställs ju ofta mot musik full av kompromisser. I den striden är jag helt klart för den kompromisslösa. För vem vill lyssna på rockens motsvarighet till Sven-Ingvars? Slayers ”Repentless” är just antitesen till rockens motsvarighet till Sven-Ingvars. En ljuv tonslakt som inte värjer för mycket.

Gary Holt passar som handen i handsken som sagt. Efter Jeff Hannemans tragiska död blev det ju han som fick fylla rollen som den ena av två gitarrister i bandet. På denna skiva gör han så sin skivdebut och han gör det så bra att Hannemans minne visserligen är intakt men inte oersättligt. Det gnyr, gnisslar och morrar på det där rätta sättet från både honom och Kerry King. Men jag tycker mig också höra en ny entusiasm inför spelandet och jag inbillar mig att Gary Holt har inneburit att bandet har hittat en ny spelglädje.

Det låter tungt, riffigt och har många tempoväxlingar precis som Slayers patenterade koncept ska låta. Men det låter också potent, dräpande bra och intensivt vilket som sagt höjer ett och annat ögonbryn på i varje fall mig. De är helt enkelt tillbaka i stor stil och låter bättre än de har gjort på en tid och några plattor innan denna. Resultatet blir att de låter tyngre och farligare än på länge.

Repentless är helt enkelt plattan som bara lever sitt egna liv och generar det där som brukar kunna sammanfattas med ordet ”mer”. Det blir aldrig stillastående, det är både hotfullt och tilltalande och det är högoktanigt. Både välspelat och frustande på en och samma gång. Men framför allt är det skivan man inte kan sitta still inför, den är helt enkelt fullständigt bedårande i all sin farlighet. Metal-fans lär få sitt lystmäte tillgodosett och mer.

Är du som jag fullt införstådd med vad kompromisslös musik innebär och uppskattar denna, är Slayers nya helt enkelt ett måste. De är unika och nästan ensamma i sitt slag där de är en av de få kvarvarande grupperna i sin genre. De är inte bara det, de är en vital kraft som med tyngd och pondus visar var skåpet ska stå med en massiv vägg av välljudande tonslakter. I det ligger Slayers styrka och som de gör det .Köp, lyssna och njut.

Punkens Historia 15: Punkologi

Vi har hunnit fram till den här seriens sista avsnitt och ska i dagens inlägg sammanfatta allt det som inte hade med musiken och allt det andra uppenbara att göra. Välkomna med andra ord till en artikel som kommer att handla om alla de andra uttryckssätt som punken visade upp under sin guldålder.

Punk är musik tänker du säkert. Jo, så var det men det var mer också. Punk var en hel kultur som kretsade kring musiken men som också innefattade grafisk design, pin-kultur, hemmagjorda inspelningar på kassettband som kopierades i all oändlighet och som därmed fick sin spridning. Punken var också kläder, mode och en attityd. När punken var i sin linda var den en slags självständighetsrörelse, ett uttryck för utanförskap men också gemenskap och ett sätt att markera något annat, något nytt. Kläderna var naturligtvis den annonspelare som skvallrade om detta, pins den definitiva bekräftelsen.

Punk PosterEtt exempel på den hemmasnickrade estetiken som blev punkens kännemärke

Det började i New York med rörelsen som såg sin definitiva födelse runt 1973-1974. Iklädd en mexikansk brottarmask och omgiven av en stor dos mystik gjorde sig Arturo Vega känd som CBGB’s mest okände. När han så småningom blev känd bekantade han sig med många av de som senare kom att bli företrädarna för rörelsen. Deborah Harry, Chris Stein, Hela familjen Ramone, Richard Hell, Johnny Thunders och många fler ingick i hans umgängeskrets. Från början kom han från just Mexico men hade på vinst eller förlust rest till New York och mer eller mindre av en slump hamnat på CBGB’s. Han blev snart den som utformade grafiken till det emblem som Ramones snart blev synonymt med.

Arturo VegaArturo Vega var en av pionjärerna som skapade Ramones logo Foto: Telegraph

Ungefär samtidigt skapade Legs McNeil och John Holmstrom den legendariska tidskriften ”Punk Magazine” som också gav rörelsen dess namn. John Holmstroms tecknade omslag som ofta påminde om serier angav tonen på tidningen och skapade dess identitet. Snart hade deras estetik satt sin prägel på hela rörelsen också den som började växa fram i Storbritannien. Tidskriften skapade också ett helt fenomen som gick under namnet fanzine.

PunkPunk Magazine var stilbildande Foto: 98Bowery

Fanzine var från början ett sätt för devota fans att skriva om sina favoritgrupper och de konserter de hade sett med dessa. Snart utvecklades det till att bli mer allomfattande och efter en kort tid hade en tidningskultur som handlade om konserter, musikrecensioner och de senaste grupperna som dök upp. Lite som Blaskan med andra ord. Fanzine-kulturen blev en av hörnstenarna i punkrörelsen och var en kanal för information som nådde de flesta som var intresserade. Ofta var de xeroxkopierade och inte av en jättehög kvalitet. Men vad gjorde det, det var ju musiken man kunde läsa om som var det viktiga.

John HolmstromJohn Holmstrom (bilden) och Legs McNeil var de två som formade hela fanzine-trenden Foto: Wikipedia

Legs McNeilLegs McNeil (till höger i bild) skrev i Punk Magazine – här tillsammans med Joey Ramone i mitten Foto: Obeyclothing

Punk som mode har gamla anor. Redan 1972 hade Malcolm McLaren startat affären ”Let There Be Rock” på Kings Road i London. Inriktningen var kläder med 50-talssnitt och kundgruppen var mest Teddy Boys. McLaren tröttnade dock på de stökiga och ofta bråkiga Teddy Boys-kunderna och 1973 fick han chansen att vända blad. Han och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood åkte över till New York och där träffade de gruppen New York Dolls.

New York DollsNew York Dolls manager hette ett tag Malcolm McLaren Foto: Loudguitars

Snart hade ett samarbete om scenkläder till gruppen satts igång och så småningom blev Malcolm McLaren också gruppens manager, en slags övning i vad som komma skulle med Sex Pistols. Många menar att han blev gruppens Yoko Ono och att han på ett eller annat sätt var den person som såg till att Johnny Thunders bröt upp från gruppen vilket skedde 1975. 1973 Byttes namnet på affären i London ut och kom istället att heta ”Too Fast To Live Too Young To Die” men redan 1974 byttes namnet ut igen – den här gången till ”Sex”.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren och Vivienne Westwood skapade modet genom affären ”Sex” i London Foto: Theredlist

”Sex” blev något av en legend. Det var här de som kom att ingå i punkrörelsen först träffades då affären blev ett mittnav. Affärens källare blev för en tid replokal åt Sex Pistols och både Sid Vicious och Glenn Matlock som båda blev medlemmar i samma grupp jobbade i affären innan karriären tog fart. En ung Chrissie Hynde – senare medlem i The Pretenders – jobbade också hon i affären. I kundkretsen ingick Siouxsie Sioux, Steve Severin – båda senare medlemmar i Siouxsie and the Banshees, Adam Ant och Marco Pirroni som tillsammans startade Adam and the Ants och John Lydon som blev sångare i Sex Pistols för att nämna några. Kläderna var provokativa, ofta hämtade från S/M-inspirerad estetik. Swastikor, Sovjetiska symbolen hammaren och skäran och porträtt på Karl Marx prydde många kläder vilket på sin tid var mycket provokativt.

SexAffären Sex på Kings Road i London blev centralpunkten för Brittisk punk Foto: Vogue

Affären innebar att punken nu fick en estetisk form som utmärkte dem och som svetsade samman rörelsen till en utseendemässig enhet. Den blev också fixstjärnan som startade mångas karriärer. Några har vi nämnt men Vivienne Westwood är än i denna dag en stil- och modeikon med ett imperium bland annat en affär i centrala London och en klädkollektion som håller internationell klass vad gäller haut couture och mode.
Sex var den tankesmedja som satte en identitet på punken genom kläderna. Snart blev punken därför igenkännbar, åter en faktor som skiljde den engelska och amerikanska punken åt. Inom den amerikanska punken klädde sig medlemmar i rörelsen mer som de konstintresserade high school-studenter de flesta var det vill säga i polotröjor och jeans.

Sex ShirtEtt exempel på den annorlunda designen från ”Sex” Foto: Alivenotdead

1957 Hade en ung amerikan vid namn Hasil Adkins tröttnat på att hela tiden få svaret ”Nej tack men försök gärna med något annat skivbolag” när hans demoinspelningar refuserades en efter en. Istället kläckte han idén att spela in, trycka upp vinylsinglar och distribuera dessa. Han blev skivbolag och skivaffär i ett. Hans idé kom att gå under beteckningen DIY – Do It Yourself. Han är numer efter sin död en kultklassiker både för punken och psychobillyn eftersom man kan påstå att han innebar startskottet på båda.

Hasil AdkinsHasil Adkins uppfann DIY (Do It Yourself) – här med sina egendistribuerade skivor
Foto: Wikipedia

När punken startade blev denna idé också deras, snart cirkulerade kassettband med heminspelade alster och vinylsinglar som distribuerades via rätt aviga kanaler vilket innebar att de ibland var svåra att få tag på. Men de fanns och de nådde ut och detta blev dessutom en av hörnstenarna i punkens filosofi. Några band som senare blev kända startade i DIY-kulturen, till exempel Buzzcocks. Deras första utgåva ”Spiral Scratch” som kom ut 1976 var först en ren diy men kom senare när bandet fick skivkontrakt att distribueras av deras skivbolag UA. Den räknas idag som en av den engelska punkens heliga graaler.

Buzzcocks Spiral ScratchBuzzcocks var först ut i den Brittiska DIY-rörelsen med EP:n Spiral Scratch Foto: Mute

CassetteCassette-bandet blev också en källa för distribution Foto: Wikipedia

Kläderna blev mycket tack vare ”Sex” inverkan på gott och ont en uniform. Snabbt uppstod den så kallade pinkulturen bredvid klädkulturen, pins blev också kända under namnet ”badge”. Det var helt enkelt nålförsedda brickor där framsidan var tryckt. Den kunde föreställa grupporträtt, logotyper, bandnamn eller bara något provocerande. Man får komma ihåg att provokationen var både central och nödvändig för punkrörelsen. Pins eller badges blev snabb ett kännemärke som gjorde att man kunde se en punkare på långt avstånd.

punks and badgesPins eller Badges blev en del av uniformen för punkarna Foto: Etsy

Ett fenomen kring punken kanske är mindre trevligt att prata om men det handlar om kroppsliga vätskor du normalt sett hittar i munnen. Ja, jag pratar om saliv och denna ädla vätska kom att användas till helt andra saker än att hålla munhålan fuktig. För av någon anledning, ingen vet egentligen hur, startade den brittiska delen av punkrörelsen att använda saliv till att uttrycka både sin avsky och sin kärlek. Vilket kan man diskutera hur länge som helst och svaren lär bli lika många som dem som besökte konserterna där saliven användes. Snart stod spottloskorna som en vägg på konserterna, banden kunde mötas av en vägg med salivmissiler och indränkta lämnade de senare scenen. Lyckliga eller bara äcklade är också något som är omdiskuterat. Både blod och saliv var därför inte ovanliga på konserter särskilt små klubbspelningar.

RamonesEn vägg av spottloskor mötte Ramones när de kom tillbaka till London Foto: Punk77

Idag är punken förändrad. Den har genomgått en rad metamorfoser genom åren och också platser har format den till nya former. Postpunken som uppstod under 80-talet innefattade så vitt skilda band som The Cure, Joy Division, Lords of the New Church och Big Country. Städer som Washington och stater som Kalifornien formade punken under 80-talet och den förra kom att bli extremt viktig för band som Metallica som blev inspirerade av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) med främst Motörhead som representant, Washington-punk med band som Bad Brains och den punk som uppstod i Kalifornien med band som Black Flag och Dead Kennedy’s. Punk blev därmed en del av viss metal-musik som thrash-metal.

Black FlagBlack Flag med Henry Rollins i högform Foto: Clashmusic

Bad BrainsBad Brains skapar historia Foto: Files.Nyu

Idag är musiken representerad av band som Green Day som åter har gjort den stor men också kommersiell. Eftersom punk är en underground-rörelse är det de mindre banden som egentligen är mer intressanta och där hittar vi till exempel utmärkta Varukers. Deras musik är också den stenhård och ibland på gränsen till metal. Vi avslutar den här artikelserien med en videofilm med just Varukers för att ge ett smakprov på punk av idag. Och kom ihåg, ”Punk’s Not Dead, It Only Smells That Way”.

Punkens Historia14: Rule Britannia; Alternative UK

1975 och 1976 hade punken börjat etablera sig i Storbritannien. Det hade startat med Malcolm McLarens hemkomst och berättelser om CBGB 1975. 1975 och 1976 hade så flera grupper skapats som nu också hade börjat skriva och ge ut musik. Eftersom samhället såg så mycket mer annorlunda ut, hade den engelska punken snart formats till en rörelse med klasshat och beskrivningar av ett utanförskap på agendan. Det blev helt enkelt rätt lätt att ta steget över till att bli betydligt mer politisk än den amerikanska motsvarigheten var. Den amerikanska versionen var betydligt mer inriktad på konst och som därmed hade ett mer intrikat musikaliskt uttryckssätt. Det skulle snart visa sig också att den engelska punken var betydligt mer våldsam. I den desperata situation med ständiga strejker och inget framtidshopp som samhället befann sig i, var det lika lätt att både stämningen och konsertatmosfärerna blev betydligt mer explosiva än den var på den amerikanska sidan av Atlanten.

Konserterna blev ibland till en spottloskeorgie, både band och publik utbytte saliv och denna kunde stå som en vägg mellan de båda. Åskådarna bildade ibland vad man idag skulle kalla moshpits där slagsmål och sparkar snarare var regel än undantag. Pogodans som gick ut på att hoppa upp och ner var obligatorisk. Snart hade också vildsinta uttryck letat sig in som de vågbrytande folkströmningarna genom publiken som ibland hotade att välta allt inklusive scenen. Så kunde en Brittisk punkkonsert se ut. Allsång var också den påbjuden, med vissa band till och med förväntad. Ett av dessa var också ett av de mest politiskt uttalade som fanns vid tidpunkten, deras namn var Sham 69.

Sham 69Sham 69 – Streetpunkens stora innovatörer Foto: Punk77

Sham 69 kom från det lilla samhället Hersham som ligger sydväst om London. Snart hade de bytt bostadsort och etablerat sig som ett hårdfört band med mycket politiska texter. Låtarna handlade ofta om orättfärdigt arresterade, politiskt aktiva som hade fått betala priset för sin uppstudsighet, hopplösheten i tillvaron och så vidare. Bandet kallade sin råare och mer politiskt uttalade stil för ”Streetpunk”. Deras musik kom att bli stilbildande för flera grupper inom skinheadrörelsen som delvis tog över efter punken. Stilen innefattade fotbollskörer och på konserter blev det därför snart tradition att publiken fyllde i refrängerna, allsång på Skansen på punkvis skulle man kunna säga. Musikstilen hade klara kopplingar till den engelska fotbollskulturen, ett arv Skinheadrörelsen senare tog över också den. Sham 69:s konserter blev många gånger otyglade upplopp på gränsen till våldsamheter, en smått otäck känsla om ni frågar mig. Det hände att folk gick hem från en konsert med Sham 69 både blodig och blåslagna. Den sidan av bandets musik spårade ur under en konsert på Middlesex Polytechnic 1979 då National Front (Nynazistiskt Parti vid tidpunkten) med anhängare tog över konserten genom att storma scenen. Bandet har upplösts och återförenats ett antal gånger med flera medlemsbyten, men finns än idag.

Ett annat uttalat politiskt band var The Clash. Redan från debuten 1977 var man politiskt medvetna och hade en klart socialistisk agenda. Bandets texter beskrev ofta de utsattas situation med en känsla av ironi och vanmakt som den text du hittar i låten ”Guns of Brixton” till exempel. Bakgrunden till låten var de raspräglade kravaller som hade rasat under perioden i Londonförorten Brixton som mest beboddes av invandrare från Karibien. Många av innevånarna kom från den före detta kolonin Jamaica. Under perioden skakades förorten av beväpnade upplopp där både polis och demonstranter kom till skada. The Clash båda förgrundsfigurer Joe Strummer och Mick Jones hade båda närvarat och skildrade nu händelserna i text. Ett annat exempel på deras konfrontationsbeskrivande texter hittar du i ”White Riot”.

The Clash2The Clash – En uttalat politiska grupp Foto: Sites

The Clash var också det band som blev vapendragare till Don Letts. Han startade sin karriär som dj på klubbar som Roxy där han spelade punkdängor och umgicks med den nya inneklicken. Han spelade och filmade också och långt senare kom han att göra filmdokumentär om punken. Han var också en hängiven fan av reggae eftersom hans föräldrar hade invandrat från Jamaica och han blev den som introducerade musikstilen i punkkretsar. The Clash blev först ut att anamma stilen musikaliskt och de skrev också reggaelåtar. Snart hade punken och reggae vuxit ihop och musikstilens store gigant – Bob Marley – spelade kort därefter konsert på Hammersmith Odeon i London där varenda punkare var. The Clash stod i kulisserna och insöp allt för att lära sig. Resultatet blev låtar som ”White Man in Hammersmith Palais” och en version av Junior Murvins klassiska ”Police & Thieves”. Senare i bådas liv kom Joe Strummer och Don Letts att  tillsammans bilda gruppen Big Audio Dynamite så därmed slöts den cirkeln.

Don LettsDon Letts introducerade tillsammans med The Clash reggae i punkkretsar Foto: Ubora

Till sist i denna kategori hittar vi ett band som kom från en betydligt mer av våld präglad miljö, först lite bakgrund. Nordirland var 1977 en delad zon mellan katoliker och protestanter som likt den situation som rådde i Berlin bodde som i två städer eller läger. Båda sidorna var beväpnade till tänderna och såg till att skaffa inkomster till vapeninköp genom att sälja droger till människor som i brist på hopp om framtiden blev lätta offer. IRA som förde kampen på den katolska sidan sysslade också med knäknackning och skumraskaffärer i republiken Irland samt staden Boston för att dryga ut inkomsterna. Bombdåd och avrättningar var vardagsmat och mitt i kaoset patrullerade en polisstyrka tillsammans med militär gatorna, ofta med resultatet att de anklagades för både övervåld och att ta ensidigt parti. Det var med andra ord en situation som var hopplös i kubik. Punken kom snabbt att bli mångas säkerhetsventil och snart hade flera band dykt upp från den nordirländska delen av Storbritannien.

Stiff Little FingersStiff Little Fingers var ett ovanligt eldfängt band Foto: Rock

Det mest kända hette Stiff Little Fingers. De kom från Belfast och deras debut ”Inflammable Material” från 1979 är något av det mest explosiva punken kan uppvisa. Varje låt var en laddning som väntade på att få nå den kritiska punkten och också uppföljaren ”Nobodys Hero” från 1980 kunde stoltsera med samma koncept. Till detta kunde bandet lägga en stil som var rätt unik och som var klart inspirerad av Irländsk folkmusik vilket gjorde den unik och egen. Texterna beskrev ofta den totala hopplösheten som tillvaron hemma i Nordirland utgjorde, de berättade om de döda och de hjärndöda inom de krigande fraktionerna. Bandet finns än idag och kan avnjutas live på olika ställen i framför allt Storbritannien. Frågar ni mig heter deras stora flaggskepp till låt ”Alternative Ulster” och ”Johnny Was” som måste höras.

Tre grupper, tre exempel på det som komma skulle. Punkens arvtagare låg nämligen redan i startgroparna och hämtade syre från just framför allt Sham 69 och deras musik. Skinheadrörelsen som jag avser, hade redan börjat formas men blev mer uttalad och känd 1978. Punken hade alltså fått hjulen som under åren 1975-1976 i många avseenden hade stått stilla musikaliskt att rulla igen. Musiklivet hade helt plötsligt börjat bli dynamiskt igen och det var en mycket spännande tid.
Ett annat fenomen som hade börjat dyka upp kallades spefullt punk för medelålders. Den gick under den officiella benämningen ”New Wave” och var en mindre våldsam, mindre politisk och mer konstnärligt inriktad musikstil mer i den amerikanska smaken. I den genren hittade vi en tidig Elvis Costello som fortfarande är en stor artist. Man kunde också med fördel lyssna på artister som Chris Spedding, Nick Lowe, Lorna Logic, Lene Lovich med flera.

Elvis CostelloElvis Costello – en mer konstinriktad artist i musikstilen New Wave Foto: Hornets

En direkt effekt av punken och det som kom att bli arvet efter den, var det hejdlösa experimenterandet som nu satte igång. Band som hade börjat i punken men som snabbt gick över till att bli något nytt var flera till antalet.
Joy Division började under namnet Warsaw som spelade punk. Snart hade de utvecklat sin musik från denna stil till en ny. De blev det bandet som kom att grunda den under åttiotalets första år så stora depprocken där vi kunde avnjuta andra band som Echo & the Bunnymen, Cure, Bauhaus, Sisters of Mercy med flera. Det var dock Joy Division som la grunden och uppfann genren, ett direkt resultat av punken.

Tubeway Army var punkbandet som så fort de hade hört David Bowies skiva ”Station To Station” hade sadlat om och snart spelade de en mer synthinspirerad musikstil. Snart bytte de namn till Gary Numan & The Tubeway Army och under det namnet gav de ut singeln ”Are Friends Electric”, utan att fatta det hade de satt den musikaliska standarden för hela den rörelse som från 1979 kom att betecknas ”New Romantics” som blev så stor under de första åren av åttiotalet. Band som Ultravox, Anvil och Depeche Mode slog igenom med denna stil. Gary Numan spelar än idag in skivor i eget namn och han släppte häromåret den alldeles superba plattan ”Splinter – Songs From A Broken Mind” som är ett måste för alla som älskar syntmusik.

Tubeway Army Are Friends ElectricGary Numan och hans Tubeway Army Foto: 45Cat

Ultravox ja, med sin första sångare – John Fox – stod de från och med debuten 1977 med fötterna i båda läger och kom också de att bli stilbildanden för ”New Romantics”. Under perioden 1977-1979 under ledning av John Fox hade de dock en mer punk- och artrock-influerad stil som kom att betyda mycket inte minst för den svenska punkrörelsen. Deras spelning på Jarlateatern i Stockholm beskrivs som magisk. Låtar som ”My Sex”, ”Saturday Night In the City of the Dead”, ”I Want To Be A Machine” och ”Rockwrok” startade helt enkelt den svenska punkrörelsen. New Romantics blev därmed precis som depprocken ett direkt resultat av punken. Musiken som skapades i den här genren mellan åren 1977-1979, kom därmed att kasta sin skugga över musiklivet långt in på åttiotalet.

Ett annat musikaliskt resultat av punken dök upp på ett lite mer oväntat ställe. Runt 1977 hette en av de fasta medlemmarna i punkrörelsen utkanter Lemmy Kilmister, eller kort och gott Lemmy. Han hade varit medlem i det progressiva rockbandet Hawkwind, men letade nu medlemmar till en ny grupp. Hans öknamn ”Lemmy” lär ha kommit av att han under perioden var så luspank att han lånade sig fram i tillvaron, ”Lend me” (Låna mig….) blev på Cockney-dialekt någonting som lät som ”Lemmy” som också blev hans namn.

LemmyLemmy was a punk! Här med Sid Vicious från Sex Pistols Foto: Glam-Racket

Snart hade han startat den av punken inspirerade gruppen Motörhead som med sin bullriga musik låg i gränslandet mellan punk och hårdrock. Deras musik blev snabbt stilbildande. Samtidigt blev punken ungefär 1979 alltmer hätsk och snabb i sitt uttryckssätt. Band inom Skinheadrörelsen satte alltmer sitt avtryck och detta blev ingrediens nummer två som kom att inspirera fler band. Ett av dessa hette Venom och var ett rent metal-band men som hade börjat inspireras av de två föregångarna. Deras nya snabba stil med tyngd, röj och dubbel baskagge på trummorna blev startskottet på åttiotalsfenomenet Thrash inom hårdrocken. Band som Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax växte fram ur den musikaliska mixen mellan musik inspirerad av Brittiska hårdrocksband ur New Wave of British Heavy Metal, punk och Motörhead. Den nya Brittiska metallen skapades i sin tur av band som Iron Maiden, Diamondhead, Saxon och Def Leppard. Punken hade därigenom letat sig in i metal-musiken.

MetallicaPunken letade sig in i metal-musiken thrash. På bilden Metallica Foto: Bandwallpapers

Till sist skapade punken ytterligare en genre. Den var direkt inspirerad av punken och den musikstil som tog punken in i framtiden. Medlemmarna i de grupper som tog vid efter punken var själva före detta medlemmar i grupper som hade verkat under åren 1976-1979. The Professionals innehöll före detta medlemmar från Sex Pistols, PIL (Public Image Limited) likaså. Lords of the New Church skapades delvis av resterna efter gruppen Dead Boys och så vidare. Deras stil låg nära den som de hade spelat under punkåren fast uppdaterad och det var därför just dessa grupper som förde facklan vidare. Tack vare dem kunde grupper som Green Day, The Pogues och fler fortsätta traditionen med punk som musik och få en samtid som nu att uppskatta musiken. Med andra ord, punk’s not dead!

Dr Indie läser Mick Walls Metallica-biografi.

Månpocket:

Mick Wall – Metallica

Översättning: Manne Svensson

Ganska så nyligen som undertecknad och min livs kärlek Helene Nilsson (Skribent i Blaskan) om dokumentären ”Some Kind Of Monsters” efter ha sett den på bio några dagar efter premiären så ville vi se om den. Det är en av det mest mogna och fulländande musikdokumentärer kring och om människorna i ett band. En film som visar hur mogna människor kommer till insikt om sina begräsningarna och hur man kan genomgå transformationer till en kanske bättre människa. Men många musikkritiker och konservativa fans fattade nog ingenting – utan filmen fick kritik för att vara patetisk eller komma för nära. Men själv såg jag den som en film som vågade att vara personlig nära och dessutom var Metallica modiga nog att slutföra projekten kring skivan ”St: Anger” jag personligen älskar den filmen. Nu läser jag Mick Walls lika spännande och dynamiska bok som inte heller väjer för någonting. Dessutom är Mick Wall också personlig då han varvar med egna insikter i samband med möten med Metallica. Det finns slutsatser kring skivorna som jag inte alltid delar med skrbenten i fråga. Men få närmar sig Metallica lika nära som just Mick Walls gör i sina intervjuer och sammanfattningar kring varenda skiva. Detaljer som jag inte visste något om får bättre skärpa och Mick Walls belyser hur situationen var när Cliff burton dog i bilolyckan i Sverige 1986. Just denna olycka har befunnit sig som en olöst skuggfigur kring hela Metallicas fortsättning av sin musik fram till förlösningen och deras samtal kring världen. till och med mångmiljonären och den ständiga gnällspiken Dave Mustaine kan förlåtas till slut. Nåväl boken är just nu den bästa musikbiografi jag läst i sommar.