Mikael Persbrandt – Så som jag minns det medhjälp av Carl Johan Vallgren (Albert Bonniers 2017

Det är sällsynt att läsa en självbiografisk bok som verkligen rasar av en inre ilska och en ilska som verkligen vill göra upp med sina synder och tillkortakommanden utan skyddsnät. Ja Mikael Persbrandts bok är en verklig uppgörelse med sitt ego och persona i Jungs mening.

Detta är en bok som verkligen inte skrapar på ytan varse det gäller Mikael Persbrandts filmkarriär, teatervärld eller hans personliga liv och familjebild som inrymmer under hans livsresa mot Dantes inferno för att tillsammans med sin riktiga Beatrice (Sanna Lundell) till sist resa sig emot ljusets strålar.
Den här boken har verkligen gripit tag i mig precis som två andra självbiografiska böcker om skådespelare tillhörande min egen generation: Robert Gustafssons ” Från vaggan till deadline” och senare Thorsten Flincks bok om sitt liv vilket jag tidigare här på Blaskans blogg har recenserat.

Mikael Persbrandt är som människa nästan dragen till undergångens estetik med sina roller som stundtals kan vara repriser på hans eget liv där konst och liv stundtals tangerar varandra men ändå lyckats han hålla Bergmans demoner i strama tyglar medan han arbetar medan privata livet faller ihop i en allt snabbare takt. Men under alla Beck-filmatiseringar gör att han också relevanta starka filmprestationer som kommer gå till den svenska filmhistorien liksom hans plats i teaterhistorien är utan tvekan säkrat. Hans långvariga samarbeten med Torsten Flinck som också var en människa på väg in i kraschen. Ja det finns många bitar i Mikael Persbrandts liv som både har långa ljusa stunder men tack vare den bipolära tillvaron kunde ställa till trassel under många långa år.

Här beskriver Mikael Persbrandt ur djupet av sitt hjärta hur livet kunde gestalta sig och hur kampen mot droger, sprit och kvinnor hela tiden fanns där med sina svarta klor vilket rev sönder hans sargade själ och det hela sker inför den vidriga skvaller och kvällstidningens asgamar allt större jagande inflytande. Stundtals var han en jagad och hetsat man av journalisternas egen lynchmobb. Men det finns inget urskuldande som ligger som ett raster över boken utan en öppenhjärtig förhållningssätt till det som sker i tillvaron.

Men boken har en annan sida som är ännu viktigare den som behandlar vitala svenska teaterhistorien Mikael Persbrandt har varit med att omforma från hans tidiga teaterförsök med Rickard Günther via Dramaten med Ingmar Bergman till Torsten Flincks regissörsarbete.
Ja det finns många vitala och viktiga ögonblick som Mikael Persbrandt beskriver i sin bok som får oss att ta del av svenska teaterscenens moderna historia där han också berättar om hur han kämpade för att orka ånga på med så många projekt som möjligt. Hans längtan efter en egen hel familj som skulle vara en motvikt mot hans egen uppväxt i Jakobsberg med skilsmässa och en sval fader-son-relation. Det handlar om att finna sin egen plats i tillvaron och låta sin egen färdriktning forma en plats som kan skapa trygghet. Den kampen är tycker jag en röd tråd genom boken. Den platsen finner han till slut efter en lång kamp mot sitt destruktiva leverne.
En annan sida jag inte hade någon kännedom om var Mikael Persbrandts stora motorintresse och att han ägnade sig åt motortävlingar. Ja boken är frisk som källvatten och en stark uppgörelse med sitt gamla liv och förmåga att kunna äntligen ta kontroll över sitt liv trots slaskpressens försök att förstöra hans tillvaro. En stark och modig bok tycker jag som berört mig mycket.