Concrete Matters – Moderna Museet

Konkretism som den var i Europa handlade om att konsten skulle inte avbilda verkligheten, eller försöka till skillnaden ifrån abstrakta konsten skildra verklighetens beskaffenhet. Utan konkretismen avsåg att konsten med sina linjer, geometriska former och kanter skulle stå för sig själva och ge ett direkt konkret intryck. Det är den formen konkretism som den europeiska gruppen Art concret kring Theo van Doesburg. Han utgick ifrån kubismens former och strukturer men började vidareutveckla den till en mera konkret geometrisk konstnärlig uttryckssätt. Han samarbetade med den svenska konstkritikern och konkreta modernisten Otto Gustaf Carlsund och Piet Mondrian.

Men den här utställningen vill visa hur latinamerikanska konstnärer ville befria sig ifrån beroendet av just den europeiska konkretismen och finna en friare synsätt på hur man skulle forma och beskriva konkreta konsten. Trots diktatur och kulturella förändringar ville en rad med radikala samhällskritiska konstnärer skildra konkreta konsten samtidigt man ville precis som konkretister i Europa förändra arkitekturen, samhället och konsten i en gemensam agenda.
Den latinamerikanska konsten påminner starkt om den amerikanska konstmusikens utveckling då amerikanska kompositörer inom den seriösa musiken ville forma ett eget amerikanskt uttryck inom musiken som inte baserades på europeiska musikens utveckling. Ta då Charles Ivens verkförteckning när han ville bryta upp från Europas influenser med att skapa en tidstypisk amerikansk musik.


Hela utställningen skall här påvisa hur annorlunda synsättet var till skillnad från Europeiska konkretismen. Det är nog i tankarna och själva filosofin som latinamerikanska avskiljer sig från sina kollegor för till form och stil märker inte jag några direkta skillnader mellan europeiska och latinamerikanska konstverken. Det blir i sin helhet lite ljummen tillställning men om jag plockar ut några verk disparat ut ur själva utställningen ser jag små magiska och lysande enskilda verk som jag verkligen kan stå för.
Min livs kärlek tycker att utställningen är helt okej och intressant om man ser till helheten. Vilket jag bör göra men det är då utställningen förlorar sin glans medan när jag ser de verk jag tycker bäst om i sin egen rätt då, förstärks konsten på ett mera emotionellt sätt istället för ur ett intellektuellt perspektiv.

Till sist kan jag säga att konstverken lyckats i alla fall få mig att se konkretismen ur ett för lärande och bildande perspektiv vilket gör att jag tar med något nytt när jag lämnar utställningen.

Manipulera världen: Aktivera Öyvind Fahlström. Moderna Museet


Att Moderna Museét gör en utställning baserat på Öyvind Fahlströms konkreta och politiska popkonst med sextiotalets internationella samhällsproblem i fokus, är natuligtvis helt i sin rätt. Öyvind Fahlström som skapade en konkret konst där konsten saknade all form symbolism eller abstrakta drag utan var konkret i sig själv och visade de konkreta i verkligheten. Öyvind Fahlström gick ännu längre och började också placera in populärkulturen i ett nytt sammanhang och drog politiska kritiska ställningtagande utifrån aktuella händelseförlopp som skedde i verkligheten. Tänk er Noam Chomsky och Edwards Saids postkoloniala kritiska blick i sin renaste form.
Hans geniala verk där han stöpte om monopolspelets utseende genom att göra om spelets spelplan genom att plocka in den kritiska synsättet emot USA, kapitalism och samhällsutveckling ur ett klassisk vänstersynsätt men ändå l¨ångt ifrån den torra statiska politiska plakattvänsterns misslyckade revolutionära slagord som de lärt sig av Maos lilla röda eller Lenins misslyckade förmåga att tala om imperialism. Som idag ekar tomma som klychor där skalet är kvar som bleknande löpsedlar som man finner i ett gammalt utdömt hus när man ser den kommunistiska och socialistiska världsbilden sedan länge imploderad.
Öyvind Fahlströms konst som här också visas på utställningen har fortfarande den levande dynamisk fantasin i behåll. Dessa fåtaliga verk är de enda som jag kan se relevansen med trots att jag numera ahyser en borglig kulturkonservativ synsätt

Problemet med utställning så som jag ser den är när vi kommer till de övriga konstnärerna så hamnar vi rakt in dagens postmoderna och utnötta postkoloniala teorier som härstammar från Michel Foucaults tankar om hierarki och diskurs.
Här har vi allting som måste vara våta drömmar för en modern radikal världsfrånvänt akademisk vänster Varenda verk i sin kontext har just deras agenda och ideologiska sammanhang. Jag vet att det blir litepolemik här nu. Men det stör mig något ofantligt att varje utställning som skall andas samhällskritik måste belysas av just dessa rådande normer som utgör en del av dagens intellektuella vänster som hamnar någonannanstans än det som berör. Verken hamnar i den kontexten vilket gör det i sin helhet ointressant och liksom tom i mina ögon.

Utställningen är uppdelad på två våningar. Den första delen är intressant om jag frikopplar verken från den kontext som verken skall ingå fungerar många verk helt fristående på ett unikt sätt. Då lever verken upp och jag kan få tankebilder vad konstnären vill genom att filosofera på egen hand. Börja bygga upp en egen inre föreställning om verkens betydelse.

När man ser den andra delen av utställningen så har man transformerad det hela till en lagerbyggnad med hyllor där verken står på rad. Jag vet inte om det skall betyda att konsten mest blivit en stappelvara elelr om det handlar om konst vi konsumerar som vilken betänklig vara som helst.
Men problemet med denna del är att det blev en fullständig ointressant del av konstutställningen då ingenting verkar få fäste. Det står bara en massa med verk på rad efter varandra. Jaha men sedan då. Man måste sitta vid varje enskilt verk och se, ja vad är det jag egentligen beskådar? väldigt trista, sega konstverk som ingenting, ja ingenting berättar något väsentligt utan mest blir abstrakta ideologisk verk som har en trött vänsterprägel.
Det är därför synd att man oftast slarvar bort många utställningar på museér och institutioner genom att skapa korrekta modeteoretiska utställningar med en viss ideologisk slagsida som lustigt nog nu den intellektuella vänstern oftast brukar sammanfalla med deras perspektiv. Jag vill ha objektiva och intressanta utställningar istället för politiska ideologiska föreställningar som alltid hamnar inom vissa politiska synsätt.


Marie-Louise Ekman på Moderna Museet.

Marie-Louis Ekman är en mångfascetterat, fantasieggande och dynamisk konstnär som också på ett plan är politisk, fastän inte så att hon ägnar sig åt plakattkonst. Nejdå, hennes bildvärld är tydlig såsom detaljrik så att det är lätt att gå vilse i just hennes detajrikedom i sina verk. Fastän ändå är Marie-Louise Ekman konsekvent i sina val av karaktärer, seriefigurer och kroppsliga attribut. Hennes stil som blivit hennes signatur har hon alltid använd sig av som teknik. Där är inget nytt under solen.

Men ändock så uppvisar hennes verk särdrag som skiljer henne från övriga samtiden i svensk konst – möjligen är det kanske ett par konstnärer som Carl Johan De Geer, Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg som närmar sig samma anda i konsten där man utnyttjar serien bland annat som konstnärligt medel för att nå målets slutpunkt. I vissa av Marie-Louis Ekmans verk kan man se gestalter har stora säckar fastvuxna och bär omkring det som psykologiska baggage eller som sociala arvets utväxter vilket figurerna tvingas bära med sig hela tiden.
Hennes lågmälda feminism, kommer stundtals fram i de skuggfgurer av kvinnor som bär omkring kökets göromål och barnens behov. Fast det är bara min enkla teoretiska tankefigur.
Jag kan också tänka mig att hon ställer sig på barnens sida och låter dem framträda på bekostnad av en omgivande vuxenvärld, som då transformerar till skuggfigurer som blir en bakgrundsfond i övriga miljön på tavlorna.


Myllret ger liv och form av de berättelser som hennes verk verkligen innehåller. Jag tror att det kan vara som egyptiska hieroglyfer vilket jag tror Dan Jönsson i DN påtalade i sin recension av Marie-Louis Ekman. Jag skulle vilja påpeka att Öyvind Fahlström är nog den konstnär som står Marie-Louis Ekmans teknik och metod närmast. Den berättande konsten som gör att det blir en form av seriekonst som också ger mening och skapar liv åt bildernas sammanhängande kontext.
Det är en av de bästa och starkaste utställningar du kan se just nu I Stockholm.