Marie-Louise Ekman på Moderna Museet.

Marie-Louis Ekman är en mångfascetterat, fantasieggande och dynamisk konstnär som också på ett plan är politisk, fastän inte så att hon ägnar sig åt plakattkonst. Nejdå, hennes bildvärld är tydlig såsom detaljrik så att det är lätt att gå vilse i just hennes detajrikedom i sina verk. Fastän ändå är Marie-Louise Ekman konsekvent i sina val av karaktärer, seriefigurer och kroppsliga attribut. Hennes stil som blivit hennes signatur har hon alltid använd sig av som teknik. Där är inget nytt under solen.

Men ändock så uppvisar hennes verk särdrag som skiljer henne från övriga samtiden i svensk konst – möjligen är det kanske ett par konstnärer som Carl Johan De Geer, Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg som närmar sig samma anda i konsten där man utnyttjar serien bland annat som konstnärligt medel för att nå målets slutpunkt. I vissa av Marie-Louis Ekmans verk kan man se gestalter har stora säckar fastvuxna och bär omkring det som psykologiska baggage eller som sociala arvets utväxter vilket figurerna tvingas bära med sig hela tiden.
Hennes lågmälda feminism, kommer stundtals fram i de skuggfgurer av kvinnor som bär omkring kökets göromål och barnens behov. Fast det är bara min enkla teoretiska tankefigur.
Jag kan också tänka mig att hon ställer sig på barnens sida och låter dem framträda på bekostnad av en omgivande vuxenvärld, som då transformerar till skuggfigurer som blir en bakgrundsfond i övriga miljön på tavlorna.


Myllret ger liv och form av de berättelser som hennes verk verkligen innehåller. Jag tror att det kan vara som egyptiska hieroglyfer vilket jag tror Dan Jönsson i DN påtalade i sin recension av Marie-Louis Ekman. Jag skulle vilja påpeka att Öyvind Fahlström är nog den konstnär som står Marie-Louis Ekmans teknik och metod närmast. Den berättande konsten som gör att det blir en form av seriekonst som också ger mening och skapar liv åt bildernas sammanhängande kontext.
Det är en av de bästa och starkaste utställningar du kan se just nu I Stockholm.