Jag vet att jag börjar bli medelålders när………

Artist & Titel: Deerhoof – Mountain Moves
Betyg: ♣♣

Deerhoofs senaste har en hög ambitionsnivå men recensenten känner sig lite tveksam över om den når hela vägen.

…Jag inte fattar delar av musiken (Obs, ironivarning!). Gruppen Deerhoof är visserligen inte alls tappade bakom en höskrinda när det gäller de instrumentella kunskaperna. Det är inte heller låtarnas grundkoncept som spökar till det för mig. Och inte var det heller de snabba karaktärsskiftena i musiken där tema byts ut mot ett nytt, tvärtom sånt brukar jag tycka om som i Frank Zappas musik till exempel. Så långt är det genomgående ganska bra faktiskt.

Problemet, i varje fall för mig, är istället de irrationella inslagen i musiken som dyker upp i parti och minut. Sång som dränks av en syntslinga, ljud och instrument som tycks sakna en logisk plats med det övriga och därför skär sig mot dessa eller inslag som tycks vara direkt malplacerade och som i värsta fall förstör helhetsintrycket. Kanske är det det som är poängen med Deerhoofs musik – att det ska kastas hit och dit. Problemet är bara att ibland blir det lite för mycket av det goda. Det är då öronen läger av att lyssna.

Vad är bra med skivan ”Mountain Moves”. Ja det är himla ambitiöst att försöka sig på en musikstil vars inspirationskällor hittas i både jazz, rock, klassisk musik, schlager, hip hop-inslag såväl som elektronisk musik med en mer experimentell inriktning. Den biten ska Deerhoof ha all heder av, det är dessutom lite befriande att höra inspirationskällan jazz då jag älskar denna genre. Det råder knappast brist på ambition med musiken och låtskrivandet med andra ord.

För att lyckas i sin ambition krävs det ju att låtarna måste hålla ihop och det gör dom, musikerna sätts på prov och det klarar de med råge och de lite udda inslagen måste hitta en jordmån där de får gro. Det är på den sista punkten jag inte tycker det håller däremot, i varje fall inte hela tiden och hela vägen. Det finns några partier i flera låtar där i varje fall jag kliar mig lätt i huvudet. Kanske är jag för gammal, musiken är nog trots allt inte riktad till mig som målgrupp (????) (Ironi igen!).

Trots den höga ambitionsnivån når inte musiken alltid upp till det högt satta målen. Kanske hade skivan vunnit på att sänka denna genom att kanske skala av en del av inslagen, särskilt de som inte riktigt landar helt. Hade det funnits en avsaknad av ljud och slingor vars enda syfte var att dränka de andra delarna av musiken, kunde det ha gjort helheten bättre. Faktiskt till och med betydligt bättre. Less is more trots allt.

Kanske hade också musiken vunnit på att ta in en objektiv person som en producent till exempel. Skivan har istället producerats av gruppen själva, ett recept som visserligen sparar produktionskostnad men på bekostnad av att man inte vill ta bort det som måste bort. Kill your darlings är ju det svåraste som finns, det förstår jag. Om vi ska sammanfatta blir det en tvåa från mig. Ett godkänt betyg i mina ögon för visst finns här många ljusglimtar och inte bara mörker.