Uffe lyssnar på Madness nya

Artist/Titel: Madness – Can’t Touch Us Now
Betyg: ♣♣

Madness nya är ingen fullträff men inte heller en fullständig miss. Bild: Wikipedia

Madness är ju bandet som sedan 1976 har skänkt världen varierade former av musik. Först var det skavågen bandet red på med debuten ”One Step Beyond” från 1979, till sist orienterade gruppen sig mer mot ren pop. Med skivor som ”Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da” från 2012 mynnade det hela så småningom ut i mer klassisk Brittisk pop. De har också hunnit med experimentet ”The Liberty of Norton Folgate” där både pop, kletzmer och Balkan-inspirerad musik trängdes.

Den senare som kom 2009 var den mer spännande i mina öron. Det är därför lite synd att konstatera att man med den senaste skivan visserligen med viss framgång är tillbaka i poppen. Synd därför denna form av musik känns lite uttjatad och lite mer blodfattig. Det är helt enkelt inte lika originellt som det var på ”The Liberty of Norton Folgate” som hade mer av en egen karaktär. Det är något som märks i Madness musik som inte längre är lika spännande och medryckande. Det blir här och var lite platt och oengagerat helt enkelt.

Bandet som en gång satte lekfullheten främst i låtarna är nu dessutom ett band som ser på sig själva med lite mer allvar. Bandet som en gång satte galenskapen främst, därför bandnamnet, sätter nu seriositeten främst. Det är synd eftersom resultatet blir än lite andefattigt och distanserat. Jämför man den skiva som ligger mig närmast om hjärtat på senare år nämligen ”The Liberty of Norton Folgate”, känns det här både mer färglöst och pretentiöst. Det är inte dåligt men känns i varje fall för mig samtidigt långt ifrån lika bra.

Visst glimmar det till här och där som i ska-inspirerade ”Mumbo Jumbo” men tillfällena som bjuds är färre. Ska man vara lite elak är det som om bandet på den här skivan lite har glömt vad deras egna musik handlar om. Också catchiga ”Herbert” får till det där svänget som en gång var deras kännemärke. Det finns alltså förmildrande omständigheter med skivan som ändå gör den lyssningsvärd. Problemet är att tillfällena då den faktiskt blir spännande är för få.

Ett annat problem är att ”Can’t Touch Us Now” som skiva har lite svårt att bestämma sig vilken linje den ska följa. I en låt kan det lukta lite av den forna ska-känslan men aldrig för mycket, i andra drar det åt mer klassisk soul för att till sist bli klassisk pop. Intrycket blir därmed lite mer splittrat. Vart vill man ta vägen med sin musik? Förr fanns en mer konsekvent linje där bandet målmedvetet styrde mot mot ett visst mål. Nu tycks man darra på den ambitionen mer. Återigen är mästerverket ”The Liberty of Norton Folgate” lite grann av motpolen.

Nej, det känns som om både grupp och låtar behöver en vitamininjektion för att få till det man missar på den nya skivan. Ja, det finns ögonblick som är värda namnet ”Madness”, men det finns också delar som skulle göra sig bättre av lite förståelse om vad den egna musiken borde handla om. Låtar som ”Mumbo Jumbo”, ”Herbert” och också ”Whistle in the Dark” har definitivt det där. I singel-låten ”Mr. Apples” glimmar det också till och man känner igen det som en gång gjorde gruppen stor.

Det skulle inte heller ha skadat med lite mer konsekvens och mer av en tydlig profil av vad man vill med musiken. Det slutliga intrycket är att det inte är dåligt men inte heller någon fullträff. En tvåa i betyg känns kanske som en förlust för den inbitne fansen, för mig känns betyget dock både rättvist och kanske också hoppingivande eftersom låtskrivarförmågan ändå finns kvar.

Det är helt enkelt en grupp som annars kan bättre. Flera låtar på skivan bevisar den tesen och det känns ändå tryggt inför framtiden. De behöver dock hitta tillbaka till begreppet ”Madness” som i galenskap där de udda idéerna får mer plats och det mer trygga väl inrättade mindre. Våga ta ut de musikaliska svängarna mer och det kommer att bli bättre Madness.