Willie Nelson – Last Man Standing ¤¤¤¤¤


Det är nog sant att som chefredaktören Pierre Hellqvist skrev i Sonic Magazine angående mästaren Willie Nelson – -att han i musikhistorien kommer befinna sig där Frank Sinatra, Billie Holiday, Miles Davies, Louis Armstrong, Nina Simone med flera artister. ja så är det utan tvekan. För det var just Willie Nelson som skrev odödliga ”crazy” åt countrymusikens gudinna -Patsy Cline för tusan.
Nu är denna snart 85 åriga croonern en man som verkligen står kvar där på scenen tillsammans med Jerry Lee Lewis de sista männen av en äldre artistgeneration ifrån femtiotalet.

De senaste skivorna hjälten släppt med det nya inräknat är bra temp på hur en mästare skapar sin musik: ”Band of Brothers”, ”God’s Problem Child” och ”Last Man Standing” kan i min värld jämföras med hans tre största album och genombrott: Shotgun Willie (1973), Red Headed Stranger (1975) och Stardust (1978). Vilket sätter ribban för en briljant låtskrivare som verkligen kan konsten skapa stor countrymusik.

Tänk också att Willie Nelson har gjort stora insatser rent socialt för lantbruket med sin årliga Farm Aid där även Neil Young ingår. En fabrik för biodiesel med hjälp av sojabönor. Så han har vid sidan av musiken fullt upp att göra.
Den nya skivan uppvisar att Willie Nelson fortfarande gör underbar bra musik och förmår att ge sin musik väl inramade sånger som verkligen sätter fart på hans berättelser och har satt countryns finaste sidor på pränt – vänsterliberala och ansvarstagande för sin yttre omvärld. Ja Willie Nelson har ett stort hjärta för de utsatta grupperna i det amerikanska samhället särskilt i dessa Trumptider.
Hans nya låtar är bland det bästa jag hört denna här vårtid. En vacker berättelse uppdelat i elva sånger/kapitel om man föredrar kalla skivans spår så. Jag tror att Willie Nelson verkligen har skapat ett album som förmodligen kommer hamna i klassiker-status för den har potential med sådana vackra hymner och kärleksfulla låtar som tar bokstavligen andan ur mig.

Ny country av Micheles Kindh

Brad Paisley – Moonshine In the Trunk” 2014
@@@
Brad_Paisleyfortop
Dwight Yoakam – Second Hand Heart 2015
@@@
dwight_yoakam
Det är stilsäker och trygg countryrock som lunkar på längs den bredbenta motorvägen. Det är inga mästerverk men det är bra och underhållande country som är långt borta från popcountryn eller den mera mainstreamartade vi kan se ta över stundtals inom countryn.

Brad Paisley är populär men samtidigt kan han avhålla sig från den mera tillrättalagda popen inom countryn utan låter musiken vara tuff, näringsriktig och samtidigt berätta en rad med historier från den amerikanska verkligheten på ett sätt som bara Brad Paisley kan göra. Det senaste albumet är bra och bevis på att fin country alltid finns där bredvid den mera kommersiella andan av countryn.
Min uppskattning ligger på det planet att hans musik förstärker den sida som plockar fram rocken och ger den utrymme utan att för den delen tappa bort countrymusikens egna väsentliga begrepp eller drag.
han utvecklar helheten till ett bra koncept. Den nya skivan gör mig inte besviken utan den håller ordinär Brad Paisleystandar.

Dwight Yoakam och Steve Earle var bägge två rebellerna som tröttnade på popen i countryn och renodlade honky tonk-traditionerna men med rocken i botten och det skapade deras tuffa attityd och längtan efter Buck Owensljuden, Bakersfieldsoundet blev vägledande.
Dwight Yoakam började göra sin karriär lite annorlunda start genom att i Los Angeles uppträda på punk och rockklubbar. Det var den grunden som blev hans mest upphöjda del av countryn – den totala föreningen mellan country och rock såsom Gram Parson drömde om att få uppleva. Dwight Yoakam hade till och med sig hardcorebandet Hüsker Dü på några turnéer vilket jag tyckte var hur underbart som helst när jag läste om det på 80-talet. Dwight Yoakam och Steve Earle slog igenom ungefär samtidigt 1986 med mina favoritdebutplattor det året. Jag köpte bägge och älskade deras två album. Countryn fick plötsligt liv igen genom att rocken möter countryn på halva vägen var.
Det senaste albumet är okej musik, tyvärr har den inte riktigt samma kraftfullhet som tidigare album. Men ändå är detta jämntjocka album något av det bästa inom countryn just nu för min egen del. Bra texter och fina melodier, som stundtals försvinner in i rockens mera bullriga element. Det är svagheten med skivan. Fördelen är att plattans kvaliteter syns ändock trots bristerna.
Med andra ord är de två hyfsat bra skivor som ärligt beskriver hur countryn ser ut för tillfället.

Jack Whites nya skiva recenseras av Micheles Kindh

Jack White – Lazaretto

MI0003748983

@@@@

Jack White hade tillsammans med sin exhustru Meg White det lysande magiska garagerockduon The White Stripes, klara hjältar hos oss på Blaskan.

Sedan dess har Jack White haft två andra konstellationer såsom The Raconteurs och The Dead Weather med skicklig rasande garagerock och powerpop på programmet. Men nu är han mest soloartist som bor i Nashville och intervjuades förra året tror jag det var i tidskriften Sonic.

Hans förra och första soloskiva ”Blunderbuss” var en helt okej platta men den nya är dock mera klarare och kristallklar i synen på vad han vill med sina bluesrockiga spår och influensen från Howling Wolf är tydligare  och framförallt så märks ävenledes countryn finns där som en ny aspekt. Nu blir det det lite rockblues i samma anda som Led Zeppelins första utgåvor av sina skivor.

Låtarna tar bättre nu än på väldigt länge och formulera en klarsynt vision om att man skall vara starkare och bättre framslipade texter. Jag tycker om att plattan har mera av rock i sig och därför spetsas den till tack vare det. Den kanske inte är lika lekfull som förra skivan men det gör inget alls i min värld – så länge Jack White släpper fina och intressanta personliga verk som han gör det med sin nya skiva. En delikat platta som harvar på med starka kort till sånger. Detta är mitt hjärtas pålaga som stavas Jack White.

Micheles Kindh förälskar sig i countrymusiken

John Anderson & Merle Haggard – Country Aces

@@@

 600x600

Merle Haggard & Albert E Brumley Jr – Two Old Friends

@@@

MI0000318373

Wayne Hancock – Ride

@@@

MI0003483181

Merle Haggard verkar vara ständigt i farten med sina countryutsläpp i diverse versioner och konstellationer. Två skivor som kommit ut i år plus förra året.

Men vars kvalitet gör den till säkra doser av den klassiska country som både Hank Williams eller Lefty Frizzell gjorde i sina glansdagar. De artister som formade och skapade Merle Haggards musik genom åren. Dessutom har Merle Haggard haft en lång karriär sedan mitten av femtiotalet då hans tidigaste musikaliska steg togs.På skivan där han sjunger med Albert E Brumley, som är son till Albert Brumley Sr. Så är det smått religiösa låtar som gäller när man skall tala om urvalet till skivans material. Det är bra låtval och skickligt gjort, visserligen ordinärt inspelat fastän kompetent framfört.

Så är det när neocountryartisten John Anderson som står i skuld till Merle Haggard genom sin karriär då gör man en platta genom att ge ut skiva med sin hjälte. Den här skivan ”Country Aces” är skiva där de båda artisterna sjunger låtar var. Det är också en okej men föga dynamisk skiva fastän den duger också för stunden.

Wayne Hancock är jämngammal med mig, född 1965 och varit en av de senaste tjugfoårens främsta namn inom den neoklasisska honky tonk och klassiska countryns mästare. fasän med alternativ såsom Waylon Jennings kunde vara.

Wayne Hancock har haft både Hank Williams och Joe Ely som givna referenspunkter eller åtminstone i min värld.

Nya albumet låter som en mix av rockabilly, rock och honky tonk, det vill säga  som om man korsade Hank Williams med Bob Wills & His Texas Playboys plus Hasil Adkins. Det låter bra och är bra på många sätt. Trots det är denna skiva inte alls lika bra som förra albumet ”Viper Of Melody” som fungerar den här nya plattans svängiga western swing cih boogie woggiesväng med den hårdspelade honky tonklunket. Jag blir glad åt skivan och tänker att detta är en skön vårcountryrockplatta helt enkelt att ta till sig så här i vårens kommande inbrytningar.