Uffe Snöar In På Fleet Foxes

Artist/Titel: Fleet Foxes – Crack-Up

Betyg: ♣♣♣♣

Jag har faktiskt aldrig stött på Fleet Foxes förut, detta är första gången vilket ju blir spännande. Musiken de spelar rör sig i trakterna av den folkmusiktradition som plockades upp av storheter som Bob Dylan, Neil Young och Simon & Garfunkel, dvs en folkmusik med mer orientering mot pop. Själva kallar de sin stil ”Baroque Harmonic Pop Jams” vilket på något säreget sätt faktiskt sammanfattar deras stil ganska bra. För det som möter en eventuell lyssnare är en kakafoni av influenser och inspirationskällor.

Gruppen Fleet Foxes väjer inte för att ta ut svängarna ordentligt i musiken. Influenser från både väntade och oväntade håll och med många tvära kast i musiken gör dom spännande. Bilden är hämtad från Wikimedia By Danishdrummer – Own work, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5386240

Musiken som inte tillhör den mer raka lättillgängliga är som sagt baserad på folkmusik. Inslag av både Neil Youngs, Bob Dylans och Simon & Garfunkels anda kan också lätt kännas igen. Det som gör Fleet Foxes annorlunda och unika är att de blandar hej vilt med inslag från andra stilar än folkmusik. I musiken kan man stöta på jazzens annorlunda harmonier och också elektronmusikens plötsliga effekter. Här och där är det tvära kast mellan olika teman i musiken, lite som 70-talets progressiva grupper som t ex Genesis.

Ska man sammanfatta intrycken så långt är det både lättillgängligt men också lite svårforcerat då man måste ha klart för sig åtminstone på ett ungefär var influenserna kommer ifrån och varför de finns där. Det blir både skivans stora förtjänst och dess akilles-häl. För visst är det extremt ambitiöst men också kryptiskt. För den ovane rekommen-deras därför att man lyssnar med öppna öron och ett vaket sinne. Gör man inte det faller musiken lätt till marken och blir obetydlig när den egentligen är extremt angelägen.

För lyckas man ta sig igenom denna lite svårtillgängliga musik väntar en rik belöning. Massor med spännande nya inslag som gör att i varje fall jag tvingas att börja tänka till om vad alla idéer kommer ifrån. Det erbjuds också en ljudvärld som få andra jag har hört har lyckats prestera. Hela tiden med de klara referenserna till grupperna jag har nämnt tidigare men också med inslag av helt andra sidor av ämnet musik. Skivan får därmed få eller inga stillastående stunder. Spännande!

Barocken som gruppen själv refererar till i sin egna beskrivning hörs också den i sina ögonblick. Här återfinns den strikta uppbyggnaden kring olika tonartsväxlingar för att bygga en struktur ikring när gruppen formar musiken. Men här finns också det motsatta, det ato-nala. Låtarna är liksom uppbrutna här och där som väven ur en dröm eller myt. Resultatet av den leken blir en drömsk musik som liksom driver dit den vill och där gruppen bara tycks följa den väg musiken tar. Annorlunda, spännande men också lite ogenomträngligt.

Det atonala är ganska talande för en annan sak. Gruppen tycks bygga upp låtarna kring motsatsförhållanden och leker rätt friskt med greppet. Den raka folkmusiken får sin mot-sats i det nyckfulla och föränderliga. En strikt uppbyggnad kring harmonier och tonarter möter motsatsen i det uppbrutna fragmenterade och så vidare. Resultatet är mycket annorlunda, kanske till och med ogreppbart här och där, men också traditionellt och konkret. Det gör att man aldrig känner att skivan har en död punkt där idéerna tar slut.

Slutresultatet blir en musikaliskt imponerande skiva men också en ganska svårlyssnad. Är dina referenser Zara Larsson eller någon annan skitartist är det här nog inte plattan för dig. Har du däremot ett öppet sinne, lite musikkunskaper så du förstår alla kast i musiken eller känner att du vill utmana dig själv i ditt musiklyssnande är det här däremot skivan du bör titta en gång extra på. Det är helt enkelt skivan för dig som har kommit lite längre än till fjortispopen.

Gillar du musik som tänjer på gränser och utmanar lyssnaren är det definitivt skivan för dig. Här finns en uppsjö med både friska idéer och bra låtar bara man orkar och kan tränga igenom det lite introverta i en del av partierna. Första dejten med Fleet Foxes blev därmed en rätt glädjefylld tillställning för min del. Jag gillar det jag hör och jag förstår det dom för-söker att åstadkomma. Jag är imponerad av ytterligare en grupp som kan det här med musik. Så skam på mig för missen att inte höra dom förrän nu, men nu är det reparerat.

 

Ett litet smakprov på musiken serveras här till den som vill ha ett smakprov på gruppen:

Uffe Insuper EmmyLou Harris Wrecking Ball-platta

Album: EmmyLou Harris – Wrecking Ball Deluxe Edition
Skiva 1 – Originalskivan: ♣♣♣♣♣+♣♣♣
Skiva 2 – Överblivet material och alternativa versioner av låtar som kom med :♣♣♣
Skiva 3 – DVD med reportage om inspelningen: ♣♣♣♣

En av countryns heliga graaler heter Wrecking Ball. Utgiven av EmmyLou Harris och producerad av Daniel Lanois anses albumet vara en av den moderna tidens milstolpar. Utgiven i september 1995, men nu återutgiven i en deluxe-utgåva där man får inte mindre än tre skivor. Den första innehåller originalskivan, den andra innehåller refuserade låtar och alternativa versioner av de som kom med, den tredje skivan är en dvd med en dokumentär av tillkomsten och arbetet i studion. Skivan är en modern klassiker eftersom den är både så überbra att man häpnar, men också därför att den satte en ny standard för musiken och gjorde den alternativa countryn till en kraft att räkna med.

EmmyLou Harris Wrecking BallSkiva Ett är originalet från 1995 och fy för den lede vad rätt den är. Om fem är maxbetyget ger jag denna skiva åtta för den är så läskigt bra att den borde användas som måttstock för hur ”bra” ska definieras. De starkaste låtarna en skiva kan uppvisa både nu och då, produktion som var så nyskapande att bara den gav skivan sitt rykte och till sist ett ljudbygge som kompletterade musiken med sitt vägvinnande nytänkande.
Låtar som ”All My Tears”, ”Going Back To Harlan”, ”Deeper Well”, ”Every Grain of Sand”, ”Sweet Old World”, ”May This Be Love”, ”Orphan Girl”, ”Waltz Across Texas Tonight” är för att nämna några rena klassiker. De som inte nämns är också de små mästerverk, så hela plattan är egentligen en enda lång odyssé av låtar som knappast skäms för sig. Tvärtom är alla stolta små pärlor som tillsammans skapar ett av de mest klassiska album du över huvud taget kan ta i din hand. Många av låtarna är skrivna av andra artister, alltså covers, men i många stycken är de bättre än originalen. ”Every Grain of Sand” är ett sådant exempel. Skriven av Bob Dylan från början men i händerna på EmmyLou Harris förvandlas en grymt bra låt till något överjordiskt. Också ”Orphan Girl” är ett exempel på detta, skriven av Gillian Welch och fruktansvärt bra i original men i EmmyLou Harris regi förvandlas den till ett verk som bara leviterar.
Daniel Lanois var artisten som hade gett ut ett antal skivor i eget namn och dessutom producerat U2:s två plattor ”The Unforgettable Fire” och ”Joshua Tree”. Ett arbete han gjorde tillsammans med Brian Eno på ”The Unforgettable Fire”, men med sån framgång och med så mycket uppmärksamhet att han snabbt blev en av sin tids hetaste producenter. Det var därför han 1995 fick chansen att försöka upprepa succéerna genom att producera det som kom att bli EmmyLou Harris skiva. När den kom ut var det som om alla fördämningar brast, ingen hade hört något liknande förut. Man skapade ett renodlat ljud med klara tonfärger där instrumentens klanger utnyttjades med hjälp av sustain. De lyckades med detta utan att gröta ihop ljudet, och ändå skapa en helhet där instrumenten stod för effekten. Det var avklätt men ändå intrikat, det var rena klanger men ändå en effekt av alla klanger tillsammans och det var framför allt så att ljud och produktion lyfte låtarna flera snäpp. Nästa recept för framgången var valet av låtar. Som sagt covers nästan hela vägen men vilka låtar. Daniel Lanois bidrog med ”Where Will I Be”, David Charles, Daniel Lanois och EmmyLou Harris skrev ”Deeper Well”, Daniel Lanois komponerade ”Blackhawk” och till sist hjälpte Rodney Crowell EmmyLou Harris att skriva ”Waltz Across Texas Tonight”. I övrigt är låtarna covers, men som sagt vilket låtval. Om andra grupper hade eller har hälften så många med den här klassen kan de skatta sig lyckliga. Femman med tre i bonus är ett betyg som jag aldrig har delat ut och troligen aldrig kommer att dela ut igen är självklar. Men ack vad värd den är ett sådant betyg.

EmmyLou HarrisEmmyLou Harris

Skiva 2 är alternativa tagningar av de vissa av låtarna och låtarna som blev över publicerade för första gången. Den första låten vi får till livs är en version av Daniels egen komposition och inspelade ”Still Water”. Den är inte dum, inte dum alls, men jag tycker nog att Daniel Lanois original är något lite bättre. Låt nummer två är den redan publicerade ”Where Will I Be” i en annan version där framför allt gitarren har en annan klang som därmed ger låten en annan karaktär. Spännande men den känns inte lika färdig som den som kom att publiceras på den fullbordade plattan. Låt nummer tre är återigen den redan publicerade ”All My Tears”. Återigen är skillnaden arrangemanget som ger ett annorlunda intryck av slutresultatet. Återigen spännande men jag tycker nog den färdiga skivans version är bättre. Så kommer en riktig snackis, ”How Will I Ever Be Single Again” har omgivits av mycket förhandsrykten. Och undra på det, jag fattar inte varför den valdes bort till den färdiga skivan. Låten är en lugn, avklädd harmonisk liten bakelse som är så där alldeles unik och fullständigt bedårande. Klassisk country med en twist och med en så hög svansföring att den borde nog ha platsat på det färdiga resultatet. En ny version av ”Deeper Well” där tempot är uppskruvat sådär en hundra gånger och helt avskalad utan den färdiga låtens mystik är nästa nummer. Här har jag dock problem. Den här versionen är inte på något sätt dålig men når aldrig någonsin upp till det färdiga resultatet. ”The Strange Song” är återigen en ny bekantskap. Återigen förstår jag dock varför den valdes bort. Den är inte på något sätt dålig, men den når faktiskt inte heller upp till den klass övriga låtar har på ”Wrecking Ball”. Den känns lite stel, händelselös och i behov av det där extra för att kunna bli den låt som skulle kunnat platsa i en övrigt överdådig låtsamling. ”Sweet Old World” presenteras i en ny version som känns mer avklädd. Här blir det dock intressant, för i den här versionen presenterar faktiskt en ny dimension av låten som också låter intrikat. Det är som två sidor av samma mynt som med en liten nyansskiftning presenterar en ny bild. ”Gold” är precis som ”How Will I Ever Be Single Again” en gömd skatt som jag inte fattar varför den aldrig kom med på den färdiga plattan. Återigen en lugn och värdig historia som vilar på klassisk countrygrund. Vacker som en sommardag och full med melodisk glädje som bara smittar av sig tills man blir tårögd av ren rörelse. ”Blackhawk” kom med på den färdiga skivan men på skiva två hittar du den alternativa versionen. Den färdiga skivans version är vidunderlig, alternativversionen minst lika bra. Avklädd, värdig med en melodi som får mig att känna mig knäsvag och alldeles yr av ren rörelse. Just när man trodde att inget kunde bli bättre än det färdiga resultatet, levererar EmmyLou Harris vad som är en smärre sensation. ”Waterfall” i en alternativ version känns däremot lite som en demo-version. På den här plattan känns den inte som den var färdig och i behov av en vidare utveckling, en utveckling den senare fick till den färdiga plattan. Också ”Going Back To Harlan” i en ny version känns allt annat än färdig. Med en extra cowbell som instrumentering känns den också rätt krystad och i starkt behov av det den fick till den färdiga plattan dvs form och struktur. ”Where Will I Be” i ytterligare en version känns som den är på rätt väg där den har närmat sig det färdiga resultatet men inte nått ända fram. Den här version fungerar nog bättre som ett lyssningsex för studiopersonalen där de kan jämföra och utveckla, men den är däremot rätt ointressant för en normal lyssnare. Till sist återfinns ytterligare en version av ”Deeper Well” och återigen känns det som om den närmar sig slutresultatet men att den är mer angelägen som lyssningsex för en studiopersonal i behov av jämförelseexempel än låten som tillför något för lyssnaren.

Sammanfattningsvis är det ömsom vin ömsom vatten. Det är stundtals genialt, det är stundtals inte dåligt men i varje fall mindre väl genomfört. Det är framför allt  de alternativa versionerna som känns mindre angelägna. Däremot de nya låtarna känns som om man har missat något. ”Gold” och ”How Will I Ever Be Single Again” känns som två låtar som äntligen har fått sina upprättelser. Den nya versionen av ”Blackhawk” är också den något av en kioskvältare och man blir glad så in i bomben av dessa tre låtar. ”Still Water” känns också intressant, men jag kan inte låta bli att tycka att Daniel Lanois egna version är strået vassare. Så en intressant skiva som kanske inte håller hela vägen men som ändå har ett värde för den fanatiske samlaren och den som beundrar EmmyLou Harris och hennes arbete.

Daniel Lanois

Producenten och artisten Daniel Lanois

Tills sist den tredje skivan, en DVD med reportage om tillblivelsen av skivan. Här får vi alltså följa med in i studio Kingsway i New Orleans för att vara med och se hur en vidunderlig skiva skapades. Musiker, studiopersonal, Daniel Lanois men inte minst EmmyLou Harris själv får i intervjuer med egna ord berätta om hur det kom sig att saker och ting utvecklade sig till vad det slutligen blev. Till exempel får vi reda på hur Daniel Lanois och EmmyLou Harris över huvud taget kom att samarbeta, varför Neil Young kopplades in för bakgrundssång och munspelande och hur folkmusikgiganterna Anne och Kate McGarrigle halkade in i processen. Tankegångar, praktiskt arbete och framför allt vidunderlig musik som vi får se växa fram kan inte göra mig annat än lycklig. I sina delar är videon en musikvideo där översnygga bilder paras ihop med musiken, här växer en ny dimension fram där låtarna växer ytterligare. I en scen får vi se EmmyLou Harris och Daniel Lanois ensamt framföra låten ”Blackhawk”, och den kan sammanfatta både originalskivan och DVD:n. Överjordiskt bra, en känsla som vibrerar i varje fiber i kroppen och till sist så vackert att i varje fall inte jag kan låta bli att fälla både en och annan tår. Intressant, snyggt och med många glimtar bakom kulisserna gör tillsammans en sevärd film som ger oss fans av skivan ytterligare en sida av verket och det är inte utan att man känner att det är man har velat se men aldrig fick förrän nu.

Slutsummering så, skivans innehåll är väl värt de pengar man får hosta upp. Det är knappast bara en utgåva för oss nördar. En skiva med ett fullständigt fantastiskt innehåll, en skiva med en del intressanta sidor och där också de ointressanta inslagen ger en bild av varför t ex vissa låtar valdes bort och till sist en riktigt sevärd dokumentär. Det är med andra ord valuta du får för dina pengar. Du som ännu inte har upptäckt ett stort album har nu chansen att stifta bekantskap med en skiva som borde finnas i var mans hem. Du som redan precis som jag redan är en frälst fan av ”Wrecking Ball” och redan har den, kan nu komplettera med två skivor som trots allt har sitt värde. Vilket skäl du än har att köpa plattan så får du ha en god lyssning.

Nya skivor

Dylan LeBlanc – Cast The Same Old Shadow

@@@@

James LeBlanc var en av 70-talets mest begåvade gitarrister i Muscle Shoals, platsen där alla soulsessioner med de stora svarta artisterna som spelades in just där, James LeBlanc utvecklade sin talang. Nu handlar det om hans unga son, Dylan Leblanc som föddes 1990 där han själv blev en artist av sin egen kraft. 2010 kom hans fina debutplatta ut som fick titeln ”Paupers Field” som hade Townes Van Zandt, Gram Parson eller Neil Young som klara stjärnor i boken. Med sådana inspirationer är det helt klart att det nya albumet fortsätter att låna från countrymusikens stora. Framförallt så när den unge Dylan LeBlanc sjunger så hör jag musikens känsliga arv från den amerikanska bördiga musikmyllan. Det finns lite Mickey Newbury i låtarna, framförallt har Dylan LeBlanc fördjupat sina texter, renoldat de till en mera romantisk eskapism. Bob Dylans ande vilar som ett raster eller fundament när jag lyssnar på Dylan LeBlancs nya album.  Det är precis vad jag behöver just nu.

Eugene McGuiness – The Invitation To The Voyage

@@@

 

Beck eller Damon Albarn får en arvtagare i Eugene McGuiness och hans popiga talanger som lyser så klart i det nya albumet. Kristallklar pop så som jag vill ha den. Enkel och ren. Det finns mycket av det brittiska liksom av de fina Californiska lättsamma sköna vibrationerna som sagolikt kan få världen att gunga lite bättre. Han använder sig av producenten Clive Langer som producerade Elvis Costello och Dan carey som tidigare arbete med Hot Chip och Bat For Lashes. Det blir ett saftigt möte mellan det hippa och nostalgi. Ljudbilden är så klar och koncis att man inte behöver bry sig om det överflödiga klangerna eftersom musiken är klart delikat och väldigt kommersiell på samma gång.

Det är en skiva jag gärna dröjer mig kvar intill och lägger mitt öra nära stereon för att lyssna noggrant  och uppfatta varje delmoment, varje ögonblick i musiken. En av årets mest soliga plattor.

 

 

Dr Indie om Neil Youngs nya album

Neil Young And Crazy Horse – Americana

@@@

Det finns en rolig historia kring Neil Youngs första musikaliska steg – det var att han bildade sin första grupp The Mynah Birds tillsammans med Bruce Palmer som också senare ingick Neil Youngs grupp Buffalo Springfield. I bandet ingick kommande funk/soulmannen Rick James, vars senare karriär blev konkurrent med Princes åttiotal. Bandet hade också Goldy McJohn som blev en mästare i Steppenwolf. Bandet signerade till och med ett kontrakt med självaste soulbolaget Motown. Materialet blev aldrig inspelat. Hur det skulle ha låtit vet jag inte fast det sägs finnas musik inspelad på band. Nåväl bandet sprack då Rick James hamnade i flottan. En notering som är kul att sprida med tanke på Neil Young återförenas med Crazy Horse igen och släpper ett nytt album igen tillsammans. crazy Horse är idag tre stycken från originalgruppen kvar, Billy Talbot, Ralph Molina och Frank ”Poncho” Sampedro. det tre stycken utgör kompbandet eller supergruppen som krossar de mesta när de är på humör tillsammans med Neil Young. Bruce Springsteens egen Nils lofgren var ett tag medlem liksom kompositören och legendaren Jack Nitzsche som tyvärr avlev för tolv år sedan. Bandet Crazy Horse som började som doo wop-gruppen Danny & the Memories och även har kallat sig för The Rocket under nånga soloutsläpp. Men för mig har det alltid varit det ultimata kompgruppen bakom mästaren Neil Young. Deras gemesamma skiva ”Americana” är covertolkningar på gamla amerikanska folksånger som blivit klassisker. Från Woody Guthries ”This Land Is Your land” till modern rock n’ roll-klassisker såsom ”Get a Job” av The Silhouettes. Det är vassa och originella tolkningar som kommer oss till skänks. Det är en säck versioner som kräver sin lyssnare att upptäcka och uppleva Neil Youngs förkärlek till den amerikanska musiken ådra och skatter. Fast naturligtvis blir musiken helt egen på grund av att det är just Neil Young som gör musiken och sätter extra garagerockig knorr gör det bara bättre. En helt okej skiva med andra ord.