New Order – Music Complete @@@@

NewOrderLP
Nya albumet med New Order är också första albumet utan Peter Hook som hoppade av bandet efter bråk med Bernard Sumner om bandets inriktning och vilken väg framåt. ja det är egentligen ingen utveckling i soundet utan samma rockbaserade syntmusik bandet gjort från första albumet efter Ian Curtis död och Joy Divisions upplösning omkring 1980.

På nya albumet finns The Killers, Elly Jackson från gruppen La Roux, Iggy Pop och The Chemical Brothers som är med och formulerar ljudbilden på New Orders nya skiva. En väldigt bra skiva som föder och värker fram starka låtar och har ljudbild som är förträffligt bra.
Jag blir förvånad att New Order fortsätter att orka efter snart 35 år i framkanten för den elektroniska rocken och dessutom släppa bra musik som fortsätter att beröra med skimrande tongångar. Det finns inga kanter, svart svärta utan mera av de starka dansanta tongångar som är bandets signatur. Jag blir glad åt att bandet inte tar för många svängar ut mot mera utsvävande avtagsvägar utan håller sig inom den ram som är New Orders historia. Det är den komfortzon Bernard Sumner med vänner på något sätt både bryter och ändock håller sig till. New Order lyckats fortsätta med att skapa starka och välformulerade sånger med stor bärkraft vilket kommer göra sig bra genom höstens tråkiga mörker. New Order fortsätter vara New Order med en torr brittisk ton i produktionen. Det låter varken som franska Daft Punk eller Giorgio Moroders skivor som koomit ut tidigare. Möjligen Pet Shop Boys kanske skulle kunna vara något som kan jämföras med New Order delvis. Fastän sådana jämförelser betyder egentligen inget alls när det kommer till slutet.

New Order kan bara jämföras med sig själva. Nya albumet är precis så där bra jag bara kunde tro innan jag hört hela skivan förutom några singlar som kom ut först – denna skiva kom verkligen att infria alla mina förväntningar på vad albumet hade att ge.
En verklig prestation att efter så många år fortsätta släppa bra skivor.

Punkens Historia12: Rule Britannia

1975 kom Malcolm McLaren tillbaka till London efter sitt äventyr som kreativ konsult i New York. Det var ju där han hade stylat gruppen New York Dolls och skapat scenernas utseende åt dem. Inom parentes hade han blivit så utskälld för sitt arbete att många än i denna dag menar att det var just det som fick New York Dolls att kasta in handduken. Sant eller falskt går att diskutera. Vad som däremot är sant är att 1975 var året som markerade starten för den brittiska punkrörelsen.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren med dåvarande frun Vivienne Westwood som ägde ”Sex”

Med sig hem hade Malcolm McLaren vittnesmålen om CBGB’s och hur den amerikanska punkrörelsen hade börjat växa fram. Han smidde också planer för framtiden, planer som innefattade en affär som skulle omfamna den amerikanska punkens stilmässiga ideal tolkat genom hans ögon. Eftersom han var klädskapare, var det ju inte svårt att lista ut att det var just kläder och accessoarer som skulle bli kännemärket. Klädaffären ”Sex” som låg på fashionabla Kings Road i Chelsea London, blev klädskaparens nya projekt tillsammans med kollegan och äkta makan Vivienne Westwood. Den hade funnits sedan 1971 men då under namnet ”Let It Rock”, i och med namnbytet fick också butiken delvis annorlunda stil och utbud. Där skapade de och sålde sina kollektioner som gick under beteckningen ”anti-mode”, en stilriktning som innefattade sönderslitna T-shirts och inspiration hämtad från S&M-stilistik.

SexSex på Kings Road i London

Parallellt med händelseutvecklingen hände fler saker på andra fronter. Den sjätte november 1975 spelade ett visst band live för första gången på Saint Martin’s School of Art, de gick under namnet Sex Pistols. Deras musikaliska programförklaring löd att ”de var inte inom musikbranschen för musiken, utan för kaoset”. De klassiska orden uttalades av bandets gitarrist Steve Jones i en intervju i februari 1976. Snart hade bandet en liten men fanatiskt skara devota fans. Bandet hade egentligen funnits sedan 1971 men då med namnet ”The Strand” och med medlemmarna Steve Jones och Paul Cook som enda kvarvarande som också var med i Sex Pistols. Bandet hette en tid också ”The Swankers”. Steve Jones har alltid framhävt att under åren med ”The Strand” och ”The Swankers”, var de så fattiga att de stal instrumenten och snodde andra bands utrustning på konserter eftersom de inte hade råd att köpa egen.

1975 Klev så en då 19-årig yngling in i affären ”Sex”. Han väckte uppmärksamhet då han bar en T-shirt med en handskriven text ”I Hate” över porträttet på Pink Floyds medlemmar där Roger Waters ögon var tomma stirrande hål av utsaxat tyg. Den unge mannens namn var John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Snart var han Sex Pistols nya sångare eftersom också medlemmarna i gruppen var återkommande kunder i affären. Namnet på gruppen föreslogs av Malcolm McLaren och konserten på Saint Martin’s blev gruppens första med John Lydon som medlem och under namnet Sex Pistols. Resten kom att bli historia. 1976 Gav sig Sex Pistols ut på en turné, den blev startskottet för många andra grupper som kom att bli berömda efter att ha sett någon av spelningarna. En av konserterna skedde i Manchester på Lesser Free Trade Hall, på denna spelning fanns de blivande medlemmarna i Buzzcocks. När bandet på sommaren 1976 spelade i Hastings, fanns en ditrest Poly Styrene i den lilla skara som hade samlats, hon hade redan en reggaekarriär men blev nu omvänd. Hon hade av en slump sett affischen för konserten och blev nyfiken på namnet.

Sex Pistols 1976Sex Pistols 1976 från vänster: Steve Jones, Paul Cook, John Lydon och Glenn Mattlock Foto: The Clash Blog

Det fanns dock fler band som låg i startgroparna. 1976 Startade bandet The Damned sin karriär genom att först bildas och sen debutera med sin singel ”New Rose”. Denna singel blev startskottet på den publika delen av den Brittiska punken då den var den första utgåvan av just engelsk punk. Det var alltså inte 1977 som allt hände som alla tidningar tjatar om, det var 1975-1976. Också gruppen Clash startade 1976. En intressant detalj om Clash var att från början kallade sig Joe Strummer för ”Woody” Mellor, han bytte eftersom ”strum” betyder att slå på vilket överensstämde med hans gitarrteknik. Den tekniken hade han utvecklat under sina år som gatumusiker i Londons tunnelbana där han hade slagit på en ukulele, nu blev det istället på gitarr. Den andra ledarfiguren för Clash – Mick Jones – hade sedan 1975 spelat med det Londonbaserade protopunkbandet London SS, som hade varit stilbildande för alla de band som nu började forma punkrörelsen.

The DamnedThe Damned Foto: Zed Equals Zee

The ClashThe Clash spelade live på 100 Club

Buzzcocks nämnde jag. Efter konserten i Manchester åkte de två studiekamraterna Howard Trafford – Senare känd som Howard Devoto – och Peter McNeish – Senare känd som Pete Shelley – raka vägen hem studenkorridoren på till Bolton Institute of Technology (numer University of Bolton). Väl hemma började de planera för att starta band vilket mynnade ut i Buzzcocks. Bandet blev det första bandet som visade principen med DIY (Do It Yourself) när deras Ep ”Spiral Scratch” kom ut samma år. Skivan saknade skivbolag i ryggen, den saknade distribution – ett faktum som ändrades senare när de fick kontrakt med UA som också tryckte upp en andra upplaga av Ep:n. Den fick inte heller någon reklam vilket stärkte auran av DIY som kom att bli dess kännemärke. Den blev ändå en av  de viktigaste dokumenten över Brittisk punk, den blev också den andra utgåvan efter The Damned’s New Rose.

BuzzcocksBuzzcocks från omslaget till den närmast odödliga ep:n Spiral Scratch

Poly Styrene återvände till London efter sin konsertresa till Hastings. Hon hade redan viss erfarenhet av musik sedan hon spelat in reggaesingeln ”Silly Billy” under namnet  Mari Elliott (hennes fullständiga namn var Marianne Joan Elliott-Said)  1976. Nu var hon helt inställd på en karriär inom punken och ville genast starta band. Hon började med att sätta in en annons i Melody Maker – en Brittisk musiktidning. Annonsen löd kort och gott: ”Young punx who want to stick it together”. Snart hade hon samlat ihop ett band och samma år – 1976 – började bandet spela live. Den berömda klubben The Roxy som var en av två klubbar som var motsvarigheten till CBGB’s – den andra var The 100 Club – blev snart bandets scen för två konserter. Snart hade de landat ett skivkontrakt och 1977 debuterade de med singeln ”Oh Bondage Up Yours” som är en av punkens stora anthems. Lyssna särskilt på inledningen som hämtat inspiration från Spoken Word-traditionen.

X Ray SpexX-Ray Spex med första saxofonisten Lora Logic och Poly Styrene Foto: WXDU

X-Ray Spex upplöstes 1979 på rätt tragiska grunder. Tidigt  början visade det sig att Poly Styrene var sjuk, hon kunde få plötsliga anfall av komaliknande tillstånd då hon visserligen var vaken men pratade osammanhängande och hallicunatoriskt. Många trodde hon hade någon form av mental sjukdom, en senare undersökning visade att hon led av schizofreni. 1979 var hon så utmattad att hon till sist lämnade gruppen som upplöstes. Poly Styrene släppte ett soloalbum 1980 betitlat ”Translucence”, Lora Logic gav ut skivor i eget namn och resten av bandet skapade andra grupper som ”Agent Orange”, ”Classix Noveaux” och ”Transvision Vamp”. Den sistnämnda fick i mitten av 80-talet en monsterhit i form av ”I Want Your Love”. X Ray Spex återförenades 1996 och resultatet blev skivan ”Concious Consumer” men strax efter detta gick bandet åter skilda vägar. Poly Styrene spenderade åren 1980-1996 som medlem i Hare Krishna och var helt borta från all musik. 2011 återvände hon dock igen för att ge ut albumet ”Generation Indigo”, men dog strax efter releasen av bröst- och ryggradscancer.

Ytterligare två band värda att nämna som bildades under de här åren var ”Joy Division” och ”The Skids”, båda kom att betyda mycket inte bara för punken utan också för eftervågen till punken. ”Joy Division” började som ”Warsaw” i Salford som är en del av Manchester. Det ursprungliga namnet kom från sången av David Bowie med samma namn. Snart hade de börjat spela in singlar men det visade sig snabbt att deras musik utvecklades i en rasande fart och detta bort från punken. 1978 Bytte de därför namn till Joy Division för att markera nyordningen och skaffade samtidigt en ny trummis – Stephen Morris. De kom med sin nya stil att bli det bandet som personifierade det som kom efter punken, depprocken. De blev så stilbildande att utan dem hade aldrig band som The Cure, Siouxsie And The Banshees, Bauhaus, Sisters Of Mercy, The Sound eller Echo And The Bunnymen ens låtit som de senare gjorde. De har blivit mytomspunna för sångaren Ian Curtis tragiska död, Anthon Corbins magiska foton av bandet och det som kom att bli deras naturliga fortsättning – New Order.

Joy DivisionJoy Division Foto: Wikipedia

The Skids bildades i skotska Dunfermline, ett faktum som redan från början färgade deras musik med massor av skotska influenser. Debut-ep:n ”Charles” osade av skotska musikreferenser. Men också detta band kom att betyda mer för det som kom efter punken. Snart hade även de utvecklats åt ett håll som andades allt annat än punk. Skivor som ”Days In Europa” var en salig blandning av rock och experiment med synthmusik, också skivan ”The Absolute Game” från 1980 blev en slags syntes mellan rock och mer digital musik. Båda albumen är moderna klassiker och räknas av i varje fall mig som milstolpar. När gruppen till sist bröt upp, blev ett resultat gruppen Big Country som kom att betyda mycket för den Brittiska rockscenen under resten av 80-talet.

The SkidsThe Skids rockar loss cirka 1978 Foto: The Junk Archive

I nästa avsnitt kommer vi att fortsätta presentationen av en del av banden samt berätta om de avgörande åren 1975-1976. God läsning.

Micheles Kindh lyssnar på tre nya skivor från tre olika typer av grupper/artister

New Order – Lost Sirens

@@@@

På ett sätt är nog den här skivan en klar fortsättning på förra albumet ”Waiting for the Sirens’ Call” som är både en typisk platta som låter bandet mixa Kraftwerk med Echo & The Bunnymen som exempel på samtidiga refenser tillbaka till bandet stidiga historia. Fast ett band som New Order har sitt urpsrung i den mörkare delen av punken.

Först då bandet hette Joy Divisions som hade Ian Curtis,Bernard Sumner, Peter Hook och Stpehen Morris i sättningen. Fast efter Ian Curtis självmord så ur spillrorna ville resterande medlemmar fortsätta och kallade sig för New Order. Det tog in Gillian Gilbert och Phil Cunningham. De blev bandets nya sättning. Nu blev det syntbaserad rock med discorytmer i botten. Postpunken blev det nya så att säga. Det var var Sex pistols som fick bandet att bildas som Joy Divisions.

Den nya skivan är egentligen de sånger som blev över eller är extralåtar som blev över från förra albumet. Men det är inga undermåliga sånger på något sätt. Utan arrangemangen är förträffliga. Det är hög kvalitet på låtarna och ew Order låter förhållandevis öppna och nästan soliga när jag lyssnar på texterna fast framförallt i arrangemangen kan man finna just det där subtila och nästan fagra sångernas partitur. New Order låter som ett band på pcknick som plötsligt bestämmer sig för att spela ute i det fria utan publik, bortsett från de själva så är det starka låtar som svävar fritt omkring och nästan dansar förbi mitt öra. Jag är mycket förtjust i det hela.

Smolken i bägaren är att bandet återigen har splittrats i ett i mitt tycke onödigt bråk sins emellan medlemmarna i bandet. Grunden är att Peter Hook fick nog av Bernard Sumner och hoppade av New Order. Han hävdar att bandet splittrades och vill härmed kanske via domstol stoppa New Order från att finnas som existerande grupp utan Peter Hook

Detta är trist och väldigt barnsligt tycker undertecknad hellt enkelt idag. Fast skivan är ändock hur bra som helst.

 

Yo La Tengo – Fade

@@@

Ira Kaplan och hans hustru Georgia Hubley som lade grunden för det fina bandet Yo La Tengo i mitten av 80-talet vilket fick mig att upptäcka bandet på en spirande undergroundscen. 1996 såg jag dem på film spela The Velvet Underground i filmen I Shot Andy Warhol.

Det var just The Velvet Underground som Yo La Tengo hade som referens liksom Arthurs Lee lika fabulösa band Love i sin barndom. Det har släppt skivor i ständig flödande ström och jag har inte lyssnat på de alla album bandet släppt sedan 1986. Jag kommer nog göra det vid något ntillfälle. Men nu har deras nya skiva ”Fade” kommit ut och det låter musikern John McEntire producera albumet. Denna musiker som är medlem i The Sea And Cake och Tortoise, gör bra ifrån sig och får lite liv i luckan den här gången.

Den nya skivan är ett försök till skramlig indiepop och lite genial enkel skapande lofipop som kanske inte bryter ny mark – fastän däremot pop som finslipats på plats i studion vilket förstärker låtarnas lite tuffa attityd. Melodierna är hamroniska trots lite av gitarrslamret som då och då väcker skivans låtar till livs vid vissa givna ögonblick då musiken tar spjärn mot Dave Schramms gitarrspel.

Plattan är inte det mästerverk som har enbart fina romantiska vävda drömska poplåtar rakt igenom utan en okej skiva som är utmärkt på många sätt fast lite sprucken här och där vilket reducerar min fablesse  för Yo La Tengos nya alster. En skön lyssningsbar platta helt enkelt.

Ken Stringfellow – Danzig in the Moonlight

@@@

Ken Stringfellow och Jon Auer bildade på slutet av 80-talet The Posies och blev 90-talets powerpopband som jag hade lite väl svårt för. Ken Stringfellow har också varit med och spelat tillsammans med .R.E.M.,The Minus 5 och varit medlem tillsamnmans med Jon Auer i nystartade The Big Star med Alex Chilton i spetsen.

Naturligtvis förvisso en gedigen karriär av en räcka soloplattor som jag till och från lyssnade på istället för att bli  irriterat på The Posies poserande rock, idag har jag blivit lite större vän av The Posies musik, äntligen. Så kommer jag till en liten skiva med låtar som tar formen av lite krautrock, progressive rock, ppo och klassisk soulinfluenser invävda i helheten av låtmaterialet.  

Plattans innehåll har ett perspektiv som jag gillar, lite personlig, på ett lagom sätt där varje låt träffar mig på ett undanliggande plan- men ändå lite svalt och lagom på något fint sätt. En vacker platta men ändå egensinnigt på ett bra sätt.