Punkens Historia 15: Punkologi

Vi har hunnit fram till den här seriens sista avsnitt och ska i dagens inlägg sammanfatta allt det som inte hade med musiken och allt det andra uppenbara att göra. Välkomna med andra ord till en artikel som kommer att handla om alla de andra uttryckssätt som punken visade upp under sin guldålder.

Punk är musik tänker du säkert. Jo, så var det men det var mer också. Punk var en hel kultur som kretsade kring musiken men som också innefattade grafisk design, pin-kultur, hemmagjorda inspelningar på kassettband som kopierades i all oändlighet och som därmed fick sin spridning. Punken var också kläder, mode och en attityd. När punken var i sin linda var den en slags självständighetsrörelse, ett uttryck för utanförskap men också gemenskap och ett sätt att markera något annat, något nytt. Kläderna var naturligtvis den annonspelare som skvallrade om detta, pins den definitiva bekräftelsen.

Punk PosterEtt exempel på den hemmasnickrade estetiken som blev punkens kännemärke

Det började i New York med rörelsen som såg sin definitiva födelse runt 1973-1974. Iklädd en mexikansk brottarmask och omgiven av en stor dos mystik gjorde sig Arturo Vega känd som CBGB’s mest okände. När han så småningom blev känd bekantade han sig med många av de som senare kom att bli företrädarna för rörelsen. Deborah Harry, Chris Stein, Hela familjen Ramone, Richard Hell, Johnny Thunders och många fler ingick i hans umgängeskrets. Från början kom han från just Mexico men hade på vinst eller förlust rest till New York och mer eller mindre av en slump hamnat på CBGB’s. Han blev snart den som utformade grafiken till det emblem som Ramones snart blev synonymt med.

Arturo VegaArturo Vega var en av pionjärerna som skapade Ramones logo Foto: Telegraph

Ungefär samtidigt skapade Legs McNeil och John Holmstrom den legendariska tidskriften ”Punk Magazine” som också gav rörelsen dess namn. John Holmstroms tecknade omslag som ofta påminde om serier angav tonen på tidningen och skapade dess identitet. Snart hade deras estetik satt sin prägel på hela rörelsen också den som började växa fram i Storbritannien. Tidskriften skapade också ett helt fenomen som gick under namnet fanzine.

PunkPunk Magazine var stilbildande Foto: 98Bowery

Fanzine var från början ett sätt för devota fans att skriva om sina favoritgrupper och de konserter de hade sett med dessa. Snart utvecklades det till att bli mer allomfattande och efter en kort tid hade en tidningskultur som handlade om konserter, musikrecensioner och de senaste grupperna som dök upp. Lite som Blaskan med andra ord. Fanzine-kulturen blev en av hörnstenarna i punkrörelsen och var en kanal för information som nådde de flesta som var intresserade. Ofta var de xeroxkopierade och inte av en jättehög kvalitet. Men vad gjorde det, det var ju musiken man kunde läsa om som var det viktiga.

John HolmstromJohn Holmstrom (bilden) och Legs McNeil var de två som formade hela fanzine-trenden Foto: Wikipedia

Legs McNeilLegs McNeil (till höger i bild) skrev i Punk Magazine – här tillsammans med Joey Ramone i mitten Foto: Obeyclothing

Punk som mode har gamla anor. Redan 1972 hade Malcolm McLaren startat affären ”Let There Be Rock” på Kings Road i London. Inriktningen var kläder med 50-talssnitt och kundgruppen var mest Teddy Boys. McLaren tröttnade dock på de stökiga och ofta bråkiga Teddy Boys-kunderna och 1973 fick han chansen att vända blad. Han och dåvarande flickvännen Vivienne Westwood åkte över till New York och där träffade de gruppen New York Dolls.

New York DollsNew York Dolls manager hette ett tag Malcolm McLaren Foto: Loudguitars

Snart hade ett samarbete om scenkläder till gruppen satts igång och så småningom blev Malcolm McLaren också gruppens manager, en slags övning i vad som komma skulle med Sex Pistols. Många menar att han blev gruppens Yoko Ono och att han på ett eller annat sätt var den person som såg till att Johnny Thunders bröt upp från gruppen vilket skedde 1975. 1973 Byttes namnet på affären i London ut och kom istället att heta ”Too Fast To Live Too Young To Die” men redan 1974 byttes namnet ut igen – den här gången till ”Sex”.

Malcolm McLaren and Vivienne WestwoodMalcolm McLaren och Vivienne Westwood skapade modet genom affären ”Sex” i London Foto: Theredlist

”Sex” blev något av en legend. Det var här de som kom att ingå i punkrörelsen först träffades då affären blev ett mittnav. Affärens källare blev för en tid replokal åt Sex Pistols och både Sid Vicious och Glenn Matlock som båda blev medlemmar i samma grupp jobbade i affären innan karriären tog fart. En ung Chrissie Hynde – senare medlem i The Pretenders – jobbade också hon i affären. I kundkretsen ingick Siouxsie Sioux, Steve Severin – båda senare medlemmar i Siouxsie and the Banshees, Adam Ant och Marco Pirroni som tillsammans startade Adam and the Ants och John Lydon som blev sångare i Sex Pistols för att nämna några. Kläderna var provokativa, ofta hämtade från S/M-inspirerad estetik. Swastikor, Sovjetiska symbolen hammaren och skäran och porträtt på Karl Marx prydde många kläder vilket på sin tid var mycket provokativt.

SexAffären Sex på Kings Road i London blev centralpunkten för Brittisk punk Foto: Vogue

Affären innebar att punken nu fick en estetisk form som utmärkte dem och som svetsade samman rörelsen till en utseendemässig enhet. Den blev också fixstjärnan som startade mångas karriärer. Några har vi nämnt men Vivienne Westwood är än i denna dag en stil- och modeikon med ett imperium bland annat en affär i centrala London och en klädkollektion som håller internationell klass vad gäller haut couture och mode.
Sex var den tankesmedja som satte en identitet på punken genom kläderna. Snart blev punken därför igenkännbar, åter en faktor som skiljde den engelska och amerikanska punken åt. Inom den amerikanska punken klädde sig medlemmar i rörelsen mer som de konstintresserade high school-studenter de flesta var det vill säga i polotröjor och jeans.

Sex ShirtEtt exempel på den annorlunda designen från ”Sex” Foto: Alivenotdead

1957 Hade en ung amerikan vid namn Hasil Adkins tröttnat på att hela tiden få svaret ”Nej tack men försök gärna med något annat skivbolag” när hans demoinspelningar refuserades en efter en. Istället kläckte han idén att spela in, trycka upp vinylsinglar och distribuera dessa. Han blev skivbolag och skivaffär i ett. Hans idé kom att gå under beteckningen DIY – Do It Yourself. Han är numer efter sin död en kultklassiker både för punken och psychobillyn eftersom man kan påstå att han innebar startskottet på båda.

Hasil AdkinsHasil Adkins uppfann DIY (Do It Yourself) – här med sina egendistribuerade skivor
Foto: Wikipedia

När punken startade blev denna idé också deras, snart cirkulerade kassettband med heminspelade alster och vinylsinglar som distribuerades via rätt aviga kanaler vilket innebar att de ibland var svåra att få tag på. Men de fanns och de nådde ut och detta blev dessutom en av hörnstenarna i punkens filosofi. Några band som senare blev kända startade i DIY-kulturen, till exempel Buzzcocks. Deras första utgåva ”Spiral Scratch” som kom ut 1976 var först en ren diy men kom senare när bandet fick skivkontrakt att distribueras av deras skivbolag UA. Den räknas idag som en av den engelska punkens heliga graaler.

Buzzcocks Spiral ScratchBuzzcocks var först ut i den Brittiska DIY-rörelsen med EP:n Spiral Scratch Foto: Mute

CassetteCassette-bandet blev också en källa för distribution Foto: Wikipedia

Kläderna blev mycket tack vare ”Sex” inverkan på gott och ont en uniform. Snabbt uppstod den så kallade pinkulturen bredvid klädkulturen, pins blev också kända under namnet ”badge”. Det var helt enkelt nålförsedda brickor där framsidan var tryckt. Den kunde föreställa grupporträtt, logotyper, bandnamn eller bara något provocerande. Man får komma ihåg att provokationen var både central och nödvändig för punkrörelsen. Pins eller badges blev snabb ett kännemärke som gjorde att man kunde se en punkare på långt avstånd.

punks and badgesPins eller Badges blev en del av uniformen för punkarna Foto: Etsy

Ett fenomen kring punken kanske är mindre trevligt att prata om men det handlar om kroppsliga vätskor du normalt sett hittar i munnen. Ja, jag pratar om saliv och denna ädla vätska kom att användas till helt andra saker än att hålla munhålan fuktig. För av någon anledning, ingen vet egentligen hur, startade den brittiska delen av punkrörelsen att använda saliv till att uttrycka både sin avsky och sin kärlek. Vilket kan man diskutera hur länge som helst och svaren lär bli lika många som dem som besökte konserterna där saliven användes. Snart stod spottloskorna som en vägg på konserterna, banden kunde mötas av en vägg med salivmissiler och indränkta lämnade de senare scenen. Lyckliga eller bara äcklade är också något som är omdiskuterat. Både blod och saliv var därför inte ovanliga på konserter särskilt små klubbspelningar.

RamonesEn vägg av spottloskor mötte Ramones när de kom tillbaka till London Foto: Punk77

Idag är punken förändrad. Den har genomgått en rad metamorfoser genom åren och också platser har format den till nya former. Postpunken som uppstod under 80-talet innefattade så vitt skilda band som The Cure, Joy Division, Lords of the New Church och Big Country. Städer som Washington och stater som Kalifornien formade punken under 80-talet och den förra kom att bli extremt viktig för band som Metallica som blev inspirerade av NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) med främst Motörhead som representant, Washington-punk med band som Bad Brains och den punk som uppstod i Kalifornien med band som Black Flag och Dead Kennedy’s. Punk blev därmed en del av viss metal-musik som thrash-metal.

Black FlagBlack Flag med Henry Rollins i högform Foto: Clashmusic

Bad BrainsBad Brains skapar historia Foto: Files.Nyu

Idag är musiken representerad av band som Green Day som åter har gjort den stor men också kommersiell. Eftersom punk är en underground-rörelse är det de mindre banden som egentligen är mer intressanta och där hittar vi till exempel utmärkta Varukers. Deras musik är också den stenhård och ibland på gränsen till metal. Vi avslutar den här artikelserien med en videofilm med just Varukers för att ge ett smakprov på punk av idag. Och kom ihåg, ”Punk’s Not Dead, It Only Smells That Way”.

En titt i The New York Dolls bildvärld av Micheles Kindh

En fantastisk bok med fotografier fick undertecknad av Ulf Holmén och Susanna Varis i födelsedagspresent när jag fyllde år i juli. Det är rockfotografen Bob Gruens suveräna snygga bilder på The New York Dolls under deras korta storhetstid i New York.

Boken heter New York Dolls: Photographs By Bob Gruen. En härlig mix av varierande bilder på bandet i olika miljöer och i diverse klädstilar. Det finns också två lysande intervjuer signerade av den store Lenny Kaye med bandmedlemmarna David Johansen och Sylvain Sylvain som är de två överlevande i The New York Dolls. Samma medlemmar kom senare att bli de som också startat upp bandet igen. Lenny Kaye var den man som satte ihop den numera legendariska ”Nuggets-boxen” med amerikanska garagerockband som influerade punken. Lenny Kaye är gitarrist i Patti Smith Group.

Lenny_Kaye-1978Lenny Kaye

http://www.lennykaye.com/

Senare började Bob Gruen att fotografera Bob Dylan för att senare bli hovfotograf åt John Lennon och så här sade Yoko om hans Lennon-bilder:

”Bob’s magical photos and brilliantly telling captions together present a kaleidoscope of John Lennon’s New York Period. It is beautiful, clear, and truthful. I know. I was there.”

Bob_GruenBob Gruen

Bilderna av Bob Dylan följdes med bilder av Blondie, Kiss, Led Zeppelin, David Bowie, Aerosmith, Tina Turner och The Clash bland många andra.

Här följer ett smakprov på Bob Gruens bilder på The New York Dolls:

C-267_NewYorkDolls_1973_Gruen                                    Bild 3

indexR-444_GruenBild 3 3003662798_6b7ff9330e

I slutet av boken skriver The New York Dolls främsta fan Morrissey som var mannen som fick The New York Dolls att återuppstå. Boken är från 2008. Vilken underbar bok.

Punkens Historia 7- New York New York; New York Dolls

Blaskans följetong om punkens historia fortsätter och har nu kommit fram till den rörelse som i början på 70-talet började växa fram och som senare kom att kallas ”Punk”. Velvet Underground hade lagt grunden med sin konstfärdiga musik, de hade dessutom haft New York som sin hemstad så den geografiska närheten spelade säkert roll. Stooges och MC5 hade visat på hur musik kunde användas på ett både rockigt och stökigt sätt vilket tacksamt togs emot. Pusselbitarna började i allt högre grad falla på plats.

New York Dolls GroupNew York Dolls

Vår berättelse startar 1971 då ett visst band som kom att betyda allt för både den Amerikanska punken och senare för den engelska. Namnet New York Dolls som de kom att bli kända under var länge liktydigt med en rockmusik som kom att bli stilbildande. Bandets rötter går egentligen att spåra tillbaka till 1967 då gitarristen Sylvain Sylvain och trummisen Billy Murcia hade lärt känna varandra i high school. De bildade snart bandet The Pox, men efter det att frontmannen i bandet hade hoppat av lade de två tillfälligt av att spela. Istället startade de en klädaffär som gick under namnet Truth and Soul. På andra sidan gatan där affären låg, fanns en affär för dockreparationer som hette New York Doll Hospital  och detta namn fastnade i Sylvain Sylvains huvud. 1970 Kunde de två inte längre hålla sig borta från musiken. Snart hade planerna på ett band börjat ta form. Johnny Thunders var musikern som snart anslöt sig till bandet, han kom att bli känd som gitarrist men startade som bassist. Det var Sylvain Sylvain som lärde honom att spela gitarr och snart hade han sadlat om. Under namnet Dolls började de tre repa men snart lämnade Thunders bandet för att resa till London, Sylvain och Murcia gick också de skilda vägar. När Thunders kom tillbaka till New York, rekryterades han till ett band som under namnet Actress hade börjat repa. Basisten Arthur ”Killer” Kane och gitarristen Rick Rivets var redan medlemmar och Johnny Thunders blev deras sångare och ledgitarrist. Snart hade bandets trummis ersatts av Billy Murcia på Thunders förslag. Under den här bandkonstellationen spelade de in låtar i replokalen som långt senare dök upp som skivan ”Dawn of the Dolls”. Johnny Thunders var inte road av att både sjunga och spela gitarr samtidigt och snart hade de börjat söka en sångare. Den karismatiske David Johansen hade snart hamnat i blickfånget och var snart gruppens nye sångare. Till sist ersattes Rick Rivets efter några månader av Sylvain Sylvain. Snart hade den nya uppsättningen av bandet övergett namnet Actress till förmån för New York Dolls.

New York Dolls StreetJulafton 1971 uppträdde bandet för första gången under det nya namnet och med de nu fasta medlemmarna. Det skedde på ett av New Yorks alla härbärgen för hemlösa – Endicott Hotel. Det hela blev en stökig tillställning som i efterhand har liknats vid ett knivslagsmål i en gränd. Thunders karakteristiska mangel av gitarren där han snarare slog fram tonerna än spelade, var en av orsakerna till bandets rykte. En annan orsak var David Johansens nästan teatraliska sångstil med mycket poser och humoristiska infall där miner och ironier i texterna spelade en avgörande roll.
Bandet skaffade sig nu en manager för att kunna få mer attraktiva spelningar och turen höll i sig, snart hade de fått chansen att spela förband åt Rod Stewart för en konsert i London. Inom kort hade skivbolagens intresse börjat öka för gruppen och detta resulterade i att  man landade ett skivkontrakt. Men så kom deras första motgång, Billy Murcia dog plötsligt sedan han hade hamnat med ansiktet nedåt i ett vattenfyllt badkar. Obduktionen visade att han hade en cocktail av droger och alkohol i blodet, något som troligen hade bidragit till olyckan. Bandet tvingades nu att söka efter en ny trummis och en av dem som sökte jobbet var ingen mindre än Marc Bell. Han skulle komma att bli känd som Richard Hells trummis och under namnet Marky Ramone blev han den som ersatte Tommy Ramone i bandet Ramones, men detta hände senare.
Till sist fastnade bandet för kompisen Jerry Nolan och därmed var ordningen återställd. Snart hade bandet startat inspelningen av sin första platta. Med Nolan med i bandet hade nu detta arbete kunnat återupptas. Artisten och producenten Todd Rundgren hade kopplats in för att mixa och producera, men säger själv att han knappt rörde några knappar alls i studion. Istället spelades det mesta av bandets material in utan pålägg och mixning, det blev som live i studio. Debutskivan ”New York Dolls” som kom ut 1973 fick ett ljummet mottagande, Creem Magazine tyckte till och med att framför allt gitarrsoundet lät som gräsklippare. Ett faktum de tyckte var fruktansvärt. Skivan sålde inget vidare men ironiskt nog visade det sig att den kom att bli startskottet för både den Amerikanska och engelska punkrörelsen. Nästan varje person i denna ännu framtida rörelse hade hört eller köpt nämnda alster. Den är en av de viktigaste verken inom protopunken med sitt råa sound och sina fullständigt ohämmade låtar. ”Personality Crisis”, ”Looking For A Kiss” och många fler låtar skapade ett sound som få hade stött på tidigare, men deras samtid var kylslagen. BBCs medarbetare och programledare för programmet ”Old Grey Whistle Test” Bob Harris, kallade dem till och med ”mock rock” (skämt rock översatt författarens anmärkning) som en motsatsbild till ”seriösa” band som t ex Rolling Stones.

New York Dolls CoverDen första plattans omslag

Efter fiaskot hamnade bandet i en nedåtgående spiral av droger, problem med management och nedskuren budget för nya inspelningar. Trots allt detta lyckades de samla sig för ytterligare en skiva som kom att bli deras sista med originaluppsättningen. ”Too Much Too Soon” kom ut 1974 men den visade mest ett band där luften hade gått ur. Albumet har sina kvaliteter men är långt ifrån den klockrena debuten. 1975 Blev till sist det år som fick dem att kasta in handduken. Personliga konflikter hade utvecklats mellan medlemmarna för att lägga ytterligare sten på bördan. Deras management hade dessutom över deras huvuden kontrakterat framtida Sex Pistols-managern Malcolm McLaren. Hans uppgift som den klädskapare han var blev att hjälpa dem att ytterligare marknadsföra bandet med hjälp av styling. Hans första åtgärd var att skaffa dem scenkläder i rött läder och drapera scenen i Sovjets röda flagga. För många med dåtidens Amerikanska kalla kriget-noja, blev detta för mycket och också bandet tyckte det hela var smaklöst. Nyordningen varade några veckor, efter det åkte Malcolm McLaren ut på arslet och Johnny Thunders lämnade bandet tillsammans med Jerry Nolan. Blackie Lawless, samma Lawless som senare kom att bilda gruppen WASP, ersatte Thunders på den pågående turnén. Bandet hankade sig fram med olika ersättare för Nolan och Thunders fram till 1977 då Johansen lämnade bandet för en solokarriär. Thunders och Nolan startade Johnny Thunders & The Heartbreakers som vi kommer att återkomma till senare. Thunders dog efter en heroin och metadonöverdos 1991 och Nolan dog tyvärr också han 1992 av en stroke. Den förre bassisten Arthur ”Killer” Kain dog tragiskt 2004 strax före gruppens återförening. Sylvain Sylvain fortsatte också han med soloprojekt som gruppen The Criminals, men lämnade en tid musiken för att köra taxi i New York. Till sist återvände han till musikkarriären för en soloskiva.

New York Dolls SentidaDet återförenade bandet

Den engelske sångaren, låtskrivaren och bandet The Smiths förgrundsfigur Morrissey hade sedan ungdomsåren varit ett devot fan av New York Dolls. 2004 Ringde han på eget initiativ runt till de överlevande medlemmarna och lyckades övertala dem för en enda återföreningskonsert. Tanken var att bandet skulle uppträda på London-festivalen Meltdown och Kane, Sylvain och Johansen hade alla tackat ja. Men i juli 2004 dog plötsligt Arthur ”Killer” Kain i leukemi och bandets framtid hängde återigen i limbo. Innan han dog hann han med att genomföra Meltdown-konserten som ledde till en live LP på Morrisseys attack-label och filmen New York Dolls. Skivan var bandets första sedan 1974 förutom ett antal album som släppts under åren av frånvaro som innehöll demos och överblivet material. Albumet ”Lipstick Killers” hade t ex släppts1981 där de så kallade Mercer Street sessionerna hade samlats och getts ut, demos och repversioner som bandet hade spelat in 1971 i replokalen på Mercer Street. Men så kom beskedet, bandet skulle återförenas permanent. Redan 2005 kom den första studioplattan – ”One Day It Will Please Us to Remember Even This” – sedan ”Too Much Too Soon” med en ny uppsättning av gruppen. Ny basist var den gamle Hanoi Rocks-medlemmen Sam Yaffa, Steve Conte fick spela gitarr men lämnade bandet 2009 för att istället bli medlem i förra Hanoi Rocks-sångaren Mike Monroes band där han fick spela med ingen mindre än Dregen. Från 2011 heter istället nye gitarristen legenden Earle Slick som bland annat har spelat med gamle Mott The Hoople-sångaren Ian Hunter på dennes soloskivor. Trummis i New York Dolls blev Brian Deleany och som keyboardist inhämtades Brian Koonin som hade spelat med David Johansen på dennes soloskivor. Bandet har fortsatt att turnera och ge ut skivor. 2009 Släppte de plattan ”Cause I Sez So” och 2011 kom så ”Dancing Backward In High Heels” där den tillfällige gitarristen och förre Blondie-medlemmen Frank Infante trakterade instrumentet innan Earl Slick ersatte honom. Gruppen fortsätter alltså att vara produktiv, men ska man vara ärlig så är det den ursprungliga första delen av karriären som är den mer spännande. Särskilt den så omtalade debutskivan är magisk.
I nästa inslag i denna artikel-serie ska vi titta mer på New York och det bestående resultat som grupper som Velvet Underground och New York Dolls lämnade efter sig. Vi ska presentera det som kom att bli punkrörelsen.

Dr Dacapo