Glada nyheter från Nick Cave-universumet

Stora nyheten för vinylälskare (undertecknad beklagar vinylens återkomst då jag älskar cd-formatet) är att Nick Cave And The Bad Seeds album ges ut på vinylformat – nypressade utgåvor som borde få alla oss Nick Cave-älskare helt lyriska. Därför med tanke på det så ger vi oss hän på Blaskans redaktion och hyllar detta med Nick Cave-material:










Ulf Holmén Recenserar Nick Cave

Betyg:££££

Nick Caves nya skiva ”Push The Sky Away” har en minst sagt talande titel.
Nick Caves kännemärke har ju hittills varit nerv och kontrasterna mellan det melankoliska, det utlevelsefulla bullriga och det lågmälda. Den nya skivan är dock allt annat än detta, den är lågmäld – ja, den är melankolisk – ja, men den är knappast bullrig. Istället är den full av lugna, sobra sånger fulla av vemod men också av styrka och kraft och detta utan det muskulösa. Så jag antar att titeln anspelar på den dramatiska scenförändring som skivan bidrar till. Den här skivan liknar mer stämningen som finns på soundtracket ”The Road” från 2009. Skillnaden mellan dessa två album är dock uppenbar. Med medkompositören Warren Ellis är stråkinslagen fler och mer bärande och dessutom sjunger ju faktiskt Nick Cave på ”Push The Sky Away” vilket han inte gör på ”The Road”, där är det musiken som är det bärande temat. Men stämningarna är desamma och melankolin går inte heller att ta miste på.

Nick Cave

Bara för att skivan är annorlunda, är den inte mindre trevlig att bekanta sig med. Tvärtom är det annorlunda Nick Caves eviga vapen som gör att man överraskas av honom. Det är som om han aldrig låter lyssnaren bara lyssna, nej han eller hon ska engageras också och gärna överraskas som sagt. Kanske är motivet att skaka om i allt det lugna, jag vet inte vilket skäl han har. Men en sak är säker, han lyckas nästan jämt och det gör han den här gången också. För trots det lugna nästan sömniga, får han allt att ske med en sån där självklarhet. Till sin hjälp har han naturligtvis inte en hel färgpalett, snarare en liten stackars pensel men som han använder den. Varje text är som vanligt som en novell, en liten berättelse i miniformat vars litterära värde är högre än vad kulturknuttar från PK-malm och andra vill erkänna. Man kan också roa sig med att lyssna på ”Wide Lovely Eyes” där en gitrarrs entoniga hackande i bakgrunden gör allt för att oroa och skapa det motsatta till vad resten av sången försöker sträva mot. I kombination med en text i samma sång som ”They dismantled the funfair and shut down the rides and hung the mermaids from the streetlights” så blir slutresultatet som vad man i Twin Peaks kallar ”the owls are not what it seems”.
Med hjälp av en lätt jazzanstrykning blir en låt som ”Waters Edge” det totala esoteriska lyft som bara Nick Cave kan skapa. Den som nu är lite rädd för ordet ”jazz” i det sammanhanget behöver inte oroa sig då det inte är en jazzlåt jag beskriver. Men däremot lånar han in element från denna eminenta musikform och resultatet är överdådigt.
Också fenomenal är ”Jubilee Street” där han faktiskt låter det morra till lite i gitarrerna för en stund. Men förutom stökig och bråkig till viss del, är det snarare texten som är det bärande temat. En berättelse om ett människoöde till dramatisk musik helt enkelt och det hela fungerar alldeles utmärkt för mig i varje fall.
På flera ställen hittar jag dessutom små dolska ögonkast som hejdlöst flirtar med ingen mindre än Jimi Hendrix. Det är på några ställen där han använder sig av sin patenterade tryckkokarmetod där musiken ligger och puttrar under ytan och antyder att det snart kommer att explodera i något slags crescendo. Det gör det dock aldrig men puttrar och muttrar gör det och det är riktigt trevligt.

Det är som vanligt en mästerlig anrättning vi serveras och skäms bort med av Nick Cave. Men det är samtidigt en annorlunda skapelse som innehåller drag av en Nick Cave vi har sett få gånger tidigare eller kanske rent av aldrig. Därmed inte sagt att det är sämre än tidigare, tvärtom den här skivan har många poänger. Det är som vanligt ett album man inte kan blunda sig igenom, slölyssna duger inte. Här gäller det att läsa texter, lyssna till de små detaljerna i musiken och uppfatta nyansskiftningarna. Feldilning är med andra ord utesluten, då får man ju faktiskt inte med texthäfte och omslag. Så god lyssning, det är värt varenda ansträngning och mer.