Kazuo Ishiguro – Begravd jätte (Wahlström & Widstrand 2017)


När Kazuo Ishiguro fick nobelpriset var vi många som poängterade att få författare kan relatera sig till tiden och minnet på samma sätt han gjort under sina många framgångsrika romaner där minnet och tiden hela tiden på ett eller annat sätt finns nära intrigerna och blir på något sätt romanens centrala del, den mest väsentliga detaljen som avgör romanens fortsatta handling. Ävenledes kan det stämma på den senast översatta romanen från förra året ”Begravd Jätte”.
Här utspelas romanen på cirka femhundratalet efter Kristus födelse. Det är i England som det keltiska folkslaget britanner härstammar och återfinnes idag i Wales medan brittiska språket spred sig ut överallt i England till slut och de saxare som härstammade från Tyskland som under folkvandringstiderna erövrade England. Den sköra bräckliga fred som mytens Kung Arthur skapat i en värld med monster, trollkarlar, drakar och myter. Där har en glömska i som drabbar folk som tappar bort delar av det historiska minnet vilket gör att närminnet är mera verksam. den stora frågan varför det blivit så. I en by så bor Axl och Beatrice som är ett äldre par som skall gå iväg för att träffa sin förlorade son.
Fastän Axl har ett förflutet som ligger långt tillbakaträngd i hans inre liksom Beatrice också sakta börja få minnesglimtar över deras gemensamma förflutna som alltmera kommer fram när det börjar närma sig källan till varför minnena reduceras så hårt.
En konkret dimma tränger sig sig på i både metafysisk och fysik mening vilket representerar själva minnet och glömskan som badar i en ocean av förträngda minnesfragment som finns på samma stället där det kollektiva minnena finns.Romanen är en salig mix av historisk skröna, saga, myt och form av äventyrsberättelse som också säger någonting om den brittiska historiens relation till vår egen tid. Vi ser filmerna och tv-serierna som berättar och återberättar ur olika versioner Englands mytologiska liksom den politiska sprängkraft myter kan bära med sig in i framtiden och skaka om oss fortfarande. vi blir inte av med historiens sprängkraft. Även om den får en mild smått poetisk drömsk berättelse att växa likt en del av det förflutnas bildningsroman.
Där huvudkaraktärer skall lära sig eller oss läsare någonting relevant som skall utbilda oss inför livet. Jag kommer att tänka på litteraturhistoriska verk som Henry Fieldings ”Tom Jones” från slutet av 1740-talet, Lessings ”Nathan den vise” eller biografin över Samuel Johnson vilket James Boswell skrev så fint. Det gemensamma med alla dessa nämnda böcker att det gav mig förståelse för tidens förmåga att få oss läka såren eller glömma det förflutna.

Just att bekämpa glömskan är en central del av handlingen i romanen eftersom karaktärerna vandrar genom ett historiskt England för att finna rötterna och få stopp på den glömska som vilar över oss än i dag.
Det är en skimrande lättsam skriven roman som verkligen flyter fram som en ballad i sakta mod. Jag tror mig återigen fått läsa en vacker roman där minnet återkommer i form av kärlekens makt.

Bob Dylan årets nobelpristagare.

Bob Dylans nobelpris i litteratur är årets verkliga överraskande berättelse. Javisst stod Don Delilo, Philip Roth, Richard Ford eller Joyce Carol Oates på tur inget prat om den saken. Men ändå öppnar priset till Bob Dylan möjligheter för skrivande rockmusiker som Leonard Cohen och Patti smith. Här kommer en liten musikalisk hyllning till Mr Bob Dylan.