Micheles Kindh recenserar skivor från samtidens verklighet

326f21d2
Suede – Night Thoughs @@@@
Nu är verkligen Brett Anderson med sina kollegor tillbaka med ett nytt album som är utsökt och kan utan att tveka jämföras med de första två mästerverken ”Suede” 1993 och nummer två ”Dog Man Star”. Enbart första skivan fick mig att verkligen att älska ett ung hedonistiskt band som då släppte ut låtar som ””Animal Nitrate” och ”Metal Mickey” som blev knäckande bra singlar. Bernard Butler på gitarr och den unge Brett Anderson som sjöng som en ung gud – ja de ägde min värld. Men precis som med allting annat gick det inte att fortsätta att sätta magin på plats. Visserligen hade albumet ”Coming Up” flertalet bra låtar men tappar mycket. När deras album ”Head Music” kom ut så föll allting ihop – låtarna tappade allting, musiken blir tristare och allting upplöstes i atomer för att reduceras till ett intet. Suede förlorade allt som jag älskade med deras musik – en hedonistisk nästan androgyn Brett Anderson som sjöng så fantastiskt. Hans David Bowieinflueser som tidigare gjorde bandet stort försvann med den här skivan. Jag tror att det kan ha att gör amed att sidekicken Bernanrd Butler försvann.

Deras samarbete var lika väsentligt i Suede som Morrisseys och Johnny Marrs var i The Smiths. Med ett udantag för när The Smiths lades ned fortsatte Morrissey att göra vital popmusik medan Brett Anderson släppte undermåliga soloalbum. Ja även när Bernard Butler och John Anderson förenades i projektet ”The Tears och deras debutskiva ”Here Come the Tears” så dog ävenledes detta projekt ut. Ja lika bra det för The Tears var också ett desperat försök att kunna skapa något bestående men blev mest en vindpust som blåste iväg några solkiga löv.
Jag tänker här också parallellt på bandet Smashing Pumpkins som släppte ett par vackra moderna nya former av alternativ hårdrock men så ville Billy Corgan släppa en monstruös dubbelplatta helt utan reson och fason vilket slog sönder bandets integritet. Jag tänker också på Prince som ville bli av med sitt skivkontrakt och släppte därför ett par värdelösa funkburgare som mest var skräp med få undantag..
Men så kommer vi till 2016 när Suedes senaste konstellation släpper ett begåvat och vackert popalbum som tåls att lyssna på många gånger om och kan sägas var ett verk som tillhör bandet bästa på år och dar. Här finns melodierna och ljudbilden som är intakt men också en förvåndasvärd pigg och alert Brett Anderson – ja han låter nästan som i fornstora dagar. Äntligen en fantasifull platta från ett av 90-talets bästa band åtminstone i början av 90-talet. Fastän tillbaka på riktigt med ett värdigt moget album.

tindersticks_the_waiting_room_1453844484
Tindersticks – The Waiting Rooms @@@@
Stuart A. Staples sjunger som vanligt så där perfekt romantiskt så att man hör ekon från Leoanard Cohen och Nick Cave. Låtarna svävar med sin svärta högt ovan de mörka nattsvarta ovädermolnen därför att stormen bedarras av en manlig ängels röst. Musiken är mörk men ljuset sipprar in mellan raderna likt löv som förhindrar solljusets gassande utan släpper igenom lagom med ljus. Musiken blir med sina melodier och självklara
arrangemang något jag alltid känne rigen hos Tindersticks. Låtarna stannar kvar och fördröjer tidens slut medan jag sitter där på en stol med en skivspelare och kanske ett glas vin för att lyssna, ja verkligen lyssna på rösten som strömmar ut ur stereon. Stuart A. Staples är den mest karismatiska sångare jag vet men ändå lite anonym för omvärlden då Tindersticks musik blir som kulisser till världens smärta elelr mörka romantik. Det är gotiska ballader det handlar om helt enkelt som tar oss med på en resa in i den där skogen som sagans rödluvan bestträdder varje gång vi återberättar sagan. En storslagen episk skiva med fulländade ballader som handlar om livets helhet.
MI0003991846
Lucinda Williams – The ghosts of highway 20 @@@@
Countryrockens drottning är tillbaka på riktigt med ett album som nästan når samma höjder såsom ”Car Wheels on a Gravel Road” från 1998 – det album som är ett av moderna countrymusikens allra bästa med sina rockiga partier men ock flöde av bra låtar. Då gästade både Steve Earle och Emmylou Harris. Det nya dubbelalbumet har helt andra kvaliteter som ger musiken verkligen kraftfull känsla. Här finns 14 låtar som jag har på cd-utgåvan. Rock och country i en match poin in heaven. Här finns det långsamma ballade som mestadels är skrivna av Lucinda Williams förutom två låtar som är komponerade av Bruce Springsteen och gamle folkmusikanten Woody Guthrie. Musiken är just så där banal i sina livsbetraktelser men når ändå rena poesins bästa målade bilder. Musik för landsbygden och småstädernas drömmar.

12232908_890130207707958_940214988462815070_o
Hinds – Leave Me Alone @@@@
Spanska kvartetten levererar verkligen med råge med sin poppiga garagerockiga skrammellåtar som verkligen imponerar på undertecknad. Ja redan när jag hörde deras första låtar från den här skivan visste jag att dessa tjejer verkligen skulle leva upp till ett nytt och bra album som fulländar den här amerokanska skrammelpunken alltifrån Vivians Girls, The Oblivians eller Jay Retard och framåt. Det är lite små korn av tidigare The Kills eller White Stripe också i deras rockmusik. Så drar ett skickligt band sin slipsten och låter musiken kokka över av infall och smockfull bägare med glädje. Ahh, vad musik är roligt att lyssna och ta del av.

Daughter – Not to Disappear @@@
Elena Tonras sjunger verkligen stilsäkert och finner orden väl-ljudande när man smakar på det. Honung och hallonsaft i bersån med en grupp som sävligt lite nonchalant erbjuder mig utfflykter i popens finaste dimension där sidenväv och rymdsväv samexisterar. Jag blir överväldigande av musikens kraft på plattan med så satrka låtar som fyller upp vakumet med råge och låter dess epicentrum vara just sångerskans röst. Det är en skiva som jag tror kommer växa under vinter här hos mig.

FWF_SFOM_cover
Fat White Family – Songs for our Mothers @@@@@
Det talas gärna om att det skall komma ett band swom skall rädda rockmusiken och gärna förnya den samtidigt. En del trodde att humbugbandet Arctic Monkeys skulle vara den vitala räddningen. Men nej det var dom inte. Jag trodde att band som Klaxon och Franzs Ferdinand var räddningen. Javisst även band såsom The Stroke eller som Blaskans Ulf Holmén tänkte att The Horror var namnet. Ett tag kunde Black Rebel Motorcycle Club eller The Rapture bli räddningen av rocken, fastän inga av dessa i sig själv utsökta band blev räddningen. Självklart kommer inte Fat White Family heller göra det. Men bandet har släppt en av årets bästa skivor innan året kommit igång så att säga. Det räcker länge ändå. Dynamisk, nyskapande och fantasirik rockmusik. Det räcker alldeles utmärkt för min del.

Flera nya skivor av Micheles Kindh

Easy October – the Sweethearts Before The Fall
@@@@tumblr_nb1cc7LMpq1r8fgkzo1_1280

Andreas Kleerup, Kristoffer Åström och Nikke Ström släpper ett briljant rockalbum som med sin countryrockdofter påminner om Gram Parson, Neil Young eller Bruce Springsteen. Några exempel på hur man kan beskriva ett album där det låter hur eget som helst. Det är musik som gungar friskt i vinden och som vandrar rakt på i texterna. Man kan utan större problem också referera till Ryan Adams. Låtarna och texterna är starka och undersköna på sitt sätt. En stundtals briljant skiva.

Kleerup – As if we never won
@@@
Kleerup

Så kommer det ut ett minialbum av Andreas Kleerup som bland annat innehåller en ny cover på sången ”Thank God for sending demons” som hans egna band Me and my Army gjorde för något år sedan. Skivan innehåller dansanta poplåtar som glider snyggt mellan disco, soul och renodlad popmusik. Det är ingenting märkvärdigt utan det blir mest en dag på arbetet men med lite snyggare fernissa på musikens polerade yta. Lite lagom lyxig precis som om det vore Wham eller Duran Duran som stod för fiolerna. Kleerup kommer snart ut igen med ytterligare ett minialbum enligt plan.

Weezer – Everything Will Be Alright in the End
@@@@
Cover_of_Weezer's_album_Everything_Will_Be_Alright_in_the_End

Rivers Coumo skriver återigen en rad med fina poppunkpärlor som har giftet kvar och producenten Ric Ocasek som till vardags är The Cars frontfigur och powerpophjälte, renodlar Weezers låtar med bra produktion. Delikat, smäcker pop helt utan fel. Det är den bästa plattan med de bästa låtarna bandet hittills gjort.

Ariel Pink – Pom Pom
@@@@
images

Förut kallades Ariels band för ”Ariel Pink’s Haunted Graffiti”. Numer när han ger ut skivor blir det kort och gott Ariel Pink men det är samma folkpop med lite mera av den stämning som Freak folk-scenen har kunnat ge oss musikälskare. Ett lättsamt psykedelisk anslag vilket förstärker musiken med små nyanser av glädje och kärnfull rock. Skivan är stark, flödande av intryck och ger avtryck som man inte vill vara utan. En skimrande skön juvel i samlingen psykedelisk rock.

Jamie T – Carry On The The Grudge”
@@@
JamieTTOX181010

Jag läste Niklas Elmérs recension där han skrev om unga artister som beskriver dagens engelska samhälles tillstånd. Där förekom det en bra hänvisning till femtiotalets arga unga män som via sin dramatik skärskådade brittiska samhället. John Osborne, Harold Pinter, Alan Silltoe och Kingsley Amis skrev underbara verk som jag slukade förr om åren med stort nöje. Jamie T liksom Lily Allen visar med sin musik hur popen kan ta en samhällskritisk sväng inom mainstreammusikens populärkulturella kanaler. Det är skön kritisk platta som jag tycker mycket om men musikaliskt serveras det enbart ljummen och lagom avvägd pop.

Deerhoof – La Isla Bonita
@@@@@
Deerhoofprospect

Bandet gör det igen och igen – låter allting bli en växelverkan mellan just punk, noise och pop. Vilken energi och skön studsande ljudoväsen som bryter men ändå behåller melodin i bottensatsen av musiken. Kärnan i bandet utgörs av Greg Saunier på trummor, Satomi Matsuzaki som sångare, gitarrist och basist samt John Dieterich och Ed Rodriguez på gitarr. Så har sedan 20 år tillbaka deras skapande varit just en kraftfull skönhetstörstande musik precis som den jag har fallit för hos grupper som Sonic Youth Jag lyssnat på bandet sedan första inköpet 1996 då debuten kom ut, trots alla åren sen dess tycker jag att bandet har behållit sin kraftfulla rock och sitt unika uttryck. En superstark mästerlig skiva.

Girlpool – Girlpool
@@@@
IMG_2228

Det här är en underbar duo som med bas och gitarr sin egna och unika musik. Bördiga från Los Angeles startade deras karriär på rockklubben Smell där band som Health, The Fucked Up, No Age och Abe Vigoda stod i centrum. Jag älskar den här nya skivan och får en känsla att The Smells aktiviteter inte kommer på skam. Trots att det är första gången jag lyssnar på Girlpool så räcker det för att förstå att det här är framtidens musik där punkslammer blandas med en mjukare garagerockkänsla. Hur jädrans bra som helst.

Dante – True Emotion
@

Hur kunde det bli så här? En supermegasegatrist soloutgåva med Dante Kinnunen tidigare trumslagare i fina indiebandet The Concretes. Ja, hur det nu än är med den saken så har jag fått en dos urusel rn´b från de segaste momenten i Drakes musik. Plötsligt får vi en epigon som inte behövs och inte vill jag lyssna på eländet mera än de gånger jag försökte förstå fiaskot.

Beatrice Eli – Day Another Day
@@@
10679751_707446942644484_9078258051470932430_o

Beatrice Eli är kanske är den mest lovande och hypade artist som kommit fram men utan att ha levererat mer än små roliga singlar och lite annat som nu har lett fram till skivan alla talar om. Trots att den förmedlar en skön musikalisk stund är det bara för ögonblicket, snart har jag gått från engagerad till att ha glömt bort. Charmig pop med en artist med stark utstrålning. Jag hade dock hoppats på att resultatet skulle bli lite mer än lagom tempererad pop.

Asha Ali – Loud And Out Of Love
@@
Asha_02

Jag försöker förtvivlat begripa varför en ung artist väljer att spela in intetsägande daterad musik med åttiotalssyntar som instrumentering. Jag kan inte låta bli att tycka just att Asha Ali borde ha utvecklat andra sidor vid det här laget, lite som hon var på god väg att göra för en del år sedan. Nästa projekt bör inte ha en lika seg och pretentiös ljudbild som den här. Musiken förblir anonym och känns inte angelägen längre.

Röyksopp – The Inevitable End
@@@
Royksopp2

Torbjørn Brundtland och Svein Berge utgör discoinfluerade sköna Röyksopp. Det sägs att denna Tromsöduo skall säga adjö till publiken med denna sin sista skiva. Om detta är sant är det kanske det värdigaste avslutet på en karriär. Helt okej Fjorddisco med gästartister som förgyller utsläppet och gör musiken så pass mer intelligent och sällsynt. Bra musik förgås inte. Visst är denna skiva bra men inte tillräcklig stark för att få mig att emotse bandets sista album, om nu är det. Den är visserligen vacker men den mesta energin går åt till musikens yta. Okej och bra men inte mästerlig som debuten 2001.

Wildbirds & Peacedsrums – Rhythm
@@@
120426WildbirdsPeacedrums_6105023

Mariam Wallentin sjunger som vanligt bra och Andreas Werliin spelar diverse slagverk som vanligt på sin nya skiva. Albumet innehåller flera bra, starka spår och har en självklar sång som gör att man känner sig självsäker, självklar och får en nyanserad livssyn. En form av jazz och pop som är klargörande för lyssnaren. En skön skiva för sköna dagar.